fredag, oktober 16, 2015

Förra fredagens egotripp

Oj vad tiden flyger! Det här (se nedan) var ungefär vad jag berättade om mig själv när vi förra fredagen hade Öppen kväll i Två Systrars kapell. Vi lagade mat tillsammans (supergod vegetarisk lasagne!) under diakonen Beates vakande öga och ledning. Alltså, matlagning är ju inte min grej… Den här gången bidrog jag med lite salladsberedning tills jag satte kniven i en fingertopp. Sedan fick jag steka svamp med fingret inlindat i hushållspapper. Men som sagt, gott blev det, och jättetrevligt! På hemvägen såg mitt livs första räv. En stor rackare (tyckte jag alltså) som stannade till och tittade rakt in genom bilrutan. Mäktigt… Naturen kan ibland ta andan ur en. Det gjorde inte fotbollsmatchen senare, en match som vi missade första kvarten av men det insåg vi ganska snabbt inte var någon större förlust.

Nåväl, uppdraget var alltså att jag skulle berätta lite om mig själv så att församlingen skulle få veta vem som egentligen har blivit anställd som vik kantor. Jag presenterade mig således från födelsen på Kalmar BB en juldag och framåt. Jag växte upp på Fasanvägen, vilket numera är en adress som tillhör just Två Systrars församling, men då fanns ju inte den kyrkan. Jag är istället döpt i Kalmar domkyrka som många andra rackarungar på den tiden. På Fasanvägen i den gula tegelvillan bodde jag med mamma Ingrid, pappa Rolf och storasyster Gunilla. Mormor och morfar fanns i Gamla stan och flyttade sedan till Djurängen. Historien kring mormor och morfar och dotter Ingrid som blev min mamma är något som skulle kunna förtjäna en hel bok i sig… Farmor och farfar bodde på Klädesholmen där pappa växte upp och hade sin fasta punkt tills han via jobb och utbildning inom sjöfarten träffade mamma i Kalmar och blev fast här med fru och familj. Vi åkte dock till ”Holmen” varje sommar på semester. Salta bad och maneter blev min sommarvardag.

Annars så var det ju ”morfar och jag alltså”. Vi hade ett speciellt band. Morfar var idrottaren och fotbollsspelaren som tränade mig i gymnastik när han till sin stora sorg insåg att jag aldrig skulle kunna bli vän med bollen. Bollsinnet hade mamma och syrran fått, och jag hade en ganska benhård vilja och energi, men det hjälpte ju inte. En sak har jag emellertid inpräntad i mig: Det är Kalmar AIK som gäller. Klubben forever! Den socialdemokratiska övertygelsen lyckades han sämre med. Den blev överförd i ungefär samma utsträckning som vänskapen med fotbollen, dvs inte alls.

Morfar fick sin begravningsgudstjänst i Två Systrars kapell vårvintern 1992 med Ola Isaksson som präst och Daniel Byström som musiker. Det var första gången jag var i kapellet. Jag har utöver ett ursprung även en nutid: Jag har en dotter Emmy på 26 år, snart 27. Hon bor i Malmö och jobbar med scenteknik (observera stavningen) Sedan 2006 (7 oktober) är jag gift med Pierre som envetet hävdar att Emmys yrke stavas utan ”c” ;-) Jag är beteendevetare, pedagog och jag har en forskarutbildning i pedagogik som jag fick bryta pga en whiplash-skada i slutet av 90-talet. Efter åren inom akademien, som innebar för mycket sittande och stirrande in i datorskärmen för att det skulle fungera med en kraschad rygg, jobbade jag som utvecklingsledare och skolledare i Nybro kommun. Från hösten 20032 (valrörelsen) smög jag igång med att jobba för Vänsterpartiet på betald tid. Från januari 2003 blev det (mer än) heltid som nämndsordförande i kultur- och fritidsnämnden, 2:e vice ordförande i barn- och ungdomsnämnden och politisk sekreterare på resten av tiden.

För det är ju det där med kämpandet… Kampen för och emot har varit ett signum för mig hela tiden! Var det inte betygsfrågan i skolan så var det kärnkraften. Ännu tidigare så var det min egen proteströrelse när jag gick med stora skyltar och demonstrerade mitt missnöje när pappa röjde bland träden i trädgården: ”Hugg inte ner träden!!!” Hade det varit min unge hade jag nog låst in vederbörande, men pappa är snäll J

Kanske är det ganska symptomatiskt att de två sånger jag lärde mig väldigt tidigt och som jag fortfarande kan är Balladen om Joe Hill samt Alf Hambes ”Visa i molo”. Jag giller kampen och jag gillar det mystiska… Och jag tycker fortfarande att Ryssland har världens vackraste nationalhymn. Kampen mot orättvisor och driften att skapa gemensamma lösningar på gemensamma problem, att inte lämna någon ensam att vara sin egen lyckas smed blev på något sätt min melodi.

Naturligtvis ledde detta mig in i föreningslivet. Jag mötte Gud någon gång i tonåren och gick in i EFS. När jag pga studier flyttade till Östergötland och Linköpings universitet hamnade vi i Ljungsbro där min dåvarande man hade känningar i Örebromissionens utpost från Linköpings Filadelfiaförsamling. Av någon outgrundlig anledning döptes jag en gång till i lilla Fornåsa och kunde därefter gå med i baptistarbetet på riktigt. Men jag hörde inte riktigt hemma där. Nu är jag tillbaka i Svenska kyrkan och lever i mitt barndop vilket jag ju har gjort hela tiden. Man utvecklas och det händer saker som man inte har kontroll på. Jag har spelat i gudstjänster sedan ungefär 1979 och lett kör sedan 1982. Inte en enda lektion har jag tagit i vare sig piano eller koralspel. Det är rent fusk alltihop. Däremot började jag spela elorgel när jag var tio år för jazzmusikern Bertil Hammerth. På musikområdet är han fortfarande min idol! Utan honom hade jag aldrig upptäckte den här världen!

Mina intressen och min historia ledde mig in i politiken, och då inte till någon halvljummen maktapparat, utan ”ska det vara så ska det vara”. Det blev alltså Vänsterpartiet. Att kunna bidra till en bättre värld var det som lockade, och i början var det faktiskt så. Vi jobbade tillsammans, kompletterade varandra och kämpade tillsammans. Första uppdraget kom 1994 under valrörelsen då jag delade ut material, sorterade valutskick och delade ut valsedlar på valdagen. Från 1995 blev jag ledamot av barn- och ungdomsnämnden och sedan rullade det på med fler och fler uppdrag. Det kändes meningsfullt.

Med tiden, eller faktiskt sedan 2006, så förändrades dock klimatet avsevärt. Det blev mer och mer av åsikt istället för insikt, och allt skulle ske så snabbt att man aldrig skulle hinna tänka efter. Politiken i Kalmar handlar numera alltmer om att bestämma och allt mindre om att leda. Den utvecklingen eskalerade…

Då kom ju frågorna, så klart, de frågor man ställer till sig själv. Vad vill man lägga sin tid på? Att sitta i partistyrelsen, vilket jag gjorde under två år, och diskutera vänsterpolitik och profileringar, och sedan komma hem till Kalmar och gå fot. Det stämde inte. Det blev inte riktigt trovärdigt. Det är inte min melodi att sitta och svära i slutna rum och sedan hålla tyst när det gäller. När protokollsanteckningar är det kraftigaste verktyget man har så är man rätt harmlös.

Kulmen kom valet 2010. Valet gick bra för mig räknat i personröster, men det gick sämre för partiet. Det gick alltså inte längre. Man kan naturligtvis inte ha en kristen socialist och feminist som dessutom är gift med en folkpartist som främsta företrädare. Det fattar nog vem som helst. Dessutom blir det bara problem med en som har uppenbara problem med att hålla tyst och foga sig, dvs någon som envist vill driva rättvisepolitik. Det är lugnare med SGM som har det stora partiets öra och som accepterar att sitta i knäet och att gå fot. Utfrysningen började hösten 2010, men den ska jag inte uppehålla mig vid. Sommaren 2013 gjorde jag min sista arbetsdag som politisk sekreterare och började läsa teologi i Umeå på distans. Det är en gammal dröm sedan gymnasieåren, dock inte med siktet med nödvändighet inställt på att bli präst utan istället på att bli mer förståndig. Jag har skaffat mig 90 p, samtliga med högsta betyg. Det var viktigt. Jag visade att jag inte var helt kass. Jag kunde fortfarande lära mig nya saker!

Samtidigt var det kyrkoval med allt arbete det innebar i en liten nomineringsgrupp, och valresultatet blev över all förväntan med representation både lokalt och i stiftet. Hösten 2013-våren 2014 föreslogs jag sedan av Vänsterpartiets valberedning att stå på plats nr 4 på listan till EU-parlamentsvalet. Till slut hamnade jag på sjätteplatsen vid kongressen efter det att två andra kandidater flyttades upp. Det där, med en framgångsrik valrörelse och 1800 personkryss från landets samtliga valkretsar, kom att bli min sista insats för Vänsterpartiet. Jag behöll mina uppdrag året ut (varför kan jag berätta vid sidan av, men jag drev absolut vänsterpolitik fram till sista dagen) men under den konkreta valrörelsen hösten 2014 arbetade jag för Feministiskt initiativ.

Vi behöver nämligen tänka nytt! Nya tider kräver nya strukturer. Livet är så mycket mer än dimensionen vänster-höger. Det kan inte vara så att bara för att man befinner sig på ett visst ställe på den skalan har man antingen rätt eller fel i allting. Tiderna har förändrats, och politiken måste likaså utvecklas. Jag har inte tappat mitt engagemang, men det tog tid innan jag kunde slita mig loss. Hur som helst, på den vänstra sidan är jag, sett i DET perspektivet, men jag har fler sidor, precis som alla andra, och jag tror att vi måste ta tillvara mångfalden betydligt mer än vi traditionellt gör i de politiska rummen. Det är fastlåst och ganska trist, och det blir partier som SD som tar tag i det utrymme som det vanliga gnabbet lämnar därhän. Jag vill vara med och vrida utvecklingen mer rätt, för det där med att ställa utsatta grupper mot varandra leder oss inte framåt, bara bakåt. Men nu är ju detta inget valmöte ;-)

Så, man får helt enkelt välja att se på sig själv som ett pågående projekt, och det är ett sådant pågående projekt som nu vikarierar som kantor i Två Systrars församling. Man gör sina misstag, men man lär sig också en himla massa, hela tiden. Man har frågor, men inte alltid svar, och ibland leder svaren till fler frågor. Grejen är ju att vi kan bli använda där vi är, och som ärkebiskopen ju säger ”GUD ÄR STÖRRE”. Det tänker jag ofta på.

Och en sak till, på vår projektväg har vi Gud med oss. Det har han lovat, genom snåren, frågorna och svaren vi inte alltid vill ha så är Gud med oss. Immanuel, vårt tecken: Gud med oss.

Inga kommentarer: