Ninjaaktion 8 mars

Idag delade vi i Ninjafeministnätverket ut flygblad under lunchtimmen på temat Stoppa våldet mot kvinnor. Flygbladen hade strykande åtgång och det blev tillfällen till flera samtal om det nödvändiga i att vi öppnar ögonen och säger ifrån, tillsammans. Så snabbt har jag aldrig blivit av med flygblad i något sammanhang! Speciellt en kommentar minns jag. Det var ett gäng med killar som kom gående och jag gick fram med ett papper och sa "Stoppa våldet mot kvinnor!" med ganska bestämd stämma. Den närmaste killen vände sig bort men en av de andra sa "Ta emot det! Det är viktigt faktiskt!". Det kändes himla skönt. Det FINNS en medvetenhet, men den kan bli större och den kan leda till mer handling.


Vi kastade också ut vår allra första symboliska Kaststjärna till alla män som slår kvinnor. Våldet måste uppmärksammas. Vi kan inte tiga stilla när vi vet att det finns systrar som lider under våld och tvång, och att det dessutom blir fler och fler som drabbas värre och värre. Vi borde ha kommit längre i ett välmående och välutbildat land som Sverige. Vi kommer att fortsätta kampen!

Detta är vår text för dagen:

TA INGEN SKIT!

Detta handlar om Sverige idag:

• ·         År 2010 gjordes över 27000 anmälningar av misshandel mot kvinnor över 18 år.
• ·         I 75% av de anmälda fallen var den misstänkte gärningsmannen bekant med kvinnan, 50% var en närstående.
• ·         Under 2010 anmäldes 2 501 fall av grov kvinnofridskränkning till polisen.
• ·         I genomsnitt misshandlas 16 kvinnor till döds varje år. I över 70 % av fallen dödas kvinnan av en närstående.
• ·         Mellan 2000-2007 ökade den anmälda misshandeln mot kvinnor med 31 %.

Källa: Brottsförebyggande rådet (BRÅ)

Globalt utsätts kvinnor och flickor ännu mer. Särskilt i krigszoner där våldtäkt används som stridsåtgärd!

Av alla världens kvinnor utsätts en femtedel för våldtäkt eller våldtäktsförsök under sin livstid.

Vi protesterar mot det ökande våldet!

Vi kan inte bara se på när kvinnors självklara rätt till frihet och värdigt liv beskärs. 181 kvinnor har dödats av sina män, pojkvänner och ex-män sedan år 2000.

Det är 181 för många. Vi säger ifrån!

GÖR DET DU OCKSÅ!

REAGERA OM DU MISSTÄNKER ATT EN KVINNA UTSÄTTS FÖR VÅLD.

BERÄTTA FÖR ANDRA VAD DU TYCKER.

TILLSAMMANS KAN VI FÖRÄNDRA, OCH DET SKA VI!

VI TAR INGEN SKIT! GÖR INTE DET DU HELLER!

På frukten ska trädet kännas....

Idag på Internationella kvinnodagen hoppas jag att orden övergår i handling:

• Säg inte bara att du är feminist, agera som en feminist!
• Säg inte bara att kvinnor och män har lika värde, värdera kvinnor och män lika!
• Säg inte bara att det fel att bruka våld mot kvinnor, hindra det våld du känner till!
• Säg inte bara att du arbetar för en feministisk offensiv, GÖR DET! 

Jag sjöng för länge sedan (redan 1978) i en körsång i EFS rikskonferens i Kalmar: "Vad hjälper det om du säger du tror om ditt liv slår ihjäl dina ord?" Det är ord som vi bör betänka i fler sammanhang. Det GÅR att förändra galenskaper och orättvisor, men man måste börja med sig själv. Det handlar inte bara om att säga de rätta orden, det handlar om att GÖRA också. Det är inte för sent, men det är hög tid!

Ta kampen mot kvinnoförtrycket, och gör det NU!

En självklarhet 2012!

Jag skriver tillsammans med några kamrater i Vänsterpartiet Kalmar i dagens Östran apropå Internationella kvinnodagen. Tyvärr föll av misstag ordförandens namn bort när jag skickade in texten till tidningen (Förlåt!), men här är alla namn med i alla fall.

Idag firar vi Internationella kvinnodagen, en dag som har funnits i över hundra år. Vi har gjort stora framsteg under dessa år, men vi är som vänsterpartister och feminister inte nöjda. Det går för sakta. Vi nöjer oss inte med att kvinnor får arbeta, när de får mindre betalt än män för likartade jobb. Vi nöjer oss inte med att män fortfarande har mycket större makt än kvinnor i samhället. Vi nöjer oss inte med att kvinnor som en självklarhet får ta allt ansvar för hem och barn. Vi nöjer oss inte med att många kvinnor blir utsatta för våld i det egna hemmet av den person som de lever ihop med. Vi nöjer oss inte med att unga tjejer ska behöva vara rädda när de går hem från bussen när de har varit ute med kompisar en fredagskväll.

Vi har ett samhälle som till stora delar har accepterat mäns överordning och kvinnors underordning. Lyfter vi blicken en aning och försöker anlägga ett globalt perspektiv så framträder förhållandena ännu tydligare. Världen är en manlig arena, och starka krafter vill bevara den så.

För att kunna förändra det måste vi jobba för att fler dels ska inse orättvisorna, dels ska vilja förändra dem. Det är självklart att det är en kontroversiell och utmanande process. Den påverkar nämligen oss alla, våra livsförhållanden och våra relationer och den medför att flera av oss kommer att förlora något medan andra vinner. Så enkelt, och så svårt är det. Det handlar ju om att män måste avstå från en del av sin makt för att kvinnor ska få den del som de har rätt till. Först då har vi nått verklig jämställdhet.
Feminismen, liksom socialismen, syftar till att skapa jämlikhet, rättvisa och frigörelse och måste drivas av både män och kvinnor. På senare tid försöker många klä jämställdhetssträvanden i begrepp som effektivitet, lönsamhet och kvalitet. Då har man missat själva kärnfrågan, nämligen att det i själva verket handlar om etik och moral. Kvinnor och män är lika värda, och orättvisa villkor mellan könen är, hur de än ser ut, helt enkelt fel. Man kan inte motivera jämställdhet utifrån höjd kvalitet, man kan bara motivera den som ett moraliskt ställningstagande till följd av att man anser att kvinnor och män har samma värde och att inget annat är rimligt.

Vi har som sagt långt kvar, men vi kommer inte att ge upp. Vänsterpartiet kommer att fortsätta att peka på missförhållanden och orättvisor som beskär kvinnors självklara rätt till ett fritt liv och föreslå åtgärder som kan vända utvecklingen rätt. Några åtgärder är en individualiserad föräldraförsäkring, självklar asylrätt för kvinnor som flyr från kvinnoförtryck, fler anställda och höjda löner i de välfärdsyrken som idag många kvinnor har inom exempelvis vård och omsorg, jämställdhetskunskap som en naturlig del i arbetet i förskola och skola och utbildning i feministiskt självförsvar i skolan.
Våra barn och barnbarn ska inte behöva fostras in i samma ojämställda samhälle som våra mormödrar och mödrar. Vi hoppas att vi blir fler och fler som inser att något måste göras med kraft NU innan ännu fler kvinnor förlorar den makt och frihet de har rätt till. Ta ställning, inte bara idag utan alltid, för ett jämställt samhälle. Jämställdhet borde helt enkelt vara en självklarhet!


Birgitta Axelsson Edström, Leila ben Larbi, Bertil Dahl, Lars Holmberg, Gert Järkelid, Peter Persson, Liselotte Ross, Samim Salah Ahmed, Vänsterpartiet Kalmar

Intensiv vecka med viktiga frågor

Det är en intensiv vecka som pågår nu. Möten och andra aktiviteter avlöser varandra. I måndags var det fyra möten, igår långt KS-möte, elevintervju och sångövning med bästa Vox Communis och idag har jag varit i Växjö på heldagsseminarium med stiftet. I morgon väntar träff med tandhygienisten (iiiiiiaaaaaa!!!!) och utbildning i stresshantering. Det borde ha kommit i omvänd ordning förresten.... Dessutom ska vi ut och protestera mot det ökande våldet mot kvinnor. På fredag har vi heldagsutbildning/seminarium kring äldreomsorgens framtid. På lördag väntar partiets distriktsårskonferens. Och själv känner jag mig tröttare än på länge. Det vore bara så himla typiskt om jag just den här veckan, när almanackan är full och då det är så mycket olika saker på gång inklusive efterlängtad kompetensutveckling, skulle trilla dit på en influensaomgång :-( Men OK, jag har klarat tre dagar hittills. Det är jag glad för.

Dagen har varit trevlig och innehållsrik. Vi har diskuterat kontraktsorganisationen, stiftets administrativa stöd, egendomsförvaltning och rekrytering. Det är fyra angelägna områden. Mest engagerande är ändå den sistnämnda. Det handlar om hur vi kan få kyrkan att fungera och rekrytera nya krafter i tider av krympande medlemsantal. En viktig väg att gå är att öka det ideella engagemanget. Kyrkan kan inte räkna med att allt arbete ska kunna skötas av anställda. Det handlar om att göra församlingen till församlingsbornas angelägenhet och inte bara prästens, diakonissans, kantorns och församlingspedagogens. Det är dags att Svenska kyrkan sänker trösklarna för den största resursen, nämligen de ideellt arfbetande.

Detta gör sig inte självt. I ett läge där vi har ett föreningsliv i Sverige som mer och mer upplever problem i att hitta ideella ledare och där arbetsvillkoren på vanliga jobb gör att man inte orkar med en aktiv fritid med en massa ansvar så efterlyser kyrkan MER ideellt arbete. Det blir svårtg, men det är samtidigt nödvändigt. Det är nämligen på det sättet som vi ökar engagemanget för kyrkan som folkkyrka och folkrörelse. Det är när vi förstår att vi har en uppgift och en betydelse som kyrkan blir värdefull. Själv har jag arbetat ideellt i församlingslivet sedan 1970-talet, men det är klart, det har varit i EFS och i frikyrkliga sammanhang. Där, i församlingar som i mångt och mycket vilar på just lekmannamedverkan, så vet man att om inte JAG gör MIN uppgift så blir den heller inte gjord. Församlingsarbetet och Guds rikes utbredning beror på MINA insatser OCKSÅ, inte bara på pastorns eller prästens.

Även Svenska kyrkan, fri från staten, måste erövra sin ställning som folkrörelse och öppna sina portar för de egna resurserna. Det betyder inte att fru Svensson måste predika varannan söndag eller att herr Larsson ska ta hand om dagledigträffarna, men det kan betyda att gudstjänstdeltagarna fru Svensson och herr Larsson, om de vill och känner att de har möjlighet, kan bidra med mer insatser som de själva väljer. På det viset kan Guds rike vidgas alltmer, och det är ju det vi vill, vi som är aktiva i kyrkan, eller hur?

Förresten så gäller det här resonemanget även andra folkrörelser. Jag är livrädd för tendensen att man överlåter folkrörelsearbetet på ombudsmän och anställda. Det är folket, de som brinner för frågan, som gemensamt måste driva arbetet framåt. Det går inte att överlåta det ansvaret helt på ett fåtal professionella. Då lever vi farligt. När insatser för en bättre värld, för ett bättre liv i något avseende för andra än en själv, måste motiveras med pengar, då har vi kommit långt från det som har varit folkrörelse-Sveriges signum. Det är ett demokratiskt problem för hela samhället. Har vi verkligen förstått vidden av det problemet?

Mångfald lyser upp!

En underbart klar himmel möter oss i Kalmar idag. I eftermiddag ska jag trampa iväg till kyrkans årsmöte för första gången på ganska många år. Det har så gott alltid krockat med partidistriktets årskonferens men detta år ligger evenemangen på olika helger. Det gäller alltså att passa på :-)

Veckan har varit blandad, precis som en vecka ska vara. Inledningen med fullmäktige och allergireaktion pga parfymmissbruk var inte speciellt trevlig (och ledde till att jag inte orkade delta i diskussionerna), men avslutningen blev desto bättre. Däremellan varvades toppen med botten. Man får lära sig att det minsann inte är kul jämt det där man företar sig. Ibland så retar man dock upp sig på mindre ting och blåser upp dem lite grann i onödan. Jag försöker vakta på mig själv så att sådana improduktiva energitjuverier inte blir alltför dominerande.

I torsdags när jag kom hem låg det ett flygblad modell större innanför dörren. Det var SD som ville informera om sin avsky gentemot fria media. Överraskande, eller hur? Lika överraskande var resten av innehållet. Insinuationerna flödade, den vanliga SD-retoriken som går ut på att "det är synd om oss eftersom alla som inte tycker som vi är dumma i huvudet och dessutom så fattar dom inte att vår rädsla för utveckling är viktigast i världen" genomsyrade varenda text och felaktigheternas antal borde göra konstruktörerna av den gamla tidningstävlingen "Finn fem fel" gröna av avund. Man orkar liksom inte ta till sig sån dynga.

Men EN sak påminde det hela mig om, nämligen om vilka som är våra verkliga politiska motståndare. Det är nämligen så att under vissa stunder så hamnar annat i fokus, speciellt när man ser tydliga härskartekniker brukas i sammanträdesrummen. Sådant måste absolut bekämpas! Jag tänker aldrig acceptera att frågor inte är önskvärda, att alla inte får komma till tals eller att frågor får reaktioner som varken ger verkliga svar eller som behandlar frågeställaren med respekt. Sådant är inte värdigt en demokrati, och sådant tänker jag fortsätta att peka på när jag ser det, helt klart. Det får dock inte betyda att man glömmer kampen mot de riktigt mörka krafterna, de krafter som ganska manifest arbetar för att inskränka de demokratiska rättigheterna på ett mer genomgripande sätt, de krafter som alltså inte anser att alla människor är lika mycket värda. Där har vi den STORA utmaningen och den STORA uppgiften.

Och den kampen vinner vi INTE genom att tumma på de demokratiska spelreglerna, genom att använda härskartekniker eller genom att stänga de offentliga rummen. Vi måste göra precis tvärtom, visa på demokratins möjligheter, släppa fram alla goda krafter och se varandra som tillgångar även om vi inte i varje detaljfråga tycker precis likadant. Det borde väl inte vara omöjligt? Det är ju då som vi kan få de gynnsamma processerna att växa, precis som en mångfald av färgade tulpaner i en plåtkanna (Tack goe liberalen!) kan ge framtidshopp en tidig vårdag i mars. Visst är det väl en härlig påminnelse om att mångfald istället för enfald både berikar, belyser och glädjer?

Kan man lagra endorfiner?

Vissa dagar får man ger energi än man ger ut. Andra dagar, och i ärlighetens namn är det vanligare, ger man ut mer än man får igen. Då blir man rätt sliten framemot kvällskvisten. Idag har jag dock den stora lyckan att få uppleva en dag av den förstnämnda typen.

Jag var nämligen inbjuden till Birgittakyrkan under eftermiddagen för att på deras dagträff berätta om "Människan bakom namnet". Det gjorde jag, i ord och ton, och det var verkligen roligt. Trevliga människor, underbar stämning och mycket folk var det, samt gott kaffe förstås. Jag är inte så van vid att göra sådana saker, även om jag i lördags gjorde en liknande grej på HRFs årsmöte, men då var det mer "opersonligt" än det var idag. Jag gjorde några nedslag i livet, berättade om viktiga människor och kryddade det hela med några pianostycken samt texter av favoritpoeten Bengt "Cidden" Andersson, Ingemar Olsson, Ingmar Johansson och Björn Afzelius. Det blir en härlig blandning av arbetar- och idrottsperspektiv, fri- och högkyrklighet och politisk radikalism. Det är på nåt sätt helt enkelt jag. Jag håller hårdnackat på arbetarlaget i fotboll, är inbiten socialist och personligt kristen. Take it or leave it liksom ;-)

Tack Ulrika Sohlberg Bengtsson för att du frågade mig och tack till alla som var med! De härliga lila tulpanerna står och lyser på köksbordet i en lila vas så vi är inte bara politiskt utan även liturgiskt korrekta i det Axelsson-Edströmska hemmet ;-)

Nu är jag pigg och glad. På något sätt får jag endorfiner så det sprutar ur öronen av såna sammankomster :-) Och vet ni, det kan jag sannerligen behöva. Morgondagen lär nämligen medföra en och annan prövning av mindre angenämt slag. Frågan är alltså: Kan man lagra endorfiner? Eller måste landslaget slå Kroatien ikväll också om endorfinerna ska räcka även i morgon? I så fall hoppas jag att Guidetti får chansen att spela mer än 90 sek på slutet och att Zlatan inser att han är med i ett lag och inte spelar ensam. Då finns chansen!

Fullmäktige idag

Jag sitter på fullmäktigemöte. På grund av min parfymallergi mår jag inget vidare. Jag har en önskan, nämligen att parfymerade produkter inte används som badvatten. Då skulle livet bli så oerhört mycket enklare för min del, och för andra som har samma problem. Snälla!!! Nu gör det ont att andas och jag är mer eller mindre svimfärdig hela tiden. Det blir dåligt med debatterandet idag för min del. Istället får jag sitta och lyssna på andra. Det gör en inte direkt piggare.... Jag vill ändå tacka de goa människor som hjälpte mig idag. Jag vet faktiskt inte riktigt vilka det var, mer än de som jag pratade med när jag började piggna till. Tack och kram till er! :-)

FP pratar parkering. Det har vi hört förr. Jag tycker att det börjar bli dags att ge Folkpartiet i Kalmar p-böter för att de parkerat fel, för länge och för ofta i parkeringsfrågan. Jag börjar bli en aning trött på att höra detta, men har de bestämt sig för en profilfråga så har de. Deras ihärdighet kan man i varje fall beundra, men kul är det inte att lyssna på detta om och om igen.

SDs ledamöter är precis lika utvecklingsvänliga som vanligt. De hänvisar till att de vill värna rödlistade blommor och kulturvärde. Det är svårt att ta dem på allvar. Det finns många delar i vårt kulturarv som de inte är speciellt intresserade av att värna om, t ex demokrati, tolerans, öppenhet och övertygelsen att alla människor har lika värde. Så länge de inte fattar att detta är grundläggande för såväl ett utvecklande som ett gott samhälle så kan man lämna dem därhän.

Samarbetets utmaning

När kommer den dagen
då vi kan respektera varann
När vi kan se att våra skilda erfarenheter
kompletterar och inte konkurrerar
När vi ser att den kunskap du har
är lika viktig som den jag har
och att båda är sanna
om än inte desamma


När vi inte förminskar
eller förnekar
utan uppmuntrar
och bejakar


När kommer den dagen?
Jag bara undrar.

En mänsklig vision

Det är nästan en vecka sedan mitt förra blogginlägg. Det är alltför länge. Det har dock sin förklaring i en hektisk vecka med mängder av möten och annat som har pockat på uppmärksamheten. Bara för att det är tyst på bloggen är inte undertecknad tyst, det kan jag garantera ;-) Sedan är jag kanske inte den som måste vara först med att kommentera kronprinsessans förlossning (men jag är glad att allt gick bra), prinsessan Estelles fyra namn (okonventionella och därför ganska uppfriskande) eller Björrrrn Rrrrranelids seger i delfinalen i lördags (även om jag kan konstatera att miraklens tid tydligen inte är förbi). Allt det där finns det andra som gör så mycket bättre. Jag har istället sysslat med att skaffa mig nya intryck.

Idag har jag nämligen varit med på ett mycket intressant studiebesök som gav upphov till en mängd frågor. Samhället, det är ju vi, tillsammans. Kan vi vara överens om det? Kan man då tala om ett utanförskap? Kan det vara möjligt att vara utanför det som man är en del av och i själva verket bildar? Nej, man kan inte det. Det är rent kontraproduktivt att tala i såna termer. Begreppet utanförskap implicerar nämligen att samhället är något som existerar utanför oss som individer och oberoende av oss. Redan där blir diskussionen fel.

Det handlar alltså inte om att få in individer som på något sätt känner sig utanför samhället in i samhället, det handlar om att få samhället, dvs oss, att förstå att alla vi hör ihop och tillsammans bildar samhället. Därför måste vi se till att vår gemenskap är så öppen att den omfattar ALLA. Det är vårt gemensamma ansvar.

OK, det kanske inte känns som en stor fråga hur man använder språket, men jag menar att det faktiskt är betydelsefullt. Vårt språk formar nämligen vår bild av hur företeelser hänger ihop. Köper vi termen "utanförskap" har vi accepterat att en del människor inte är delaktiga. Då kan de helt enkelt tänkas bort. Vi har också konstaterat att det är individen som inte passar in istället för att lägga tyngdpunkten på vårt gemensamma och solidariska ansvar när andra far illa.

För vi HAR ett ansvar. Vi har sedan tidernas begynnelse ett ansvar för vår broder och vår syster, även om han/hon inte fungerar eller ser ut precis som vi. Låt oss ta det ansvaret då, och bidra med det vi kan istället för att gömma oss bakom suckar om "utanförskap" vilka i sig bara cementerar en hopplös situation. Ett gemensamt och solidariskt samhälle där alla har en uppgift må vara en farlig vision för visionslösa partier, men det är MIN och Vänsterpartiets vision, och för oss är den både nödvändig, mänsklig och i allra högsta grad önskvärd. Och det är det samhälle som vi har råd med. Allt annat är slöseri med de allra mest värdefulla resurser vi har, nämligen de mänskliga. Människorna alltså.

Kamp på olika arenor

"Men ett liv utan visioner, katastrofer och passioner
är blott ett liv som reducerats till ett ord
Så må du fortsätta att kämpa
må du slåss och protestera
så länge orättfärdigheter får finnas kvar
Det är den tankevärld du tillhör
Det är det enda du är till för
Det är det enda du kan skänka dina barn"

sjöng Björn Afzelius en gång. Jag känner stor sympati med de orden. Och de skänker en hel del kämpaglöd.

Just kampen ligger mig varmt om hjärtat, även om den kan kännas avlägsen och inte så konkret när man jobbar kommunpolitiskt. Kampen för mer resurser till angelägna områden som äldreomsorg och skola ger i förlängningen bättre villkor för personalen som arbetar och högre kvalitet för brukarna, förutsatt att man får gehör för sina strävanden förstås. Så sker långt ifrån alltid.

Men när det inte blir som man har tänkt, så vet man att man i varje fall har försökt. Det är också en del av kampen. Når man inte ända fram, så har man trots allt påtalat en orättvisa eller en felaktighet, och jobbar man politiskt så får man i ett längre perspektiv försöka se att droppen kan urholka stenen. Det kan vara ett Sisyfosarbete, men det KAN ge effekt om än inte med en gång.

Så jag fortsätter att kämpa, att slåss och protestera på de arenor där jag befinner mig. Jag tror att jag gör det bäst där och inte i praktisk handling. Det sistnämnda överlåter jag med varm hand åt utbildad personal med hjärtat på rätta stället och med adekvat utbildning. De, liksom brukarna, ska , trots att jag inte befinner mig i deras vardag, veta att vi kämpar tillsammans ändå. Deras insatser är betydligt mer värda än mina, men båda behövs så länge vi vill ha en demokratiskt styrd välfärd som sätter behov och inte plånbok i centrum.

KD biter såväl omsorgen som sig själva i svansen

Jag fick en replik på en artikel som jag fick publicerad. repliken finns här. Jag skrev direkt ett svar men det har inte blivit publicerat ännu, så nu lägger jag ut det här så länge:

Under åren 2005–2007 satsade Vänsterpartiet med S och MP 1 miljard kronor till verksamhetsnära kompetensutveckling för att höja kvaliteten i äldreomsorgen i hela landet. Kommunerna sköt till lika mycket. Satsningen skulle ha förstärkts ytterligare om Kompetensstegen pågått under längre tid. Så blev det inte.

Efter valet tog allianspartierna makten och inga mer resurser avsattes 2008 eller 2009. En av de första åtgärderna från regeringen var dessutom att avskaffa utbildningsvikariaten som möjliggjort för kommuner att satsa på den personal som saknade grundläggande yrkesutbildning. Behovet av ett äldreomsorgslyft kvarstår.

Många politiska satsningar på enskilda verksamheter inom kommunerna sker inom kommunekonomiernas redan snäva ramar. Om man satsar på en verksamhet så är det någon annan som får betala. Därför är det viktigt att en satsning på ett äldreomsorgslyft sker samtidigt som allmänna förstärkningar till kommunerna. De senaste årens ekonomiska kris har inneburit ned¬skärningar, men regeringen har inte anslagit en enda krona i ökade generella statsbidrag eller konjunkturstöd. Vi har föreslagit att ca 17 respektive 23 miljarder mer avsätts till kommunerna och landstingen för att säkra kvaliteten.

Folke Fagerlund (KD) borde inse att regeringens skattesänkarpolitik ger problem. De miljarder som nu delas ut i skattelättnader kan nämligen gå till gemensam välfärd. Det handlar om generella behov som vi i kommunerna behöver resurstillskott för att klara av att fylla. Det är en enkel ekvation att förstå, men tydligen vill inte Fagerlund som representant för ett regeringsparti med speciellt ansvar för äldreomsorgen se att ansvaret för detta åvilar just KD och inte den rödgröna majoriteten i Kalmar kommun.

Birgitta Axelsson Edström (V)


2:e vice ordf Omsorgsnämnden

PS. Det kan inte vara lätt att vara KD-politiker i dagsläget. Det förstår jag.....

Värt att fundera över

Mörkret sänker sig efter bussfärden hem. Det är vackert ute. Massor av vit snö täcker marken och vita bomullstussar pryder buskar och grenar. Lyktorna som lyser upp gårdens gångstigar har fått vita baskrar och kepsar. Till och med grannen som alltid kör bil på gården har gett upp och inser att det inte funkar att köra mellan snödrivorna. Istapparna har inte börjat växa än. Och inomhus är det varmt och skönt. Den nya kandelabern får nya längre ljus och sprider sin goa värme. Vi har det bra i Djurängen :-)

Då går tankarna till andra. Till dem som inte har något hem. Till dem som har fått sin trygghet raserad av samhällets allt hårdare klimat. Till dem som inte får sin sjukdom klassad som sjukdom utan som "arbetsovilja". Till dem som inte får tillgång till sjukgymnastik längre eftersom de "ändå inte kan bli bra". Till dem som inte vågar öppna sitt pensionskuvert eftersom de VET att det inte finns någon framtid där eftersom de av sjukdom och andra skäl inte har KUNNAT jobba och skaffa sig en pensionsgrundande inkomst hur gärna de än har velat. Till de kvinnor som blir slagna, förtryckta och fråntagna sin självkänsla och sin värdighet av känslomässigt stympade män som varken vill eller kan sluta slå. Till människor runt om i världen som riskerar sitt liv för att de vill leva i frihet och vill ha rätt att uttrycka sina åsikter. Det finns sannerligen många medmänniskor att tänka på.

Under tiden sysslar vi med annat. Vad krävs för att vi ska se sammanhangen? Vad krävs för att vi ska skilja det som är viktigt från skitsaker som i det långa loppet inte betyder nåt? Vad krävs för att vi ska se att vi kan sprida värme istället för att klaga över att det är kallt en otroligt vacker dag i februari?

Det är nåt som kan vara värt att fundera över.

"Åt den som har skall varda givet"

Igår fick jag hastigt och lustigt sticka bort till SR Kalmar och vara med och prata om det pensionskuvert som jag inte har öppnat. Jag skrev nämligen på Facebook att jag nog skulle avstå från att öppna det. Det gäller ju att hålla ångesten ifrån sig... Inte vill jag få veta att det passar mig att gå i pension när jag är 77 bara för att någon myndighet har räknat ut det?? Eller att menyn efter 65 lär bli gröt i olika former tre gånger om dagen?

Hur som helst, jag fick agera lite sidekick till Magnus på Fokus. Det var kul! Jag hann med att kritisera systemet, sticka hål på myten att pensionsnivån beror på längre medellivslängd och kunde påpeka att det handlar om en underfinansiering från början. Och så kunde jag uttrycka min lättnad över att företräda ett parti som inte står bakom det nuvarande pensionssystemet. Det känns riktigt riktigt bra! Tänk att det ska vara så svårt för de prestigebundna fem partierna som genomdrev reformen att inse att det behövs en översyn! Den uppochnedvända spargrisen längst ner på beskedets första sida är väl vald som bildspråk eftersom det är då man måste tömma sina sparbössor om man ska ha råd att leva. Förutsatt att man har några sparbössor alltså. Det orimliga är ju att den som har sparbössor också har hög pension, och den som inte har har haft råd att spara heller inte får en pensionsnivå som går att leva på. Ojämlikheterna och orättvisorna cementeras, kvinnor missgynnas och klyftorna växer redan utan det faktum att man dessutom ska betala mer i skatt när man är pensionär än när man är förvärvsarbetande.

Ja ja, "åt den som har skall varda givet" som Skriften säger. Det är tråkigt att inte resten av budskapet om fred, solidaritet, medmänsklighet och kärlek manifesteras mer i den styrande politiken.


Här är förresten klippet: Fokus SR Kalmar 15 feb och artikeln(mycket oförberett men ändå ganska roligt att få vara med i!)

"Dela vårat bröd"

Jag gillar mina två världar..... men ibland kan man undra om det inte är lite för mycket snack och för lite verkstad på båda håll..... precis som Ingemar Olsson har skrivit i "Dela vårat bröd".

Jag tog en sväng på stan härom dan, det kom musik nånstans ifrån
Sen såg jag varifrån, så jag gick närmare
Det var en liten sånggrupp som sjöng och den var typiskt religiös
men det var skapligt ös, så jag, jag lyssnade, när dom sjöng:

”Jordens ätbara kaka borde delas på ett rättare sätt
så att alla fick smaka
och att varje bror och syster kunde äta sej mätt
Den räcker åt alla
Därför borde ingen lida nån nöd
Men då vill det till att du och jag vill dela vårat bröd”

Det var så sant, precis som dom sa, en riktig samvetssvidare
Men jag gick vidare och hörde sång igen
Ett par gitarrer, dragspel och bas, det var en klart politisk grupp
Men när jag stanna’ upp, då kände jag igen det dom sjöng:
”Jordens ätbara kaka borde delas på ett rättare sätt
så att alla fick smaka
och att varje bror och syster kunde äta sej mätt
Den räcker åt alla
Därför borde ingen lida nån nöd
Men då vill det till att du och jag vill dela vårat bröd”  

Jag undrar om dom känner varann och blir en större kör ibland
dom här två grupperna, som sjunger samma sång
Men sen ändå, när sången är slut, vad har det hänt egentligen
Blir allting som förut tills nästa gång igen, fast dom sjöng:
”Jordens ätbara kaka borde delas på ett rättare sätt
så att alla fick smaka
och att varje bror och syster kunde äta sej mätt
Den räcker åt alla
Därför borde ingen lida nån nöd
Men då vill det till att du och jag vill dela vårat bröd” 

© little beat music


Världen skriker, och vi har fått ansvaret att hjälpa till. Då är det precis DÄR vi ska ha vårt fokus.

Sandlåda!

I vår lilla kommun finns det partier som vill framåt till vilket pris som helst, partier som inte vill nåt alls samt partier som vill framåt på ett hållbart sätt. Vänsterpartiet tillhör de sistnämnda. Tycker jag alltså. Egentligen tycker ju jag, som företrädare för just Vänsterpartiet, att vi är ganska ensamma i den gruppen. Är jag på riktigt gott humör kan jag kanske tycka att det finns något eller några fler där ;-)

Men det finns två partier som brukar tala om sig själva i termer av stort framför smått, inget partipolitiskt tjafs, enhet framför splittring och dylikt. Idag bet de sig ordentligt och synligt i svansen här. Det ENDA man vill i den här texten är nämligen att kasta paj på Miljöpartiet, framhålla sin egen förträfflighet och slå in en kil i en majoritetskonstellation.

Om inte det är smått framför stort, partipolitiskt tjafs, splittring framför enhet och dylikt, jag då vet inte jag vad man ska kalla det.

Jo, kanske förresten. Sandlåda!

Fler anställda ger äldreomsorg med guldkant

När äldreomsorgens resurser krymper och tiden inte räcker till krävs prioriteringar. Då försvinner det som inte anses vara absolut nödvändigt först. Det här är en situation vi känner igen även i Kalmar. Det blir oftast guldkanten som går förlorad. Den kan verka mindre akut, men den är nog så viktig för ett gott liv och borde ingå i all äldreomsorg värd namnet.

Guldkanten i tillvaron är olika för oss alla och blir inte mindre viktig när vi blir gamla. För en del äldre kan det handla om en promenad, en pratstund med personalen eller en utflykt till konditoriet. Många behöver också hjälp att hålla kontakt med gamla vänner eller att skicka e-post till barnbarnen. Vi som ännu inte är i behov av äldreomsorgen måste tänka igenom hur vi planerar våra liv och vad vi väljer att lägga tid på och sedan fundera över vad det är som skiljer oss från dem som är äldre. Om inte vi väljer bort det som vi tycker ger livet innehåll, varför måste de göra det?

En av de saker som fick lägst betyg i Socialstyrelsens stora undersökning om kvaliteten i äldreomsorgen var just social samvaro och aktiviteter. Endast 56 procent av de äldre var nöjda med detta. Vi har uppfattat signaler med samma innehåll i Kalmar. Vi måste inse att vi har med hela människor med ett eget individuellt liv att göra, inte bara människor som behöver boende, mat, lite träning och mediciner. Det här är något som personal har lyft i olika sammanhang. Ska man känna att man gör ett bra jobb så måste man ha möjlighet att ge omsorg med hjärtat, och det kräver tid.

Äldreomsorg är och ska vara mycket mer än förvaring. Äldre som bor på äldreboende har precis som alla andra egna behov och intressen. Därför måste personalen ha tid för var och en, utifrån var och ens egna önskemål om vad som är viktigt i livet.

Vänsterpartiet har redan tidigare satsat resurser i sitt budgetförslag på ökad bemanning på demensboenden. Nu vill vi gå vidare med övriga vård- och omsorgsboenden och föreslår därför att vi inför guldkantstimmar. Det innebär att de äldre får två timmar mer per vecka utöver den omsorg de redan får, alltså två timmar med personalen som de själva kan bestämma över. Det innebär för Kalmar kommuns del ett tjugotal fler anställda. Satsningen kostar statskassan 1 miljard för hela landet. Det är en knapp femtedel av vad man beräknar att den sänkta restaurangmomsen kostar staten, en satsning som vi av erfarenhet från exempelvis Finland vet inte kommer att ge några nya jobb alls.

I tider av resursbrist gäller det att prioritera. Vänsterpartiet tycker att det är rätt och rimligt att prioritera äldres omsorg och behov av livskvalitet framför sänkta priser på krogen. Vi tror att de allra flesta, såväl restauranggäster som äldre och deras anhöriga, håller med oss.

Birgitta Axelsson Edström, Elsa Berg, Bertil Dahl, Sören Hjertqvist och Lena Wennersten - Vänsterpartiet Kalmar

Tankar vid ett sammanträdesbord

Till höger har jag höger
Till vänster har jag höger
Vet inte vad som är värre
men önskar hett att de vore färre
för de breder ut sig, så vi laddar om
och tänker med tillförsikt: Val 2014 KOM!

Blundande och med ändan före

Nu har jag fått en reaktion på min förra insändare om omsorgen och bemanningen inom demensvården läs här. Svaret från nämndens förste vice ordförande (KD) ser ni här.

Jag har just skickat iväg ett svar. Jag försöker vara snabb med såna. Jag tänker inte återge mitt svar här och nu utan inväntar Barometerns publicering. Jag kan dock istället översiktligt konstatera att KD inte på något sätt överraskar:

• Skattesänkarpolitikens effekter och konsekvenser vill man varken förstå eller beröra.
• Begreppet ansvar betyder olika beroende på om det är KD eller rödgröna som har det.
• Om man skäms för sitt eget agerande kan man försöka dölja det genom att kasta paj på andra.
• Att gå blundande med ändan före in i framtiden är vanligt bland borgerliga politiker men är sällan en framgångsrik strategi i det långa loppet.

Som sagt var.

Feltänkt Fredrik!

Vår statsminister har aviserat att man ska kunna jobba tills man är 75 år. Det blir liksom lite snett, Fredrik. Vad är nytt i den tanken?

Sanningen är ju att de allra flesta faktiskt arbetar tills de är 75, men inte i det vanliga förvärvslivet. Reinfeldt utgår från att vi måste öka antalet arbetade timmar. Den tanken kan jag förstå, men vem ska då göra de obetalda timmar som våra äldre idag utför i föreningslivet och som anhörigvårdare? Och hur ska allt det arbetet finansieras? Det brukar inte vara utgifter som statsbudgeten tar hänsyn till i detta mörkblå tidevarv i Sveriges historia. Där är det betydligt vanligare att man delar ut resurserna i form av skattelättnader till folk som redan har det gott ställt. Nu ser vi resultaten av den politiken. Det finns helt enkelt inte resurser att klara välfärden med, utan folk ska arbeta så länge att de inte behöver någon pension.

Dessutom utgår vår ärade högeröverkucku från att man faktiskt orkar arbeta i tio år till. I själva verket är det väldigt många som inte ens orkar till 65 idag. Det handlar om tunga jobb och om kroppar och psyken som inte längre har krafterna kvar. De allra flesta människor har arbetsmiljö och arbetsuppgifter som inte håller för tio års längre förvärvsliv. Att då höra att man ska skola om sig vid 55 års ålder om man inte orkar med sitt ordinarie arbete, vilket Reinfeldt faktiskt har sagt, är en skymf. Utgår han verkligen från att alla människor har "valt" sitt arbete och dessutom har ekonomisk möjlighet att sätta sig på skolbänken och sadla om när man är 55 med den osäkerhet som allt det innebär? Visst ska möjligheten finnas, men att utgå från att det skulle vara ett generellt lyckopiller för en underbetald ensamstående undersköterska med värk och utsliten kropp är att vara naiv. Något intresse för att göra något åt villkoren i arbetslivet, det som verkligen skulle kunna göra nytta till exempel i form av fler anställda, stöd och handledning inom vård, skola och omsorg, verkar ju inte finnas. Det här är ännu ett exempel på att den kapitalistiska världen sätter människor i kapitalets tjänst istället för tvärtom.

Nej, behöver vi utöka antalet arbetade timmar i det här landet ska vi se till att sätta de unga i jobb. Ungdomsarbetslöshet är förödande både för de individer som utsätts för den och för det samhälle som inte värderar sina unga människor. Det finns mängder av uppgifter att utföra. Välfärden kräver fler arbetande händer och hjärtan. Se till att det blir möjligt för våra ungdomar att hitta en plats där de är behövda istället för att slita ut redan utslitna äldre som har arbetat i 45 år. Det tjänar ju alla på!

"Jag är en människa"

Jag bad om ett dricksglas med vatten
Du gav mig en jord oceaner
Jag bad om ett ljus i mitt mörker
Du tände miljarder av stjärnor
Jag bad om din andes vindar
i stiltjen från vaggan till graven
Då fyllde du upp mina segel
med urkraften av en orkan

Jag är en människa
Jag äger ingenting
Jag är en människa
Men ändå allt

Jag bad dig om värme och kärlek
Då gav du mig någon att älska
Jag bad om ett tröst i mitt tvivel
Du fyllde mitt skötbord med joller
Jag bad dig om framtid och löften
visioner och mod mitt i livet
Då gav du mig vinter med vårdoft
då gav du mig sommar och höst

Jag är en människa
Fattig bland fattiga
Jag är en människa
Oändligt rik

(Tomas Boström)

En härlig bossanova som jag har sjungit och spelat många gånger med ett budskap som håller. Mitt i en värld av mörker och kyla, av människor som sviker, av hård politik som många gånger varken är människovärd eller människovänlig så kan man behöva se sig själv i ljuset av det som faktiskt ändå är värt att betänka: Vi är människor och har tillgång till en otrolig rikedom i form av liv, livsmiljö, kraft, kärlek, skönhet, kreativitet och medmänsklighet. Och ännu mer.

Sen må världen vara orättvis, och vi ska göra allt för att rätta till det. Vi misshandlar vår jord, och det måste vi sluta med. Vi behandlar varandra illa, och det kan vi aldrig acceptera utan jobba bort. Vi är ändå människor med allt vad det innebär i form av vilja och möjligheter, och ingen ska ta vårt människovärde ifrån oss.

När det är kallt....

Det är bitande kallt ute. Kylan har slagit sitt grepp om naturen och snötäcket ligger tryggt och mjukt. Det är så vackert så man nästan blir andlös, men kallt är det. Michelingubbekallt. Folk har så mycket kläder på sig att de ser ut som vandrande tunnor. Ja ja, även jag sällar mig till den skaran. Igår gick jag till och med till kyrkan iklädd päls och lila Onepiece. Ja, vad gör man när det är över 21 grader kallt och inte vill frysa häcken av sig?

Kallt, ja. När det är vinter och kallt så stannar naturen lite, och det är precis som om livet också stannar upp och hämtar andan. Kanske är det dags att fundera över om man ska ta en annan väg än den man brukar ta? Jag minns så väl den dagen då jag insåg att jag skulle sluta med mina doktorandstudier. Jag bodde i Uppsala en termin och skulle knyta lite kontakter, läka min skadade nacke genom att byta omgivning plus vistas i en riktig forskarmiljö på pedagogiska institutionen. Allt var upplagt för att det skulle fungera, men det kändes inte riktigt rätt ändå. En morgon när jag promenerade till jobbet så hamnade jag bredvid en grupp barn med olika grader av funktionsnedsättningar. Vi stod och väntade på grön gubbe vid en hårdtrafikerad väg och skulle över gatan. Det var säkert en särskolegrupp som var ute med sina lärare och assistenter. När jag såg dem så insåg jag att jag längst inne egentligen tyckte att deras jobb, om det så bara handlade om att hjälpa ett enda barn över gatan säkert och tryggt, betydde mer än mitt avhandlingsskrivande, ett skrivande som skulle leda till en avhandling som för de allra flesta enbart skulle tjäna som hyllvärmare. Sånt känner man ju på sig. Den insikten kunde jag sedan inte tänka bort.

Ett par månader senare fick jag jobb på grannkommunen och det är ett steg som jag aldrig hittills har ångrat. Det handlade om att vara sann mot sig själv. Jag har aldrig kritiserat människor som väljer att forska och som gör mycket goda insatser, och kanske tar jag upp det själv en dag när jag är hungrig på det igen eller när jag ser att det finns ett behov som jag kan hjälpa till att fylla, men för min del var det så tydligt att JAG DÅ behövde följa MITT hjärta och ingen annans. Jag hoppas att andra tänker likadant, oavsett vilka skiljevägar man står vid.

Så frågan är: Står jag vid en skiljeväg igen? Kanske gör jag det. Många tankar rusar genom huvudet en sån här frusen kväll i februari när jag har hållit värmen genom att stryka lite tvätt. Hur som helst, det viktiga är att man har sin grundtrygghet någonstans, och det känner jag att jag har i den Gud som (genom Tomas Boström) säger till mig
"Var inte rädd, minns du är räddad.
Lås ej din dörr, vet du är fri.
Släck ej ditt ljus, vet du är lysande
och den som du är
kan du bara bli."


Det litar jag på, vart vägen än bär och vilken väg jag än ska gå. Och även om det blir i en lila Onepiece utklädd till jättebebis.

"Kioskvältarens" död?

Nej, jag tänker inte säga "vad var det jag sa". Man ska inte säga det har jag fått lära mig. Men ändå, innehållet i  den här länken har jag förutsett sedan lång tid tillbaka. Lite kul är det ju.

Någon kioskvältare har ju den frågan aldrig varit och kommer väl inte heller att bli, trots idoga försök. Hoppas nu att vi kan hitta mer angelägna frågor att diskutera och lösa verkliga problem istället. Det är ju ingen direkt brist på sådana.

Ta till exempel vinsterna i välfärden, den omänskliga sjukförsäkringen och frånvaron av genusperspektiv i samhällsdebatten. DÄR finns VERKLIGA problem.

TACK till Folktandvården!

Jag måste bara få berömma Folktandvården i Berga Centrum i Kalmar. Jag som inte alls gillar att gå till tandläkaren och som skriker så fort nån försöker peta i munnen på mig går dit med lätt hjärta och blir så himla fint mottagen. Idag hände det igen.

Igår kväll lossnade nämligen en JÄTTEBIT av en fyllning. Det var verkligen en JÄTTEbit. Det såg ut som en hel tand :-( Följden blev en massa isande signaler, svårigheter att äta och dricka och en molande tilltagande tandvärk. I morse ringde jag och fick en tid strax efter lunch. Det var, som man säger, bara att bita ihop (fast det kunde jag ju inte) ett par timmar och vänta. Väntetiden använde jag till att skriva en artikel här hemifrån. Att ge sig iväg till stan och ordinarie arbetsplats i den här kylan var inte att tänka på. Jag insåg att om tanden isade inomhus så var det bara en försmak av hur det skulle bli ute. Väl framme på folktandvården blev jag ordentligt omhändertagen.  På ca 35 minuter hann jag få två bedövningssprutor, en vänlig pratstund som gav inspiration till en hel rad frågor att driva framöver  och en helt permanent uppbyggd tand igen, allt i en omtänksam och proffsig atmosfär. Suverän hjälp. TACK! Jag hoppas att vi inom en inte alltför lång framtid kan få det fastställt att tänderna är en del av kroppen så att det inte ska behöva vara en ekonomisk fråga att få trasiga tänder lagade. Det är lite skämmigt i ett välfärdssamhälle, men inget som folktandvården ska lastas för.

Nu har bedövningen släppt till slut. Lite ömt är det, men jag kan i varje fall prata, äta och dricka igen utan att sluddra och slabba ner mig. Det sistnämnda är goe liberalmaken nog tacksam för. Det förstnämnda är väl lite mer tveksamt. Allt jag säger brukar nämligen inte uppskattas till 100% men nu går budskapen fram tydligt och klart ;-)

Över 9% i en opinionsmätning till, till exempel. Och vilda planer inför internationella kvinnodagen 8 mars. Och en och annan kommentar om att vi kanske borde ta några tag med dammsugaren ;-)

Rimmade funderingar

Snön ligger vit på fur och gran,
jobbar hemifrån på dan,
Tandläkar´n väntar på mig snart
och skrivandet går i en väldig fart....

Röda vänner, man som kvinna,
vi har framtiden att vinna
På dom bara, dom till höger
Här ska ingen vara tröger

Vänstra svängen ska vi ta
Ny regering vill vi ha
Kamp för jämlikhet och rätt
vinner vi med sans och vett

Några år att samla kraften
koka bästa röda saften
Jobba stenhårt för dom små
2014 ska det gå!

Upp till kamp!

Jag tycker att det är sorgligt att Monica Bengtsson lämnar politiken om någon månad. Vi är inte överens i sak om speciellt mycket, men vi har ändå haft ett konstruktivt utbyte. Monica har, liksom jag, sett igenom maktstrukturerna och vi har kunnat hittat varandra i analyserna. Monica har dessutom varit en politiker som har kunnat uttrycka uppskattning för andras insatser även om åsikterna har spretat. Jag kommer att sakna henne.

Problemet med att kvinnor hoppar av sina uppdrag är större än enskilda personers val. Vi har sett många som hoppat av i vårt närområde och ersatts av män (det allra tydligaste exemplet är förstås Inger Rydbrink i Nybro), och fler lär det bli framöver. Hur många ska behöva gå innan mönstret blir tillräckligt tydligt? Självklart ska vi respektera vars och ens vilja att göra nya saker och avstå från att lägga ner tid och energi på sådant som inte längre ger något tillbaka, men när det blir ett mönster så måste vi fråga oss vad det beror på och om det går att göra något åt det. En ännu mer dominerande förgubbning av det politiska livet är en utveckling jag INTE vill se.

Så systrar och bröder, vad gör vi? Är det rimligt att kvinnors inflytande minskar? Ska vi stillatigande se på? Ska medelålders män bestämma över kvinnor även i fortsättningen eller ska vi stötta varandra så att vår röst också hörs? Ska vi utmana maktstrukturer och beslutsordningar som genom sin form utesluter kvinnor?

Självklart ska vi det. Förtryck har vi nog av. Det handlar om våld mot kvinnor, om beskuren frihet och om gamla värderingar som krymper såväl unga flickors som kvinnors livsutrymme. Det är de flesta av oss, kvinnor som män, överens om att vi måste bekämpa. Nu gäller det också att bekämpa det osynliga, nämligen de maktstrukturer som lägger sig som en motivationssänkande våt filt över det politiska livet. Den här ninjafeministen är trött på avhopp nu. Upp till kamp!

Fullmäktige igår

Igår hade vi fullmäktigesammanträde hela kvällen lång. Vi började kl 17 och jag var nog inte hemma förrän en bit efter kl 23. Då hade jag hunnit halka på parkeringen också, aj :-(

Vi diskuterade många frågor, bl a ensamkommande flyktingbarn (nytt avtal med Migrationsverket klubbades igenom mot SDs vilja förstås), ett par planprogram (jag hoppas sannerligen att det påföljande detaljplanearbetet kommer att präglas av öppenhet och lyssnande) och några motioner. Vi beslutade också om en ny utbildningspolitisk vision. En rolig detalj i just det sammanhanget var Folkpartiet som lovordade frånvaron av politisk klåfingrighet i dokumentet eftersom de tycker att politiken ska hålla sina fingrar borta från skolan. Vid samma sammanträde, dvs igår, skulle vi behandla en motion från samma Folkparti. Där ville man att skolan skulle jobba med samhällskunskap och demokrati på ett speciellt sätt genom att utlysa en form av tävling kring medborgarförslag. Vinsten skulle vara att få praktisera hos ett kommunalråd under en dag. Man kan naturligtvis tycka vad man vill om en sådan ”vinst” (alltså, är det verkligen en vinst?) men oavsett det så har jag ändå svårt för att inte kalla detta för ett svårt anfall av politisk klåfingrighet. Här ger man sig rakt in i den pedagogiska vardagen och pekar med handens alla fingrar. Tack och lov så avslogs motionen, men den lär återkomma i någon annan mildare form. Ja, vojne vojne. Ibland vore det nog nyttigt att döma egna handlingar efter samma måttstock som man dömer andras. Lika huvudlöst är förslaget om antimobbningsbonus. I realiteten innebär det att skolor som har lyckats med sitt antimobbningsarbete skulle få mer resurser medan skolor som inte lyckas får mindre. I vilken mån det skulle ge positiva effekter för eleverna som verkligen behöver stöd och hjälp har nog inte Folkpartiet tänkt igenom. Huvudsaken är att elever väljer rätt skola. Den som väljer fel får skylla sig själv. Det faktum att ALLA elever har rätt att slippa kränkande behandling har nog gått dem helt förbi i den heliga valfrihetens och konkurrensens namn. Amen.

Nåja, den utbildningspolitiska visionen är på en A4-sida. Varje ord har säkert vägts på guldvåg av barn- och ungdomsnämnden. Det finns en total politisk enighet kring visionen. Jag kan dock ändå inte hjälpa att jag tycker att den är en aning ytlig till sin karaktär. Texten handlar om jämförelser med andra kommuner, basuppdrag, pedagogiska ledare, mätbara mål, kompetenta pedagoger och en massa annat som är viktigt. Det finns ändå en dimension som är minst lika basal och som jag saknar tydligt i texten. Det handlar om konsten och det estetiska uttryckets betydelse för en kunskap värd namnet. Jag gav mig ut på en slak lina på den här punkten vid gårdagens möte. Det är lätt att i dagens militanta skolpolitik bli beskylld för att vara flummig när man dels är rödlistad vänsterpolitiker, dels lyfter upp andra kunskapsformer och språk än fakta och färdigheter. Det var en medveten chanstagning, men den var i högsta grad viktig.

Det finns nämligen en kraft i det estetiska uttrycket som borde vara starkare i skolans vardag. Istället tenderar konsten och kulturen att tonas ner och bli ämnen för sig. I gymnasieskolan har det gått så långt att de estetiska ämnena utplånas från schemat för de elever som inte redan har sådana intressen. Grundskolan är inte där än, men fokus på basuppdrag på basfärdigheter gör skolan mer endimensionell. En skola där mätbarhet och jämförbarhet är det viktiga riskerar att bara se det planerade och önskvärda. Det som sker därutöver bryr man sig inte om. Elever kan, om man hårdrar det, betraktas som tomma påsar som ska fyllas med ett i förväg bestämt innehåll med en i förväg bestämd form. Med den kunskapssynen har man kontroll. Utvärderingar går att göra enkelt, det mätbara blir det viktiga och måluppfyllelse kan säkerställas. I den bästa av världar lär alla barn sig att läsa, räkna och skriva på ett sätt som miljoner andra redan kan.

Men människan, barn och elever också, är så mycket mer än en tom påse. Varje människa är unik och har unika möjligheter och unika förutsättningar. Vill man alltså att dessa helhetliga människor ska få utvecklas genom att tänka nya tankar på nya sätt via vägar som vi inte har sett eller planerat, då måste man våga släppa kontrollen. I en sådan skola blir kunskap inte bara ett substantiv utan ett verb. Man kunskapar. Man skapar alltså kunskap och kunskap är inte alls flummigt. Sådant kunskapande är kunskap för en god skolkommun. Och att läsa, räkna och skriva blir inte mindre viktigt för det.

Eftersom jag var på mitt positiva humör igår så kunde jag någonstans läsa in mina tankar i orden entusiasmera till kreativitet, gediget kvalitetsarbete samt utvecklande arbets- och läromiljöer, men helt tydligt är det inte. Jag önskar ändå alla ansvariga Lycka till! Det satt en hel rad skolledare på åhörarplats igår. Det är deras uppdrag att omsätta visionen till verkstad. Det kommer att krävas hårt arbete, men tar man inte tillvara den kraft som konsten, kulturen och de estetiska uttrycksformerna ger kan uppdraget bli övermäktigt. Det är ju utvecklingsbenägna barn och elever med unika individuella behov och möjligheter det handlar om, inte om tomma påsar.

Omsorg värd namnet

En stor majoritet i Omsorgsnämnden röstade för ett år sedan igenom förslaget som gav elva färre helårstjänster på särskilda boenden. Det var ett beslut som togs pga minskade statsbidrag. Det är en del av bakgrunden till den situation som beskrivs i insändaren från boendet Trädgården.

Beslutet drabbade människor som har stora behov. Mitt alternativ för ett år sedan var att invänta genomlysningen av omsorgens totala verksamhet. Så stora beslut som att dra in på bemanningen för demenssjuka äldre måste, och det är fortfarande min uppfattning, grundas på rejäla konsekvensanalyser. Här handlade det om att anpassa kostymen efter budgetramen, en åtgärd som i och för sig är nödvändig om det är ekonomin som är det enda viktiga.

Men nu är det ju inte bara ekonomi det handlar om. Det handlar i första hand om att sätta brukarens bästa i fokus. Ekonomin är ett medel i det arbetet, inte ett mål. Det är viktigt att hålla isär det.

Vi i Vänsterpartiet vet att det krävs resurser för att hålla en hög kvalitet på välfärden. Vi vill i statsbudgeten avsätta särskilda pengar för satsningar på mer personal i äldreomsorgen. I vår budgetmotion krävde vi 1 miljard 2012, 2 miljarder 2013 och 3 miljarder 2014 för detta ändamål. I denna satsning ska mer personal i demensboenden prioriteras. När antalet äldre ökar i framtiden kommer nämligen antalet demenssjuka att öka. Då måste vi arbeta bort bristen på demensplatser i vård- och omsorgsboende och se till att hemtjänsten har tillräckligt med resurser. Personalen på demensboendena måste ha tid att göra ett bra jobb. All personal som arbetar med demenssjuka behöver ha kunskap inom området, handledning och möjlighet till metodstöd.

Men nu bestämmer inte vi över statsbidragen. Det gör en borgerlig regering. Den borgerliga regeringen skickar hellre resurserna till vinstdrivande företag än till äldreomsorg utan vinstintresse. Det vi i kommunen har att göra i sammanhanget är att koka soppa på en krympande spik. Det är inte lätt, men vi måste i alla fall, utifrån kvalificerade underlag och genom att lyssna på boende, personal och anhöriga, göra det bästa möjliga. Därför är signaler från verksamheten så viktiga. Det är genom dessa modiga medarbetare som vi får hjälp att sätta fokus i förbättringsarbetet. Om det blir fel så får vi inte vara så prestigefyllda att vi inte kan backa och göra om. Om vi kan tänka nytt så ska vi göra det. Det viktiga är att vi inte glömmer vad vi är till för, nämligen att ge förutsättningar för en äldreomsorg som är värd namnet.

Birgitta Axelsson Edström (V)


Andre vice ordf Omsorgsnämnden

Äntligen riktig vinter :-)

Livet leker, åtminstone för en köldnörd som undertecknad. Det är gnistrande kallt i Kalmar idag. Solen skiner från en klarblå himmel och när jag passerade Systraströmmen på väg till och från Kommunhälsan i förmiddags så såg jag att isen hade lagt sig. Det är vackert! Och jag tycker att det är skönt och renande med kyla. Vi behöver en period av det här slaget varje vinter. För min del får den gärna vara riktigt länge.

De flesta andra håller inte med mig. Det roligaste med att ha den åsikt jag har är att den så ofta blir bemött med en himla massa skuldbeläggande, typ: "Du måste väl ta hänsyn till alla gamla som har svårt att ta sig fram med rollatorer och rullstolar när det är snö och kallt!!!" Det känns precis som om min åsikt skulle påverka vädret. Ju mer jag önskar kyla och snö, desto kallare blir det och desto mer snöar det. Typ. Tyvärr, det stämmer inte. Det är ju lite smickrande att man tror att jag har sådan makt, men det har jag inte. Men min åsikt har jag, även mitt i sommaren :-)

Världen är bra konstig....

Kvinnor och män har samma värde. Tänk att det är ett påstående som är kontroversiellt fortfarande. Att ständigt säga att kvinnor och män är lika mycket värda är nämligen att utmana rådande maktfördelning. Det är hotande. Dessutom verkar det svårt att förstå ordet ”lika”. För många innebär det nämligen att män ska vara MINDRE värda.


Men det där med begrepp är inte så självklart. Exemplet ovan visar att lika kan betyda olika. Idag har vi dessutom sett exempel på att öppenhet kan vara detsamma som slutna rum och att ett folkvalt NEJ i själva verket kan bli ett parlamentariskt JA utan att det verkar störa samvetet speciellt mycket.

Ja, världen är allt bra konstig.

Bränner vi våra händer?

En av de sånger som jag lärde mig för länge sen och som jag tycker väldigt mycket som heter "Dessa små" och är skriven av Tomas Hagenfors. Den har en vers som börjar "Varje tidning borde bränna våra händer, men i regel har vi alltför kraftig hud". Det är en sanning som gäller fortfarande, i allra högsta grad och i en rad sammanhang.

Jag blir mer och mer engagerad i feministiska frågor. Det handlar till stor del om att jag på olika sätt har fått upp ögonen för processer som leder till orättvisor på skilda plan. Under den senaste tiden har vi via media fått flera exempel på att vi är på väg baklänges i jämställdhetskampen och att feminismen tappar mark. Vad säger ni exempelvis om innebandylaget som blev uppmanade att hantera Snygga brudar i försvaret (men strategin är anmäld av klubben och ska utredas, tack och lov...), kvinnan som tror att pappor är skadliga för små barn (men artikeln är fyra år gammal...) och tjejerna som startade en feministkör men inte fick synas eller höras? Nu när Håkan Juholt och hans avgång är den största nyheten så är det kanske också lätt att glömma hur det var när Mona Sahlin var partiledare i fyra år. Det var fyra år av kvinnohat riktat mot henne, en mandatperiod där hon stod upp trots alla påhopp, krypskott och insinuationer om Tobleroneaffärer och annat ovidkommande från alla håll. Hennes utan tvivel största problem var att hon var kvinna. Som partiledare för S hade hon sin största supporter i Vänsterpartiets partiledare. Jag beundrar henne för hennes mod och uthållighet. Ibland är minnet kort.

Vad är det som gör att sånt här fortfarande förekommer, eller kanske hellre, varför det förekommer oftare nu än för 15 år sedan? Borde vi inte ha kommit längre? Jag blir själv ganska ledsen över att höra språkbruket som har adopterats även av kvinnor. Jag tycker inte att det är OK att vi kallar varandra "kärringar" eller "subbor". Jag gillar inte när uttryck som "lilla vän" eller "lilla gumman" används för att trycka ner och marginalisera kvinnor. Jag avskyr när härskartekniker används, och jag kan utan att säga för mycket konstatera att de används i de allra flesta fallen av män gentemot kvinnor även om det naturligtvis finns exempel på motsatsen.

Så, alltså, "varje tidning borde bränna våra händer". Vi möts av orättvisor och förtryck vare dag, men vad gör vi åt det? Vad gör vi i Vänsterpartiet som seriöst feministiskt parti? Sällar vi oss till skaran av omedvetna människor som genom sin ignorans i själva verket förstärker trenden eller tar vi itu med frågan i våra egna sammanhang och i samhället i stort?

Jag hoppas att vi vågar ta ansvaret, för annars tycker jag att vi inte är så mycket bättre än en lort, och vi ÄR faktiskt oerhört mycket bättre. Det vet jag.

Väntat

Det var oundvikligt. Håkan Juholts presskonferens på Flanaden i Oskarshamn kom att innebära det vi redan hade förstått. Vi fick via TV4 (för SVT hade ingen sändning alls, pinsamt....) bevittna ett omedelbart avsked till partiordförandeposten. Nu måste partiet dra igång en ny ledarrekrytering. Jag önskar att den processen blir betydligt öppnare än den som vi såg i våras och att Sveriges bästa sätts i fokus.

För Sverige behöver en stark opposition. Håkan Juholt och socialdemokraterna har i det läge som råder inte haft kraft att verka som en sådan, trots idoga försök från inte minst Håkan Juholts sida. Senast år 2014 ska en ny regering ta vid efter den borgerliga regeringen som driver en omänsklig högerpolitik. Vi måste ha ett trovärdigt alternativ. Vi i Vänsterpartiet drar vårt strå till stacken i det arbetet. Nu hoppas jag att Socialdemokraterna också kan samla sina styrkor och jobba politiskt i den riktningen.

Dom omöjliga

Det finns nog av dom som säger: Om igen
men alltför få som säger: Kom igen
Det finns nog av dom som väger för och mot
Hit och dit men inte får dom nånting gjort

Men här kommer vi, dom omöjliga
hand i hand med dom otroliga
Vi ska få till det omöjliga
så det kan ske, det otroliga!

Det finns nog av dom som inte har förstått
att men´s dom pratat på har tiden gått
Det finns nog av dom som inte tror förr´n dom ser
som inte reagerar förr´n taket ramlar ner

Det finns nog av dom som räknar ut
all sanning ifrån början och till slut
Det finns nog av dom som aldrig prövat på
som alltid säger: Nej, det kan väl aldrig gå

Det handlar om mod
Att göra det man tror!

Så här kommer vi, dom omöjliga

hand i hand med dom otroliga
Vi ska få till det omöjliga
så det kan ske, det otroliga!

(Orig text: Gunnar Roalkvam, sv övers Claes Svensson)

Den här sjöng vi i början på nittiotalet i den kör som jag ledde då (Harmoni, en ekumenisk blandad kör av modernare snitt). Det var en av våra favoritlåtar, inte helt enkel men den satt som en smäck i ett fyrstämmigt snyggt arrangemang av Arne Lundmark. Texten håller fortfarande, eller hur?

Hur många gånger har man inte tappat sugen bara för att det känns omöjligt att göra det man skulle vilja göra. Hindren blir många gånger fler än möjligheterna, trots att det i själva verket är tvärtom. Man har idéer, men av olika skäl, kanske egen feghet men ännu oftare brist på stöd, gör att man resignerar. Till slut är det inte bara fel på idéerna och tankarna, det är fel på hela en själv. Det känns tungt.

Då är det bra att tänka på den här texten. Det man vill göra kan vara omöjligt och otroligt, men man kan göra det ändå. Känner man sig omöjlig i något sammanhang så kan man slå följe med nån som är otrolig. Det handlar om att våga göra det man tror på. Hur mycket hade hänt om folk i ett historiskt perspektiv inte hade agerat så? Ja, det tål att tänka på!

Om du brinner för något och tror på att det måste göras så tveka inte och låt dig inte nedslås av de gamla vanliga visorna "Det har vi redan gjort" eller "Så kan man inte göra". Rusa ut med varma kinder och vaken blick. Glöm det där med planer och strategier i alla lägen, för ett äkta engagemang som sitter i hjärtat är värt mycket mer. Det gör inget om det inte blir perfekt, men för rättvisans och framtidens skull: Låt bli att låta bli!

Öppenhet ska gälla

Under hösten 2011 var ett nytt personalpolitiskt program ute på remiss hos Kalmar kommuns olika nämnder och styrelser. I förslaget kan vi läsa följande:

Din åsikt är viktig – Yttrandefrihet och meddelarfrihet

Du har en grundlagsenlig rätt att yttra dig fritt. Denna rätt gäller även på ditt arbete. Vi vill inte att du som är anställd i Kalmar kommun ska vara rädd för att utnyttja denna rättighet. Enligt vår mening är det viktigt att du gör din röst hörd. Du kan öppet komma med synpunkter på och till din verksamhet eller organisation, utan att oroa dig för några negativa återverkningar. Men som anställd är du skyldig att arbeta efter de beslut som fattas.

Det står dig även fritt att tala med media om dina personliga åsikter när det gäller kommunens arbete. När du gör detta har du lagskydd, då det är förbjudet för arbetsgivaren att efterforska källan.

Det där är ingen nyhet. Det har gällt länge. Tystnaden på jobbet ska inte existera inom offentlig verksamhet. Då förstår ju alla att det som beskrivs i den här artikeln från dagens Barometern är fullständigt galet. Sådant ska INTE förekomma.

Jag blir som vänsterpartist bekymrad. Vi står för öppen och demokratiskt styrd välfärdsverksamhet, för välfärd i människans tjänst och för en positiv människosyn där var och en värderas som tänkande och värdefull individ med unika erfarenheter. Det är så vi i Kalmar kommun ska se på vår personal. Vi har inga vinstkrav att skydda, vi bedriver verksamhet för våra invånare, precis samma invånare som i allmänna val vart fjärde år bestämmer om vi ska få fortsatt förtroende. Då är det öppenhet som gäller, på alla nivåer.

Punkt.

Ovärdigt

Nu ska jag visa exempel på vad jag INTE vill att morgontidningarna ska innehålla när jag hämtar dem i arla morgonstund: Barometernartikel onsdag och Östran onsdag.

Det här är fullständigt oacceptabelt. I Kalmar kommun ska det absolut inte förekomma, och inte någon annanstans heller. Det är ovärdigt, såväl för de boende som för personalen.

Det här är nämligen viktiga frågor. Inom äldreomsorgen ska äldre människor, inte legobitar, få en värdig tillvaro och ett liv med så hög livskvalitet som möjligt. Vi vet att det finns mycket att göra, ibland mer än man mäktar med. Jag har själv minnen från den enda sommar då jag arbetade inom äldrevården, den gången på en landstingsdriven psykiatrisk vårdavdelning för enbart äldre. Det var tungt och det var otillfredsställande att känna att man inte räckte till. Jag saknade utbildning inom området dessutom och jobbade enbart natt, och det var tungt men en nyttig erfarenhet. Att överhuvudtaget tänka tanken att dra upp dessa till största delen dementa patienter ur sömnen mot deras vilja och utan att de skulle vidare till en behandling eller så i svinottan var förstås orimlig. Den fanns helt enkelt inte.

Men jag vet att kraven på personalen har höjts. Fler människor behöver omsorg och relativt sett färre arbetar. Resurserna krymper. Det blir inte bra. Det framstår med all tydlighet. Jag tvivlar inte på att den bild som beskrivs här av de anställda är sann. Det finns ingen anledning att tro att anställda sprider lögner. Det är deras verklighet som är beskriven, och ÄVEN om det bara handlar om ett enda ställe och om det är i undantagsfall så är det fullständigt oacceptabelt. Det är den boendes behov som ska styra verksamheten. Punkt.

Därför borde det finnas fler som jobbar, fler som hinner med. Är det ett problem som vi kan lösa med mer resurser så måste vi göra det, trots att vi har en borgerlig regering som inte verkar fatta att äldre är människor och att deras omsorg kostar pengar. Vi kan inte gå här och vänta på att vi ska få en ny regering 2014 som tänker med hjärtat och hjärnan och inte med plånboken och någon annan kroppsdel i den nedre bakre regionen. Finns det andra lösningar så måste vi hitta dem. Vi kan inte behandla människor så här, år 2012 med ett rödgrönt styre i Kalmar kommun. Det är ovärdigt.

Alltid på väg

Jag är alltid på väg mot en avlägsen destination
bortom det man kallar tid och rum.
Detta mål ger mig mod ger mig kraft och inspiration
att möta de år som väntande ligger framför.

I mitt innersta bär jag en bit av ett avlägset land,
ett löfte om att jag hör hemma där.
I mitt innersta bär jag en längtan till en avlägsen strand,
att få möta Herren ansikte mot ansikte.

Så vad jag än gör vad jag än tar mig för
ska jag aldrig släppa taget
om denna osynliga hand som Herren sträckt mig.
Nej, vad jag än gör vad jag än tar mig för
skall jag aldrig släppa taget
om detta osynliga land som kallas himlen.

Om Gud är en lögn finns nog ingen mening med livet,
nej, då är allt bara ren fåfänglighet.
Men jag tror på de ord som de första kristna skrivit
att det finns ett evigt, överjordiskt rike.

Så vad jag än gör vad jag än tar mig för
ska jag aldrig släppa taget
om denna osynliga hand som Herren sträckt mig.
Nej, vad jag än gör vad jag än tar mig för
skall jag aldrig släppa taget
om detta osynliga land som kallas himlen

Nej, vad jag än gör vad jag än tar mig för

skall jag aldrig släppa taget
om denna osynliga hand som Jesus sträckt mig.


(Ingmar Johansson)

Även en blind höna....

Idag, då jag har tagit ett par viktiga steg i riktning mot framtiden och kontaktat människor som kan hjälpa och stödja, så känns veckans citat i min almanacka riktigt riktigt passande:
"Det enda ondskan behöver för att segra är att det goda ingenting gör."
(Edmund Burke)
Författaren räknas visserligen till de konservativas skara, men även en blind höna kan som bekant finna ett korn. Det har han gjort här. Det är nämligen synnerligen tänkvärda ord.

Än en gång. Suck.

Svenska folket har via allmänna val bestämt att välfärden ska privatiseras. Tja, så ser ju verkligheten ut efter två borgerliga valsegrar. Nu tycker vi något helt annat de allra flesta av oss. Undersökning efter undersökning visar att opinionen vill något helt annat. Frågan är dock hur mycket skada som kommer att uppstå under kommande åren medan högern får agera fritt. En hel del blir irreparabelt, det måste vi nog räkna med.

Man de är är allt bra lömska i sin retorik de där blå figurerna. För ett tag sedan slog man på trumman för ökade kvalitetskrav i skolan och för lärarlegitimation. Det skulle både höja statusen och kvaliteten och dessutom skulle det leda till högre löner. Många tycker att idén med lärarlegitimation är god. Lärarfacken jublar. Jag avvisar den inte heller, men jag tycker att även fritidspedagoger ska omfattas av legitimationen. Så är inte fallet idag. Reformer som leder till ökad kvalitet (för det kan ju låta rimligt i det här fallet) kan man ju inte gärna säga nej till.

Legitimationen skulle utfärdas efter noggrann prövning. Lärarna har fått anvisningar om hur deras ansökningar ska se ut. Myndigheten bestämmer. Trodde man.

Nu vet vi hur det går till: Lärarlegitimation bestäms av Proffice

Det här är ännu ett avsnitt i den numera ständigt pågående följetongen "Skattemedlens flykt". Den här gången har man lyckats blåsa såväl lärarfacken som större delen av skolvärlden. Genom att använda glättigt och attraktivt omslagspapper i form av kvalitetsstämpeln "lärarlegitimation" ser man nu till att ännu mer resurser hamnar i privata vinstdrivande företag. För varje ansökan (en ansökan som varje seriös lärare med ambitioner att försörja sig inom yrket så gott som MÅSTE skicka in) trillar mer pengar in. Man borde kanke inte vara förvånad, men nånstans trodde man väl ändå att myndighetsutövning skulle vara en fredad zon. Så är alltså inte fallet.

Det blev MER KAPITAL ÅT KAPITALET istället för MER KVALITET I SKOLAN. Gammal ohederlig borgarpolitik. Än en gång. Suck.

Det finns ändå en gräns...

Jag tycker ändå att det måste finnas någon gräns för hur ofelbar man tror att man är, eller åtminstone hur ofelbara de sammanhang är där man befinner sig. Ledarredaktioner i gemen verkar dock inte ha någon sådan gräns. Igår fick vi ännu ett exempel: Östrans ledarsida 14 januari

Socialdemokratin har stora problem. Opinionsläget är i botten (nåja, med S-mått mätt), partiledaren är ifrågasatt, tydlig politisk färdriktning och vilja saknas och som grädde på moset så har man stora interna problem med framstående företrädare som mer och mer öppet kritiserar sin egen partiledning. Det kan inte vara lätt att vara sosse nu. Jag är inte på något sätt skadeglad. Det finns ingen anledning till det alls eftersom ett svagt S förminskar möjligheten till regeringsskifte 2014, men jag kan inte stillatigande bara acceptera att anledningen till krisen hos S påstås ligga hos andra partier. Nu är det oss och Jonas Sjöstedt man ger sig på. Det blir ju enbart löjligt.

Jonas Sjöstedt är vald partiordförande för Vänsterpartiet och kommer att arbeta för att stärka just Vänsterpartiet i syfte att ändra Sveriges färdriktning i en lång rad frågor. Det behövs sannerligen. Den borgerliga regeringspolitiken göder egoismen och kvartalskapitalismen och vänder miljön, jämställdheten, rättvisan och solidariteten ryggen. Sjuka människor förnedras och fråntas sin trygghet och sin värdighet. Välfärden utarmas. De starka blir starkare och de svaga ska hållas på mattan. Det är en oetisk politik, och det borde vara en självklarhet för alla med hjärtat till vänster att agera kraftfullt för att vända skutan Sverige rätt.

Men så är det alltså inte. När en socialdemokratisk politik saknas och partiet slits sönder av diverse interna problem så ska vi som enda parti på en tydlig vänsterkant enligt Östrans ledarredaktion i första hand se till att stärka denna profillösa "storebror" eftersom han inte klarar ut det själv. Där, mina vänner, går nog ändå gränsen. Vi samarbetar gärna, men det finns ingen som helst rimlighet i synsättet att det är Vänsterpartiets fel (dryga 5% i senaste valet) att S (just nu 25% typ) har ett dåligt opinionsläge. Det är ju i den saknade politiken, otydligheten och osynligheten som problemet ligger. Det är ju ett parti som riskerar att tappa sin trovärdighet då de egna inte själva har förtroende för sin partiledning. Hur i all världen kan vi och Jonas Sjöstedt lastas för det?

Nej, nu är det dags att vi agerar som vuxna partier, som partier som på allvar visar att vi vill förändring och som visar på möjliga handlingsvägar för att nå dit. Det kräver att vi behandlar varandra med respekt. Efter valet 2014 ska vi i ett fruktbart samarbete ta ansvar för Sveriges framtid. Ett sådant samarbetsklimat skapar man knappast genom att beskylla den andre för sina egna misstag. Vi samarbetar just nu i såväl landsting som kommuner, och det funkar och har funkat länge. Varför skulle det inte kunna fungera även på riksplanet? Vi är ju ändå de partier som står varandra närmast rent ideologiskt, men det vore konstigt om vi vore överens om allt. Då hade vi inte behövt två partier utan hade kunnat nöja oss med ett gemensamt. Men nu är Vi två, ett historiskt sett mycket större än det andra. Vi VET det, men (V)i finns kvar ändå. Och (V)i skulle vara glada om vi var TVÅ starka partier. Nu är vi inte ens ETT starkt.

Vi i Vänsterpartiet ska nu, med all den historia vi har, ta itu med vår framtid. Jag hoppas innerligt att S, trots Östrans ledarsida, tar itu med sin. Annars får Sverige ännu allvarligare problem än vi idag ser. Fyra år med Reinfeldt var en prövning. Åtta år med Reinfeldt är långt över smärtgränsen. Tolv år med denna osynliga man är ett skräckscenario som jag inte ens vill föreställa mig och än mindre försöka formulera.

Obekväma åsikter

Det finns dom som inte tycker som jag. Ja, visst är det fullständigt obegripligt??? ;-) Jag som ALLTID har rätt? För så är det ju, helt enkelt. Annars skulle jag ju inte tycka som jag gör, och jag skulle inte heller tala om det. Åsikter som man har men som man inte kan stå för kan man ju knappast vara stolt över, och då tycker man väl att man själv har fel. Eller nåt. Men sån är alltså inte jag. Jag tycker en himla massa, och jag skäms inte för det heller. ;-)

Alltså, då är det lika bra att jag talar om en del (fast bara en del förstås) obekväma åsikter:
Jag gillar (utan inbördes rangordning) bland annat 

• riktig vinter
• snö
• kyla
• min goa familj
• kamratskap
• solidaritet
• mitt nystämda piano
• generositet
• blommande novemberkaktusar i januari
• kärlek
• hösten
• Vox Communis
• saklighet
• Ninjafeministerna
• ärlighet
• tulpaner på köksbordet när julen har städats ut
• glädje
• multifärgade LED-belysningar
• ordning
• kyrkan
• rosalila lysande körsbärsträd
• jul
• lucia
• advent
• musik
• städade badrum
• quornfilé
• broccoli
• orgelspelningar
• mascarponeost
• frisk luft
• små bilar
• färgade värmeljus

Jag gillar INTE (utan inbördes rangordning)

• våren
• sommaren
• missunnsamhet
• värme
• förkylningar
• dogmatism
• mygg
• gnagare
• gnäll

Det kanske blev lite mycket på en gång? Men det är nog lika bra. Så behöver dom som inte tycker som jag bli upprörda på ett tag. Och även om man inte tycker som jag så kan man väl ändå konstatera att det finns väldigt mycket mer som jag tycker om än som jag ogillar? Det är väl i varje fall EN positiv egenskap?

Tyst men aktiv :-)

Det här var segt. Är inne på fjärde dagen utan att ha stuckit ut näsan genom dörren. Det börjar kännas lite instängt minst sagt, men nu börjar jag skönja en ljusning. Idag kan jag nästan andas genom näsan. Det ni! Men halsen är en smärre katastrof. Jag försökte ta några toner igår. Det gick inte så bra....

Min förkylningshistoria är lång och upplevelserik. När jag var liten fick jag ALLTID öroninflammation när jag blev förkyld. Suck. Jag tror jag blev totalimpregnerad med Rinomar och penicillin. När den åkomman växte bort började halsen krångla. Jag minns när jag gick på grundutbildningen på universitetet i slutet av åttiotalet. Vi läste juridik med inriktning på arbetsrätt och jag hade tappat rösten fullständigt. Grupparbete, tjo ho. Vilken tillgång man var. Och så kom första advent mitt i alltihopa och man skulle delta i sången i Linköpings Domkyrka. Pyttsan. Inte ett ljud fick jag fram. Jag kommer ihåg en fikastund när vår föreläsare pekade på mig och sa till min närmaste kurskompis: "Det är väl bäst att jag sätter mig här hos dig. Den där har du väl inte mycket utbyte av". Nej, och inte kunde jag protestera heller :-)

När jag gifte mig i oktober 2006 hade jag hosta som sträckte sig över flera veckor. För andra gången hostade jag sönder ett revben och fick sova sittande. Rösten räckte till "JA" och löftet vid altaret, men det var inte så mycket mer än så. Det blev, som nog alla kan förstå, ingen sång den adventssöndagen heller och det stackars luciatåget som jag skulle ha hand om fick klara sig med bara pianospel. Fy. Där vill jag inte hamna igen. Att vara röstlös är ingen kul situation. Så nu försöker jag förebygga detta genom att vara lite mer försiktig med mig själv. Jag håller mig inomhus och tar det så lugnt jag kan.

Goe liberalen tycker nog att det är skönt, för det här betyder ju förstås att jag är lite tystare än vanligt. Vad som sedan sker i tysthet, den verbala aktiviteten vid tangentbordet när jag är ensam hemma och dricker varmt feministiskt och revolutionärt Ninja-te, kan ju ingen kontrollera ;-) Och i morgon tror jag att jag kan våga mig ut, åtminstone en liten stund.

Vingen

Vi går alla omkring med en vinge
som vi inte kan flyga med
som blir till en puckel för oss
som vi måste smyga med.
Vi hade nog kunnat flyga
om inte alla självutnämnda vicevärdar,
skolmästare, konstaplar,
och alla dom praktiska, taktiska,
nitiska, kritiska,
anemiska, akademiska
felfinnarna med pekpinnarna
hade sagt:
Du kan väl inte flyga!
Håll dig på marken, din envingade djävel!
Och drömmer du ens om att våga
med ett enda vingeslag
pröva din flygförmåga
så tar vi din vinge en dag!
Vi går alla omkring med en vinge,
en dröm, en längtan, en sång.
Tänk om våra vingar finge
flyga tillsammans en gång!
Så om du ser en vinge
flaxa över taken
ska du inte springa hem och bli nervös.
Du ska bara stanna och begrunda saken
och sen tänka:
"Där är en som sluppit lös."


(Kent Andersson)

Jag håller på att lägga upp gardiner efter att ha lagt en himla massa tid under eftermiddagen på att mäta och rätta till det som var snedsytt från början. Nu ska jag bara sy en sista söm på de fyra längderna så är det färdigt. Problemet är dock att goe maken har lagt sig på soffan och har somnat och det vore synnerligen opsykologiskt och hänsynslöst att dra fram symaskinen precis bakom ryggen på honom och rassla igång den när han sover som bäst. Efter ett helt dagsverke på landstingshuset kan det nog vara skönt att vila skallen en liten stund. Det kan inte vara lätt att tvingas vistas i den borgerliga delen av korridoren en hel dag ;-)

Nåja, den här dikten har gått och malt i mig hela dagen. Visst är den fantastisk? Det är säkert nån som behöver läsa den mer än jag just nu, så jag lägger ut den. Det är ju nåt jag kan göra i tysthet och som inte stör den sovande liberalen i soffan ;-) Kent Andersson fångar något väldigt viktigt och genuint mänskligt här, längtan efter rörelsefrihet och efter att få skapa något på egen hand och även hur vi har byggt upp strukturer som hindrar oss från att lyckas. Nog borde vi få pröva våra vingar? Och nog borde vi unna andra att få göra detsamma?

Tråkigt och trist...

Bara för upplysnings skull: Förkylningen vann. Ingen kommunstyrelse för mig, trots att jag plöjde igenom bibban med handlingar igår kväll. Ett otal detaljplaner, en och annan vision, förbättringsarbete och ett antal motioner stod bland annat på dagordningen, men ingen, allra minst jag, skulle tjäna på ha en sovande, hostande,  nysande, snörvlande och allmänt otrevlig ersättare närvarande som dessutom knappt kan kraxa fram ett enda ord. Det fick vara denna gång. Nu väntar en dag i min julklapps-OnePiece vilket i sig ändå är ett framsteg. Igår var det pyjamas huvuddelen av dagen. Kanske kan jag också fålla upp ett par nya gardiner också mellan attackerna. Då är det ju i varje fall nån nytta med att vara hemma ännu en dag.

Det här var ju tråkigt sa Bill. Trist var ordet sa Bull. Fast det är förstås jag som säger det, inte Bill och Bull. De är säkert lika glada ändå idag när det är snö på backen och allting ;-)

Framåt kamrater!

Av olika skäl var jag inte med på partikongressen i helgen. Jag kände att det var mer angeläget att prioritera annat. Dessutom blev jag dunderförkyld på Trettondagsafton vilket var kongressens första dag så det hade inte varit nån bra idé att vara där i alla fall. Ett förkylt Vänsterparti vill jag inte bidra till. Istället blev det, något mer distanserat än planerat pga min förkylning och bräckliga svärföräldrar, umgänge med släkten i Östergötland, två bandymatcher i Åtvidaberg (sammanlagt resultat 26-1 till ÅBK) och en hockeymatch i Linköping (pinsamt dålig och med efterföljande supporterbråk i LHC-klacken vilket drog ner intrycket ännu mer). Utevistelsernas inverkan på förkylningen var väl inte enbart positiv, men det drabbade i alla fall enbart mig och inte hela partiet ;-)

När man läser alla recensioner och inlägg från kongressens deltagare så känns det positivt. Stämningen har tydligen varit på topp och man känner framtidstro och optimism. Det tycker jag känns jättebra! Valet av Jonas Sjöstedt som partiledare ger oss nya möjligheter, och jag är glad att kongressen stod fast vid stadgarna i den frågan och inte öppnade upp för delat ledarskap. I det läge som nu råder hade risken varit att det hade blivit en förste och en andre partiordförande, och det är inte bra för någon. Jonas har ett mycket starkt stöd inåt men framförallt utåt och har visat att han är en valvinnare. Det är på tiden att partiet inser fördelarna och vågar ge honom ett helhjärtat förtroende. Det är aldrig fel att vara populär. Tack kongressen!

Sedan finns det väl alltid beslut som man tycker mer eller mindre om. Det får man väl erkänna. Även om kongressen beslutar, och de besluten får man finna sig i och acceptera, så håller man ju inte med om allt. Verkligheten finns utanför kongressalen och ska hanteras därute, i landsting, riksdag, kommuner, på arbetsplatser, vid fikaborden och på gator och torg och där handlar det om att samarbeta och gneta på i motvind många gånger. Då är det en styrka att ha en ideologisk grund att stå på och starka kongressbeslut att förlita sig på, men där, i vardagen, är situationen ändå en annan. Förbud och skarpa skrivningar om än det ena och än det andra kan visa sig vara svåra att omsätta i praktiken. Men OK, vi kan aldrig vara nöjda förrän vi har nått vårt mål. Som Jonas formulerade sig i sitt avslutningstal:
Vår vision är självklar och enkel, och samtidigt helt omvälvande. Den är allas lika värde och allas frihet. Vi kan inte drömma om, inte arbeta för, något mindre. Därför är vi socialister och feminister.

Hur som helst, ett av besluten som togs var det om att införa en obligatorisk partiskatt. Vad man än tycker om det så ska beslutet följas, och jag kan glädjande nog konstatera att det kommer att ge en hel del mer klirr i partikassan på samtliga nivåer i partiet. Det behöver vi sannerligen nu när vi ska vara det ledande oppositionspartiet i svensk politik! Framåt kamrater!