Närhet, kärlek, bildning och mod...

Dagarna går i en något annorlunda lunk nu. Som sjukskriven så spelar det inte så stor roll om det är helg eller vardag, alla dagar är lika (utom måndagar och torsdagar som innehåller bassängrehab) och mellan dagarna kommer nätter som kan vara relativt påfrestande med ständigt närvarande smärta, en smärta som finns även på dagarna men som blir mer påtaglig just när det är mörkt, tyst och stilla. Ändå, jag ser en viss ljusning. För varje natt blir det lite lättare att slappna av även om det är jobbigt att inte kunna vända sig i sängen och byta sovställning. Framemot morgontimmarna skriker ryggen och nacken efter avlastning och variation och det enda man då kan göra är att vandra runt i lägenheten ett tag. Det blir mycket tid till tankar...

Natten till igår tänkte jag på en kvinna som man brukar se då och då inne i centrum. Hon har ganska svårt att gå men har alltid ett leende på läpparna. Jag minns henne från det att jag var liten och följde med mamma in till ett av stadens mer exklusiva parfymerier. Mamma hade en viss förkärlek för det som var en aning dyrare, det kan jag medge. Där fick man vara med och lukta på olika dofter, kolla nagellacksfärger och läppstift. Damen ifråga jobbade där. Nu undrade jag varför jag inte hade sett henne på ett tag. Det kan ju i och för sig ha att göra med att mina besök i Kalmars centrum är ganska få just nu, men ändå.

Igår när jag promenerade in till centrum för att äta lunch efter bassängträningen på sjukhuset såg jag en person sitta på en rollator på cykel- och gångvägen intill Vänortsparken/parkgolfen vid Tullslätten. När jag kom närmare så vände hon sig om och fyrade av sitt leende mot mig och frågade: "Ursäkta, vet du möjligen vad det här är för sorts träd?" Hon pekade med en förvärkt hand mot det vackra trädet med vita blommor som skänkte skugga just där vi stod. Jag blev överraskad av frågan och erkände direkt mina pinsamt dåliga botaniska kunskaper, men jag blev ändå glad. Tänk att det var just hon som frågade, damen i parfymeriet som jag hade tänkt på några timmar tidigare mitt i natten! Och vi pratade en liten stund. Kanske vore det en idé att sätta upp skyltar i våra parker med information om vilka träd och växter som finns där, precis som i Stadsparken men inte lika ambitiöst och storvulet förstås? På så sätt kan ju en lärandesituation uppstå! Kanske kan det bli ett medborgarförslag, vem vet? För en folkbildningsentusiast är det helt klart en möjlig åtgärd som inte kostar skjortan men som ändå kan ge ett mervärde åt parkpromenader utöver inandning av frisk luft.

Vi skildes åt. Jag berättade inte för henne att just hon hade funnits i mina tankar. Det kanske jag borde ha gjort, eller så hade hon då börjat undra över vilken knäppgök jag är. Jag vet inte. När jag kom i jämnhöjd med fängelset ångrade jag mig. Varför skulle det vara negativt att få höra att någon tänker på en, även om man inte är närmare bekanta? Vi borde bli bättre på att tala om att vi ser varandra! Det är med den närheten ett tryggt samhälle byggs. Jag drog mig till minnes den så saknade konstnären Raine Navins inställning: Han hälsade på alla för att det inte skulle bli krig.

När jag senare kom hem hade ytterligare en av SDs valfoldrar landat i brevinkastet. Den avart av politisk retorik och taktik som det rasistiska partiet använder kan motas bort med närhet, kärlek, bildning och mod. Nästa gång så berättar jag för mina medmänniskor att jag ser dem och att jag bryr mig. Det är både de och vårt samhälles framtid värda.