Midsommardagen har sina traditioner i vår lilla familj. Eftersom midsommarafton brukar vara ganska fullbokad här på gården så brukar vi åka ut till Revsudden för att delta på midsommarfirandet som Kalmar Folkdanslag anordnar där just på midsommardagen. Så blev det även i år. Det brukar vara mysigt, och det var det väl i år också till vissa delar. Man köper lite lotter, vinner så gott som inget, fikar och tar del av dansuppvisningen på dansbanan där den lilla midsommarstången står. Man träffar också ofta på lite vänner och bekanta, speciellt sådana år då inte himlen öppnar sig. Det gjorde den inte detta år. Det var soligt, åtminstone tidvis, och riktigt varmt.
Som sagt, lite fikasugen blir man ju när kaffedoften sprider sig. Vi ställde oss i kön till serveringen, eller i en av köerna. När vi väl kom fram visade det sig nämligen att vi skulle betala och få kaffe i den högra kön där vi stod medan vi skulle plocka fikabröd i den andra luckan till vänster (som också hade en kö och där de köande fick veta att kaffet fanns till höger). Det var alltså upplagt för förvirring. Vi betalade emellertid snällt 40 kr per person för kaffe och bröd, fick en bricka med kaffemuggar och gick till luckan till vänster. Där undrade jag, som vanligt, om det var nötter och mandel i brödet och fick ett hånskratt till svar: ”Jag har INGEN aning. Det är INTE jag som har bakat”. Nähä, tänkte jag. 40 kronor i sjön alltså, men jag fick syn på att det fanns ostmackor också. En sådan kunde jag ta. Goe liberalen som är i den lyckliga tillståndet att han kan äta allt kunde låta sig väl smaka av de andra kak- och bullsorterna. Trodde vi.
När vi så småningom hade hittat platser att sitta vid så började vi äta. Kaffe smakar för det mesta gott. Då kommer damen som upplyste mig om att hon INTE hade bakat fram till oss och frågar högljutt om vi verkligen har betalat fikat. Rågbrödet började växa i munnen på mig. Det är väl självklart att vi hade betalat! Att arrangörerna inte kan organisera sin servering bättre ursäktar inte att vi ska behöva känna oss som snyltande fikatjuvar. ”Jag får väl lita på er” duger inte som ursäkt. Vi kanske borde bett om kvitto???
Jag har aldrig stulit i hela mitt liv. Jag har aldrig pallat äpplen. Jag har aldrig tagit så mycket som en kola i affären utan att betala och har inte utnyttjat mina möjligheter att få reseersättning för körda mil medan jag jobbade politiskt eller yrkat på skatteavdrag för sådana kostnader i deklarationen trots att jag hade kunnat. Inte sjutton skulle jag blåsa en ideell förening på fikabetalning! Jag har sedan barnsben jobbat ideellt och aldrig slutat med det. Är det någon som vet hur det ideella arbetet drivs runt på småpengar så är det jag. Jag blev förolämpad och kände mig ytterst obekväm. Skammen var inte långt borta trots att jag visste att vi hade rent mjöl i påsen. Det kunde ju inte de människor som stod i närheten veta.
Nästa år blir det nog inget besök på Revsudden, och inte nästföljande heller. Jag har helt enkelt ingen lust längre. Kalmar Folkdanslag får hitta andra gäster. Jag ser inte vitsen med att först bidra med fikapengar utan att få veta om jag tål det som jag köper och sedan dessutom bli kränkt och utskämd genom att bli anklagad för stöld av en beskäftig funktionärstant som saknar vanligt hyfs. Det finns säkert andra arrangemang där man kan få känna sig mer välkommen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar