Hopp om framtiden?

I Riga sommaren 2011 gav jag pengar till en tiggare för första gången. Hon satt utanför en kyrka, en liten människospillra i minimal storlek, och jag gav  henne de småslantar jag hade kvar av reskassan i aktuell valuta. Det är jag inte ett dugg stolt över. Det vände sig helt enkelt i magen när jag såg tiggandet. Ingen människa ska behöva sitta så till allmän beskådan tänkte jag. Tiggare var ett begrepp som främst hörde hemma i de bibliska berättelserna. I Sverige, i min nutid, hade min värld inte innehållit sådant. Den bilden har ändrat sig sedan dess.

Idag ser vi tiggare dagligdags utanför mataffärerna, utanför Systembolaget och i gathörnen på stan. Senast igår läste jag en insändare om att tiggarna borde visa oss respekt och inte sitta vid kyrkogårdarna när vi går dit för att lägga blommor och tända ljus vid Allhelgonahelgen. Respekt? Tiggarna behöver pengar. Det är väl klart att de befinner sig just där folk rör sig! Är det konstigt? Desto konstigare är det kanske, kan jag tycka, att vi kan lägga hundratals kronor på att smycka gravar för döda med diverse arrangemang medan levande romer inte har mat för dagen, varken här eller i de länder som de borde, men inte på riktigt kan, kalla sina hemländer.

Nu är situationen än värre. Flyktingkatastrofen sätter även Sverige under press och de annars så öppna svenska gränserna ska kontrolleras och stängas för människor med allra störst behov av trygghet, mat för dagen och tak över huvudet. De politiska partierna tävlar med varandra i konststycket att uppträda handlingskraftigt medan paniken sprider sig ohämmat. Att agera handlingskraftigt betyder att stänga dörren för mänskliga behov men öppna den för protektionism och rädsla. Jag är ytterst orolig. SD-retoriken letar sig in i de annars stolta demokratiska miljöerna. Var kommer människan in?

Jag vet i alla fall en sak: Sverige är lyckligtvis ett land som människor flyr TILL och inte FRÅN. De flyktingar som står vid våra gränser och behöver tak över huvudet har stödbehov av helt andra slag än jag just nu, men jag har inte mer rätt till hjälp än de har. Varken jag, mina föräldrar eller mina far- och morföräldrar har nämligen i nämnvärd omfattning bidragit till teknik- och kulturutvecklingen som båda är förutsättningar för att jag ska kunna ha ett rikt liv som betyder något för både mig och andra. Det som skiljer mina hjälpbehov, som blir fyllda, och flyktingarnas, som är skriande, akuta och ofyllda, är att jag råkade bli född här i ett redan rikt Norden och de råkade bli födda där våld och förtryck råder. Vem av oss har då någon form av rätt på sin sida? Det tål att funderas på. En av oss hade tur. Det råkade bli jag. Var hade jag varit, med hörselnedsättning och med främsta intresset inom musik, teater och annan kultur, om jag varit född som rom och därmed saknat social skyddsnät eller som förtryckt syrier under dödshot? Och var hade DU varit?

Det tål, som sagt, att funderas på medan Sverige just nu gör allt för att stänga landet. Är det verkligen den rättfärdiga vägen att gå? Ett ljus i mörkret är dock de stora hjälpinsatserna som volontärer står för. Tillfälliga boenden öppnas, en hel del bränns visserligen ner, men det finns ändå en mobilisering. Det finns krafter som vill annat. Jag hoppas vi är långt fler än de som vill ont. Då finns det åtminstone nåt hopp om en mänsklig framtid.