Jag tycker ändå att det måste finnas någon gräns för hur ofelbar man tror att man är, eller åtminstone hur ofelbara de sammanhang är där man befinner sig. Ledarredaktioner i gemen verkar dock inte ha någon sådan gräns. Igår fick vi ännu ett exempel: Östrans ledarsida 14 januari
Socialdemokratin har stora problem. Opinionsläget är i botten (nåja, med S-mått mätt), partiledaren är ifrågasatt, tydlig politisk färdriktning och vilja saknas och som grädde på moset så har man stora interna problem med framstående företrädare som mer och mer öppet kritiserar sin egen partiledning. Det kan inte vara lätt att vara sosse nu. Jag är inte på något sätt skadeglad. Det finns ingen anledning till det alls eftersom ett svagt S förminskar möjligheten till regeringsskifte 2014, men jag kan inte stillatigande bara acceptera att anledningen till krisen hos S påstås ligga hos andra partier. Nu är det oss och Jonas Sjöstedt man ger sig på. Det blir ju enbart löjligt.
Jonas Sjöstedt är vald partiordförande för Vänsterpartiet och kommer att arbeta för att stärka just Vänsterpartiet i syfte att ändra Sveriges färdriktning i en lång rad frågor. Det behövs sannerligen. Den borgerliga regeringspolitiken göder egoismen och kvartalskapitalismen och vänder miljön, jämställdheten, rättvisan och solidariteten ryggen. Sjuka människor förnedras och fråntas sin trygghet och sin värdighet. Välfärden utarmas. De starka blir starkare och de svaga ska hållas på mattan. Det är en oetisk politik, och det borde vara en självklarhet för alla med hjärtat till vänster att agera kraftfullt för att vända skutan Sverige rätt.
Men så är det alltså inte. När en socialdemokratisk politik saknas och partiet slits sönder av diverse interna problem så ska vi som enda parti på en tydlig vänsterkant enligt Östrans ledarredaktion i första hand se till att stärka denna profillösa "storebror" eftersom han inte klarar ut det själv. Där, mina vänner, går nog ändå gränsen. Vi samarbetar gärna, men det finns ingen som helst rimlighet i synsättet att det är Vänsterpartiets fel (dryga 5% i senaste valet) att S (just nu 25% typ) har ett dåligt opinionsläge. Det är ju i den saknade politiken, otydligheten och osynligheten som problemet ligger. Det är ju ett parti som riskerar att tappa sin trovärdighet då de egna inte själva har förtroende för sin partiledning. Hur i all världen kan vi och Jonas Sjöstedt lastas för det?
Nej, nu är det dags att vi agerar som vuxna partier, som partier som på allvar visar att vi vill förändring och som visar på möjliga handlingsvägar för att nå dit. Det kräver att vi behandlar varandra med respekt. Efter valet 2014 ska vi i ett fruktbart samarbete ta ansvar för Sveriges framtid. Ett sådant samarbetsklimat skapar man knappast genom att beskylla den andre för sina egna misstag. Vi samarbetar just nu i såväl landsting som kommuner, och det funkar och har funkat länge. Varför skulle det inte kunna fungera även på riksplanet? Vi är ju ändå de partier som står varandra närmast rent ideologiskt, men det vore konstigt om vi vore överens om allt. Då hade vi inte behövt två partier utan hade kunnat nöja oss med ett gemensamt. Men nu är Vi två, ett historiskt sett mycket större än det andra. Vi VET det, men (V)i finns kvar ändå. Och (V)i skulle vara glada om vi var TVÅ starka partier. Nu är vi inte ens ETT starkt.
Vi i Vänsterpartiet ska nu, med all den historia vi har, ta itu med vår framtid. Jag hoppas innerligt att S, trots Östrans ledarsida, tar itu med sin. Annars får Sverige ännu allvarligare problem än vi idag ser. Fyra år med Reinfeldt var en prövning. Åtta år med Reinfeldt är långt över smärtgränsen. Tolv år med denna osynliga man är ett skräckscenario som jag inte ens vill föreställa mig och än mindre försöka formulera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar