Jag tror på människan, i alla fall...

"När bomberna faller över Palestinas barn
i tältlägren i södra Libanon
Då står jag mitt i kyrkan
och jag frågar hycklarna
vem dom utvalda ska bränna nästa gång"

Orden kommer från Björn Afzelius och skrevs för ganska länge sedan. Ändå är det lika aktuella nu. Vad är det som sker i Mellanöstern? Hur länge ska man tro att man kan utrota våldet med mer våld? Det är en känsla av vanmakt som speglas i texten ovan, och det är samma känsla av vanmakt som jag känner nu.

Övergrepp på övergrepp begås mot Gazas redan hårt prövade befolkning. Antalet döda stiger i takt med att bomber öses ut över civilbefolkningen. Nu har även en markoffensiv inletts. Sjukhusen fylls med sårade och döende civila. Det handlar om sjukhus som redan saknar tillgång till läkemedel och utrustning på grund av Israels blockad mot Gaza-remsan. Situationen är vidrig, och nu börjar det likna regelrätt krig. En stat mot en gerillarörelse med brett stöd bland folket. Hur vågar man?

Nu är det dags att vi gör något. Det räcker inte med enpartimanifestationer på gator och torg. Detta är mycket större och viktigare än så. Det är omvärldens, inklusive Sveriges, plikt att agera kraftfullt. Vi ska kräva att Israel omedelbart upphör med sina attacker mot Gaza och att gränsövergångarna öppnas så att befolkningen kan få tillgång till både läkemedel och livsmedel. Folkrätten och de mänskliga rättigheterna ska respekteras, och det gäller även Israel. Vi ska använda EU och FN och alla andra organ som finns för att visa på att vi inte accepterar meningslöst dödande och lidande. Båda parter måste ta ansvar för varaktig fred.

I Efesierbrevet 6:15 står det: "sätt som skor på era fötter villigheten att gå ut med budskapet om fred". Det är en uppmaning till oss det också. Vi vet att våld föder våld och att fred föder fred. Är fred på jorden verkligen en utopi när vi vet att det förhåller sig så det viset? Tror vi inte att människan kan lära sig nåt nån gång? Om man inte kan tro det så blir ju livet ganska hopplöst, eller hur?

Visst måste man tro. Utan tro kan inget förändras til det bättre. Jag tror att människan vill gott innerst inne. Vi är skapade såna. Därför är det inte hopplöst. I alla fall inte än. Men det krävs nog att vi tar på oss de där skorna som Paulus tipsade efesierna om och knyter fast dem ordentligt så att de inte lossnar. De kan vi sannerligen behöva, inte bara på manifestationer utan också i vår vardag och i vår dagliga gärning. Då kan vi göra någon skillnad.

Fridlys människan! Stoppa våldet!