Det är en intensiv vecka som pågår nu. Möten och andra aktiviteter avlöser varandra. I måndags var det fyra möten, igår långt KS-möte, elevintervju och sångövning med bästa Vox Communis och idag har jag varit i Växjö på heldagsseminarium med stiftet. I morgon väntar träff med tandhygienisten (iiiiiiaaaaaa!!!!) och utbildning i stresshantering. Det borde ha kommit i omvänd ordning förresten.... Dessutom ska vi ut och protestera mot det ökande våldet mot kvinnor. På fredag har vi heldagsutbildning/seminarium kring äldreomsorgens framtid. På lördag väntar partiets distriktsårskonferens. Och själv känner jag mig tröttare än på länge. Det vore bara så himla typiskt om jag just den här veckan, när almanackan är full och då det är så mycket olika saker på gång inklusive efterlängtad kompetensutveckling, skulle trilla dit på en influensaomgång :-( Men OK, jag har klarat tre dagar hittills. Det är jag glad för.
Dagen har varit trevlig och innehållsrik. Vi har diskuterat kontraktsorganisationen, stiftets administrativa stöd, egendomsförvaltning och rekrytering. Det är fyra angelägna områden. Mest engagerande är ändå den sistnämnda. Det handlar om hur vi kan få kyrkan att fungera och rekrytera nya krafter i tider av krympande medlemsantal. En viktig väg att gå är att öka det ideella engagemanget. Kyrkan kan inte räkna med att allt arbete ska kunna skötas av anställda. Det handlar om att göra församlingen till församlingsbornas angelägenhet och inte bara prästens, diakonissans, kantorns och församlingspedagogens. Det är dags att Svenska kyrkan sänker trösklarna för den största resursen, nämligen de ideellt arfbetande.
Detta gör sig inte självt. I ett läge där vi har ett föreningsliv i Sverige som mer och mer upplever problem i att hitta ideella ledare och där arbetsvillkoren på vanliga jobb gör att man inte orkar med en aktiv fritid med en massa ansvar så efterlyser kyrkan MER ideellt arbete. Det blir svårtg, men det är samtidigt nödvändigt. Det är nämligen på det sättet som vi ökar engagemanget för kyrkan som folkkyrka och folkrörelse. Det är när vi förstår att vi har en uppgift och en betydelse som kyrkan blir värdefull. Själv har jag arbetat ideellt i församlingslivet sedan 1970-talet, men det är klart, det har varit i EFS och i frikyrkliga sammanhang. Där, i församlingar som i mångt och mycket vilar på just lekmannamedverkan, så vet man att om inte JAG gör MIN uppgift så blir den heller inte gjord. Församlingsarbetet och Guds rikes utbredning beror på MINA insatser OCKSÅ, inte bara på pastorns eller prästens.
Även Svenska kyrkan, fri från staten, måste erövra sin ställning som folkrörelse och öppna sina portar för de egna resurserna. Det betyder inte att fru Svensson måste predika varannan söndag eller att herr Larsson ska ta hand om dagledigträffarna, men det kan betyda att gudstjänstdeltagarna fru Svensson och herr Larsson, om de vill och känner att de har möjlighet, kan bidra med mer insatser som de själva väljer. På det viset kan Guds rike vidgas alltmer, och det är ju det vi vill, vi som är aktiva i kyrkan, eller hur?
Förresten så gäller det här resonemanget även andra folkrörelser. Jag är livrädd för tendensen att man överlåter folkrörelsearbetet på ombudsmän och anställda. Det är folket, de som brinner för frågan, som gemensamt måste driva arbetet framåt. Det går inte att överlåta det ansvaret helt på ett fåtal professionella. Då lever vi farligt. När insatser för en bättre värld, för ett bättre liv i något avseende för andra än en själv, måste motiveras med pengar, då har vi kommit långt från det som har varit folkrörelse-Sveriges signum. Det är ett demokratiskt problem för hela samhället. Har vi verkligen förstått vidden av det problemet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar