torsdag, juni 25, 2015

Jag undrar...

Min mamma bor, som bekant vid det här laget, på äldreboende. Det funkar bra där. Alla i personalgruppen som jag har träffat är jättetrevliga, varma och omtänksamma människor med glimten i ögat. De har exakt de egenskaper som man vill att personal i äldreomsorgen ska ha. Det känns gott. Ändå funkar det inte fullt ut.

Mamma började få svullna ben för ett par dagar sedan, speciellt det ena. Pappa, som under flera år har haft huvudansvaret för mammas tillvaro, slog larm men togs inte på allvar. "Det var nog normalt" fick han höra från kompetent folk. Ändå till slut, dvs i förrgår kväll, hade mamma rejält ont och personalen fick lova att fixa hjälp under onsdagen. Så skedde också. Man kallade på sjuktransport, ringde pappa kl 12.40 och sa att mamma skulle åka till akuten och att han behövde möta upp där. Pappa slängde sig i bilen och var nästan direkt på plats. Mammas och pappas villa, där pappa bor, ligger väldigt nära äldreboendet dit mamma har flyttat. Avståndet till sjukhuset därifrån kan väl vara typ 5 km. Ingen mamma dök dock upp.

Kl 16.30 ringde mammas kontaktperson upp pappa som då hade suttit på akuten och väntat sedan kl 13. Ingen bil hade kommit, och mamma kunde alltså inte flyttas. Kontaktpersonen på boendet var rejält arg över dröjsmålet. Det här var ju inte acceptabelt. Jag träffade henne idag och jag förstår hur pinsam hela den här historien är för henne och för övriga inblandade. När bilen slutligen kom för att hämta mamma, vid 18-tiden, hade FEM timmar passerat sedan pappa fick veta att han skulle vara på plats på akuten. Mamma hade hunnit vila, men pappa? Och ingen middag hade han ju hunnit ordna heller. Det är inte lätt att ordna mat när man ska vara stand-by utan information. Inget verkade ha vetat vad som hände i detta kommunikationens tidevarv.

Mamma fick så småningom sin diagnos och blev inlagd under natten. Sjukhuset agerade både omsorgsfullt och hyfsat snabbt samt ingav förtroende. Pappa kom hem vid 23.30. Han är inte heller någon ungdom men klarar av mycket. Det här blev en aning FÖR mycket även för honom. Jag förstår att humöret inte var på topp, men ändå så var det mammas välbefinnande han tänkte på först. Inte förrän hon var ordentligt omhändertagen och diagnos med medicinering var fastställd så kunde han med gott samvete åka hem. Det är tur att det finns frallor i sjukhuscafeterian och fruktsoppa och bananer i ICA-butiken ett par hundra meter bort.... Jag erbjöd mig förstås att hjälpa till så gott jag kunde, men en del av oss vill ju ALLTID klara sig själva. Det har jag full respekt för. Jag är nämligen likadan.

Mamma kom tillbaka till sitt boende redan idag, med en 30-dagars medicinkur som pappa fick hämta ut. Jag hoppas det går bra nu. Hon hade till och med fått håret lagt under eftermiddagen på boendet, och det ger lite högre livskvalitet bara det. Hur som helst, en hel del frågor har man ju efter den här lilla episoden. Ingen skugga ska falla på personalen vid mammas boende. De gjorde så gott de kunde, men ändå blev det ju fel.

  • Enligt uppgift idag hävdas att en sjuktransport ankom kl 12.55 och stod utanför huset. När ingen behövande kom ut så körde den igen kl 13. Transporten var ju beställd till kl 13. Det blåste kallt. Är det rimligt att en 82-åring ska sitta ute i sin rullstol och vänta redan FÖRE utsatt tid? Varför i all världen signalerade ingen om att bilen var där? Om man nu inte hade fått information om vilken avdelning det gällde, varför ringde man inte eller gick in och frågade? Alla fyra avdelningarna nås ju från samma foajé!
  • Ungefär tio meter från mammas boende ligger den hälsocentral där mamma är listad. Är det så fullständigt omöjligt att hitta former för ett samarbete mellan den och äldreboendet som ligger nästgårds? Ibland är byråkrati stelbent. Kyrkan, som jag är engagerad i, beskylls också för att vara stelbent, men detta tar nog priset. Tycker landsting och kommun att det är stimulerande i något avseende att vägra hitta samverkansformer och därmed låta gamla sjuka människor sitta i kläm? Hur svårt kan det vara??
  • Idag läser vi om hur Kalmar kommuns äldreomsorg går på knäna. Personal jobbar deltid för att man inte orkar jobba heltid, sjukskrivningarna ökar och känslan av otillräcklighet växer lavinartat. Ändå tvingas man till årliga osthyvelsbesparingar, besparingar som inte längre kan göras på annat än på personal eftersom det är där man kan hämta pengar. Det är inte bara skämmigt, det är en förödmjukelse. Att säga från kommunledningens sida att man satsar på jämställdhet och jämställd verksamhet samt att man utgår från en feministisk agenda när det enda verktyg man klarar av att hantera i budgetsammanhang är osthyveln, då går faktiskt skam på torra land. Det är kvinnor som får betala för politikens taskiga fantasi och strävan att slippa ta den resursdiskussion som är nödvändig. Jag undrar...VARFÖR i all världen finns det INGEN ambition att utjämna skillnaderna i arbetsvillkor mellan mans- och kvinnodominerade arbetsuppgifter? VARFÖR ska vi medborgare respektera dem som vägrar att ta itu med den frågan eftersom alla istället väljer att hålla sina små fingrar rena? Att säga att man arbetar för jämställdhet men bara använder osthyvel som redskap är samma sak som att koka soppa på en spik: Ska det se ut som om man lyckas så måste man luras. EXAKT så är det. Och de som får betala är personalen på golvet som springer snabbare och snabbare och de äldre som inte får vad de behöver.

Vår äldreomsorg behöver uppgraderas, och de aktörer som den förväntas samarbeta med måste också vilja samarbeta. Annars vet jag inte var vi hamnar. Ingen kan väl anse att det är OK att vara med om en sådan dag som mina föräldrar upplevde igår, eller hur? En propp i ena benet kan behandlas, men hur är det med den stora jätteproppen Orvar (som numera inte verkar vara född på 40-talet utan betydligt senare)? Den som vägrar att se hur medarbetarna på kvinnodominerade arbetsplatser blir sjuka av känslan att inte kunna göra det de borde? Den som slemmar igen välfärdsverksamheten med stelbenthet och "det var inte mitt fel"-bortförklaringar? Jag undrar... Ja, oj vad jag undrar, speciellt idag.


Inga kommentarer: