Fullmäktige igår

Igår hade vi fullmäktigesammanträde hela kvällen lång. Vi började kl 17 och jag var nog inte hemma förrän en bit efter kl 23. Då hade jag hunnit halka på parkeringen också, aj :-(

Vi diskuterade många frågor, bl a ensamkommande flyktingbarn (nytt avtal med Migrationsverket klubbades igenom mot SDs vilja förstås), ett par planprogram (jag hoppas sannerligen att det påföljande detaljplanearbetet kommer att präglas av öppenhet och lyssnande) och några motioner. Vi beslutade också om en ny utbildningspolitisk vision. En rolig detalj i just det sammanhanget var Folkpartiet som lovordade frånvaron av politisk klåfingrighet i dokumentet eftersom de tycker att politiken ska hålla sina fingrar borta från skolan. Vid samma sammanträde, dvs igår, skulle vi behandla en motion från samma Folkparti. Där ville man att skolan skulle jobba med samhällskunskap och demokrati på ett speciellt sätt genom att utlysa en form av tävling kring medborgarförslag. Vinsten skulle vara att få praktisera hos ett kommunalråd under en dag. Man kan naturligtvis tycka vad man vill om en sådan ”vinst” (alltså, är det verkligen en vinst?) men oavsett det så har jag ändå svårt för att inte kalla detta för ett svårt anfall av politisk klåfingrighet. Här ger man sig rakt in i den pedagogiska vardagen och pekar med handens alla fingrar. Tack och lov så avslogs motionen, men den lär återkomma i någon annan mildare form. Ja, vojne vojne. Ibland vore det nog nyttigt att döma egna handlingar efter samma måttstock som man dömer andras. Lika huvudlöst är förslaget om antimobbningsbonus. I realiteten innebär det att skolor som har lyckats med sitt antimobbningsarbete skulle få mer resurser medan skolor som inte lyckas får mindre. I vilken mån det skulle ge positiva effekter för eleverna som verkligen behöver stöd och hjälp har nog inte Folkpartiet tänkt igenom. Huvudsaken är att elever väljer rätt skola. Den som väljer fel får skylla sig själv. Det faktum att ALLA elever har rätt att slippa kränkande behandling har nog gått dem helt förbi i den heliga valfrihetens och konkurrensens namn. Amen.

Nåja, den utbildningspolitiska visionen är på en A4-sida. Varje ord har säkert vägts på guldvåg av barn- och ungdomsnämnden. Det finns en total politisk enighet kring visionen. Jag kan dock ändå inte hjälpa att jag tycker att den är en aning ytlig till sin karaktär. Texten handlar om jämförelser med andra kommuner, basuppdrag, pedagogiska ledare, mätbara mål, kompetenta pedagoger och en massa annat som är viktigt. Det finns ändå en dimension som är minst lika basal och som jag saknar tydligt i texten. Det handlar om konsten och det estetiska uttryckets betydelse för en kunskap värd namnet. Jag gav mig ut på en slak lina på den här punkten vid gårdagens möte. Det är lätt att i dagens militanta skolpolitik bli beskylld för att vara flummig när man dels är rödlistad vänsterpolitiker, dels lyfter upp andra kunskapsformer och språk än fakta och färdigheter. Det var en medveten chanstagning, men den var i högsta grad viktig.

Det finns nämligen en kraft i det estetiska uttrycket som borde vara starkare i skolans vardag. Istället tenderar konsten och kulturen att tonas ner och bli ämnen för sig. I gymnasieskolan har det gått så långt att de estetiska ämnena utplånas från schemat för de elever som inte redan har sådana intressen. Grundskolan är inte där än, men fokus på basuppdrag på basfärdigheter gör skolan mer endimensionell. En skola där mätbarhet och jämförbarhet är det viktiga riskerar att bara se det planerade och önskvärda. Det som sker därutöver bryr man sig inte om. Elever kan, om man hårdrar det, betraktas som tomma påsar som ska fyllas med ett i förväg bestämt innehåll med en i förväg bestämd form. Med den kunskapssynen har man kontroll. Utvärderingar går att göra enkelt, det mätbara blir det viktiga och måluppfyllelse kan säkerställas. I den bästa av världar lär alla barn sig att läsa, räkna och skriva på ett sätt som miljoner andra redan kan.

Men människan, barn och elever också, är så mycket mer än en tom påse. Varje människa är unik och har unika möjligheter och unika förutsättningar. Vill man alltså att dessa helhetliga människor ska få utvecklas genom att tänka nya tankar på nya sätt via vägar som vi inte har sett eller planerat, då måste man våga släppa kontrollen. I en sådan skola blir kunskap inte bara ett substantiv utan ett verb. Man kunskapar. Man skapar alltså kunskap och kunskap är inte alls flummigt. Sådant kunskapande är kunskap för en god skolkommun. Och att läsa, räkna och skriva blir inte mindre viktigt för det.

Eftersom jag var på mitt positiva humör igår så kunde jag någonstans läsa in mina tankar i orden entusiasmera till kreativitet, gediget kvalitetsarbete samt utvecklande arbets- och läromiljöer, men helt tydligt är det inte. Jag önskar ändå alla ansvariga Lycka till! Det satt en hel rad skolledare på åhörarplats igår. Det är deras uppdrag att omsätta visionen till verkstad. Det kommer att krävas hårt arbete, men tar man inte tillvara den kraft som konsten, kulturen och de estetiska uttrycksformerna ger kan uppdraget bli övermäktigt. Det är ju utvecklingsbenägna barn och elever med unika individuella behov och möjligheter det handlar om, inte om tomma påsar.