måndag, juni 15, 2015

Om svartvitt och färger

Jag gillar inte svartvitt mer än på fotografier och en och annan långfilm samt på kläder. Det svartvita "antingen-eller"-tänkandet gör mig mer eller mindre tokig. Världen är inte svartvit. Människor är inte svartvita, och inte fenomen heller. Som i så många sammanhang så är det istället enligt modellen "både-och" vi bör tänka. Det gäller dock inte det jag gör just nu, nämligen försöker eliminera brännblåsor på vänster hand. Jag tog ut en helvetiskt varm form med rostade potatis från ugnen för sisådär en och en halv timme sedan. Det var nämligen en av rätterna till den sommarlunch som maken just nu bjuder sina landstingsallianskamrater på, och jag trodde att formen svalnade lite snabbare än den gjorde. Eller mycket snabbare. Den hade inte svalnat alls. Typ. Det gör BARA ont. Det finns inget gott med såna brännblåsor, aldrig i livet. De borde utrotas. Det kanske går att förminska dem i varje fall med en isklamp från frysen.

Men ta det där med kungahuset och monarkin. Ingen modern människa med demokratiskt sinnelag kan väl tycka att monarki som går i arv är nåt som känns fräscht. Det är gammalt och unket och en kvarleva från en tid när demokratin inte hade hunnit utvecklas. Självklart borde vi avveckla ett sådant statsskick, oavsett om kungahuset har någon reell makt eller inte. Det är ju själva grejen, det där med att ärva ämbeten, sakna privatliv och leva på andras pengar som känns allt annat än upplyst. Republik NU säger jag! Men jag kan inte värja mig från genuint lyckliga människor som strålar. Det var vad vi kunde se i lördags när Sofia och Carl Philip gifte sig. Det var fräscht och upplivande, till skillnad från monarkin. Man måste lära sig att skilja på äpplen och päron och på sak och person. Livet blir så himla tråkigt annars, och fördömande i allmänhet blir väl ingen glad av? Jag hävdar med bestämdhet att man KAN vara republikan och samtidigt önska de unga lyckliga tu varmt lycka till. Är det så svårt?

Och så kan man ta det där med religion kontra vetenskap. Är det kategorier som är varandra uteslutande? Kan man vara vetenskaplig och samtidigt kristen till exempel? En del hävdar att det inte går. Det är såna som kallar kristna för korkade människor som tror på sagor, spöken och troll och såna som kallar vetenskap som inte lämnar utrymme för bokstavstro för ond. Jag tror inte det stämmer. Jag tror att det är fullt möjligt att vara både-och. Jag citerar gärna ärkebiskop Antjes ord: Gud är större. Det är vad jag också tror. Gud är större än vi kan fatta, både större än vetenskap och bokstavstro, men i Gud kan även dessa två fenomen få plats med alla de små i sammanhanget ganska futtiga diskussioner som de olika lägren sysslar med.

Och, det allra mest uppenbara, politiken. Den är inte heller antingen-eller. Den blå Barometern gör exempelvis idag sitt allra bästa för att vara så elak som det bara går mot de egna borgerliga vännerna i kalmarpolitiken. När man gör en artikel som enbart vill visa på att de borgerliga skuggbudgetarna inte håller när de kostnadsberäknas så är det svårt att se det som något annat än just elakt (och som en ambition att springa maktens ärenden). Motsvarande artikel existerar inte för det rödgröna samarbetet S-C-V. De i sin tur kan idag på budgetfullmäktige i Kalmar stå och gnugga händerna, eller kanske till och med ögonen för det känns nog en aning märkligt att den moderata tidningen ger dem så mycket stöd, och säga "Vi är bäst" med näsan i vädret. Å andra sidan har de tre vise männen jag här talar om redan gjort det under en lång tid, så skillnaden kanske inte är så stor ändå. Men OK, Barometern visar att man inte är antingen-eller. Idag är man nämligen rödgrön. De rödgröna lär jubla. De blå är nog inte lika glada.

Men även här är det viktigt att skilja på sak och person. Den blå politiken har jag till mycket stora delar mycket svårt att se några försonande drag i, men det finns många människor som företräder den som jag håller mycket högt. Bara för att någon har en ideologi som känns både främmande och orättfärdig behöver hon/han inte vara dålig som människa. Jag har mycket goda vänner på den blå sidan, men vi vet var vi har varandra politiskt och vi vet att vi inte är överens där. Det handlar om respekt, och förresten så håller jag i allmänhet folk som lever som de lär högre än de som inte gör det. Om någon visar sig syssla med läpparnas bekännelse och sällan något annat så känner jag mig obekväm i närheten. Det kan jag erkänna, men det betyder inte att hela människan är alltigenom rutten. Det kan vara lätt att falla i den fällan, dock...

Hur som helst, det är viktigt att skilja på sak och person. Jag har ont i vänsterhanden. Det är INTE den borgerliga alliansens fel, trots att det var deras mat jag tillredde. Det är ju nämligen inte helt ovanligt att man som feminist bränner sig ordentligt på borgerlig politik, och i mitt fall är det väl lite symboliskt att det var just vänstern som fick sig en rejäl törn. Å andra sidan, jag har bränt mig många gånger. De flesta ärren bleknar med tiden. Jag tror att även dessa gör det. De sitter nämligen bara på ytan. Det är värre med ärren i själen, men dem kan jag inte lasta högeralliansen för. Inte alls.

Men det är en annan historia, och den vill jag nog inte berätta fler gånger. Jag nöjer mig med att konstatera: Livet har sina ljusa stunder, och det har också sina mörka. Livet är inte antingen svart eller vitt, det är bådadera och dessutom är det fullt av andra färger också. Tack och lov blir det, liksom väljaropinionen, faktiskt allt mer rosa ;-)



Inga kommentarer: