Föreningslivets nödvändighet

Föreningslivet är en av de viktigaste sammanhållande ingredienserna i ett välmående samhälle. Vi har i Sverige en lång förenings- och folkrörelsetradition, och vi verkar på något sätt tro att det finns där automatiskt. Vi tar det som så självklart att vi inte ens reflekterar över det. Det ter sig naturligt att den lokala idrottsföreningen tar hand om valborgsmässofirandet, om midsommardansen och om höstloppisen. Sanningen är dock att föreningslivet i många fall går på knäna. Ett alltmer krävande arbetsliv gör att föräldrar inte orkar engagera sig som förr. Med ökande ekonomiska klyftor i samhället följer att deltagande i föreningslivet blir en fråga om kostnader. Barn och ungdomar som skulle må väl av att vara med i föreningen har inte råd när familjens val står mellan antingen vinterskor eller fotbollsutrustning. Vi svälter ut föreningslivet när vårt välfärdssamhälle sviktar. När vi som samhälle tappar det ideella arbetet blir vi verkligen fattiga. Jag hoppas och tror att utvecklingen kan bromsas upp, men det förutsätter en medveten politik som värderar människors förmåga att bidra och bygga!

En annan utvecklingstendens som är lite farlig är affärsverksamhetens invasion av det ideella föreningslivet. Jag fattar att elitverksamhet måste ha affärsmässighet, det säger sig självt på de nivåerna, men om affärerna ersätter det verkliga hjärtliga engagemanget, då är man inne på fel spår. Låt oss ta dagens ledande lag i fotbollsallsvenskan som gott exempel. Åtvidaberg håller på att renovera och bygga om anrika Kopparvallen. Där står nu nya läktare men ännu återstår en hel del att åtgärda. Under ståplatsläktaren ska bland annat nya omklädningsrum byggas. Än är det inte klart, men till premiären i fredags stod i varje fall läktarplatserna klara med stolar och allt. Över 4100 åskådare kom till snömatchen, att jämföra med invånarantalet ca 10 000. Stolarna kom i tisdags kväll. Orten har bokstavligen jobbat dag och natt med färdigställandet, och till och med spelare i A-laget var med och skruvade fast stolar. Det krävdes, och det ger resultat. Arenan är lagets, föreningens och ortens angelägenhet, inte "någon annans". Fotbollen betyder mycket för Åtvidaberg, men föreningen betyder mer. En stor barn- och ungdomsverksamhet är grunden.

En bruksort som Åtvidaberg, det finns många fler liknande exempel, har egentligen inte mycket att yvas över. Det är ett samhälle i nedgång, arbetstillfällena som förr var många är ytterligt få, paradmärket FACIT finns inte längre, bruket är nedlagt och karaktären "sovstad" passar både bildligt och bokstavligt. Det finns vacker natur, slottet Adelsnäs står som alltid där invid den lilla Bysjön och det är relativt nära till större städer. Men det som slår en allra mest är dock den gemensamma nämnaren: Föreningslivet berör så gott som alla. Man har förstått vikten av sammanhållande nät. På vintern är det bandyn och resten av året är det fotbollen som märks mest. Det engagerar så gott som ALLA.

Efter långfredagens match (hemmapremiär i snöyra, kallt som sjutton och jag trodde på allvar att matchklockan hade stannat på 41 min) var vi nere i samhället för att handla. Man behövde inte tveka över hur matchen hade gått (om man nu inte som vi hade spåren av den kvar i stelfrusna tår och fingrar). Segern stod skriven i samtliga ansikten man mötte. Stoltheten, självförtroendet och glädjen syntes i de glada minerna. Alla hälsade på alla, och till och med inne på pizzerian, där man annars möter hungriga otåliga människor som tycker att de väntar alltför länge på sin beställning, var det glatt småprat. För att slå ett Gais med Wanderson och Peter Ijeh på plan är minsann värt att vara sprudlande och stolt över, åtminstone i Åtvidaberg.

Större orter har det svårare att få upp det engagemanget. Man har oftast annat att arbeta med, och man kanske inte ser föreningslivet som det viktiga kitt som det faktiskt är, men jag tror att vi behöver komma tillbaka till de här rötterna även i vårt eget Kalmar. Vi kan inte räkna med att "hemmastoltheten" skapar sig själv. Vi kan inte tro att det är naturligt att se Kalmar som "allas ansvar". Det måste bygga på en medvetenhet och en äkta uppfattning om att det jag gör spelar roll. Vi måste också "skruva fast stolar" som ett gemensamt projekt även om det just nu inte finns några konkreta stolar att skruva fast. Det finns massor av annat att göra som vi inte bara ska räkna med att "någon annan" ska göra. Ansvaret är VÅRT. Är vi från politiskt håll intresserade att spela ut den bollen på allvar och bygga upp och värdera det ideella engagemanget? Jag är som vänsterpartist och folkrörelsemänniska beredd i varje fall. Som inbiten föreningsnörd kan jag inte tänka mig ett samhälle utan aktiva föreningar och ideellt arbete där industriarbetare, undersköterskor, präster, borgare och bönder arbetar sida vid sida. Hellre flyttar jag (men inte till Åtvidaberg...). Ta det som ett löfte! :-)

Vårskriket

Här är lite reklam för en speciell upplevelse på Kalmar slott lördagen den 5 maj. Alla som gillar körmusik, VÄLKOMNA!

Det är dags att genomskåda "arbetslinjen"!

Mitt tal idag under Solrosuppropet på Larmtorget i Kalmar:

Mötesdeltagare: Det är dags att genomskåda arbetslinjen!

"I Sverige arbetar tusentals människor utan lön. Företag lever på bidrag och gratis arbetskraft. Miljontals kronor går årligen runt i denna växande karusell."

Den borgerliga regeringen säger att de vill ha full sysselsättning. Men det handlar inte om att människor ska ha ett jobb med avtalsenlig lön, pensionsgrundande inkomst och fackliga avtal. Det handlar om att hålla människor sysselsatta, utan möjligheter till vidareutveckling eller förbättringar. Miljontals kronor går till bidrag till företag. Människor fortsätter att placeras i Fas 3, eller som den nu ska heta ”SYSSELSÄTTNINGSFASEN” trots att riksdagen har röstat för ett stopp av denna ovärdiga hantering av människor. Vi kan kalla den SYSSELSÄTTNINGSFASAN istället.

Regeringen Reinfeldt struntar i riksdagens beslut och fortsätter människoförnedringen. Deltagare i Fas 3 räknas in i statistiken över dom som fått arbete. På det sättet friseras siffrorna. Statistiken ljuger alltså. Uteträngningseffekterna gör att ungdomar inte ens får in hälften av vänsterfoten på arbetsmarknaden. Ingen som är normalt funtad tycker att det är märkligt. Varför ska arbetsgivare vilja anställa till vanliga lönekostnader när dom får gratis arbetskraft och dessutom ett ekonomiskt bidrag på 5000 kr i månaden per människa? Och detta helt utan krav?

Vi kan räkna lite. Har man en Fas 3-deltagare i företaget ger hon eller han 120 000 kr i inkomst till arbetsgivaren under de två år då man kan vara placerad i åtgärden. Det är vanligt att Fas 3-deltagaren själv får 223 kr per dag. Vem tjänar på placeringen, deltagaren eller arbetsgivaren? Det är inte svårt att förstå. Det är heller inte svårt att förstå att ALLA arbetslösa förlorar eftersom deras chanser att få riktiga jobb förminskas drastiskt. Fas 3 verkar kontraproduktivt, eller är det helt enkelt så att själva poängen med den här soppan är att skicka matpengar från sjuka och arbetslösa till redan välbärgade arbetsgivare? I så fall lyckas politiken. Att ta från de fattiga och ge åt de rika. Den omvända Robin Hood-taktikens paradexempel.

Alla vet att antalet arbetssökande är större än antalet lediga arbeten. Det är just den frågan som arbetsmarknadspolitiken borde ägna sig åt. Istället väljer man att bedriva människo- och slavhandel via Fas 3. Dessutom ger man en falsk bild av arbetsmarknaden. Hur många av Fas 3:arna har en riktig lön? Statistiken visar att nästan hälften av de Fas 3-placerade utför ett ordinarie arbete. Problemet är att de inte får någon lön. De kan få 223 kr om dagen i aktivitetsstöd eller socialbidrag. Hur långt räcker det? Dessutom är det pengar som arbetsgivarna, dom som tjänar på att arbetsuppgifterna utförs, INTE betalar. Vari ligger rättvisan?? Man säger som Kristian Luuk i På spåret: Vart är vi på väg???

Det FINNS goda exempel. Det finns aktörer som är på det rätta spåret. Sveriges anställningslösas landsorganisation (SALO) jobbar med 19 punkter för en bättre arbetsmarknadspolitik. De vill bland annat att jobb- och utvecklingsgarantin ska bort och att resurserna istället läggs på nya jobb i offentlig sektor, ha sex timmars arbetsdag för att fler ska komma i jobb och att våra myndigheter ska kännetecknas av tilltro till människors kapacitet och möjligheter till arbete istället för att odla misstankar om fusk. Göteborgs stad kommer att ta 5 miljoner ur den egna budgeten för att förbättra villkoren i Fas 3. I fortsättningen ska personer med försörjningsstöd inte placeras i Fas 3. De kommer istället att erbjudas en riktig anställning med en månadslön på 18 000 kr. Flera andra städer som fått upp ögonen för hur Fas 3 fungerar, tänker genomföra samma förändringar. Jag hoppas att Kalmar kan följa efter.

För ett modernt demokratiskt land kan inte drivas med mutor och slavar. Ett modernt demokratiskt land behandlar inte människor som ting och berövar inte människor människovärdet när de mister sitt arbete. Ett modernt demokratiskt land ser sina invånare som tillgångar och resurser, och bygger inte upp system som fungerar som forna tiders slavarbete. Ett modernt demokratiskt land inser att människor vill jobba och att anledningen till arbetslöshet är att det helt enkelt finns för få arbetstillfällen. Ett modernt demokratiskt land ser då till att stödja och uppmuntra investeringar och innovationer, och ser till att få hjulen att rulla.

Ett modernt demokratiskt land sätter den medmänskliga solidariteten framför den privata plånbokens soliditet. Ett modernt demokratiskt land värderar sina människor och ser till att bygga ett samhällsklimat som är rättvist, schysst, varmt och inkluderande. Förett modernt demokratiskt land vet att det nästa dag kan vara DU eller JAG, istället för någon annan, som drabbas.

Det finns ingen framtid för ett slavsamhälle. Det finns ingen framtid värd att kämpa för om vi sätter solidariteten på undantag. Det finns ingen framtid om vi inte protesterar, och det är precis det vi gör här och nu. Vi protesterar för ett bättre samhälle, för ett samhälle där var och en möts av respekt och där var och en har en plats.

”Varenda liten mänska har rätt att ha ett hem

Har rätt att finnas till för någon som är till för den”

Och varenda människa har rätt att ha ett jobb med en lön man kan leva på. Det är fullt möjligt, om vi bara VILL. OCH VI VILL!  Det är därför vi står här idag! Det är därför vi INTE vill ha mer av SYSSELSÄTTNINGSFASAN, där vi hör talas om exempel på utnyttjande av ”gratisarbetskraft” som inte bara bildligt utan även bokstavligt masserar arbetsgivares fötter på kontorstid medan chefen i fråga inte ens inser hur förnedrande det är utan uttrycker sin uppskattning över att slaven är ”sååå duktig.” Vi vill skapa RIKTIGA JOBB där människor avlönas på rättvis och rimlig nivå, behandlas schysst och bemöts med respekt! Det är vi alla värda!

Tack!

Ninjafeminister, vad är det?

Det här är vår fina logga i vårt Ninjafeministnätverk. Det är ett fristående nätverk bestående av en rad feminister, några av oss är partipolitiskt aktiva men andra inte. Vi är INTE våldsamma, men vi är bestämda och vi skickar iväg en mjuk kaststjärna då och då, ägnad att skaka om värderingar som inte är OK i ett jämställt samhälle där kvinnor och män värderas lika.

Har vi ett samhälle som är jämställt? Har vi rättvisa villkor? Har kvinnor och män samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter? I så fall behöver vi Ninjafeminister inte finnas.

Men vi finns. Face it och fundera på varför :-) Du kan läsa mer påNinjabloggen.

Trött, men på krigsstigen

Idag har det varit en lång dag fylld med aktiviteter som har krävt en hel del. En förmiddag på omsorgsförvaltningen kring bemanningsfrågor, en eftermiddag med omsorgsnämndsmöte, en tidig kväll med distriktsstyrelsen och en avslutning i kyrkan vid orgeln med förberedelser inför en begravning på måndag. Däremellan så gott som ingen paus överhuvudtaget. Jag orkade inte ens titta på slutet på Antikrundan på TV när jag kom hem, och så tappade jag dessutom tålamodet med hockeyspelarna i DIF och Örebro när de slogs mer än spelade hockey de sista sju minuterna av matchen i kvalserien. DÅ vet jag att jag är trött. Huvudet kokar.

Men det blev en intressant dag. Lärorikt och lite framgångsrikt på dagen, och en stor lättnad på kvällen. En sak är jag helt övertygad om: Man ska inte ha uppdrag som man inte trivs med, så sådana har jag numera valt bort. Det finns nog med energitjuvar i omgivningen ändå utan att man frivilligt behöver sätta sig i situationer där man vet att man ständigt blir dränerad på kraft av olika skäl. Numera är jag tillsammans med NinjaMariann kvinnopolitiskt ansvarig i partidistriktet. DÄR kan vi, och ska vi (och måste vi för det behövs!!), göra nytta :-)

Men, när man väl sitter hemma i soffan och pustar ut och tror att man är tröttast i världen, så påminns man om att det finns de som drabbas värre. Tänk så mycket elände vi människor kan ställa till för varann! Mår någon bra av det? Nej, det kan jag aldrig tro, men varför måste man då sätta krokben för andra? Handlar det om självhävdelse? Om att hämnas på grund av nån oförklarlig oförrätt? Om oförmåga att itu med verkliga problem? Om tillkortakommanden i ledarskapet? Eller om att man faktiskt inte begriper bättre?

Jag vet inte. Jag vet bara att det finns människor som hamnar i kläm, och som inte alls förtjänar det. Sådant sörjer jag över, och jag kan bara se till att göra mitt yttersta för att hjälpa. Det är mitt uppdrag som medmänniska. Det värsta är ju som bekant inte onda människors handlingar, utan det är när de man trodde var vänner helt enkelt inget gör. Jag tänker inte bete mig likadant. Ska jag kunna se mig själv i spegeln i fortsättningen också, så måste jag dra i de trådar jag kan. Det är mänskligt, och det är vad såväl min ideologi som min kristna tro säger åt mig att göra.

Ingen förtjänar att bli utsatt för andras elakhet. Punkt.

Om fattigdom i två avseenden

Jag sitter på kommunfullmäktige just nu. Vi har hört en genomgång av Kalmars historia sedan kommunsammanslagningen 1971. Intressant, men det är lätt att dra slutsatsen att det bara är män som har påverkat Kalmar. Kvinnorna lyser med sin frånvaro. Eller är det helt enkelt bara jag som tycker att det finns andra områden än husbyggen som leder till utveckling? Kanske är det dumt av mig att hävda att kulturen, skolan och förskolan är viktiga områden som påverkar samhällsutvecklingen? Tja, kanske det, men jag är övertygad om det i alla fall.

Barnfattigdom, det är ett begrepp som jag avskyr. Det finns inga fattiga barn. Barn är per definition rikedom och ÄR rika. Felet just nu är att vi, mitt i detta välmående samhälle, ett samhälle som definitivt inte lider brist på resurser, väljer att lägga resurserna där de redan finns. Ett sådant samhälle är FATTIGT, FATTIGT på klokskap och otroligt FATTIGT på hållbara lösningar. Det är detta FATTIGA SAMHÄLLE som skapar en mycket jobbig situation för barn och föräldrar som inte får möjlighet att utveckla sina förmågor och ett samhälle som dessutom slösar med mänskliga resurser.

Det är SAMHÄLLET det är fel på, inte människorna och definitivt inte barnen. Jag tänker hårdnackat fortsätta att vägra sätta etiketten FATTIG på människor i vårt resursstarka samhälle. Det är samhället som är FATTIGT. Så det så.

Och Kalmars historia är också fattig om det bara är männens perspektiv som räknas. Tyvärr.

Mångfald på feminismens område

Så har vi då haft ytterligare ett Café Ninja, denna gång utanför Nybro och med doftande frasiga överjordiskt goda våfflor med två sorters sylt och två sorters grädde. Plus en massa skratt, inspirerande tankar och stimulerande frågor. Ser ni inte hur roligt vi har? Och visst är vi himla skräckinjagande? ;-)

Nya planer smiddes också. De kommer snart att både höras och synas. Motståndet mot orättvisor, mot allt starkare antifeministiska tendenser i samhället, mot härskartekniker och mot manlig överordning på fler och fler plan växer sig allt starkare. Idag växte vi med ännu en nätverksdeltagare. Idag gav vi varandra ännu fler tips på hur vi kan bygga ett bättre samhälle där män och kvinnor får samma möjligheter att utvecklas, och det arbetet kommer att ge utdelning.

Inte sjutton nöjer vi oss med mindre, systrar och bröder? Inte kan vi fortsätta att ha det som Lois Wyse formulerade: “Män får lära sig att be om ursäkt för sina svagheter, kvinnor för sin styrka”? Nej, då så. Då förändrar vi världen till det bättre! Vi börjar NU!

Eller har du redan börjat, fortsätt då med vad du gör. Den här världen har inte för många feminister. Vi är alldeles för få som står upp för rättvisa mellan kvinnor och män. Även om vi inte alltid är överens om allting, så kan vi i varje fall förenas i kampen för jämställda villkor. Det finns hur mycket som helst att göra. Där behövs vi Ninjafeminister, det vet jag, och andra feminister som inte väjer för hinder och problem behövs också. Tillsammans blir vi starka och kan nå resultat.

Mångfald berikar. Enfald fördummar, som i så många andra sammanhang.

Våga vägra vinster!

Vi bidrar alla med skattemedel till vårt gemensamma samhälle. En stor del är menade att gå till den kommunala välfärden i form av skola och omsorg. Självklart ska de resurserna då gå direkt dit. Det har vi tidigare varit ganska överens om, men numera är det enbart vi i Vänsterpartiet som envist håller fast vid den självklarheten.

Nu går nämligen privatiseringens stormvindar fram över landet. Skolor och äldreomsorg drivs av privata aktörer i högre och högre grad. Frågan är varför. Inte kan det bara bero på att man FÅR driva sådan verksamhet i bolagsform numera? Nej, självklart handlar det om att det är lukrativa branscher där man snabbt och säkert kan få vinst i verksamheten. Det är ganska ironiskt att riskkapitalbolag går in och finansierar just här, för några större risker finns ju inte inom dessa områden. I själva verket är det några av de säkraste investeringarna man kan göra. Skola och omsorg kommer vi nämligen alltid att behöva, och kommunerna betalar med skattemedel via generöst skrivna avtal och dessutom i stort sett utan insyn.

Men, bolagsägare och aktieägare är inga dåliga människor! De ger sina hundar mat, rastar dem och klappar dem medhårs på samma sätt som vi. Bekymret är bara att välfärd i bolagsform sätter vinsten framför verksamheten. Det är ju bolagens själva natur. Verksamheten måste helt enkelt drivas på ett sätt som maximerar vinsten, och det är där problemet sitter. I offentligt och gemensam driven välfärd är det däremot verksamheten som är huvudsaken. Man driver skolor och äldreomsorg för att man ska ge god skola och god omsorg till dem som behöver. De eventuella resurser som blir över används till att producera MER verksamhet, inte till att göda redan välfyllda plånböcker.

Det här låter så självklart, men är det inte längre. Högern får fler och fler med sig på privatiseringståget och utarmar därmed välfärden. Vi i Vänsterpartiet vågar säga Stopp och belägg! Stoppa det vinstintresse som raserar välfärden och sätt människors mänskliga behov framför kapitalets!

Birgitta Axelsson Edström (V)

2:e vice ordf Omsorgsnämnden

Är det för svårt?

Varje gång som någon mot mig ler

känns det som all kyla smälter ner

Är varje vänligt ord som talas på vår jord ett frö som gror?

Jag ser det i min fantasi: 

Vilken värld det ska bli!

Om alla kunde tala samma språk

om alla kunde vandra samma stråk

mot ett gemensamt mål, vid horisontens rand jag ser ett land

där varje man och kvinna är fri.

Vilken värld det ska bli!

En värld där alla människor varje dag omsluts av en vänlig famn

Där människor på hopplöshetens hav kan finna en tryggad hamn

Jag har ett hopp som bor djupt inom mig

att en dag har allting ändrat sig

Allt hat och våld som fanns av kärlek övervanns en gång, nånstans

En värld där allt är harmoni.

Vilken värld det ska bli!

Jag både tror och vet att detta hopp ska bli en verklighet

som du och jag får leva i.

Vilken värld det ska bli!

En värld där allt är harmoni

Vilken värld det ska bli!

(Per-Erik Hallin)

Några tankar på vägen hem genom Djurängsbackarna idag i strålande solsken och ilsken nordanvind fick mig att börja nynna på den här sången. Ja, jag tror och vet att vi kommer till en ny värld, men vi har fått i uppdrag att göra den här världen så rättvis, så vacker och så god vi kan redan idag. Kanske ska man börja med sig själv, eller är det för svårt?

Jag vill leva nära....

Jag vill leva nära alla människor
så att jag för varje dag får lära
mig att se min syster och min bror
Därför Jesus, du som älskar mig,
vill jag för att det ska kunna hända
leva nära dig.


Jag vill leva nära alla människor
Andras bördor vill jag kunna bära
ge ett hopp åt den som inte tror
Kämpa mot det onda där det visar sig
Jesus lär mig, låt mig dit du bär mig,
leva nära dig.


Jag vill leva nära alla människor
Alla vill jag hålla lika kära
var i hela världen än dom bor.
Alla är för många
åtminstone för mig
Därför vill jag, du som känner alla,
leva nära dig.

Ingemar Olssons gamla låt sjöngs när vår förre partiledare Lars Ohly var på Klintagården i valrörelsen 2006 fört att frågas ut. Det finns säkert en tanke med just det valet, åtminstone tror jag det. Det är dessutom en av mina favoritkörlåtar med härligt triolsväng och en text som säger en hel del om såväl den vertikala som den horisontella relationens betydelse för en sund tillvaro. Tänk att vi faktiskt kan leva nära varandra på alla plan, om vi vill. Det är ju faktiskt vår vilja det handlar om, inget annat. Så det så.

Att vara kvinna 1912 och 2012

Du sökte en blomma
och fann en frukt.
Du sökte en källa
och fann ett hav.
Du sökte en kvinna
och fann en själ-
du är besviken.

Edith Södergran (1892-1923) var en driven poetissa med mycket att säga oss feminister i 2000-talets början. Vi tycker ju att vi har kommit en bra bit på väg, men hur långt har vi inte kvar tills vi kan vara överens om att kvinnor är FULLVÄRDIGA MÄNNISKOR? Vi begränsas fortfarande, i yrkesval, i lön, i karriären och i livsutrymmet. Till och med pensionen är olika mellan könen och systemet missgynnar kvinnor som har tagit större ansvar för familjen med start under barnens uppväxtår och sedan ofta fortsatt av ren slentrian. Lägre lön ger lägre pension. Punkt.

Det går inte fort nog, systrar! Ni måste inse att det här är orättfärdigt, bröder! Så länge vi inte har speciella lägre kvinnopriser på exempelvis mat, kollektivtrafik och kulturupplevelser finns det INGET som kan motivera den ekonomiska ojämlikheten mellan män och kvinnor. Så länge vi inte av biologiska skäl på allvar kan hävda att kvinnor enbart passar för 20% av yrkena medan män kan välja på resterande 80% så finns det inga skäl till att acceptera att så många kvinnor pressas in i traditionella kvinnoyrken med låga löner, kass arbetsmiljö och noll karriärmöjligheter.

Vi kvinnor är frukter och hav och har själar, inte blommor, källor och stereotyper. Vi är MÄNNISKOR och den som inte fattar det får nog stå ut med sin besvikelse själv. Det är inte vår uppgift att uppfylla andras önskningar!

Eller som Edith Södergran uttryckte det:

Jag är en flamma, sökande och käck,
jag är ett vatten, djupt men dristigt upp till knäna,
jag är eld och vatten i ärligt sammanhang på fria villkor....

Angående människovärdet

Egentligen är det en mycket stor upptäckt
att arbetarna har nerver.
Såtillvida har arbetspsykologerna nått
påtagliga resultat.
Men annars förhåller det sig så
att psykologer och medicinmän sitter på upphöjda
stolar när de penetrerar orsakerna till störningar
i det väloljade maskineriet.
Arbetarna förblir objekt,
iakttagna uppifrån i lupp.
De har kollektiva magsår.
De blir kuggar med gemensamma grader på.


På ett sätt var det hederligare förr
- detta sagt utan skymten av nostalgiskt darr -
när man inte maskerade vinstintresset
med en diffus psyko-teknologi.
Inte kan psykologerna restaurera människovärdet
där det aldrig funnits något.

Brukar man människor som ting
berövar man dem namnet människa.
Terapierna når aldrig ner till problemets
grundvatten:
Människor tycker illa om dressyr.
Också arbetare.


(Stig Sjödin)

Känner vi igen oss? Dikten publicerades första gången 1971 i diktsamlingen Klarspråk. Proletärförfattare som Stig Sjödin blir alltså återigen aktuella 40 år senare.Tyvärr är vi tillbaka där, även om begreppet "arbetare" idag innebär något annat. Det handlar ändå om ett synsätt som går ut på att man kan styra anställda med primitiva medel och att man inte tar hänsyn till utvecklingspotentialen hos var och en. Det är ju människor som arbetar, inte robotar. Det är kanske idag speciellt viktigt att betänka när man hanterar sektorer som äldreomsorg och vård. Låt oss ta tillvara människorna! Det skulle ge högre tillfredsställelse hos både brukare och utförare!

Favorit i repris

Måste vi tänka lika
för att tänka väl
om varann?

Måste vi tala lika
för att tala väl
om varann?

Måste vi tycka lika
för att tycka
om varann?


(Nils F Nygren)

Mitt nya jag, en förändrad aktör ;-)

Man ska vara aktör och inte offer i sitt eget liv sägs det. Då mår man bäst. Det finns ett annat visdomsord också som är tänkvärt i sammanhanget, nämligen: Du kan aldrig ändra på någon annan människa än dig själv, och redan det är svårt nog.


Och det där är faktiskt sant, alltihop. Så jag har bestämt mig. Det här är mitt nya jag ;-) Alltid redo att ta en fajt, rätt skräckinjagande för den som inte vågar komma så nära att de ser hur mjuk jag egentligen är och tungt beväpnad med mina röda och rättvisa ideal.

Och nej, jag slåss inte fysiskt. Det är liksom inte min grej. Det är inte så smart att slåss fysiskt när man är en mjuk liten hund, men skälla och argumentera kan man göra och se lite hotfull ut ibland. Och ställa till med en hel del annat för dem som inte är snälla och schyssta ;-)

Även jag reser mig igen!

Ja, Euphoria med Loreen var bäst, men den här är ärligast och går som en spjutspets rakt in i hjärtat :-)
Jag reser mig igen

Brobygget

Att bygga tillsammans
är att lyssna 
på varandra.
Avståndet mellan oss
får inte bli så långt
att vi måste skrika.


Ögonkontakten
är den säkraste armeringen
i det brobygge
som ständigt pågår 
in i nästa dag.

(Bengt "Cidden" Andersson)

Ja till omsorg, nej till privata vinster

Vi har under de gångna månaderna sett flera avslöjanden om missförhållanden på privata äldreboenden. Det borde avskräcka från ytterligare privatisering, men istället får dessa företag, som gång på gång misskött sig, hela tiden nya uppdrag av borgerliga politiker. Vi behöver mer personal i äldreomsorgen, inte mer privat vanvård. Det gäller naturligtvis även hemtjänsten där vi behöver resurser för att dels hålla kontinuiteten på rimlig nivå, dels ge de insatser som krävs på ett sätt som ger den äldre trygghet och omsorg värd namnet.


Lagen om valfrihetssystem (LOV) är ett tydligt exempel på hur regeringen driver på privatiseringen av äldreomsorgen. Än så länge har vi i kommunerna själva fått välja om vi vill införa LOV i äldreomsorgen. Men tålamodet med icke-borgerliga kommuner börjar tryta och regeringen säger att alla kommuner ska ha infört LOV ”frivilligt” senast 2014. Annars väntar tvångslagstiftning.


Privata vinster är tydligen för många politiker viktigare än de äldres livskvalitet. Jag kommer att fortsätta stå fast vid den självklara uppfattningen att privata vinster inte hör hemma inom äldreomsorgen. Kommer ”tvångs-LOV” att bli ett faktum (vilket jag sannerligen inte hoppas!) så måste vi hantera det, men absolut inte applådera det. Fram till dess har vi ingen som helst anledning att se oss tvingade att sälja ut någon del av de äldres välfärd. 


Ja till god omsorg. Nej till privata vinster i välfärden. Punkt.

Ninjaaktion 8 mars

Idag delade vi i Ninjafeministnätverket ut flygblad under lunchtimmen på temat Stoppa våldet mot kvinnor. Flygbladen hade strykande åtgång och det blev tillfällen till flera samtal om det nödvändiga i att vi öppnar ögonen och säger ifrån, tillsammans. Så snabbt har jag aldrig blivit av med flygblad i något sammanhang! Speciellt en kommentar minns jag. Det var ett gäng med killar som kom gående och jag gick fram med ett papper och sa "Stoppa våldet mot kvinnor!" med ganska bestämd stämma. Den närmaste killen vände sig bort men en av de andra sa "Ta emot det! Det är viktigt faktiskt!". Det kändes himla skönt. Det FINNS en medvetenhet, men den kan bli större och den kan leda till mer handling.


Vi kastade också ut vår allra första symboliska Kaststjärna till alla män som slår kvinnor. Våldet måste uppmärksammas. Vi kan inte tiga stilla när vi vet att det finns systrar som lider under våld och tvång, och att det dessutom blir fler och fler som drabbas värre och värre. Vi borde ha kommit längre i ett välmående och välutbildat land som Sverige. Vi kommer att fortsätta kampen!

Detta är vår text för dagen:

TA INGEN SKIT!

Detta handlar om Sverige idag:

• ·         År 2010 gjordes över 27000 anmälningar av misshandel mot kvinnor över 18 år.
• ·         I 75% av de anmälda fallen var den misstänkte gärningsmannen bekant med kvinnan, 50% var en närstående.
• ·         Under 2010 anmäldes 2 501 fall av grov kvinnofridskränkning till polisen.
• ·         I genomsnitt misshandlas 16 kvinnor till döds varje år. I över 70 % av fallen dödas kvinnan av en närstående.
• ·         Mellan 2000-2007 ökade den anmälda misshandeln mot kvinnor med 31 %.

Källa: Brottsförebyggande rådet (BRÅ)

Globalt utsätts kvinnor och flickor ännu mer. Särskilt i krigszoner där våldtäkt används som stridsåtgärd!

Av alla världens kvinnor utsätts en femtedel för våldtäkt eller våldtäktsförsök under sin livstid.

Vi protesterar mot det ökande våldet!

Vi kan inte bara se på när kvinnors självklara rätt till frihet och värdigt liv beskärs. 181 kvinnor har dödats av sina män, pojkvänner och ex-män sedan år 2000.

Det är 181 för många. Vi säger ifrån!

GÖR DET DU OCKSÅ!

REAGERA OM DU MISSTÄNKER ATT EN KVINNA UTSÄTTS FÖR VÅLD.

BERÄTTA FÖR ANDRA VAD DU TYCKER.

TILLSAMMANS KAN VI FÖRÄNDRA, OCH DET SKA VI!

VI TAR INGEN SKIT! GÖR INTE DET DU HELLER!

På frukten ska trädet kännas....

Idag på Internationella kvinnodagen hoppas jag att orden övergår i handling:

• Säg inte bara att du är feminist, agera som en feminist!
• Säg inte bara att kvinnor och män har lika värde, värdera kvinnor och män lika!
• Säg inte bara att det fel att bruka våld mot kvinnor, hindra det våld du känner till!
• Säg inte bara att du arbetar för en feministisk offensiv, GÖR DET! 

Jag sjöng för länge sedan (redan 1978) i en körsång i EFS rikskonferens i Kalmar: "Vad hjälper det om du säger du tror om ditt liv slår ihjäl dina ord?" Det är ord som vi bör betänka i fler sammanhang. Det GÅR att förändra galenskaper och orättvisor, men man måste börja med sig själv. Det handlar inte bara om att säga de rätta orden, det handlar om att GÖRA också. Det är inte för sent, men det är hög tid!

Ta kampen mot kvinnoförtrycket, och gör det NU!

En självklarhet 2012!

Jag skriver tillsammans med några kamrater i Vänsterpartiet Kalmar i dagens Östran apropå Internationella kvinnodagen. Tyvärr föll av misstag ordförandens namn bort när jag skickade in texten till tidningen (Förlåt!), men här är alla namn med i alla fall.

Idag firar vi Internationella kvinnodagen, en dag som har funnits i över hundra år. Vi har gjort stora framsteg under dessa år, men vi är som vänsterpartister och feminister inte nöjda. Det går för sakta. Vi nöjer oss inte med att kvinnor får arbeta, när de får mindre betalt än män för likartade jobb. Vi nöjer oss inte med att män fortfarande har mycket större makt än kvinnor i samhället. Vi nöjer oss inte med att kvinnor som en självklarhet får ta allt ansvar för hem och barn. Vi nöjer oss inte med att många kvinnor blir utsatta för våld i det egna hemmet av den person som de lever ihop med. Vi nöjer oss inte med att unga tjejer ska behöva vara rädda när de går hem från bussen när de har varit ute med kompisar en fredagskväll.

Vi har ett samhälle som till stora delar har accepterat mäns överordning och kvinnors underordning. Lyfter vi blicken en aning och försöker anlägga ett globalt perspektiv så framträder förhållandena ännu tydligare. Världen är en manlig arena, och starka krafter vill bevara den så.

För att kunna förändra det måste vi jobba för att fler dels ska inse orättvisorna, dels ska vilja förändra dem. Det är självklart att det är en kontroversiell och utmanande process. Den påverkar nämligen oss alla, våra livsförhållanden och våra relationer och den medför att flera av oss kommer att förlora något medan andra vinner. Så enkelt, och så svårt är det. Det handlar ju om att män måste avstå från en del av sin makt för att kvinnor ska få den del som de har rätt till. Först då har vi nått verklig jämställdhet.
Feminismen, liksom socialismen, syftar till att skapa jämlikhet, rättvisa och frigörelse och måste drivas av både män och kvinnor. På senare tid försöker många klä jämställdhetssträvanden i begrepp som effektivitet, lönsamhet och kvalitet. Då har man missat själva kärnfrågan, nämligen att det i själva verket handlar om etik och moral. Kvinnor och män är lika värda, och orättvisa villkor mellan könen är, hur de än ser ut, helt enkelt fel. Man kan inte motivera jämställdhet utifrån höjd kvalitet, man kan bara motivera den som ett moraliskt ställningstagande till följd av att man anser att kvinnor och män har samma värde och att inget annat är rimligt.

Vi har som sagt långt kvar, men vi kommer inte att ge upp. Vänsterpartiet kommer att fortsätta att peka på missförhållanden och orättvisor som beskär kvinnors självklara rätt till ett fritt liv och föreslå åtgärder som kan vända utvecklingen rätt. Några åtgärder är en individualiserad föräldraförsäkring, självklar asylrätt för kvinnor som flyr från kvinnoförtryck, fler anställda och höjda löner i de välfärdsyrken som idag många kvinnor har inom exempelvis vård och omsorg, jämställdhetskunskap som en naturlig del i arbetet i förskola och skola och utbildning i feministiskt självförsvar i skolan.
Våra barn och barnbarn ska inte behöva fostras in i samma ojämställda samhälle som våra mormödrar och mödrar. Vi hoppas att vi blir fler och fler som inser att något måste göras med kraft NU innan ännu fler kvinnor förlorar den makt och frihet de har rätt till. Ta ställning, inte bara idag utan alltid, för ett jämställt samhälle. Jämställdhet borde helt enkelt vara en självklarhet!


Birgitta Axelsson Edström, Leila ben Larbi, Bertil Dahl, Lars Holmberg, Gert Järkelid, Peter Persson, Liselotte Ross, Samim Salah Ahmed, Vänsterpartiet Kalmar

Intensiv vecka med viktiga frågor

Det är en intensiv vecka som pågår nu. Möten och andra aktiviteter avlöser varandra. I måndags var det fyra möten, igår långt KS-möte, elevintervju och sångövning med bästa Vox Communis och idag har jag varit i Växjö på heldagsseminarium med stiftet. I morgon väntar träff med tandhygienisten (iiiiiiaaaaaa!!!!) och utbildning i stresshantering. Det borde ha kommit i omvänd ordning förresten.... Dessutom ska vi ut och protestera mot det ökande våldet mot kvinnor. På fredag har vi heldagsutbildning/seminarium kring äldreomsorgens framtid. På lördag väntar partiets distriktsårskonferens. Och själv känner jag mig tröttare än på länge. Det vore bara så himla typiskt om jag just den här veckan, när almanackan är full och då det är så mycket olika saker på gång inklusive efterlängtad kompetensutveckling, skulle trilla dit på en influensaomgång :-( Men OK, jag har klarat tre dagar hittills. Det är jag glad för.

Dagen har varit trevlig och innehållsrik. Vi har diskuterat kontraktsorganisationen, stiftets administrativa stöd, egendomsförvaltning och rekrytering. Det är fyra angelägna områden. Mest engagerande är ändå den sistnämnda. Det handlar om hur vi kan få kyrkan att fungera och rekrytera nya krafter i tider av krympande medlemsantal. En viktig väg att gå är att öka det ideella engagemanget. Kyrkan kan inte räkna med att allt arbete ska kunna skötas av anställda. Det handlar om att göra församlingen till församlingsbornas angelägenhet och inte bara prästens, diakonissans, kantorns och församlingspedagogens. Det är dags att Svenska kyrkan sänker trösklarna för den största resursen, nämligen de ideellt arfbetande.

Detta gör sig inte självt. I ett läge där vi har ett föreningsliv i Sverige som mer och mer upplever problem i att hitta ideella ledare och där arbetsvillkoren på vanliga jobb gör att man inte orkar med en aktiv fritid med en massa ansvar så efterlyser kyrkan MER ideellt arbete. Det blir svårtg, men det är samtidigt nödvändigt. Det är nämligen på det sättet som vi ökar engagemanget för kyrkan som folkkyrka och folkrörelse. Det är när vi förstår att vi har en uppgift och en betydelse som kyrkan blir värdefull. Själv har jag arbetat ideellt i församlingslivet sedan 1970-talet, men det är klart, det har varit i EFS och i frikyrkliga sammanhang. Där, i församlingar som i mångt och mycket vilar på just lekmannamedverkan, så vet man att om inte JAG gör MIN uppgift så blir den heller inte gjord. Församlingsarbetet och Guds rikes utbredning beror på MINA insatser OCKSÅ, inte bara på pastorns eller prästens.

Även Svenska kyrkan, fri från staten, måste erövra sin ställning som folkrörelse och öppna sina portar för de egna resurserna. Det betyder inte att fru Svensson måste predika varannan söndag eller att herr Larsson ska ta hand om dagledigträffarna, men det kan betyda att gudstjänstdeltagarna fru Svensson och herr Larsson, om de vill och känner att de har möjlighet, kan bidra med mer insatser som de själva väljer. På det viset kan Guds rike vidgas alltmer, och det är ju det vi vill, vi som är aktiva i kyrkan, eller hur?

Förresten så gäller det här resonemanget även andra folkrörelser. Jag är livrädd för tendensen att man överlåter folkrörelsearbetet på ombudsmän och anställda. Det är folket, de som brinner för frågan, som gemensamt måste driva arbetet framåt. Det går inte att överlåta det ansvaret helt på ett fåtal professionella. Då lever vi farligt. När insatser för en bättre värld, för ett bättre liv i något avseende för andra än en själv, måste motiveras med pengar, då har vi kommit långt från det som har varit folkrörelse-Sveriges signum. Det är ett demokratiskt problem för hela samhället. Har vi verkligen förstått vidden av det problemet?

Mångfald lyser upp!

En underbart klar himmel möter oss i Kalmar idag. I eftermiddag ska jag trampa iväg till kyrkans årsmöte för första gången på ganska många år. Det har så gott alltid krockat med partidistriktets årskonferens men detta år ligger evenemangen på olika helger. Det gäller alltså att passa på :-)

Veckan har varit blandad, precis som en vecka ska vara. Inledningen med fullmäktige och allergireaktion pga parfymmissbruk var inte speciellt trevlig (och ledde till att jag inte orkade delta i diskussionerna), men avslutningen blev desto bättre. Däremellan varvades toppen med botten. Man får lära sig att det minsann inte är kul jämt det där man företar sig. Ibland så retar man dock upp sig på mindre ting och blåser upp dem lite grann i onödan. Jag försöker vakta på mig själv så att sådana improduktiva energitjuverier inte blir alltför dominerande.

I torsdags när jag kom hem låg det ett flygblad modell större innanför dörren. Det var SD som ville informera om sin avsky gentemot fria media. Överraskande, eller hur? Lika överraskande var resten av innehållet. Insinuationerna flödade, den vanliga SD-retoriken som går ut på att "det är synd om oss eftersom alla som inte tycker som vi är dumma i huvudet och dessutom så fattar dom inte att vår rädsla för utveckling är viktigast i världen" genomsyrade varenda text och felaktigheternas antal borde göra konstruktörerna av den gamla tidningstävlingen "Finn fem fel" gröna av avund. Man orkar liksom inte ta till sig sån dynga.

Men EN sak påminde det hela mig om, nämligen om vilka som är våra verkliga politiska motståndare. Det är nämligen så att under vissa stunder så hamnar annat i fokus, speciellt när man ser tydliga härskartekniker brukas i sammanträdesrummen. Sådant måste absolut bekämpas! Jag tänker aldrig acceptera att frågor inte är önskvärda, att alla inte får komma till tals eller att frågor får reaktioner som varken ger verkliga svar eller som behandlar frågeställaren med respekt. Sådant är inte värdigt en demokrati, och sådant tänker jag fortsätta att peka på när jag ser det, helt klart. Det får dock inte betyda att man glömmer kampen mot de riktigt mörka krafterna, de krafter som ganska manifest arbetar för att inskränka de demokratiska rättigheterna på ett mer genomgripande sätt, de krafter som alltså inte anser att alla människor är lika mycket värda. Där har vi den STORA utmaningen och den STORA uppgiften.

Och den kampen vinner vi INTE genom att tumma på de demokratiska spelreglerna, genom att använda härskartekniker eller genom att stänga de offentliga rummen. Vi måste göra precis tvärtom, visa på demokratins möjligheter, släppa fram alla goda krafter och se varandra som tillgångar även om vi inte i varje detaljfråga tycker precis likadant. Det borde väl inte vara omöjligt? Det är ju då som vi kan få de gynnsamma processerna att växa, precis som en mångfald av färgade tulpaner i en plåtkanna (Tack goe liberalen!) kan ge framtidshopp en tidig vårdag i mars. Visst är det väl en härlig påminnelse om att mångfald istället för enfald både berikar, belyser och glädjer?

Kan man lagra endorfiner?

Vissa dagar får man ger energi än man ger ut. Andra dagar, och i ärlighetens namn är det vanligare, ger man ut mer än man får igen. Då blir man rätt sliten framemot kvällskvisten. Idag har jag dock den stora lyckan att få uppleva en dag av den förstnämnda typen.

Jag var nämligen inbjuden till Birgittakyrkan under eftermiddagen för att på deras dagträff berätta om "Människan bakom namnet". Det gjorde jag, i ord och ton, och det var verkligen roligt. Trevliga människor, underbar stämning och mycket folk var det, samt gott kaffe förstås. Jag är inte så van vid att göra sådana saker, även om jag i lördags gjorde en liknande grej på HRFs årsmöte, men då var det mer "opersonligt" än det var idag. Jag gjorde några nedslag i livet, berättade om viktiga människor och kryddade det hela med några pianostycken samt texter av favoritpoeten Bengt "Cidden" Andersson, Ingemar Olsson, Ingmar Johansson och Björn Afzelius. Det blir en härlig blandning av arbetar- och idrottsperspektiv, fri- och högkyrklighet och politisk radikalism. Det är på nåt sätt helt enkelt jag. Jag håller hårdnackat på arbetarlaget i fotboll, är inbiten socialist och personligt kristen. Take it or leave it liksom ;-)

Tack Ulrika Sohlberg Bengtsson för att du frågade mig och tack till alla som var med! De härliga lila tulpanerna står och lyser på köksbordet i en lila vas så vi är inte bara politiskt utan även liturgiskt korrekta i det Axelsson-Edströmska hemmet ;-)

Nu är jag pigg och glad. På något sätt får jag endorfiner så det sprutar ur öronen av såna sammankomster :-) Och vet ni, det kan jag sannerligen behöva. Morgondagen lär nämligen medföra en och annan prövning av mindre angenämt slag. Frågan är alltså: Kan man lagra endorfiner? Eller måste landslaget slå Kroatien ikväll också om endorfinerna ska räcka även i morgon? I så fall hoppas jag att Guidetti får chansen att spela mer än 90 sek på slutet och att Zlatan inser att han är med i ett lag och inte spelar ensam. Då finns chansen!

Fullmäktige idag

Jag sitter på fullmäktigemöte. På grund av min parfymallergi mår jag inget vidare. Jag har en önskan, nämligen att parfymerade produkter inte används som badvatten. Då skulle livet bli så oerhört mycket enklare för min del, och för andra som har samma problem. Snälla!!! Nu gör det ont att andas och jag är mer eller mindre svimfärdig hela tiden. Det blir dåligt med debatterandet idag för min del. Istället får jag sitta och lyssna på andra. Det gör en inte direkt piggare.... Jag vill ändå tacka de goa människor som hjälpte mig idag. Jag vet faktiskt inte riktigt vilka det var, mer än de som jag pratade med när jag började piggna till. Tack och kram till er! :-)

FP pratar parkering. Det har vi hört förr. Jag tycker att det börjar bli dags att ge Folkpartiet i Kalmar p-böter för att de parkerat fel, för länge och för ofta i parkeringsfrågan. Jag börjar bli en aning trött på att höra detta, men har de bestämt sig för en profilfråga så har de. Deras ihärdighet kan man i varje fall beundra, men kul är det inte att lyssna på detta om och om igen.

SDs ledamöter är precis lika utvecklingsvänliga som vanligt. De hänvisar till att de vill värna rödlistade blommor och kulturvärde. Det är svårt att ta dem på allvar. Det finns många delar i vårt kulturarv som de inte är speciellt intresserade av att värna om, t ex demokrati, tolerans, öppenhet och övertygelsen att alla människor har lika värde. Så länge de inte fattar att detta är grundläggande för såväl ett utvecklande som ett gott samhälle så kan man lämna dem därhän.

Samarbetets utmaning

När kommer den dagen
då vi kan respektera varann
När vi kan se att våra skilda erfarenheter
kompletterar och inte konkurrerar
När vi ser att den kunskap du har
är lika viktig som den jag har
och att båda är sanna
om än inte desamma


När vi inte förminskar
eller förnekar
utan uppmuntrar
och bejakar


När kommer den dagen?
Jag bara undrar.

En mänsklig vision

Det är nästan en vecka sedan mitt förra blogginlägg. Det är alltför länge. Det har dock sin förklaring i en hektisk vecka med mängder av möten och annat som har pockat på uppmärksamheten. Bara för att det är tyst på bloggen är inte undertecknad tyst, det kan jag garantera ;-) Sedan är jag kanske inte den som måste vara först med att kommentera kronprinsessans förlossning (men jag är glad att allt gick bra), prinsessan Estelles fyra namn (okonventionella och därför ganska uppfriskande) eller Björrrrn Rrrrranelids seger i delfinalen i lördags (även om jag kan konstatera att miraklens tid tydligen inte är förbi). Allt det där finns det andra som gör så mycket bättre. Jag har istället sysslat med att skaffa mig nya intryck.

Idag har jag nämligen varit med på ett mycket intressant studiebesök som gav upphov till en mängd frågor. Samhället, det är ju vi, tillsammans. Kan vi vara överens om det? Kan man då tala om ett utanförskap? Kan det vara möjligt att vara utanför det som man är en del av och i själva verket bildar? Nej, man kan inte det. Det är rent kontraproduktivt att tala i såna termer. Begreppet utanförskap implicerar nämligen att samhället är något som existerar utanför oss som individer och oberoende av oss. Redan där blir diskussionen fel.

Det handlar alltså inte om att få in individer som på något sätt känner sig utanför samhället in i samhället, det handlar om att få samhället, dvs oss, att förstå att alla vi hör ihop och tillsammans bildar samhället. Därför måste vi se till att vår gemenskap är så öppen att den omfattar ALLA. Det är vårt gemensamma ansvar.

OK, det kanske inte känns som en stor fråga hur man använder språket, men jag menar att det faktiskt är betydelsefullt. Vårt språk formar nämligen vår bild av hur företeelser hänger ihop. Köper vi termen "utanförskap" har vi accepterat att en del människor inte är delaktiga. Då kan de helt enkelt tänkas bort. Vi har också konstaterat att det är individen som inte passar in istället för att lägga tyngdpunkten på vårt gemensamma och solidariska ansvar när andra far illa.

För vi HAR ett ansvar. Vi har sedan tidernas begynnelse ett ansvar för vår broder och vår syster, även om han/hon inte fungerar eller ser ut precis som vi. Låt oss ta det ansvaret då, och bidra med det vi kan istället för att gömma oss bakom suckar om "utanförskap" vilka i sig bara cementerar en hopplös situation. Ett gemensamt och solidariskt samhälle där alla har en uppgift må vara en farlig vision för visionslösa partier, men det är MIN och Vänsterpartiets vision, och för oss är den både nödvändig, mänsklig och i allra högsta grad önskvärd. Och det är det samhälle som vi har råd med. Allt annat är slöseri med de allra mest värdefulla resurser vi har, nämligen de mänskliga. Människorna alltså.

Kamp på olika arenor

"Men ett liv utan visioner, katastrofer och passioner
är blott ett liv som reducerats till ett ord
Så må du fortsätta att kämpa
må du slåss och protestera
så länge orättfärdigheter får finnas kvar
Det är den tankevärld du tillhör
Det är det enda du är till för
Det är det enda du kan skänka dina barn"

sjöng Björn Afzelius en gång. Jag känner stor sympati med de orden. Och de skänker en hel del kämpaglöd.

Just kampen ligger mig varmt om hjärtat, även om den kan kännas avlägsen och inte så konkret när man jobbar kommunpolitiskt. Kampen för mer resurser till angelägna områden som äldreomsorg och skola ger i förlängningen bättre villkor för personalen som arbetar och högre kvalitet för brukarna, förutsatt att man får gehör för sina strävanden förstås. Så sker långt ifrån alltid.

Men när det inte blir som man har tänkt, så vet man att man i varje fall har försökt. Det är också en del av kampen. Når man inte ända fram, så har man trots allt påtalat en orättvisa eller en felaktighet, och jobbar man politiskt så får man i ett längre perspektiv försöka se att droppen kan urholka stenen. Det kan vara ett Sisyfosarbete, men det KAN ge effekt om än inte med en gång.

Så jag fortsätter att kämpa, att slåss och protestera på de arenor där jag befinner mig. Jag tror att jag gör det bäst där och inte i praktisk handling. Det sistnämnda överlåter jag med varm hand åt utbildad personal med hjärtat på rätta stället och med adekvat utbildning. De, liksom brukarna, ska , trots att jag inte befinner mig i deras vardag, veta att vi kämpar tillsammans ändå. Deras insatser är betydligt mer värda än mina, men båda behövs så länge vi vill ha en demokratiskt styrd välfärd som sätter behov och inte plånbok i centrum.

KD biter såväl omsorgen som sig själva i svansen

Jag fick en replik på en artikel som jag fick publicerad. repliken finns här. Jag skrev direkt ett svar men det har inte blivit publicerat ännu, så nu lägger jag ut det här så länge:

Under åren 2005–2007 satsade Vänsterpartiet med S och MP 1 miljard kronor till verksamhetsnära kompetensutveckling för att höja kvaliteten i äldreomsorgen i hela landet. Kommunerna sköt till lika mycket. Satsningen skulle ha förstärkts ytterligare om Kompetensstegen pågått under längre tid. Så blev det inte.

Efter valet tog allianspartierna makten och inga mer resurser avsattes 2008 eller 2009. En av de första åtgärderna från regeringen var dessutom att avskaffa utbildningsvikariaten som möjliggjort för kommuner att satsa på den personal som saknade grundläggande yrkesutbildning. Behovet av ett äldreomsorgslyft kvarstår.

Många politiska satsningar på enskilda verksamheter inom kommunerna sker inom kommunekonomiernas redan snäva ramar. Om man satsar på en verksamhet så är det någon annan som får betala. Därför är det viktigt att en satsning på ett äldreomsorgslyft sker samtidigt som allmänna förstärkningar till kommunerna. De senaste årens ekonomiska kris har inneburit ned¬skärningar, men regeringen har inte anslagit en enda krona i ökade generella statsbidrag eller konjunkturstöd. Vi har föreslagit att ca 17 respektive 23 miljarder mer avsätts till kommunerna och landstingen för att säkra kvaliteten.

Folke Fagerlund (KD) borde inse att regeringens skattesänkarpolitik ger problem. De miljarder som nu delas ut i skattelättnader kan nämligen gå till gemensam välfärd. Det handlar om generella behov som vi i kommunerna behöver resurstillskott för att klara av att fylla. Det är en enkel ekvation att förstå, men tydligen vill inte Fagerlund som representant för ett regeringsparti med speciellt ansvar för äldreomsorgen se att ansvaret för detta åvilar just KD och inte den rödgröna majoriteten i Kalmar kommun.

Birgitta Axelsson Edström (V)


2:e vice ordf Omsorgsnämnden

PS. Det kan inte vara lätt att vara KD-politiker i dagsläget. Det förstår jag.....

Värt att fundera över

Mörkret sänker sig efter bussfärden hem. Det är vackert ute. Massor av vit snö täcker marken och vita bomullstussar pryder buskar och grenar. Lyktorna som lyser upp gårdens gångstigar har fått vita baskrar och kepsar. Till och med grannen som alltid kör bil på gården har gett upp och inser att det inte funkar att köra mellan snödrivorna. Istapparna har inte börjat växa än. Och inomhus är det varmt och skönt. Den nya kandelabern får nya längre ljus och sprider sin goa värme. Vi har det bra i Djurängen :-)

Då går tankarna till andra. Till dem som inte har något hem. Till dem som har fått sin trygghet raserad av samhällets allt hårdare klimat. Till dem som inte får sin sjukdom klassad som sjukdom utan som "arbetsovilja". Till dem som inte får tillgång till sjukgymnastik längre eftersom de "ändå inte kan bli bra". Till dem som inte vågar öppna sitt pensionskuvert eftersom de VET att det inte finns någon framtid där eftersom de av sjukdom och andra skäl inte har KUNNAT jobba och skaffa sig en pensionsgrundande inkomst hur gärna de än har velat. Till de kvinnor som blir slagna, förtryckta och fråntagna sin självkänsla och sin värdighet av känslomässigt stympade män som varken vill eller kan sluta slå. Till människor runt om i världen som riskerar sitt liv för att de vill leva i frihet och vill ha rätt att uttrycka sina åsikter. Det finns sannerligen många medmänniskor att tänka på.

Under tiden sysslar vi med annat. Vad krävs för att vi ska se sammanhangen? Vad krävs för att vi ska skilja det som är viktigt från skitsaker som i det långa loppet inte betyder nåt? Vad krävs för att vi ska se att vi kan sprida värme istället för att klaga över att det är kallt en otroligt vacker dag i februari?

Det är nåt som kan vara värt att fundera över.

"Åt den som har skall varda givet"

Igår fick jag hastigt och lustigt sticka bort till SR Kalmar och vara med och prata om det pensionskuvert som jag inte har öppnat. Jag skrev nämligen på Facebook att jag nog skulle avstå från att öppna det. Det gäller ju att hålla ångesten ifrån sig... Inte vill jag få veta att det passar mig att gå i pension när jag är 77 bara för att någon myndighet har räknat ut det?? Eller att menyn efter 65 lär bli gröt i olika former tre gånger om dagen?

Hur som helst, jag fick agera lite sidekick till Magnus på Fokus. Det var kul! Jag hann med att kritisera systemet, sticka hål på myten att pensionsnivån beror på längre medellivslängd och kunde påpeka att det handlar om en underfinansiering från början. Och så kunde jag uttrycka min lättnad över att företräda ett parti som inte står bakom det nuvarande pensionssystemet. Det känns riktigt riktigt bra! Tänk att det ska vara så svårt för de prestigebundna fem partierna som genomdrev reformen att inse att det behövs en översyn! Den uppochnedvända spargrisen längst ner på beskedets första sida är väl vald som bildspråk eftersom det är då man måste tömma sina sparbössor om man ska ha råd att leva. Förutsatt att man har några sparbössor alltså. Det orimliga är ju att den som har sparbössor också har hög pension, och den som inte har har haft råd att spara heller inte får en pensionsnivå som går att leva på. Ojämlikheterna och orättvisorna cementeras, kvinnor missgynnas och klyftorna växer redan utan det faktum att man dessutom ska betala mer i skatt när man är pensionär än när man är förvärvsarbetande.

Ja ja, "åt den som har skall varda givet" som Skriften säger. Det är tråkigt att inte resten av budskapet om fred, solidaritet, medmänsklighet och kärlek manifesteras mer i den styrande politiken.


Här är förresten klippet: Fokus SR Kalmar 15 feb och artikeln(mycket oförberett men ändå ganska roligt att få vara med i!)

"Dela vårat bröd"

Jag gillar mina två världar..... men ibland kan man undra om det inte är lite för mycket snack och för lite verkstad på båda håll..... precis som Ingemar Olsson har skrivit i "Dela vårat bröd".

Jag tog en sväng på stan härom dan, det kom musik nånstans ifrån
Sen såg jag varifrån, så jag gick närmare
Det var en liten sånggrupp som sjöng och den var typiskt religiös
men det var skapligt ös, så jag, jag lyssnade, när dom sjöng:

”Jordens ätbara kaka borde delas på ett rättare sätt
så att alla fick smaka
och att varje bror och syster kunde äta sej mätt
Den räcker åt alla
Därför borde ingen lida nån nöd
Men då vill det till att du och jag vill dela vårat bröd”

Det var så sant, precis som dom sa, en riktig samvetssvidare
Men jag gick vidare och hörde sång igen
Ett par gitarrer, dragspel och bas, det var en klart politisk grupp
Men när jag stanna’ upp, då kände jag igen det dom sjöng:
”Jordens ätbara kaka borde delas på ett rättare sätt
så att alla fick smaka
och att varje bror och syster kunde äta sej mätt
Den räcker åt alla
Därför borde ingen lida nån nöd
Men då vill det till att du och jag vill dela vårat bröd”  

Jag undrar om dom känner varann och blir en större kör ibland
dom här två grupperna, som sjunger samma sång
Men sen ändå, när sången är slut, vad har det hänt egentligen
Blir allting som förut tills nästa gång igen, fast dom sjöng:
”Jordens ätbara kaka borde delas på ett rättare sätt
så att alla fick smaka
och att varje bror och syster kunde äta sej mätt
Den räcker åt alla
Därför borde ingen lida nån nöd
Men då vill det till att du och jag vill dela vårat bröd” 

© little beat music


Världen skriker, och vi har fått ansvaret att hjälpa till. Då är det precis DÄR vi ska ha vårt fokus.

Sandlåda!

I vår lilla kommun finns det partier som vill framåt till vilket pris som helst, partier som inte vill nåt alls samt partier som vill framåt på ett hållbart sätt. Vänsterpartiet tillhör de sistnämnda. Tycker jag alltså. Egentligen tycker ju jag, som företrädare för just Vänsterpartiet, att vi är ganska ensamma i den gruppen. Är jag på riktigt gott humör kan jag kanske tycka att det finns något eller några fler där ;-)

Men det finns två partier som brukar tala om sig själva i termer av stort framför smått, inget partipolitiskt tjafs, enhet framför splittring och dylikt. Idag bet de sig ordentligt och synligt i svansen här. Det ENDA man vill i den här texten är nämligen att kasta paj på Miljöpartiet, framhålla sin egen förträfflighet och slå in en kil i en majoritetskonstellation.

Om inte det är smått framför stort, partipolitiskt tjafs, splittring framför enhet och dylikt, jag då vet inte jag vad man ska kalla det.

Jo, kanske förresten. Sandlåda!

Fler anställda ger äldreomsorg med guldkant

När äldreomsorgens resurser krymper och tiden inte räcker till krävs prioriteringar. Då försvinner det som inte anses vara absolut nödvändigt först. Det här är en situation vi känner igen även i Kalmar. Det blir oftast guldkanten som går förlorad. Den kan verka mindre akut, men den är nog så viktig för ett gott liv och borde ingå i all äldreomsorg värd namnet.

Guldkanten i tillvaron är olika för oss alla och blir inte mindre viktig när vi blir gamla. För en del äldre kan det handla om en promenad, en pratstund med personalen eller en utflykt till konditoriet. Många behöver också hjälp att hålla kontakt med gamla vänner eller att skicka e-post till barnbarnen. Vi som ännu inte är i behov av äldreomsorgen måste tänka igenom hur vi planerar våra liv och vad vi väljer att lägga tid på och sedan fundera över vad det är som skiljer oss från dem som är äldre. Om inte vi väljer bort det som vi tycker ger livet innehåll, varför måste de göra det?

En av de saker som fick lägst betyg i Socialstyrelsens stora undersökning om kvaliteten i äldreomsorgen var just social samvaro och aktiviteter. Endast 56 procent av de äldre var nöjda med detta. Vi har uppfattat signaler med samma innehåll i Kalmar. Vi måste inse att vi har med hela människor med ett eget individuellt liv att göra, inte bara människor som behöver boende, mat, lite träning och mediciner. Det här är något som personal har lyft i olika sammanhang. Ska man känna att man gör ett bra jobb så måste man ha möjlighet att ge omsorg med hjärtat, och det kräver tid.

Äldreomsorg är och ska vara mycket mer än förvaring. Äldre som bor på äldreboende har precis som alla andra egna behov och intressen. Därför måste personalen ha tid för var och en, utifrån var och ens egna önskemål om vad som är viktigt i livet.

Vänsterpartiet har redan tidigare satsat resurser i sitt budgetförslag på ökad bemanning på demensboenden. Nu vill vi gå vidare med övriga vård- och omsorgsboenden och föreslår därför att vi inför guldkantstimmar. Det innebär att de äldre får två timmar mer per vecka utöver den omsorg de redan får, alltså två timmar med personalen som de själva kan bestämma över. Det innebär för Kalmar kommuns del ett tjugotal fler anställda. Satsningen kostar statskassan 1 miljard för hela landet. Det är en knapp femtedel av vad man beräknar att den sänkta restaurangmomsen kostar staten, en satsning som vi av erfarenhet från exempelvis Finland vet inte kommer att ge några nya jobb alls.

I tider av resursbrist gäller det att prioritera. Vänsterpartiet tycker att det är rätt och rimligt att prioritera äldres omsorg och behov av livskvalitet framför sänkta priser på krogen. Vi tror att de allra flesta, såväl restauranggäster som äldre och deras anhöriga, håller med oss.

Birgitta Axelsson Edström, Elsa Berg, Bertil Dahl, Sören Hjertqvist och Lena Wennersten - Vänsterpartiet Kalmar

Tankar vid ett sammanträdesbord

Till höger har jag höger
Till vänster har jag höger
Vet inte vad som är värre
men önskar hett att de vore färre
för de breder ut sig, så vi laddar om
och tänker med tillförsikt: Val 2014 KOM!

Blundande och med ändan före

Nu har jag fått en reaktion på min förra insändare om omsorgen och bemanningen inom demensvården läs här. Svaret från nämndens förste vice ordförande (KD) ser ni här.

Jag har just skickat iväg ett svar. Jag försöker vara snabb med såna. Jag tänker inte återge mitt svar här och nu utan inväntar Barometerns publicering. Jag kan dock istället översiktligt konstatera att KD inte på något sätt överraskar:

• Skattesänkarpolitikens effekter och konsekvenser vill man varken förstå eller beröra.
• Begreppet ansvar betyder olika beroende på om det är KD eller rödgröna som har det.
• Om man skäms för sitt eget agerande kan man försöka dölja det genom att kasta paj på andra.
• Att gå blundande med ändan före in i framtiden är vanligt bland borgerliga politiker men är sällan en framgångsrik strategi i det långa loppet.

Som sagt var.

Feltänkt Fredrik!

Vår statsminister har aviserat att man ska kunna jobba tills man är 75 år. Det blir liksom lite snett, Fredrik. Vad är nytt i den tanken?

Sanningen är ju att de allra flesta faktiskt arbetar tills de är 75, men inte i det vanliga förvärvslivet. Reinfeldt utgår från att vi måste öka antalet arbetade timmar. Den tanken kan jag förstå, men vem ska då göra de obetalda timmar som våra äldre idag utför i föreningslivet och som anhörigvårdare? Och hur ska allt det arbetet finansieras? Det brukar inte vara utgifter som statsbudgeten tar hänsyn till i detta mörkblå tidevarv i Sveriges historia. Där är det betydligt vanligare att man delar ut resurserna i form av skattelättnader till folk som redan har det gott ställt. Nu ser vi resultaten av den politiken. Det finns helt enkelt inte resurser att klara välfärden med, utan folk ska arbeta så länge att de inte behöver någon pension.

Dessutom utgår vår ärade högeröverkucku från att man faktiskt orkar arbeta i tio år till. I själva verket är det väldigt många som inte ens orkar till 65 idag. Det handlar om tunga jobb och om kroppar och psyken som inte längre har krafterna kvar. De allra flesta människor har arbetsmiljö och arbetsuppgifter som inte håller för tio års längre förvärvsliv. Att då höra att man ska skola om sig vid 55 års ålder om man inte orkar med sitt ordinarie arbete, vilket Reinfeldt faktiskt har sagt, är en skymf. Utgår han verkligen från att alla människor har "valt" sitt arbete och dessutom har ekonomisk möjlighet att sätta sig på skolbänken och sadla om när man är 55 med den osäkerhet som allt det innebär? Visst ska möjligheten finnas, men att utgå från att det skulle vara ett generellt lyckopiller för en underbetald ensamstående undersköterska med värk och utsliten kropp är att vara naiv. Något intresse för att göra något åt villkoren i arbetslivet, det som verkligen skulle kunna göra nytta till exempel i form av fler anställda, stöd och handledning inom vård, skola och omsorg, verkar ju inte finnas. Det här är ännu ett exempel på att den kapitalistiska världen sätter människor i kapitalets tjänst istället för tvärtom.

Nej, behöver vi utöka antalet arbetade timmar i det här landet ska vi se till att sätta de unga i jobb. Ungdomsarbetslöshet är förödande både för de individer som utsätts för den och för det samhälle som inte värderar sina unga människor. Det finns mängder av uppgifter att utföra. Välfärden kräver fler arbetande händer och hjärtan. Se till att det blir möjligt för våra ungdomar att hitta en plats där de är behövda istället för att slita ut redan utslitna äldre som har arbetat i 45 år. Det tjänar ju alla på!

"Jag är en människa"

Jag bad om ett dricksglas med vatten
Du gav mig en jord oceaner
Jag bad om ett ljus i mitt mörker
Du tände miljarder av stjärnor
Jag bad om din andes vindar
i stiltjen från vaggan till graven
Då fyllde du upp mina segel
med urkraften av en orkan

Jag är en människa
Jag äger ingenting
Jag är en människa
Men ändå allt

Jag bad dig om värme och kärlek
Då gav du mig någon att älska
Jag bad om ett tröst i mitt tvivel
Du fyllde mitt skötbord med joller
Jag bad dig om framtid och löften
visioner och mod mitt i livet
Då gav du mig vinter med vårdoft
då gav du mig sommar och höst

Jag är en människa
Fattig bland fattiga
Jag är en människa
Oändligt rik

(Tomas Boström)

En härlig bossanova som jag har sjungit och spelat många gånger med ett budskap som håller. Mitt i en värld av mörker och kyla, av människor som sviker, av hård politik som många gånger varken är människovärd eller människovänlig så kan man behöva se sig själv i ljuset av det som faktiskt ändå är värt att betänka: Vi är människor och har tillgång till en otrolig rikedom i form av liv, livsmiljö, kraft, kärlek, skönhet, kreativitet och medmänsklighet. Och ännu mer.

Sen må världen vara orättvis, och vi ska göra allt för att rätta till det. Vi misshandlar vår jord, och det måste vi sluta med. Vi behandlar varandra illa, och det kan vi aldrig acceptera utan jobba bort. Vi är ändå människor med allt vad det innebär i form av vilja och möjligheter, och ingen ska ta vårt människovärde ifrån oss.

När det är kallt....

Det är bitande kallt ute. Kylan har slagit sitt grepp om naturen och snötäcket ligger tryggt och mjukt. Det är så vackert så man nästan blir andlös, men kallt är det. Michelingubbekallt. Folk har så mycket kläder på sig att de ser ut som vandrande tunnor. Ja ja, även jag sällar mig till den skaran. Igår gick jag till och med till kyrkan iklädd päls och lila Onepiece. Ja, vad gör man när det är över 21 grader kallt och inte vill frysa häcken av sig?

Kallt, ja. När det är vinter och kallt så stannar naturen lite, och det är precis som om livet också stannar upp och hämtar andan. Kanske är det dags att fundera över om man ska ta en annan väg än den man brukar ta? Jag minns så väl den dagen då jag insåg att jag skulle sluta med mina doktorandstudier. Jag bodde i Uppsala en termin och skulle knyta lite kontakter, läka min skadade nacke genom att byta omgivning plus vistas i en riktig forskarmiljö på pedagogiska institutionen. Allt var upplagt för att det skulle fungera, men det kändes inte riktigt rätt ändå. En morgon när jag promenerade till jobbet så hamnade jag bredvid en grupp barn med olika grader av funktionsnedsättningar. Vi stod och väntade på grön gubbe vid en hårdtrafikerad väg och skulle över gatan. Det var säkert en särskolegrupp som var ute med sina lärare och assistenter. När jag såg dem så insåg jag att jag längst inne egentligen tyckte att deras jobb, om det så bara handlade om att hjälpa ett enda barn över gatan säkert och tryggt, betydde mer än mitt avhandlingsskrivande, ett skrivande som skulle leda till en avhandling som för de allra flesta enbart skulle tjäna som hyllvärmare. Sånt känner man ju på sig. Den insikten kunde jag sedan inte tänka bort.

Ett par månader senare fick jag jobb på grannkommunen och det är ett steg som jag aldrig hittills har ångrat. Det handlade om att vara sann mot sig själv. Jag har aldrig kritiserat människor som väljer att forska och som gör mycket goda insatser, och kanske tar jag upp det själv en dag när jag är hungrig på det igen eller när jag ser att det finns ett behov som jag kan hjälpa till att fylla, men för min del var det så tydligt att JAG DÅ behövde följa MITT hjärta och ingen annans. Jag hoppas att andra tänker likadant, oavsett vilka skiljevägar man står vid.

Så frågan är: Står jag vid en skiljeväg igen? Kanske gör jag det. Många tankar rusar genom huvudet en sån här frusen kväll i februari när jag har hållit värmen genom att stryka lite tvätt. Hur som helst, det viktiga är att man har sin grundtrygghet någonstans, och det känner jag att jag har i den Gud som (genom Tomas Boström) säger till mig
"Var inte rädd, minns du är räddad.
Lås ej din dörr, vet du är fri.
Släck ej ditt ljus, vet du är lysande
och den som du är
kan du bara bli."


Det litar jag på, vart vägen än bär och vilken väg jag än ska gå. Och även om det blir i en lila Onepiece utklädd till jättebebis.

"Kioskvältarens" död?

Nej, jag tänker inte säga "vad var det jag sa". Man ska inte säga det har jag fått lära mig. Men ändå, innehållet i  den här länken har jag förutsett sedan lång tid tillbaka. Lite kul är det ju.

Någon kioskvältare har ju den frågan aldrig varit och kommer väl inte heller att bli, trots idoga försök. Hoppas nu att vi kan hitta mer angelägna frågor att diskutera och lösa verkliga problem istället. Det är ju ingen direkt brist på sådana.

Ta till exempel vinsterna i välfärden, den omänskliga sjukförsäkringen och frånvaron av genusperspektiv i samhällsdebatten. DÄR finns VERKLIGA problem.

TACK till Folktandvården!

Jag måste bara få berömma Folktandvården i Berga Centrum i Kalmar. Jag som inte alls gillar att gå till tandläkaren och som skriker så fort nån försöker peta i munnen på mig går dit med lätt hjärta och blir så himla fint mottagen. Idag hände det igen.

Igår kväll lossnade nämligen en JÄTTEBIT av en fyllning. Det var verkligen en JÄTTEbit. Det såg ut som en hel tand :-( Följden blev en massa isande signaler, svårigheter att äta och dricka och en molande tilltagande tandvärk. I morse ringde jag och fick en tid strax efter lunch. Det var, som man säger, bara att bita ihop (fast det kunde jag ju inte) ett par timmar och vänta. Väntetiden använde jag till att skriva en artikel här hemifrån. Att ge sig iväg till stan och ordinarie arbetsplats i den här kylan var inte att tänka på. Jag insåg att om tanden isade inomhus så var det bara en försmak av hur det skulle bli ute. Väl framme på folktandvården blev jag ordentligt omhändertagen.  På ca 35 minuter hann jag få två bedövningssprutor, en vänlig pratstund som gav inspiration till en hel rad frågor att driva framöver  och en helt permanent uppbyggd tand igen, allt i en omtänksam och proffsig atmosfär. Suverän hjälp. TACK! Jag hoppas att vi inom en inte alltför lång framtid kan få det fastställt att tänderna är en del av kroppen så att det inte ska behöva vara en ekonomisk fråga att få trasiga tänder lagade. Det är lite skämmigt i ett välfärdssamhälle, men inget som folktandvården ska lastas för.

Nu har bedövningen släppt till slut. Lite ömt är det, men jag kan i varje fall prata, äta och dricka igen utan att sluddra och slabba ner mig. Det sistnämnda är goe liberalmaken nog tacksam för. Det förstnämnda är väl lite mer tveksamt. Allt jag säger brukar nämligen inte uppskattas till 100% men nu går budskapen fram tydligt och klart ;-)

Över 9% i en opinionsmätning till, till exempel. Och vilda planer inför internationella kvinnodagen 8 mars. Och en och annan kommentar om att vi kanske borde ta några tag med dammsugaren ;-)

Rimmade funderingar

Snön ligger vit på fur och gran,
jobbar hemifrån på dan,
Tandläkar´n väntar på mig snart
och skrivandet går i en väldig fart....

Röda vänner, man som kvinna,
vi har framtiden att vinna
På dom bara, dom till höger
Här ska ingen vara tröger

Vänstra svängen ska vi ta
Ny regering vill vi ha
Kamp för jämlikhet och rätt
vinner vi med sans och vett

Några år att samla kraften
koka bästa röda saften
Jobba stenhårt för dom små
2014 ska det gå!

Upp till kamp!

Jag tycker att det är sorgligt att Monica Bengtsson lämnar politiken om någon månad. Vi är inte överens i sak om speciellt mycket, men vi har ändå haft ett konstruktivt utbyte. Monica har, liksom jag, sett igenom maktstrukturerna och vi har kunnat hittat varandra i analyserna. Monica har dessutom varit en politiker som har kunnat uttrycka uppskattning för andras insatser även om åsikterna har spretat. Jag kommer att sakna henne.

Problemet med att kvinnor hoppar av sina uppdrag är större än enskilda personers val. Vi har sett många som hoppat av i vårt närområde och ersatts av män (det allra tydligaste exemplet är förstås Inger Rydbrink i Nybro), och fler lär det bli framöver. Hur många ska behöva gå innan mönstret blir tillräckligt tydligt? Självklart ska vi respektera vars och ens vilja att göra nya saker och avstå från att lägga ner tid och energi på sådant som inte längre ger något tillbaka, men när det blir ett mönster så måste vi fråga oss vad det beror på och om det går att göra något åt det. En ännu mer dominerande förgubbning av det politiska livet är en utveckling jag INTE vill se.

Så systrar och bröder, vad gör vi? Är det rimligt att kvinnors inflytande minskar? Ska vi stillatigande se på? Ska medelålders män bestämma över kvinnor även i fortsättningen eller ska vi stötta varandra så att vår röst också hörs? Ska vi utmana maktstrukturer och beslutsordningar som genom sin form utesluter kvinnor?

Självklart ska vi det. Förtryck har vi nog av. Det handlar om våld mot kvinnor, om beskuren frihet och om gamla värderingar som krymper såväl unga flickors som kvinnors livsutrymme. Det är de flesta av oss, kvinnor som män, överens om att vi måste bekämpa. Nu gäller det också att bekämpa det osynliga, nämligen de maktstrukturer som lägger sig som en motivationssänkande våt filt över det politiska livet. Den här ninjafeministen är trött på avhopp nu. Upp till kamp!