fredag, januari 23, 2009

Splittring och alternativ

Vi ser nu tydliga tecken på splittring i den borgerliga alliansen. Utbildningsministern (eller är det försvarsministern?) major Jan Björklund (FP) satsar mer pengar på försvaret än han själv har gått med på. Det är klart att resten av regeringen med försvarsministern i spetsen (för Tolgfors sitter väl kvar än?) undrar vad som har flugit i vapenbroder Björklund. Överenskommelser är ju till för att hållas, även i regeringssammanhang. Men, det är klart, opinionssiffrorna stiger för (M) medan de tre småpartierna tappar och tappar. Profileringsförsöken lär väl stå som spön i backen framöver. Att majoren skulle angripa försvaret var väl egentligen ganska lätt att förutse. Militaristerna finns väl mer i moderatleden, så en och annan röst kan han nog fånga med sin ryss-rädsla.

Och så är det KD som inte bara splittrar alliansen i äktenskapsfrågan utan också sig själva när det gäller EU-listan. Partiledningen petar ett toppnamn, framröstat i vad de kallar "provval" under förevändning att han är en allmänt hopplös person att samarbeta med. I gårdagskvällens Janne Josefsson-såpa rullades partiet i tjära och fjädrar alltmedan de ledande partiföreträdarna lämnade walk-over. En match som man lämnar WO i förlorar man alltid vilket en av deltagarna från mediavärlden konstaterade. Jag är förvånad. Jag struntar fullständigt i vad KD gör med Sacrédeus och sin EU-lista, men visst är jag förvånad över bristen på strategi, taktik och klokskap vad gäller frågans hantering. 2,5 procent i opinionsmätningarna kan framkalla panik - jag förstår dem mer än väl - men man måste väl ändå försöka tänka klart? Hur som helst, Josefsson har sänkt partier förr. Han är på god väg att göra det igen, men den här gången är det svårt att se att inte partiet självt har stått för de största misstagen på alldeles egen hand.

Mitt i denna borgerliga splittring så måste det finnas ett alternativ. Det alternativet står vi för. Det handlar inte bara om en möjlighet att profilera sig på vänsterkanten och tala om vad vi vill. Det handlar om en skyldighet att lyssna på folk som vill se en förändring, folk som förlorar både jobb och inkomster medan andra som redan har sitt på det torra får allt tjockare plånböcker. Det är inte bara en möjlighet, det är en skyldighet att anta utmaningen. Låt oss göra det. Nu.

4 kommentarer:

Mats sa...

Att Kd sänker sig själv har jag påstått de senaste två åren. Att den resan nu eskalerat är inte förvånande då det egentligen inte finns något behov av Kd.
Dessa allianser varesig de är till höger, vänster eller åt skogen har ingen längre hållbarhetstid enligt mig. Hoppet för den nya alliansen är heller inte speciellt stort i det långa loppet, inbillar jag mig.
I Emmaboda kör vi alternativet enpartiallians i mitten. Ska bli kul.

Birgitta Axelsson Edström sa...

Ja, allianser har ju sina problem. Å andra sidan håller ju inte strategin "Ensam är stark" heller. Det gäller att hantera samarbete med finess, hjärta och hjärna.

Mats sa...

Inbillar mig att samarbete med alla är bättre än att måla in sig med ett fåtal.Det ger mer dynamik.
Du vet, lite som politiken såg ut förr i tiden.

Birgitta Axelsson Edström sa...

Ja, ibland kan man säga att det var bättre förr, men det man måste förhålla sig till är nuet. Nuet antyder en trend mot ett tvåpartisystem, oavsett vad man tycker om det. Den trenden fick extra fart då den borgerliga alliansen proklamerades, och där sitter vi nu. Och då är det både hjärta, hjärna och finess som gäller om man ska nå någonstans. Jag hävdar att småpartierna behövs, så klart, och det tvingar fram en balansgång mellan konflikt och samförstånd inom allianserna. Att bygga broar mellan allianserna tror jag bara kommer att fungera i undantagsfall. Lite trist är det ju. Det kan jag erkänna.