Nåväl, uppdraget var alltså att jag skulle berätta lite om mig själv så att församlingen skulle få veta vem som egentligen har blivit anställd som vik kantor. Jag presenterade
mig således från födelsen på Kalmar BB en juldag och framåt. Jag växte upp på
Fasanvägen, vilket numera är en adress som tillhör just Två Systrars
församling, men då fanns ju inte den kyrkan. Jag är istället döpt i Kalmar
domkyrka som många andra rackarungar på den tiden. På Fasanvägen i den gula
tegelvillan bodde jag med mamma Ingrid, pappa Rolf och storasyster Gunilla.
Mormor och morfar fanns i Gamla stan och flyttade sedan till Djurängen. Historien
kring mormor och morfar och dotter Ingrid som blev min mamma är något som
skulle kunna förtjäna en hel bok i sig… Farmor och farfar bodde på Klädesholmen
där pappa växte upp och hade sin fasta punkt tills han via jobb och utbildning
inom sjöfarten träffade mamma i Kalmar och blev fast här med fru och familj. Vi
åkte dock till ”Holmen” varje sommar på semester. Salta bad och maneter blev
min sommarvardag.
Annars så var det ju ”morfar
och jag alltså”. Vi hade ett speciellt band. Morfar var idrottaren och
fotbollsspelaren som tränade mig i gymnastik när han till sin stora sorg insåg
att jag aldrig skulle kunna bli vän med bollen. Bollsinnet hade mamma och syrran
fått, och jag hade en ganska benhård vilja och energi, men det hjälpte ju inte.
En sak har jag emellertid inpräntad i mig: Det är Kalmar AIK som gäller.
Klubben forever! Den socialdemokratiska övertygelsen lyckades han sämre med.
Den blev överförd i ungefär samma utsträckning som vänskapen med fotbollen, dvs
inte alls.
Morfar fick sin
begravningsgudstjänst i Två Systrars kapell vårvintern 1992 med Ola Isaksson
som präst och Daniel Byström som musiker. Det var första gången jag var i
kapellet. Jag har utöver ett ursprung även en nutid: Jag har en dotter Emmy på
26 år, snart 27. Hon bor i Malmö och jobbar med scenteknik (observera
stavningen) Sedan 2006 (7 oktober) är jag gift med Pierre som envetet hävdar
att Emmys yrke stavas utan ”c” ;-) Jag är beteendevetare, pedagog och jag har
en forskarutbildning i pedagogik som jag fick bryta pga en whiplash-skada i
slutet av 90-talet. Efter åren inom akademien, som innebar för mycket sittande
och stirrande in i datorskärmen för att det skulle fungera med en kraschad
rygg, jobbade jag som utvecklingsledare och skolledare i Nybro kommun. Från
hösten 20032 (valrörelsen) smög jag igång med att jobba för Vänsterpartiet på
betald tid. Från januari 2003 blev det (mer än) heltid som nämndsordförande i
kultur- och fritidsnämnden, 2:e vice ordförande i barn- och ungdomsnämnden och
politisk sekreterare på resten av tiden.
För det är ju det där med
kämpandet… Kampen för och emot har varit ett signum för mig hela tiden! Var det
inte betygsfrågan i skolan så var det kärnkraften. Ännu tidigare så var det min
egen proteströrelse när jag gick med stora skyltar och demonstrerade mitt
missnöje när pappa röjde bland träden i trädgården: ”Hugg inte ner träden!!!” Hade
det varit min unge hade jag nog låst in vederbörande, men pappa är snäll J
Kanske är det ganska
symptomatiskt att de två sånger jag lärde mig väldigt tidigt och som jag
fortfarande kan är Balladen om Joe Hill samt Alf Hambes ”Visa i molo”. Jag
giller kampen och jag gillar det mystiska… Och jag tycker fortfarande att
Ryssland har världens vackraste nationalhymn. Kampen mot orättvisor och driften
att skapa gemensamma lösningar på gemensamma problem, att inte lämna någon
ensam att vara sin egen lyckas smed blev på något sätt min melodi.
Naturligtvis ledde detta
mig in i föreningslivet. Jag mötte Gud någon gång i tonåren och gick in i EFS.
När jag pga studier flyttade till Östergötland och Linköpings universitet
hamnade vi i Ljungsbro där min dåvarande man hade känningar i Örebromissionens
utpost från Linköpings Filadelfiaförsamling. Av någon outgrundlig anledning
döptes jag en gång till i lilla Fornåsa och kunde därefter gå med i
baptistarbetet på riktigt. Men jag hörde inte riktigt hemma där. Nu är jag
tillbaka i Svenska kyrkan och lever i mitt barndop vilket jag ju har gjort hela
tiden. Man utvecklas och det händer saker som man inte har kontroll på. Jag har
spelat i gudstjänster sedan ungefär 1979 och lett kör sedan 1982. Inte en enda
lektion har jag tagit i vare sig piano eller koralspel. Det är rent fusk
alltihop. Däremot började jag spela elorgel när jag var tio år för jazzmusikern
Bertil Hammerth. På musikområdet är han fortfarande min idol! Utan honom hade
jag aldrig upptäckte den här världen!
Mina intressen och min
historia ledde mig in i politiken, och då inte till någon halvljummen
maktapparat, utan ”ska det vara så ska det vara”. Det blev alltså Vänsterpartiet.
Att kunna bidra till en bättre värld var det som lockade, och i början var det
faktiskt så. Vi jobbade tillsammans, kompletterade varandra och kämpade
tillsammans. Första uppdraget kom 1994 under valrörelsen då jag delade ut
material, sorterade valutskick och delade ut valsedlar på valdagen. Från 1995 blev
jag ledamot av barn- och ungdomsnämnden och sedan rullade det på med fler och
fler uppdrag. Det kändes meningsfullt.
Med tiden, eller faktiskt
sedan 2006, så förändrades dock klimatet avsevärt. Det blev mer och mer av åsikt
istället för insikt, och allt skulle ske så snabbt att man aldrig skulle hinna
tänka efter. Politiken i Kalmar handlar numera alltmer om att bestämma och allt
mindre om att leda. Den utvecklingen eskalerade…
Då kom ju frågorna, så
klart, de frågor man ställer till sig själv. Vad vill man lägga sin tid på? Att
sitta i partistyrelsen, vilket jag gjorde under två år, och diskutera
vänsterpolitik och profileringar, och sedan komma hem till Kalmar och gå fot. Det
stämde inte. Det blev inte riktigt trovärdigt. Det är inte min melodi att sitta
och svära i slutna rum och sedan hålla tyst när det gäller. När
protokollsanteckningar är det kraftigaste verktyget man har så är man rätt
harmlös.
Kulmen kom valet 2010. Valet
gick bra för mig räknat i personröster, men det gick sämre för partiet. Det
gick alltså inte längre. Man kan naturligtvis inte ha en kristen socialist och
feminist som dessutom är gift med en folkpartist som främsta företrädare. Det
fattar nog vem som helst. Dessutom blir det bara problem med en som har
uppenbara problem med att hålla tyst och foga sig, dvs någon som envist vill
driva rättvisepolitik. Det är lugnare med SGM som har det stora partiets öra
och som accepterar att sitta i knäet och att gå fot. Utfrysningen började
hösten 2010, men den ska jag inte uppehålla mig vid. Sommaren 2013 gjorde jag
min sista arbetsdag som politisk sekreterare och började läsa teologi i Umeå på
distans. Det är en gammal dröm sedan gymnasieåren, dock inte med siktet med
nödvändighet inställt på att bli präst utan istället på att bli mer förståndig.
Jag har skaffat mig 90 p, samtliga med högsta betyg. Det var viktigt. Jag
visade att jag inte var helt kass. Jag kunde fortfarande lära mig nya saker!
Samtidigt var det kyrkoval
med allt arbete det innebar i en liten nomineringsgrupp, och valresultatet blev
över all förväntan med representation både lokalt och i stiftet. Hösten
2013-våren 2014 föreslogs jag sedan av Vänsterpartiets valberedning att stå på
plats nr 4 på listan till EU-parlamentsvalet. Till slut hamnade jag på
sjätteplatsen vid kongressen efter det att två andra kandidater flyttades upp. Det
där, med en framgångsrik valrörelse och 1800 personkryss från landets samtliga
valkretsar, kom att bli min sista insats för Vänsterpartiet. Jag behöll mina
uppdrag året ut (varför kan jag berätta vid sidan av, men jag drev absolut
vänsterpolitik fram till sista dagen) men under den konkreta valrörelsen hösten
2014 arbetade jag för Feministiskt initiativ.
Vi behöver nämligen tänka
nytt! Nya tider kräver nya strukturer. Livet är så mycket mer än dimensionen
vänster-höger. Det kan inte vara så att bara för att man befinner sig på ett
visst ställe på den skalan har man antingen rätt eller fel i allting. Tiderna
har förändrats, och politiken måste likaså utvecklas. Jag har inte tappat mitt
engagemang, men det tog tid innan jag kunde slita mig loss. Hur som helst, på
den vänstra sidan är jag, sett i DET perspektivet, men jag har fler sidor,
precis som alla andra, och jag tror att vi måste ta tillvara mångfalden
betydligt mer än vi traditionellt gör i de politiska rummen. Det är fastlåst
och ganska trist, och det blir partier som SD som tar tag i det utrymme som det
vanliga gnabbet lämnar därhän. Jag vill vara med och vrida utvecklingen mer
rätt, för det där med att ställa utsatta grupper mot varandra leder oss inte
framåt, bara bakåt. Men nu är ju detta inget valmöte ;-)
Så, man får helt enkelt
välja att se på sig själv som ett pågående projekt, och det är ett sådant pågående projekt som nu vikarierar som kantor i Två Systrars församling. Man gör sina misstag, men
man lär sig också en himla massa, hela tiden. Man har frågor, men inte alltid
svar, och ibland leder svaren till fler frågor. Grejen är ju att vi kan bli
använda där vi är, och som ärkebiskopen ju säger ”GUD ÄR STÖRRE”. Det tänker jag ofta på.
Och en sak till, på vår
projektväg har vi Gud med oss. Det har han lovat, genom snåren, frågorna och svaren
vi inte alltid vill ha så är Gud med oss. Immanuel,
vårt tecken: Gud med oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar