Egentligen är det en mycket stor upptäckt
att arbetarna har nerver.
Såtillvida har arbetspsykologerna nått
påtagliga resultat.
Men annars förhåller det sig så
att psykologer och medicinmän sitter på upphöjda
stolar när de penetrerar orsakerna till störningar
i det väloljade maskineriet.
Arbetarna förblir objekt,
iakttagna uppifrån i lupp.
De har kollektiva magsår.
De blir kuggar med gemensamma grader på.
På ett sätt var det hederligare förr
- detta sagt utan skymten av nostalgiskt darr -
när man inte maskerade vinstintresset
med en diffus psyko-teknologi.
Inte kan psykologerna restaurera människovärdet
där det aldrig funnits något.
Brukar man människor som ting
berövar man dem namnet människa.
Terapierna når aldrig ner till problemets
grundvatten:
Människor tycker illa om dressyr.
Också arbetare.
(Stig Sjödin)
Känner vi igen oss? Dikten publicerades första gången 1971 i diktsamlingen Klarspråk. Proletärförfattare som Stig Sjödin blir alltså återigen aktuella 40 år senare.Tyvärr är vi tillbaka där, även om begreppet "arbetare" idag innebär något annat. Det handlar ändå om ett synsätt som går ut på att man kan styra anställda med primitiva medel och att man inte tar hänsyn till utvecklingspotentialen hos var och en. Det är ju människor som arbetar, inte robotar. Det är kanske idag speciellt viktigt att betänka när man hanterar sektorer som äldreomsorg och vård. Låt oss ta tillvara människorna! Det skulle ge högre tillfredsställelse hos både brukare och utförare!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar