Bekymrad...

Jag är bekymrad, men inte över vädret. Visserligen kan jag lida en hel del med de människor som just nu kanske har sina enda lediga veckor och som valt att tillbringa dem på campingplatser där allt är inriktat på att man ska njuta av sol och bad och utomhusaktiviteter. Det känns nog så där... men jag kan ju inte ens med bästa vilja i världen påverka väderläget. Det liksom bara "är".

Men det som inte bara "är" är den kyla som vinner framsteg människor emellan. I helgen såg vi hur det främlingsfientliga Dansk Folkeparti blev Danmarks näst största parti i det nationella valet. Man kan inte skylla på att övriga partier är för släpphänta i invandrarfrågan. De har ju istället låtit sig inspireras och har format sin politik efter Dansk folkeparti-modell. Det visades sig inte vara något framgångsrecept. Det gjorde att rasismen växte, och väljarna röstade på originalet. Avsaknaden av ett äkta och trovärdigt alternativ som sätter människan och kärleken främst resulterade i ett skräckscenario. Rasismen lär ta plats i den danska regeringen, tillsammans med liberalerna. Hur i hela fridens namn ska det gå ihop sig? Jo, genom att liberalerna anpassar sig. Sådant ger, eller borde ge, varje demokrat oerhört dåliga vibbar. Det är inte utveckling. Det är regeneration.

Jag hoppas att Sverige inte trampar i klaveret på samma sätt, men tyvärr börjar jag tvivla på det hoppet. När man ifrån etablerade och historiskt sett demokratiska partier lanserar särskilda kommunala tiggarpoliser, vill göra det enklare att avhysa EU-migranter och vill utöka oskicket med tillfälliga uppehållstillstånd så är det tecken på att Sverige är på väg åt samma håll som Danmark. "Det finns någonting ruttet i det danska riket" som Shakespeare skrev för så länge sedan (men det äger idag ännu mer aktualitet). Det är på väg att ruttna även i Sverige. Främlingsfientligheten växer, människa vänds mot människa och det är viktigare att avgränsa "oss" mot "dem" istället för att skapa en värld där vi alla får plats. Kom inte och säg att det handlar om kristendom eller islam! Det är bara larv. Det handlar istället om att ondskan håller på att växa sig allt större.

Och ska vi då bara sätta oss ner och acceptera tidens gång? Säga "så här blir det när ingen ställer krav" eller "de har blodtörsten i generna"? Och på köpet demonisera all religion? Och hur ska vi behandla alla oss som har en eller annat funktionsnedsättning? Vi kostar ju också resurser som kanske skulle kunna nyttjas bättre av friska fullt funktionsdugliga individer? Vi är nära den punkten, farligt nära. Jag är bekymrad, på allvar. Tyvärr har jag ingen fix och färdig lösning på problemet. Jag vet inte vad man ska göra. Jag erkänner det. Vad jag dock vet och känner, i djupet av både mitt emotionella hjärta och med min logiskt resonerande hjärna, är att "lösningar" som grundar sig i "vi- och domresonemang" är djupt felaktiga. Det är enkla men ack så uppåt väggarna galna lösningsförsök. Det är som Nalle Puh säger: "Ju mer man tänker, ju mer inser man att det inte finns något enkelt svar." Uppenbarligen har inte så många tänkt speciellt mycket när stödet för stigmatisering och utfrysning av flyktingar, tiggare och andra invandrare växer.

Ska det behöva gå så långt att vi hamnar i ett läge där vi inte kan rädda oss själva utan att också hjälpa vår medmänniska? Kanske är det så. Kanske är det inte förrän då vi förstår att det är kärleken som besegrar hatet istället för tvärtom, nämligen att ett utblommat hat ger förutsättningen till lycklig kärlek i renrasiga och homogena nationalstater.

Kanske är det dags att praktisera kärlek, med allt vad det innebär? Det är i sanning en utmaning för politiska partier som alltmer börjar likna åsiktsmaskiner utan känslor och hjärta. Jag menar alltså inte att vi ska börja i morgon, när vi har kört bort tiggaren från dörren till ICA, utan idag. Vi kan börja HÄR och NU. Det är åtminstone ett första steg i rätt riktning. Det är väl ändå FÖR och inte MOT mänskligheten vi vill jobba?