Det är nästan en vecka sedan mitt förra blogginlägg. Det är alltför länge. Det har dock sin förklaring i en hektisk vecka med mängder av möten och annat som har pockat på uppmärksamheten. Bara för att det är tyst på bloggen är inte undertecknad tyst, det kan jag garantera ;-) Sedan är jag kanske inte den som måste vara först med att kommentera kronprinsessans förlossning (men jag är glad att allt gick bra), prinsessan Estelles fyra namn (okonventionella och därför ganska uppfriskande) eller Björrrrn Rrrrranelids seger i delfinalen i lördags (även om jag kan konstatera att miraklens tid tydligen inte är förbi). Allt det där finns det andra som gör så mycket bättre. Jag har istället sysslat med att skaffa mig nya intryck.
Idag har jag nämligen varit med på ett mycket intressant studiebesök som gav upphov till en mängd frågor. Samhället, det är ju vi, tillsammans. Kan vi vara överens om det? Kan man då tala om ett utanförskap? Kan det vara möjligt att vara utanför det som man är en del av och i själva verket bildar? Nej, man kan inte det. Det är rent kontraproduktivt att tala i såna termer. Begreppet utanförskap implicerar nämligen att samhället är något som existerar utanför oss som individer och oberoende av oss. Redan där blir diskussionen fel.
Det handlar alltså inte om att få in individer som på något sätt känner sig utanför samhället in i samhället, det handlar om att få samhället, dvs oss, att förstå att alla vi hör ihop och tillsammans bildar samhället. Därför måste vi se till att vår gemenskap är så öppen att den omfattar ALLA. Det är vårt gemensamma ansvar.
OK, det kanske inte känns som en stor fråga hur man använder språket, men jag menar att det faktiskt är betydelsefullt. Vårt språk formar nämligen vår bild av hur företeelser hänger ihop. Köper vi termen "utanförskap" har vi accepterat att en del människor inte är delaktiga. Då kan de helt enkelt tänkas bort. Vi har också konstaterat att det är individen som inte passar in istället för att lägga tyngdpunkten på vårt gemensamma och solidariska ansvar när andra far illa.
För vi HAR ett ansvar. Vi har sedan tidernas begynnelse ett ansvar för vår broder och vår syster, även om han/hon inte fungerar eller ser ut precis som vi. Låt oss ta det ansvaret då, och bidra med det vi kan istället för att gömma oss bakom suckar om "utanförskap" vilka i sig bara cementerar en hopplös situation. Ett gemensamt och solidariskt samhälle där alla har en uppgift må vara en farlig vision för visionslösa partier, men det är MIN och Vänsterpartiets vision, och för oss är den både nödvändig, mänsklig och i allra högsta grad önskvärd. Och det är det samhälle som vi har råd med. Allt annat är slöseri med de allra mest värdefulla resurser vi har, nämligen de mänskliga. Människorna alltså.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar