Livet förändrar sig

Livet förändrar sig... Det har jag fått erfara på många sätt under åren som gått, inte minst den senaste tiden. Allt är inte guld som glimmar. Ibland glimmar det inte ens, och ibland blir det bara skärvor kvar som dessutom luktar unket. Av allt det där som man är med om blir det märken i själen, märken som efterlämnar ärr. Det blir aldrig helt och slätt på det stället igen som det var innan, men även ärren kan bilda mönster. Framförallt kan man lära sig något av märkena och blomma vidare, med annorlunda blomster fast kanske inte mindre vackra. Men oj så mycket smärta det ligger bakom en sådan andra blomning. Det vet alla som varit med om det. Inget blommar nämligen av sig själv.

Idag har jag avslutat läsningen av Allan Willnys Tidens stygn. Jag fick den i julas, men våren har inneburit så mycket läsande av kurslitteratur, studiearbeten och annat på många plan att jag inte har hunnit komma vidare i skönlitteraturhyllan. Nu var tiden inne, speciellt igår när jag plöjde igenom en stor del av boken på tåget, och det var rätt bok att läsa precis just nu. Läs den gärna! Efter läsningen är det mycket som står klart för mig. Vi är en del av en mycket större vävnad, och i denna bok flätas tre historier med tre olika huvudkaraktärer samman för att illustrera just detta: Var och en bär på sin historia med sina stygn, revor och ärr. Ändå blir helheten något långt större än var och en kan förstå på egen hand. Ibland, men bara ibland, kan den insikten komma ifatt en. Det är välsignade stunder. Ta vara på dem! Och LÄS!

Livet är som sagt inte alltid enkelt, och inte samvaron med andra heller. Just nu har jag befunnit mig i en diskussion kring aborträtten, och mest blir man ju ledsen över att inte nå fram. Det finns så mycket myter, så mycket snack, så mycket moraliserande och så mycket teoretiserande att diskussionerna ibland i sådana ämnen blir smärtsamma. Jag tänker samma tanke här som jag gör i förhållande till livets skiftningar ovan: Var och en har sina revor. Var och en försöker efter bästa förmåga orientera sig i snårigheterna, och det är inte alltid så enkelt, speciellt inte när man många gånger när det är som svårast är hänvisad till enbart sig själv. Till slut så landar jag ändå i samma slutsats, nämligen att det finns förlåtelse för alla, alltså både för den som ska fatta svåra beslut och för den som inte låter henne göra det utifrån sig själv och sitt eget värde. Allt man gör är inte alltid rätt, men så är det att vara människa. Vi ska inte döma varandra. Nästa dag, nästa sekund rentav, kan det vara jag som dömer som råkar hamna eller göra "fel". Det där vet vi inget om.

Men idag är jag glad, trots alla ärren! Idag blev en bra dag, en dag då en tenta som jag trodde att jag skulle få underkänt med råge på ändå bedömdes med högsta betyg! Det är värt att fira lite, och att tacka för. TACK Gud! Och hösten ser också ut att formera sig. Livet vänder ibland, som sagt. Det blir inte alltid sämre även om det aldrig blir detsamma som det var. TACK för det också! Och, som det står i Markusevangeliet (som hörde till det som jag inte riktigt läste som jag borde i kursen jag tenterade i onsdags): Hjälp min otro! Det är väl där som väldigt mycket spricker för min del... Våren har ju varit väldigt orolig på många sätt. Nu börjar jag se framåt igen, och det tänker jag försöka öva mig i att göra. Livet, med alla stygnen och snårigheterna, blir nog mycket lättare att hantera då, och kanske kan man med tiden de det vackra eller åtminstone det nyttiga även med dem.