Första advent

Stormen tjuter utanför fönstren
Innanför brinner ljuset
Det första av fyra är tänt
Fredens konung är hälsad välkommen

Och vad ligger framför oss i morgon?
Ljus eller mörker?
Ingen vet, men ett vet jag:
Vi är älskade!

Moraliska ben och tips om studiebesök

Miljöpartiet har det inte lätt nu. Jag har full förståelse för det. Man går med på ändringar i flyktingpolitiken som går på tvärs med den egna partilinjen. Även om, vilket media idag rapporterar, väljarna till stor del kan tycka att det är OK att gå med på de här åtgärderna (44% accepterar och 27% går helt emot) så förstår jag att de förtroendevalda som är besjälade av Miljöpartiets politik har svårt med samvetet dessa dagar. Kompromisser måste man lära sig att ta, men hur hanterar man dem när de är av det slaget att de slår undan de moraliska benen man vill stå på?

Jag skulle kunna rekommendera ett studiebesök i Kalmar kommun. Där styr tre partier varav ett får gå med på den ena efter den andra knytnäven i ansiktet och i hjärtat. Det handlar om riktiga och äkta hjärtefrågor av ideologisk art. Det handlar om vinster i välfärden, om privatisering av vård och omsorg, om årliga mångmiljonbesparingar på en hårt ansträngd äldreomsorg och om att lära sig prata om personalvård, heltidstjänster och satsningar på kvinnodominerade arbeten medan inga som helst budgetmedel anslås för att möjliggöra några åtgärder i praktiken. Ändå sitter man kvar i maoritetens bekväma knä, eller så kanske man sitter vid det stora partiets fötter medan kusin Vattenmelon får gosa ner sig i det varma knät. Frågan är hur man står ut. Det kanske kan vara nyttigt för Miljöpartiet att studera på nära håll om man nu vill sitta kvar i regeringen Löfven? Se och lära?

Fast det kanske inte hjälper. Jag befann mig där i kommunmajoriteten i många år, men lyckades aldrig lära mig hur jag skulle stå ut med spegelbilden som blev falskare och falskare för varje dag. Det kanske inte finns någon Quick-fix på det här området heller. Man kanske måste ha en viss sorts samvete och ett visst slags ärlighet för att kunna hålla sig kvar på taburetterna under sådana omständigheter. Det har inte jag. Det kanske inte Miljöpartiet har heller, vad vet jag. Lokalt verkar det vara ganska skralt med de möjligheterna i varje fall.

Och vet ni, jag högaktar dem för det. Den dagen man sparkar undan sina moraliska ben så blir det svårt med självrespekten för den som har en sådan

Skillnad på folk och folk i SDs värld

När man då trodde att det inte skulle bli så mycket värre... Dagen efter den svenska regeringen meddelat att man skärper asylreglerna och nekar behövande barn permanenta uppehållstillstånd och därmed försämrar deras chanser till ett värdigt liv så skulle jag delta i stiftsfullmäktiges budgetsammanträde i Växjö. Allt inleddes som vanligt med en andakt i kapellet på Sankt Sigfrids folkhögskola. Temat var hämtat från Jesu ord i domssöndagens evangelium: "Det ni inte har gjort för dessa mina minsta, det har ni inte heller gjort för mig." Just nu, just idag, känns de orden långt mer aktuella än jag önskar mig. Vi måste ställa oss frågan vad vi KAN göra för våra medmänniskor. Kanske kommer vi fram till olika svar, men det är viktigt att vi ärligt ställer oss den frågan. Vad KAN vi göra? Och så nästa fråga: Vad VILL vi göra? Ställer man dem i motsatt ordning blir kanske svaret ett annat. Kanske är det exakt det felet som leder så galet.

Apropå fråga, ja. Själva sammanträdet inleddes sedan med ledamöternas frågestund. Första frågan ställdes av en SD-ledamot och riktade sig till biskop Fredrik: "Vad tycker biskopen och Svenska kyrkan om att SVT har utsett en muslim till julvärd på julafton?" Skämskudde fram... Alltså, kunskapen har gränser. Det är bara dumheten som är gränslös.

SD brukar vara snabba med att kritisera andra kulturer för att de inte anpassar sig till svenska seder och traditioner. Det, hävdar man, handlar inte om att människor skulle vara olika värda och ska heller inte kallas rasistiskt. Här har vi nu en kompetent mediapersonlighet som har etablerat sig efter en lång rad förstklassiga insatser i TV. Hon diskvalificeras av SD DIREKT på grund av sin religion. Som sagt, skämskudden hade behövts. Det blev pinsamt, för att uttrycka sig litotetiskt. Det blev inte mindre pinsamt när biskopen svarade exakt som han borde, och sedan inte blev bemött av ledamoten i fråga.

Sverige är ett öppet land med mångfald istället för enfald (åtminstone delar av landet). Och förresten, har man avkrävt tidigare julvärdar en bekännelse till kristendomen? Jag skulle inte tro det, va. För dessa julvärdar gäller nämligen att religionsfrihet råder. Det är skillnad på folk och folk, i SDs värld...

Det känns inte alls bra

En dag då allting blev så futtigt... "Ty det fanns inget rum för dem i härbärget."

Det finns rum. Var annars skulle det finnas rum om inte i ett av världens rikaste länder? Eller är det helt enkelt så att det inte finns tillräckligt mycket hjärta där rikedomen bor?

Jag undrar... Liksom jag undrar över hur många som verkligen behöver årets julklapp: Robotdammsugaren. Varje gång jag ser en sådan så kommer jag från och med nu att påminnas om hur hjärtlöst ett samhälle kan bli. Precis lika hjärtlöst som dammsugning som sker automatiskt, kallt, regelstyrt och mekaniskt.

Det känns inte bra. Inte alls.

Invigningsdags!

Jag var på invigning idag. Det var Lekoteket som nu äntligen kan starta sin verksamhet efter långt, enträget och tålmodigt arbete av RBU (en förening för rörelsehindrade barn och ungdomar med multifunktionsnedsättningar). Det var barn från träningsskolan/särskolan som klippte bandet och de bidrog också med sällsamt livlig sång. Det var en riktigt härlig stund och jag vet att verksamheten kommer att glädja många barn som nu får möjlighet att pröva utvecklande leksaker utan att det behöver kosta deras föräldrar skjortan. Sådant behövs! Barn måste få leka för att utvecklas!

Vi i Vox Communis bidrog till detta genom vår julkonsert 2013. Behållningen därifrån gick till RBU som då inte ens fått igenom förslaget att landstinget skulle bistå med en fritidshjälpmedelsdepå. Nu har landstinget lättat på plånboken i det fallet, och då kunde vårt bidrag gå till Lekoteket. Det känns fantastiskt roligt! Jag var stolt som idag fick stå bredvid make Pierre och gamle politikerkollegan Jan-Ingemar och se att vårt gemensamma arrangemang fick ett synligt och välbehövligt resultat. Det GÅR att samarbeta, trots att man annars tillhör olika partier, om man bara vill och lär sig att skilja på sak och person!

En sak som slog mig var frånvaron av verksamma politiker på den annars så välbesökta invigningen. Särskolan tillhör barn- och ungdomsnämndens verksamhetsområde och biblioteket som ska sköta själva utlåningen tillhör kultur- och fritidsnämndens, men inte en enda förtroendevald från de två nämnderna närvarade. Det är ovanligt, men det kanske inte är roligt att glädjas om man inte själv får klippa det guldskimrande invigningsbandet? Naturligtvis är det inte så att man ser ner på målgruppen, det vet jag ju, men något måste ju kunna förklara frånvaron, för ovanligt är det sannerligen...

Änglaljus 2015

Julkonserten Änglaljus är en upplevelse som 2015 går in på sitt tjugoandra år. Den har getts i hela landet, från längst i söder till långt upp i norr. Det är en riktig julstämning. Du går mot konserthuset och möts av fladdrande marschaller som vackert lyser upp till stämning i vintermörkret.

Du möts sedan i entrén av barn som bjuder på pepparkakor. Du går in i en vacker julutsmyckad konsertsal. Det har kommit imma på fönsterrutorna.
En känsla av ett andrum infinner sig. Ljuset dämpas och tonerna sätts vid pianot. Kören kommer in på scenen och en fantastisk melodi vid namn Änglaljus framförs. Den beskriver i ord och ton vad julen handlar om.

Du är i ÄNGLALJUS!

Årets artister:

John Kluge är kritikerrosad för sin mäktiga och finstämda tenorröst och för sin starka scennärvaro. Hans repertoar är fokuserad på den populärklassiska repertoaren men han sjunger även musikal och visor. John har spelat huvudrollerna ”Danny” i musikalen Grease och ”Tony” i musikalen West Side Story. John är dessutom född i Kalmar och är upphovsmannen bakom konceptet Änglaljus.

Gladys del Pilar har varit artist i 26 år. Hon är en artist som gjort allt från disco, gospel till soul genom åren. Mest känd är hon kanske för gruppen Afro-Dite som vann melodifestivalen 2002 med låten Never Let it Go. Hon föddes 1967 i Ecuador och tillbringade sina första år på barnhem innan hon som sjuåring kom till Sverige tillsammans med sin syster. De började tillsammans i kommunala musikskolan i Örebro och gick så småningom med i gruppen ”Big Deal”. Gladys del Pilar fortsatte sedan som artist och sångare på egen hand med att jobba bland annat tillsammans med Denniz Pop och  Dr. Alban, och hon har varit med i stora uppsättningar som ”Abba the True Story” på Berns, ”Fame” på China teatern och inte minst i ”Rock of Ages” på Rondo. Hon har på senare år satsat mycket på att arbeta med körsång i olika former, bland annat i Körslaget på TV4.

Py Bäckman är uppvuxen i Hälsingland. Hon började sin karriär redan som nioåring och har en lång och varierad karriär som sträcker sig från visor och folkmusik till rockmusik, körsång och psalmer. Py är både framgångsrik som artist och som låtskrivare. Vem känner inte till Gabriellas sång från Kay Pollaks film Såsom i himmelen, Stad i ljus som Tommy Körberg vann Melodifestivalen med 1988 och som numera är en psalm och Koppången som har Pys text till Per-Erik Moraeus underbara musik samt gruppen Nordmans tidiga framgångar?

Daniel Stenbaek är en av Sveriges absolut främsta pianister. Han har medverkat åtskilliga gånger vid stora gospelfestivaler i Europa och framträder ofta med erkända och kvalificerade gospelartister både i Sverige och internationellt. I somras gästade han Småland då han gjorde ett bejublat framträdande i Mönsterås kyrka tillsammans med Samuel Ljungblahd.  Alla minns väl solisten från bröllopet mellan prins Carl Philip och prinsessan Sofia som fick hela Slottskyrkan att gunga i gospeltakt? Det svänget skapade Daniel Stenbaek i Mönsterås, precis som han kommer att göra i Kalmarsalen den 1 december!

Vox Communis medverkar under ledning av Birgitta Axelsson Edström. Vid pianot tjänstgör Christer Svensson och på bas spelar Åke Eklund. För kören, som har funnits sedan 2007 och som har vuxit fram som ”kommunkören”, är det en stor utmaning att för andra året få framföra musik tillsammans med etablerade artister och med den här inramningen. Kören kommer, förutom att framträda med John, Gladys och Py, att sjunga några julsånger på egen hand. Vi utlovar julstämning, inte bara av änglaslag utan även med mer uppsluppna toner!

Evenemangsbeskrivning

• Arrangör: Kluge Music Performance www.kluge.se
• Kalmarsalen - Kalmar
• Datum: tisdag 1 december 2015 kl 19.30
• Insläpp och biljettförsäljning från och med en timme innan konsert
• Konserten pågår i c:a 1 timme och 40 minuter.

Försäljning: www.ticnet.se

Hemsida: www.kluge.se

Mail: info@kluge.se

För mer info om evenemanget: Kontakta Fredrik Börjesson-Tysnes , Event & Logistikansvarig, på fredrik@kluge.se. För mer info om körens medverkan och arrangemanget i just Kalmar, kontakta gärna Birgitta Axelsson Edström på mail birgitta.axelsson.edstrom@gmail.com eller tel 0766-267366.

Till en kamrat

Den frid som är svår att finna
här i livet
på egen hand
har funnit dig till slut.

Sov i ro
alltför tidigt.

Hopp om framtiden?

I Riga sommaren 2011 gav jag pengar till en tiggare för första gången. Hon satt utanför en kyrka, en liten människospillra i minimal storlek, och jag gav  henne de småslantar jag hade kvar av reskassan i aktuell valuta. Det är jag inte ett dugg stolt över. Det vände sig helt enkelt i magen när jag såg tiggandet. Ingen människa ska behöva sitta så till allmän beskådan tänkte jag. Tiggare var ett begrepp som främst hörde hemma i de bibliska berättelserna. I Sverige, i min nutid, hade min värld inte innehållit sådant. Den bilden har ändrat sig sedan dess.

Idag ser vi tiggare dagligdags utanför mataffärerna, utanför Systembolaget och i gathörnen på stan. Senast igår läste jag en insändare om att tiggarna borde visa oss respekt och inte sitta vid kyrkogårdarna när vi går dit för att lägga blommor och tända ljus vid Allhelgonahelgen. Respekt? Tiggarna behöver pengar. Det är väl klart att de befinner sig just där folk rör sig! Är det konstigt? Desto konstigare är det kanske, kan jag tycka, att vi kan lägga hundratals kronor på att smycka gravar för döda med diverse arrangemang medan levande romer inte har mat för dagen, varken här eller i de länder som de borde, men inte på riktigt kan, kalla sina hemländer.

Nu är situationen än värre. Flyktingkatastrofen sätter även Sverige under press och de annars så öppna svenska gränserna ska kontrolleras och stängas för människor med allra störst behov av trygghet, mat för dagen och tak över huvudet. De politiska partierna tävlar med varandra i konststycket att uppträda handlingskraftigt medan paniken sprider sig ohämmat. Att agera handlingskraftigt betyder att stänga dörren för mänskliga behov men öppna den för protektionism och rädsla. Jag är ytterst orolig. SD-retoriken letar sig in i de annars stolta demokratiska miljöerna. Var kommer människan in?

Jag vet i alla fall en sak: Sverige är lyckligtvis ett land som människor flyr TILL och inte FRÅN. De flyktingar som står vid våra gränser och behöver tak över huvudet har stödbehov av helt andra slag än jag just nu, men jag har inte mer rätt till hjälp än de har. Varken jag, mina föräldrar eller mina far- och morföräldrar har nämligen i nämnvärd omfattning bidragit till teknik- och kulturutvecklingen som båda är förutsättningar för att jag ska kunna ha ett rikt liv som betyder något för både mig och andra. Det som skiljer mina hjälpbehov, som blir fyllda, och flyktingarnas, som är skriande, akuta och ofyllda, är att jag råkade bli född här i ett redan rikt Norden och de råkade bli födda där våld och förtryck råder. Vem av oss har då någon form av rätt på sin sida? Det tål att funderas på. En av oss hade tur. Det råkade bli jag. Var hade jag varit, med hörselnedsättning och med främsta intresset inom musik, teater och annan kultur, om jag varit född som rom och därmed saknat social skyddsnät eller som förtryckt syrier under dödshot? Och var hade DU varit?

Det tål, som sagt, att funderas på medan Sverige just nu gör allt för att stänga landet. Är det verkligen den rättfärdiga vägen att gå? Ett ljus i mörkret är dock de stora hjälpinsatserna som volontärer står för. Tillfälliga boenden öppnas, en hel del bränns visserligen ner, men det finns ändå en mobilisering. Det finns krafter som vill annat. Jag hoppas vi är långt fler än de som vill ont. Då finns det åtminstone nåt hopp om en mänsklig framtid.

Kristallnatten 2015

Natten mellan den 9 och 10 november i Tyskland 1938 kom att kallas Kristallnatten. Då misshandlade nazisterna judar. Affärer och synagogor brändes. Hundratals dödades direkt, tusentals fördes bort. Barn fick aldrig mer träffa sina föräldrar. Till koncentrationslägren fick de sällskap med andra oönskade grupper, Jehovas vittnen, romer, homosexuella, kommunister och människor med funktionsnedsättningar. Tillsammans utgjorde de De oönskade, de som inte var värda att kallas människor, de som skulle bort. Dessa rasistiska, fullkomligt vidriga utrensningar fortsatte till det andra världskrigets avslutande. Under många långa vidriga år… och övriga världen såg, men valde att inget göra.

Inte heller Sverige år 2015 är skonat från främlingsfientliga och rasistiska rörelser. Under de senaste åren har rasisterna öppet stått på våra gator och våra torg. 2008, exakt 70 år efter Kristallnatten, slog de sönder vårt material och sparkade och slog oss när vi hade manifestation. Men vi får inte ge oss förrän rasismen och främlingsfientligheten fullständigt har försvunnit! Vi måste gång på gång visa att extremism och rasism inte hör hemma i vårt demokratiska samhälle.

Vi lever i ett samhälle där rasismen vinner terräng. Strävan att peka ut "den andre", "den som är annorlunda och därmed per definition sämre" som orsak till upplevda samhällsproblem blir alltmer synlig. Vi kan inte låta det hända igen! Vi kan inte sitta på våra lugna rumpor och tro att världen går åt rätt håll utan att vi är med och kämpar. Vi kan inte stoppa huvudena i sanden och låtsas att vi inget ser. Det har vi gjort tillräckligt många gånger.

Utvecklingen måste brytas. Hopplöshet och sysslolöshet måste vändas till framtidstro och ökat deltagande i samhället. Ett sammanhållet samhälle är den viktigaste delen i allt förebyggande arbete mot rasism, främlingsfientlighet och rädsla för det annorlunda. Det går inte att straffa bort reaktioner på ett orättvist samhälle. En farlig utveckling blir det om vi ser etablerade partier som gradvis tar över rasisternas syn på verklighet och utveckling. Vi har ett gemensamt ansvar för den situation som uppstått, och verksamma verktyg för att bygga en positiv utveckling stavas inte "hårdare tag" eller "utpressning". Det måste vi lära oss att inse. Hur vi lyckas föra en politik för minskade orättvisor är avgörande för att vi också ska lyckas skapa ett tryggt samhälle där var och en av oss, oavsett ursprung, har en plats. En helt avgörande roll spelar möjligheterna till inflytande för alla berörda. När demokratin är hotad måste motåtgärden vara MER demokrati, inte mindre.

Nu gäller det att jobba, att stå upp för rättvisa, livets okränkbarhet och alla människors lika värde oavsett plånbok, religion, hudfärg, språk, kultur och eventuella funktionsnedsättningar. Flyktingsituationen ställer allt på sin spets. Vi måste vara på vår vakt mot rasism och extremism, var och när den än sticker upp sitt fula tryne: om det än var i Tyskland på 30-talet eller här i ett höstmörkt Kalmar 2015 Vi bara måste! Tyvärr verkar det inte bli någon manifestation i Kalmar idag. Det är tråkigt. Det är kanske i år viktigare än nånsin att vi får möjlighet att visa vägen tillsammans. Ett öppet Sverige är ett gott Sverige.

PROTESTERA MOT FRÄMLINGSFIENTLIGHET OCH RASISM! GÖR DET JÄMT! VISA PÅ ATT EN ANNAN VÄG ÄR MÖJLIG!

Om man inte gör det är man bara en liten lort, som Astrid Lindgren skulle låta Bröderna Lejonhjärta uttrycka det. Man måste naturligtvis inte manifestera med fackeltåg och högtidliga tal, men sådant skadar ju inte då och då. Det kostar på, det kräver lite planering och lite samarbete, och jag tror faktiskt att det är värt det, demokratiska rörelser emellan.

Vi ska ses igen

Det traditionsenliga besöket på kyrkogården där mormor Edla och morfar Gustav vilar liksom morfars föräldrar Krestina och Axel är över. Vi placerade ut ljus på gravarna och ett i minneslunden till minne av Pierres systerson Roger som sedan i våras vilar ut hos Gud efter en lång och orättvis kamp mot en grym cancersjukdom. Vi tände också ett ljus för alla andra som vi minns från livet här, de vänner som var hos oss en stund och som lämnar oförglömliga spår av ljus. Dem kan man också minnas där i den ljus- och blomsterfyllda minneslunden när vi inte har möjlighet att besöka gravarna. Idag tänker jag särskilt på en av mina bästa vänner organisten Kicki och på min jazzmusiker till elorgellärare Bertil. Tack för allt ni gav mig. Tack för all uppmuntran och allt stöd. Utan er hade jag aldrig haft en chans i musikens värld. Den lilla chans jag har nu trots de uppenbara hindren tackar jag både er och Gud för. Någon mening är det nog med allt ändå.

Nu, när jag har varit i Två systrars kapell en stund och förberett morgondagens gudstjänst så långt det har gått, så tänder jag några ljus för frånvarande vänner och tänker på Britt G Hallqvists ord i Sv Ps 172:

De skall häpna gå in genom porten 

till en okänd värld, till ett annat liv. 

De skall sjunga en ny jublande sång!

Jag tror himlens änglar ler åt den sången, och jag kan nog inte säga något annat än att även jag längtar dit. En dag hoppas jag vara redo. Vi ska ses igen.

Dagen och natten efter Höstmys

Gårdagens Höstmys passerade lyckligt och väl och lämnade en god eftersmak av värme och sångglädje. Tack till alla som kom! Vi vet inte än hur mycket pengar som samlades in till Världens barn under kvällen, men jag hoppas att det blev en summa som kan hjälpa några barn till ett mer beboeligt liv. Det är ju varje unge i världen värd!

Tack till Christer Svensson och Åke Eklund som ställer upp och kompar både oss i Vox Communis och även alla allsånger som vi fyllde Falkenbergsskolans aula med igår kväll! Tack till välsjungande Badrumskören med ledare Lage Olsson (speciellt tack till Lage som stått för mycket av förberedelserna och planeringen samt med den äran fungerade som konferencier igår) och musikern Konstantin Shakov! Tack till PRO-kören och Marianne Fredriksson som är både körledare och pianist för det härliga sprudlande krutgänget! Tack till Hans Rosengren för ett mycket underhållande kåseri! Tack till alla som jobbar för Världens barn och som igår ordnade fika till alla hungriga och kaffesugna! Tack till Mattias Nylander som ordnade med ljudanläggning och till Falkenbergsskolan som såg till att vi fick vara i lokalen! Tack till min härliga stora kör Vox Communis som glatt ställer upp och sjunger av hjärtans lust! TACK till alla deltagare för gott samarbete med möblering och tungt "släpa bord, stolar och gradänger"-jobb såväl före som efter evenemanget! Tack också till Vasakyrkan som lånar ut gradänger varje år (fast det kanske inte är något som så många märker..) ;-)

Och när man väl kom hem så var man glad och trött på samma gång och klockan hade hunnit bli mycket. En sådan kombination bruka betyda att det blir svårt att somna... Jag undrar om det inte var fullmåne också. Nåväl, jag var glad för en lyckad kväll! Att jag sedan inte sov på i stort sett hela natten och skulle gå upp kl 05.00 för att flyga till Stockholm med första morgonplanet är väl en världslig sak. Det kommer fler nätter att sova på så småningom, förhoppningsvis redan till kvällen. Älskade maken Pierre skjutsade mig till flygplatsen och bara det är ju en förmån värd massor! Jag landar i Kalmar igen enligt tabell kl 21.50. Sedan blir det sängen, direkt! ZZZZZZ.....

Idag har jag träffat Barbro Westerholm på Riksdagshuset för att med henne tillsammans med kolleger diskutera äldre hörselskadades villkor i vård- och omsorgskarusellen. Barbro är utbildad läkare och en äkta politisk gigant på vård-, omsorgs- och socialområdet. Det var ett mycket trevligt och lärorikt samtal, och jag är djupt imponerad av hennes kunnande, engagemang och skärpa. Jag får väl inte glömma att nämna att hon är riksdagsledamot för Folkpartiet för då blir goe maken sur ;-) Eftermiddagen ägnades åt ett intressant samtal på samma tema med SPF Seniorerna och sedan följde, men då var jag rejält trött kan jag medge, en ombudsmannaträff. Som helhet blev det en mycket givande dag, och den kanske hade blivit ännu mer givande om jag hade sovit lite mer under natten. En kompis jag mötte i morse på flygplatsen rekommenderade spikmatta. Ja, det vete sjutton om jag inte är beredd att pröva VAD SOM HELST, speciellt när det är fullmåne och varulvsblodet börjar koka och rusa runt i ådrorna i mörkret... Med en spikmatta kanske mitt humör hade klarat av ett gallskrikande litet barn här vid gaten lite bättre. Det hade dock inte hjälpt mot damen som just nu satte sig mitt emot mig, av allt att döma efter ett långt bad i parfympoolen :-( Dags att flytta på sig alltså. Att folk inte kan lära sig att ta lite mer hänsyn på doft- och stankområdet!

Förresten, jag fick en påringning idag också, från en av gårdagskvällens åhörare tillika fotograf. Han tackade för en härlig kväll och lovade att skicka lite dokumentation. Kul! Det är alltid lika roligt att kunna ge andra lite guldkant och glädje med sådant som man själv blir glad av. Det kan kosta en sömnlös natt då och då. Det gör ju inget :-)

Välkomna till Höstmys!

Ikväll är det dags för årets Höstmys! 

Kom och ge, 
kom och lyssna, 
kom och sjung och 
kom och få!

Klirrande och skallrande morgontidning

Den blå tidningen var faktiskt riktigt underhållande att läsa idag. Det prasslade inte som vanligt när man tog i den. Det liksom klirrade istället eller man kanske hellre ska säga att det skallrade? Det brukar man väl säga om glasytor? De såta vännerna och kommunalråden i de två rivaliserande småländska metropolerna har nämligen kommit lite på kollisionskurs med varandra. Lillebror S-Johan försöker hävda sig genom att köpa annonsplats i rikspressen för att marknadsföra sin förträfflighet. Storebror M-Bo svarar med att bemöta vad han anser vara den förvanskade förträffligheten i en debattartikel där han i sin tur marknadsför SIN förträfflighet. Och så är kampen igång. M-Bo säger vidare att han gillar pampfasoner och S-Johan säger att han tycker att tuppfäktning mellan vuxna karlar är löjligt. Klirr klirr skaller skaller... från såväl höger som vänster.

Ja, vad ska man säga? Jag säger ingenting. Jag bara skrattar. Det hela blir nämligen lite FÖR löjligt (förutom att det förmodligen är våra gemensamma kalmarskattemedel som bekostar annonsen i rikspressen), men sedan fastnar skrattet lite i halsen och tar stopp nånstans där vid åsynen av glashuset. Tyvärr är det ju detta som politiken har blivit. Från samhällsbygge till PR har utvecklingen gått, och i takt med den utvecklingen har viljan och den ideologiska kampen för ett bättre samhälle regredierat till stora grabbars lekstuga. Det är sorgligt, och ännu mer sorgligt är ju att så få människor både ser det och vill göra något åt det. Vårt samhälle och vår samtid behöver politiker som fattar sin mission! Vill man syssla med PR och försäljning så finns det arenor för det, även om de för detta ändamål klassiska dammsugarförsäljarjobben inte längre går att hitta. Det finns så mycket annat att sälja, så gör det! Uppblåsbara bananer, batteridrivna pudlar med lysande gröna ögon samt mirakeltrasor som klarar ALLT inklusive att spela piano och hålla tjuvarna borta med mera med mera...Vill man däremot skapa ett mänskligt samhälle så bör demokratin och partipolitiken vara den naturliga sektorn att engagera sig i. Nu råder en sammanblandning som mest är pinsam. Som sagt, det klirrar och skallrar ordentligt.

Sedan önskar jag att tidningen kunde tänka sig för lite när det ska sättas rubriker. Man kan i varje fall lära sig grundläggande språklära. Vad säger ni om huvudrubriken på första sidan? Var det fler poliser förr som hindrade snabba utredningar? Då har det ju ändå gått framåt med polisutbildningen på senare år, eller är det något helt annat som rubriken försöker säga?

Ja, kanske är det så. Då kanske man ska skriva det, eller hur? ;-)

Kalmar, ta chansen!

Debattartikel i Barometern 26 okt 2015

På flera håll argumenteras nu för en arbetstidsförkortning. Praktiska försök i den riktningen pågår. Sverige har möjlighet att sätta människans behov främst och utmana den norm som så många idag tror är lika tvingande som en naturlag, nämligen den som säger att en arbetsdag ska vara åtta timmar och en arbetsvecka 40 timmar.

Normen leder till att främst kvinnor, som idag har de tyngsta yrkena i vården och omsorgen, far illa. Stress, hög arbetsbelastning och psykiska påfrestningar är de vanligaste formerna av besvär på jobbet enligt Arbetsmiljöverket. Mest utsatta är kvinnodominerande sektorer som vård, omsorg och utbildning. Sjuktalen är mycket höga och de pressande arbetstiderna tar inte bara död på arbetstillfredsställelsen utan sänker också kvaliteten. Det drabbar inte bara de anställda, utan även patienter som är i behov av vård och äldre som behöver omsorg. Välfärden har problem!

Det är en ohållbar utveckling att fortsätta odla på myten att tillväxt med nödvändighet måste kosta i termer av utslitna människor med raserad hälsa. Inte kan välfärd värd namnet på allvar innebära enbart ekonomisk tillväxt till priset av att de som arbetar inom vård och omsorg ska slita ut sig? Det är dags att vi lanserar ett feministiskt välfärdsbegrepp. Ett sådant kräver en ny syn på relationen mellan arbete och fritid. För att komma till rätta med den ”tidsfattigdom” som präglar många människors vardag måste den traditionella synen på arbetstid ifrågasättas. De normer som styr samhällets tidsuppfattning måste belysas med utgångspunkt i mänskliga behov. Vi måste kunna utvecklas som människor, ta föräldraansvar, umgås med nära och kära, bygga en bra hälsa och förebygga stress. Feministiskt initiativ vill därför bygga ett samhälle där människor tagit tillbaka makten över tiden. Sex timmars arbetsdag är en väg att gå. Vi vill se en stegvis arbetstidsförkortning ner till 30 timmar samt lagstifta om en generell arbetstidsförkortning.

Det är dags att på allvar ställa frågorna om arbetstid, arbetets innehåll, värde och omfattning och arbete för alla. En ny syn på arbete ser arbetet som en naturlig del av livet, liksom familj och/eller vänner samt vila och rekreation. Allt hänger nämligen ihop och bildar den näringskedja som skapar försörjning, hälsa och välbefinnande. Vi ska inte, vilket verkar vara den allmänna uppfattningen i styrande kretsar, välja antingen eller, det vill säga antingen försörjning eller hälsa. Vi måste ha möjlighet att få både och. Sådant är ett samhälle som är till för människans bästa. Sådant är ett modernt feministiskt samhälle. Sådant är ett samhälle som ser det absurda i att övertidsuttaget motsvarar 150 000 heltidstjänster (enligt TCO 2012) medan 370 000 människor går utan arbete (enligt SCB augusti 2015). Vi måste välja en ny väg för att komma framåt!

I Göteborg, i Mölndal och i Umeå pågår försök inom olika sektorer med arbetstidsförkortning med bibehållen lön. Nyköping och Örnsköldsvik är också på väg. Resultaten hittills visar på många positiva effekter. Det är hög tid att pröva även i Kalmar. Vi från Feministiskt initiativ i Kalmar säger till Kalmars fullmäktigepartier med makt att förändra: Tänk om, gör rätt! Tiden borde vara inne för mod och vilja i arbetstidsfrågan! Avfärda inte möjligheten att göra Kalmar till en framåtsträvande modern kommun där människor har möjlighet att ha hela, välmående och fungerande liv samtidigt som de kan försörja sig!

Birgitta Axelsson Edström

Frida Hagman Svensson

Talespersoner Feministiskt initiativ Kalmar län

Julkalender 2003

Maken och jag sitter och diskuterar skådespelare. Jag hävdar med bestämdhet att en av skådespelarna från en av sommarteatrarna på Krusenstiernska också spelade Håkan Bråkans pappa i julkalendern med samma namn. Maken tittar oförstående på mig och hävdar att det var Peter Haber, men det vet jag ju förstås att det inte var. Han spelade däremot pappa Rudolf i Sunes jul mot Carina Lidbom som mamma Karin.  "Ja", säger maken, "jag sa ju det."

Efter lite letande så hittar jag dock Per Svensson. Han spelade pappan i julkalendern från 2003, en kalender som fick utstå en del kritik, bland annat på grund av att just pappan hävdade att det var bra att vara feminist och att han försökte lära sina barn att julen firas till minne av Jesu födelse. En anmälare hänvisade till att Jesus enligt bevis föddes en helt annan tid på året. Tja, vad ska man säga? Typ: Det finns orsaker till att det finns vuxenskor med kardborrknäppning.

Hur som helst, maken hade inget som helst minne av Håkan Bråkan som julkalender. Det föranledde frågan: "Vad gjorde jag 2003?" Eftersom vi inte hade träffats då och knappt kände till varandra så tolkade jag frågan generellt och svarade "Du satt i landstingsfullmäktige". Ett ganska rimligt svar i sammanhanget tyckte jag.

Men svaret från andra sidan bort kom blixtsnabbt: "Det gjorde jag väl inte varje dag??? Och om jag nu gjorde det, varför reagerade jag inte över att det bara var jag som satt där???"

Ridå. Man har inte roligare än man gör sig. Och en sak till, det är nog dags att plocka fram kardborrskorna igen.

Kyrie eleison nu och framöver

Det här kom att bli en tung vecka. Knivattacken i Trollhättan idag tog helt andan ur mig. Det är fullständigt förskräckligt. Vad händer när vi inte kan vara trygga när våra barn är i skolan? Vilket liv har vi då? En lärare har fått sätta livet till, flera elever är skadade fysiskt och många många fler får psykiska trauman att bearbeta. Kyrie eleison var det första jag orkade tänka. Herre förbarma dig. Vi som är här vet ju inte vare sig ut eller in. Nyheterna slår till mitt i solar plexus. Bedrövelsen och sorgen sliter i kroppen och det blir svårt att andas. Herre förbarma dig över oss människor...

Igår hade jag mitt första utvecklingssamtal på ett av mina två jobb. Jag gick dit med noll förväntningar. Jag vet att jag saknar formell behörighet och vet plågsamt väl om alla kompetensluckor jag har. Det känns ju knappt som om jag har börjat, men trivs gör jag ändå! Det jag fick höra fick mina ögon att tåras. Jag är välkommen. Jag är en tillgång. Jag är uppskattad. Det där med behörigheten vet ju alla om, men jag blev anställd ändå. Jag började nästan gråta innan jag lyckades kraxa fram att jag nog är en ganska trasig människa. Såren finns kvar, men de börjar läka, och jag kan känna glädje då och då. Jag övar mig, och ibland går det riktigt bra. Jag har ju så mycket att vara tacksam för, nu dessutom för arbetsuppgifter som gör skillnad! På hemvägen blev jag påmind om hur livet såg ut förut. Det ökade på tacksamheten. Man ska, som det står i psalm 261, vara tacksam för törnet som sticker en, men man kan också vara tacksam för att just SAMMA taggar inte längre finns vid vägkanten där man färdas. Man lär sig av både det goda och det som gör ont, och det ska man värdera, men man behöver ju inte sticka sig blodig på försåtliga grenar mer än nödvändigt.

Det där gick upp för mig med all önskvärd tydlighet även i måndags kväll. Allt har sin tid nämligen, och man ska vara klok nog att lämna de sammanhang som inte rimmar med melodin man själv har i hjärtat. Den tidpunkt då flyktingmottagande ses som en fråga om att "ta" istället för att "ge" så har det åtminstone för mitt vidkommande blivit helt fel. Jag är som medlem, förtroendevald och anställd stolt över att Svenska kyrkan ställer upp med temporära boendelösningar. Det är verkligen att göra allvar av sin övertygelse och att leva som man lär. Jag önskar att alla andra som skulle kunna hjälpa till, om än bara marginellt, också valde att göra det, men vi är tyvärr inte där än. Flyktingvågen är oerhört stor. Alla goda krafter behövs. Frågan bör inte handla om OM vi kan hjälpa, utan om HUR. Men tyvärr så tog det stopp precis där.

För det är nämligen så här enkelt: Det är för att ta vara på varandra som vi är här. Varför skulle vi annars ha hamnat här i livet?

Mina tankar går idag till Trollhättan. Där behövs också värme, kärlek, trygghet och stöd. Det fruktansvärda som har hänt kan inte ändras, men framtiden kan fortfarande påverkas.

När...

När fyra asylboenden har brunnit på en vecka...
När dörren stängs för den som behöver hjälp...
När rädslan för att dela med sig är större 
än viljan att lindra nöden...
Det är då vi medmänniskor behövs som allra mest, 
inte för att i första hand slåss mot dem som inte vill bidra, 
utan för att hjälpa dem som behöver stöd.

Inget rum i härbärget

Jag har i dagarna fått ta emot två ungefärligt likalydande brev. De handlar om möjligheter att skaffa fram temporära boendemöjligheter för flyktingar i ett akutläge. Det ena kom från biskopen i Växjö stift, det andra kom från HSB. Då jag är förtroendevald och medlem på båda ställena och även anställd på det ena så blir jag involverad. Hur kan vi hjälpas åt för att lindra de mänskliga tragedier vi bevittnar? Tiden är knapp. En inventering ska göras skyndsamt.

Kyrkan svarade blixtsnabbt. Det finns möjligheter, och det är jag glad över. Vi måste ju alla hjälpas åt! Ja, jag vet att det snart är jul. Jag vet att det snart är dags att umgås mellan vänner och generationsgränser, att vi vill kunna övernatta i varandras närhet och att julen ska vara lugn och trivsam och helst utan störningsmoment. Men, hur fridfullt firande kan det bli i idyllen om man samtidigt vet att det finns människor i närheten som saknar både tak över huvudet och en torr madrass att sova på och som inte har möjlighet att få mat i magen?

Vi måste som sagt hjälpas åt. Det kan kosta en del i bekvämlighet, men det ger mer tillbaka. Jag vet att det säkert finns de som ställer upp med en baktanke att få goda vitsord i media eller en snabbgloria kring skallen, men just nu så bryr jag mig inte om det. Huvudsaken är att vi kan hjälpas åt för att lindra nöden. Resten får vi ta sen, om så krävs.

"... ty det fanns inget rum för dem i härbärget"

Det kanske är demokrati det också

Bättre sent än aldrig. Det är slutsatsen efter att ha öppnat dagens Östra Småland. Äntligen har då Vänsterpartiet (om än genom en ersättare i socialnämnden och inte genom sin beslutande ledamot) reagerat på planerna att privatisera all personlig assistans inom socialnämndens verksamhetsområde, men det krävdes alltså att de anställda tog striden först i lördagstidningen. Fram till idag har det nämligen varit helt tyst från politikens sida när det gäller ifrågasättanden av utredning och förslag. Inte en enda liten viljeyttring ens i form av en protokollsanteckning (vilket numera av allt att döma är det starkaste man kan eller får använda som vänsterpartist i Kalmar kommun) går att finna i protokollen. Utredningen tickar på, och vi står väldigt nära ett avgörande. Kan man påvisa att det går att spara in 7 mkr på åtgärden så kan vi nog lugnt och sansat utgå från att den är så attraktiv att den vinner gehör i en kommun som ständigt sätter kapitalet framför kvalitet, kontinuitet och rimliga arbetsvillkor.

Vänsterpartiet har dock förlorat sina möjligheter till påverkan. Förslagen som röstas igenom, ett efter ett, vinner nämligen majoritet även utan deras medverkan. Det räcker att S och C är överens, och det är de, särskilt veckan efter älgjakten ;-) I de flesta fallen så hakar ett eller flera partier utöver de två dessutom på i ärendena (ingen vill ju vara bakåtsträvare och ständig nej-sägare utom Folkpartiet som ändå kör sin linje hyfsat konsekvent utan att bry sig om den ganska ohemula mobbningen som man utsätts för), och då blir majoriteten överväldigande.

Enda orsaken till att V får vara med i den styrande koalitionen är nog, om jag får försöka mig på en liten gissning efter över 20 års erfarenhet, att det är enklare att ta en offentlig debatt vänsterut i ett par viktiga frågor än att riskera att få den i alla frågor. Den skillnaden lyckas nämligen S skaffa sig genom att erbjuda ett antal större arvoderade uppdrag och ett värmande knä vid jaktbrasan.

Så styrs Kalmar idag anno 2015. Tja, det kanske är demokrati det också, på sitt sätt. Jag hoppas dock på en förändring i feministisk riktning i valet 2018. Vi behöver nämligen folk som på allvar fattar sin mission i kommunpolitiken.

Förra fredagens egotripp

Oj vad tiden flyger! Det här (se nedan) var ungefär vad jag berättade om mig själv när vi förra fredagen hade Öppen kväll i Två Systrars kapell. Vi lagade mat tillsammans (supergod vegetarisk lasagne!) under diakonen Beates vakande öga och ledning. Alltså, matlagning är ju inte min grej… Den här gången bidrog jag med lite salladsberedning tills jag satte kniven i en fingertopp. Sedan fick jag steka svamp med fingret inlindat i hushållspapper. Men som sagt, gott blev det, och jättetrevligt! På hemvägen såg mitt livs första räv. En stor rackare (tyckte jag alltså) som stannade till och tittade rakt in genom bilrutan. Mäktigt… Naturen kan ibland ta andan ur en. Det gjorde inte fotbollsmatchen senare, en match som vi missade första kvarten av men det insåg vi ganska snabbt inte var någon större förlust.

Nåväl, uppdraget var alltså att jag skulle berätta lite om mig själv så att församlingen skulle få veta vem som egentligen har blivit anställd som vik kantor. Jag presenterade mig således från födelsen på Kalmar BB en juldag och framåt. Jag växte upp på Fasanvägen, vilket numera är en adress som tillhör just Två Systrars församling, men då fanns ju inte den kyrkan. Jag är istället döpt i Kalmar domkyrka som många andra rackarungar på den tiden. På Fasanvägen i den gula tegelvillan bodde jag med mamma Ingrid, pappa Rolf och storasyster Gunilla. Mormor och morfar fanns i Gamla stan och flyttade sedan till Djurängen. Historien kring mormor och morfar och dotter Ingrid som blev min mamma är något som skulle kunna förtjäna en hel bok i sig… Farmor och farfar bodde på Klädesholmen där pappa växte upp och hade sin fasta punkt tills han via jobb och utbildning inom sjöfarten träffade mamma i Kalmar och blev fast här med fru och familj. Vi åkte dock till ”Holmen” varje sommar på semester. Salta bad och maneter blev min sommarvardag.

Annars så var det ju ”morfar och jag alltså”. Vi hade ett speciellt band. Morfar var idrottaren och fotbollsspelaren som tränade mig i gymnastik när han till sin stora sorg insåg att jag aldrig skulle kunna bli vän med bollen. Bollsinnet hade mamma och syrran fått, och jag hade en ganska benhård vilja och energi, men det hjälpte ju inte. En sak har jag emellertid inpräntad i mig: Det är Kalmar AIK som gäller. Klubben forever! Den socialdemokratiska övertygelsen lyckades han sämre med. Den blev överförd i ungefär samma utsträckning som vänskapen med fotbollen, dvs inte alls.

Morfar fick sin begravningsgudstjänst i Två Systrars kapell vårvintern 1992 med Ola Isaksson som präst och Daniel Byström som musiker. Det var första gången jag var i kapellet. Jag har utöver ett ursprung även en nutid: Jag har en dotter Emmy på 26 år, snart 27. Hon bor i Malmö och jobbar med scenteknik (observera stavningen) Sedan 2006 (7 oktober) är jag gift med Pierre som envetet hävdar att Emmys yrke stavas utan ”c” ;-) Jag är beteendevetare, pedagog och jag har en forskarutbildning i pedagogik som jag fick bryta pga en whiplash-skada i slutet av 90-talet. Efter åren inom akademien, som innebar för mycket sittande och stirrande in i datorskärmen för att det skulle fungera med en kraschad rygg, jobbade jag som utvecklingsledare och skolledare i Nybro kommun. Från hösten 20032 (valrörelsen) smög jag igång med att jobba för Vänsterpartiet på betald tid. Från januari 2003 blev det (mer än) heltid som nämndsordförande i kultur- och fritidsnämnden, 2:e vice ordförande i barn- och ungdomsnämnden och politisk sekreterare på resten av tiden.

För det är ju det där med kämpandet… Kampen för och emot har varit ett signum för mig hela tiden! Var det inte betygsfrågan i skolan så var det kärnkraften. Ännu tidigare så var det min egen proteströrelse när jag gick med stora skyltar och demonstrerade mitt missnöje när pappa röjde bland träden i trädgården: ”Hugg inte ner träden!!!” Hade det varit min unge hade jag nog låst in vederbörande, men pappa är snäll J

Kanske är det ganska symptomatiskt att de två sånger jag lärde mig väldigt tidigt och som jag fortfarande kan är Balladen om Joe Hill samt Alf Hambes ”Visa i molo”. Jag giller kampen och jag gillar det mystiska… Och jag tycker fortfarande att Ryssland har världens vackraste nationalhymn. Kampen mot orättvisor och driften att skapa gemensamma lösningar på gemensamma problem, att inte lämna någon ensam att vara sin egen lyckas smed blev på något sätt min melodi.

Naturligtvis ledde detta mig in i föreningslivet. Jag mötte Gud någon gång i tonåren och gick in i EFS. När jag pga studier flyttade till Östergötland och Linköpings universitet hamnade vi i Ljungsbro där min dåvarande man hade känningar i Örebromissionens utpost från Linköpings Filadelfiaförsamling. Av någon outgrundlig anledning döptes jag en gång till i lilla Fornåsa och kunde därefter gå med i baptistarbetet på riktigt. Men jag hörde inte riktigt hemma där. Nu är jag tillbaka i Svenska kyrkan och lever i mitt barndop vilket jag ju har gjort hela tiden. Man utvecklas och det händer saker som man inte har kontroll på. Jag har spelat i gudstjänster sedan ungefär 1979 och lett kör sedan 1982. Inte en enda lektion har jag tagit i vare sig piano eller koralspel. Det är rent fusk alltihop. Däremot började jag spela elorgel när jag var tio år för jazzmusikern Bertil Hammerth. På musikområdet är han fortfarande min idol! Utan honom hade jag aldrig upptäckte den här världen!

Mina intressen och min historia ledde mig in i politiken, och då inte till någon halvljummen maktapparat, utan ”ska det vara så ska det vara”. Det blev alltså Vänsterpartiet. Att kunna bidra till en bättre värld var det som lockade, och i början var det faktiskt så. Vi jobbade tillsammans, kompletterade varandra och kämpade tillsammans. Första uppdraget kom 1994 under valrörelsen då jag delade ut material, sorterade valutskick och delade ut valsedlar på valdagen. Från 1995 blev jag ledamot av barn- och ungdomsnämnden och sedan rullade det på med fler och fler uppdrag. Det kändes meningsfullt.

Med tiden, eller faktiskt sedan 2006, så förändrades dock klimatet avsevärt. Det blev mer och mer av åsikt istället för insikt, och allt skulle ske så snabbt att man aldrig skulle hinna tänka efter. Politiken i Kalmar handlar numera alltmer om att bestämma och allt mindre om att leda. Den utvecklingen eskalerade…

Då kom ju frågorna, så klart, de frågor man ställer till sig själv. Vad vill man lägga sin tid på? Att sitta i partistyrelsen, vilket jag gjorde under två år, och diskutera vänsterpolitik och profileringar, och sedan komma hem till Kalmar och gå fot. Det stämde inte. Det blev inte riktigt trovärdigt. Det är inte min melodi att sitta och svära i slutna rum och sedan hålla tyst när det gäller. När protokollsanteckningar är det kraftigaste verktyget man har så är man rätt harmlös.

Kulmen kom valet 2010. Valet gick bra för mig räknat i personröster, men det gick sämre för partiet. Det gick alltså inte längre. Man kan naturligtvis inte ha en kristen socialist och feminist som dessutom är gift med en folkpartist som främsta företrädare. Det fattar nog vem som helst. Dessutom blir det bara problem med en som har uppenbara problem med att hålla tyst och foga sig, dvs någon som envist vill driva rättvisepolitik. Det är lugnare med SGM som har det stora partiets öra och som accepterar att sitta i knäet och att gå fot. Utfrysningen började hösten 2010, men den ska jag inte uppehålla mig vid. Sommaren 2013 gjorde jag min sista arbetsdag som politisk sekreterare och började läsa teologi i Umeå på distans. Det är en gammal dröm sedan gymnasieåren, dock inte med siktet med nödvändighet inställt på att bli präst utan istället på att bli mer förståndig. Jag har skaffat mig 90 p, samtliga med högsta betyg. Det var viktigt. Jag visade att jag inte var helt kass. Jag kunde fortfarande lära mig nya saker!

Samtidigt var det kyrkoval med allt arbete det innebar i en liten nomineringsgrupp, och valresultatet blev över all förväntan med representation både lokalt och i stiftet. Hösten 2013-våren 2014 föreslogs jag sedan av Vänsterpartiets valberedning att stå på plats nr 4 på listan till EU-parlamentsvalet. Till slut hamnade jag på sjätteplatsen vid kongressen efter det att två andra kandidater flyttades upp. Det där, med en framgångsrik valrörelse och 1800 personkryss från landets samtliga valkretsar, kom att bli min sista insats för Vänsterpartiet. Jag behöll mina uppdrag året ut (varför kan jag berätta vid sidan av, men jag drev absolut vänsterpolitik fram till sista dagen) men under den konkreta valrörelsen hösten 2014 arbetade jag för Feministiskt initiativ.

Vi behöver nämligen tänka nytt! Nya tider kräver nya strukturer. Livet är så mycket mer än dimensionen vänster-höger. Det kan inte vara så att bara för att man befinner sig på ett visst ställe på den skalan har man antingen rätt eller fel i allting. Tiderna har förändrats, och politiken måste likaså utvecklas. Jag har inte tappat mitt engagemang, men det tog tid innan jag kunde slita mig loss. Hur som helst, på den vänstra sidan är jag, sett i DET perspektivet, men jag har fler sidor, precis som alla andra, och jag tror att vi måste ta tillvara mångfalden betydligt mer än vi traditionellt gör i de politiska rummen. Det är fastlåst och ganska trist, och det blir partier som SD som tar tag i det utrymme som det vanliga gnabbet lämnar därhän. Jag vill vara med och vrida utvecklingen mer rätt, för det där med att ställa utsatta grupper mot varandra leder oss inte framåt, bara bakåt. Men nu är ju detta inget valmöte ;-)

Så, man får helt enkelt välja att se på sig själv som ett pågående projekt, och det är ett sådant pågående projekt som nu vikarierar som kantor i Två Systrars församling. Man gör sina misstag, men man lär sig också en himla massa, hela tiden. Man har frågor, men inte alltid svar, och ibland leder svaren till fler frågor. Grejen är ju att vi kan bli använda där vi är, och som ärkebiskopen ju säger ”GUD ÄR STÖRRE”. Det tänker jag ofta på.

Och en sak till, på vår projektväg har vi Gud med oss. Det har han lovat, genom snåren, frågorna och svaren vi inte alltid vill ha så är Gud med oss. Immanuel, vårt tecken: Gud med oss.