måndag, februari 06, 2012

När det är kallt....

Det är bitande kallt ute. Kylan har slagit sitt grepp om naturen och snötäcket ligger tryggt och mjukt. Det är så vackert så man nästan blir andlös, men kallt är det. Michelingubbekallt. Folk har så mycket kläder på sig att de ser ut som vandrande tunnor. Ja ja, även jag sällar mig till den skaran. Igår gick jag till och med till kyrkan iklädd päls och lila Onepiece. Ja, vad gör man när det är över 21 grader kallt och inte vill frysa häcken av sig?

Kallt, ja. När det är vinter och kallt så stannar naturen lite, och det är precis som om livet också stannar upp och hämtar andan. Kanske är det dags att fundera över om man ska ta en annan väg än den man brukar ta? Jag minns så väl den dagen då jag insåg att jag skulle sluta med mina doktorandstudier. Jag bodde i Uppsala en termin och skulle knyta lite kontakter, läka min skadade nacke genom att byta omgivning plus vistas i en riktig forskarmiljö på pedagogiska institutionen. Allt var upplagt för att det skulle fungera, men det kändes inte riktigt rätt ändå. En morgon när jag promenerade till jobbet så hamnade jag bredvid en grupp barn med olika grader av funktionsnedsättningar. Vi stod och väntade på grön gubbe vid en hårdtrafikerad väg och skulle över gatan. Det var säkert en särskolegrupp som var ute med sina lärare och assistenter. När jag såg dem så insåg jag att jag längst inne egentligen tyckte att deras jobb, om det så bara handlade om att hjälpa ett enda barn över gatan säkert och tryggt, betydde mer än mitt avhandlingsskrivande, ett skrivande som skulle leda till en avhandling som för de allra flesta enbart skulle tjäna som hyllvärmare. Sånt känner man ju på sig. Den insikten kunde jag sedan inte tänka bort.

Ett par månader senare fick jag jobb på grannkommunen och det är ett steg som jag aldrig hittills har ångrat. Det handlade om att vara sann mot sig själv. Jag har aldrig kritiserat människor som väljer att forska och som gör mycket goda insatser, och kanske tar jag upp det själv en dag när jag är hungrig på det igen eller när jag ser att det finns ett behov som jag kan hjälpa till att fylla, men för min del var det så tydligt att JAG DÅ behövde följa MITT hjärta och ingen annans. Jag hoppas att andra tänker likadant, oavsett vilka skiljevägar man står vid.

Så frågan är: Står jag vid en skiljeväg igen? Kanske gör jag det. Många tankar rusar genom huvudet en sån här frusen kväll i februari när jag har hållit värmen genom att stryka lite tvätt. Hur som helst, det viktiga är att man har sin grundtrygghet någonstans, och det känner jag att jag har i den Gud som (genom Tomas Boström) säger till mig
"Var inte rädd, minns du är räddad.
Lås ej din dörr, vet du är fri.
Släck ej ditt ljus, vet du är lysande
och den som du är
kan du bara bli."


Det litar jag på, vart vägen än bär och vilken väg jag än ska gå. Och även om det blir i en lila Onepiece utklädd till jättebebis.

Inga kommentarer: