Insändare införd i Östra Småland 7 juni 2018
Under den senaste veckan har vi läst att anställda inom vård
och omsorg utsätts för sexuella kränkningar av en del av de personer som
behöver vård och omsorg samt även deras närstående. Det kan knappast ha varit
en nyhet för någon som har den minsta inblick i hur vårt samhälle är uppbyggt.
Självklart följer det unkna värderingssystemet som objektifierar kvinnor, för
det är till övervägande delen kvinnor som arbetar inom den aktuella sektorn,
med in på vård- och omsorgsboenden och inrättningar av olika slag. Människor
som sedan barnsben är vana vid att det är OK att kränka kvinnor och begära
service utan gränser fortsätter med detta livet igenom. Ålder och sjukdomar som
demens ändrar inte automatiskt förhållningssättet hos de brukare som drabbas av
dem, och det får med automatik negativa effekter för personalen. Vi talar här
om en yrkesgrupp som naturligtvis upplever konflikten mellan viljan och
uppdraget att ge vård och omsorg å ena sidan och självbevarelsedriften i att
slippa bli kränkt och förolämpad gång på gång å den andra. Det är självklart en
mycket svår ekvation att lösa givet de villkor som idag råder.
Nu är det inte speciellt verksamt att på traditionellt
politiskt sätt indignerat ställa sig bredvid och uttrycka sin avsky över att
detta sker. Istället bör vi skrida till handling direkt. Vi ska se till att
motarbeta problemet, och det måste ske på kort och lång sikt samtidigt. Ett i
grunden ändrat värderingssystem, där män och kvinnor är lika mycket värda,
utgör i det långa perspektivet det främsta och mest effektiva botemedlet mot
dessa utbredda kränkningar. Där har vi som samhälle en rejäl och gemensam
uppgift. För att klara den behövs ett normkritiskt sinnelag liksom mod samt
ärlig vilja till rejäl förändring. Sådant finns hos oss i Feministiskt
initiativ, men frågan är hur det ser ut hos övriga partier. De har ju, som
bekant, haft makt till att skapa förändring under lång tid redan, men vilka
resultat ser vi av det?
På kort sikt måste det till fler åtgärder av det mer
handfasta slaget. Rutiner för anmälningar måste förstås finnas. Det är en
grundförutsättning, men det räcker inte långt. Ensamarbetet måste bort hos de
brukare som förstör den kvinnliga personalens arbetsmiljö. Fler män i vård- och
omsorgsyrken skulle kunna göra planeringen lättare så att kvinnor slipper
hantera manliga brukare som behandlar dem illa. Gemensamt för dessa åtgärder är
att de kräver resurser, och makten att fördela dem på rimligt sätt ligger hos
den politiska nivån. Det handlar helt enkelt om att prioritera de resurser som finns.
Det görs inte idag. I själva verket är det skohornsprincipen som gäller när det
gäller personalkostnaderna, ”Ju billigare, desto bättre”. Med sådant byggs inga
missförhållanden bort, åtminstone inte sådana som drabbar anställda kvinnor.
Vi vill rikta ett stort tack till den undersköterska som har
lyft upp problemet i offentlighetens ljus så att de som inte har reflekterat
över det självklara nu har möjlighet att förstå. Nu vill vi vara med och se
till att problemet blir åtgärdat på allvar, såväl på lång som på kort sikt. Det
är nämligen budgeten som styr verksamheten, inte de fagra orden. De låter bra
men ger inga effekter, speciellt inte om de yttras av dem som i dagsläget har
reell makt att förändra men som väljer att inte göra det.
Här vill vi vara tydliga: Vi kan helt enkelt inte välja bort
personalens rätt till en mänsklig arbetsmiljö fri från sexuella kränkningar. Därför
behövs Feministiskt initiativ i de beslutande församlingarna!
Birgitta Axelsson Edström och Andrea Berg
Feministiskt initiativ, Kalmar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar