(Debattartikel i dagens Barometern)
”Girls just want
to have fun” sjöng Cyndi Lauper på 80-talet. 2014 säger vi ”Girls just want to have fundamental rights”. Innebörden
är nog egentligen densamma. Flickor och kvinnor har rätt inte bara
till att ha roligt utan till att åtnjuta grundläggande mänskliga
rättigheter. Det är ett självklart krav över alla nationsgränser.
Den europeiska unionen vill ses som ett
stort demokratiskt projekt. Vänsterpartiet är EU-kritiskt, och
kritiken består främst i att EU faktiskt förminskar demokratin i
medlemsländerna snarare än förstärker den. Makten förskjuts från
den lokala väljaren till obegripliga strukturer i Bryssel och
Strasbourg, samtidigt som konsekvenserna av fattade beslut påverkar
alla. EMU är ett sällsynt tydligt exempel. Euroländerna saknar
makt över den egna finanspolitiken och kan inte på egen hand
reglera sig ur krissituationer. Istället ska centrala beslut,
grundade på andra förhållanden än krisländernas, få skutan på
rätt köl. Det fungerar inte. En fungerande nationell ekonomi
behöver egna styrmedel, inte överstatlighet.
Däremot finns det områden där EU
skulle kunna nå resultat som stärker demokratin. Ett sådant är
jämställdhet mellan kvinnor och män. Traditionella strukturer
härskar fortfarande i många av EU- länderna. Kvinnors
förvärvsintensitet är låg. Kvinnor har inte bestämmanderätt
över sina egna liv och sina egna kroppar. Kvinnor, i synnerhet
invandrade kvinnor, räknas som andra klassens medborgare. Medvetet
normkritiskt arbete krävs för förändring på detta område, och
det krävs länder som vågar gå före som föredömen.
Sverige har kommit långt jämfört med
andra, men vi har långt kvar. Tyvärr har vi under de borgerliga
regeringsåren tappat både feministisk fart och ranking. Kalmar
håller sig också väl framme som kommun, men även vi har
fortfarande stora problem när det gäller att gå från ord till
praktisk handling. Dock finns det länder som inte ens har de vackra
orden. Kvinnorna och flickorna i dessa länder är också människor,
och för min del känns det betydligt mer angeläget att samarbeta
över gränserna för att ge dem grundläggande mänskliga
rättigheter än att bygga ett Europas Förenta Stater med gemensam
utrikespolitik eller att reglera snusförsäljningen.
Vänsterpartiet vill samarbeta
internationellt för att bygga en hållbar värld. Det gör vi genom
att fokusera på viktiga områden som påverkar många och där det
finns ett demokratiskt underskott, inte genom att sätta på länder
tvångströja och frånta dem deras egen bestämmanderätt.
Människor, även kvinnor, har rätt till grundläggande mänskliga
rättigheter. I den strävan kan EU välja att prioritera det viktiga
framför makthungern.
4 kommentarer:
När svenska vänsterdebattörer hävdar att EU som konstruktion är odemokratiskt eller ”förminskar” demokratin, brukar det påfallande ofta bero på att man tycker att det finns för lite svensk vänsterpolitik i unionen.
Detta beror i sin tur på att Europa som helhet är betydligt mindre politiskt hegemoniskt än vad Sverige är. I Sverige har ett långvarigt maktmonopol förvirrat oss att uppleva kollektivistiskt tänkande och lösningar som delar av någon slags naturlag.
I Sverige gillar vi helt enkelt inte andra majoritetslösningar än de vi själva hittar på. När små länders befolkningar röstas ned av större länders skriker vi om brist på demokrati. I grund och botten blev vi ju medlemmar därför att Europa behöver oss, inte tvärtom.
Om Sverige hade haft lika förödande erfarenheter av de två världskrig som ägt rum på kontinenten som resten av den europeiska befolkningen; om vi under lång tid inte hade utgjort en randstat i periferin, dit väldigt få andra velat flytta; om vi inte under stora delar av 1900-talet i stort sett bara debatterat med varandra, och som följd av det förminskat oss själva intellektuellt; då hade vi säkert också haft en annan värdering av såväl samarbetet som demokratin i EU.
Kanske hade vi rent av haft den som är förhärskande hos Europas stora majoritetsfolk, det minst främlingsfientliga och mest EU-positiva av alla europeiska folk, tillika det folk som kanske djupare och mer smärtsamt än något annat fått smaka konsekvenserna av motsatserna, nämligen det tyska.
Men det har vi inte. Vi betraktar i huvudsak fortfarande EU-valet som en folkomröstning om medlemskapet. Och de flesta som kandiderar gör det för att representera Sverige, inte Europa.
Tack för dina synpunkter, men jag förstår nog inte hur din reaktion kan bli sådan på just den här texten där jag har ansträngt mig för att hitta möjligheter inom EU. Min EU-kritik finns där förstås, den kan jag ju inte bara gömma undan, men jag lyfter ju fram frågor (speciellt feminism, jämställdhet och rättvisa) där EU kan vara ett redskap för framgång, eller syns inte det?
Jovisst, gör du det. Och på de punkterna har jag ingen annan uppfattning än du.
Det jag kommenterar är det andra som du också gör, nämligen karaktäriserar projektet som något som "förminskar" demokratin, inte tvärtom.
Detta är en vanlig uppfattning bland EU-motståndare. I Sverige kommer den i hög grad från vänster, i till exempel Storbritannien, Frankrike och Grekland i mycket högre grad från höger.
Gemensamt för de flesta är en misstro mot "främmande" inblandning i det egna landet och att nationalstater är bättre demokratiska institutioner än unionen.
Min uppfattning är den motsatta. Ju fler som deltar i gemensamt beslutsfattandet, desto större demokrati. Ju färre och ju lägre gränser, desto större frihet. Dessutom är unionen ett bra skydd mot de historiskt så förödande, nationalistiska krafterna i Europa.
Så tycks vänstern i Europas större länder också resonera. Dock inte i Sverige. Det finns en orsak till det. Det var det som var min poäng.
Men med ditt resonemang så följer ju rent logiskt att större stater automatiskt är mer demokratiska än små? Det anser inte jag... och det är där min EU-kritik har sin början...
Skicka en kommentar