Mysteriet löst!

Det blev ett upplysande dygn minsann... Jag har nu, på egen hand men främst på grund av förövarens egen klantighet, avslöjat den figur som skickade mig det anonyma mail som jag polisanmälde och dessutom publicerade på min blogg här. Det känns faktiskt ganska bra, trots att det ju nånstans känns sorgligt att det finns människor som drivs av så svarta känslor att de inte vågar stå för de handlingar de ger upphov till. Ändå MÅSTE de framföra sina kränkningar, och väljer anonymiteten som döljande snuttefilt. "Det är synd om människorna" som Strindberg låter Indras dotter upprepa gång på gång. Ja, det ÄR synd om människorna, i alla fall om en del.

MEN, och det är viktigt, det ger dem INTE rätt att skrämma, kränka, hata eller på andra sätt förstöra livet för andra som inte har någon skuld i sammanhanget. Visst kan man de allra flesta gångerna hålla det ifrån sig, men det finns tillfällen då sådant går rakt in i hjärtat, gör riktigt ont och skapar djup olust. Vem har rätt att göra så? Ingen. Oavsett bakgrund så har INGEN rätt att göra så.

Och en sak borde man förstå som nättroll, oavsett om man är amatör eller proffs: En dag blir man avslöjad. Hur känns det då? Och vem ska lastas för det? Den som löser gåtan eller den som har skapat den?

Det kan vara en fråga som är väl värd att fundera på. Jag hoppas att svaret på frågan leder till ett bättre liv. Det unnar jag faktiskt alla, både små och stora troll.

***
Uppdatering:
Och så fick jag då detta svar på mail:

Du spelar ett spel som du inte behärskar. Möjligen begriper du det själv, men ingen annan gör det. Har du inte märkt omgivningens reaktioner än?
Faktum är att du mitt i allt det tragiska är ganska rolig. Synd att du själv inte vet om det...

Nog fick jag uppfattningen att du redan hade ett kvitto - från nån annan affär... Och inte fick du nåt av mig - den bjöd jag på! Det var ett rent nöje för under skrivandets gång lärde känna dig mer och mer och mitt slutliga råd till dig är att ligga väldigt lågt i framtiden. Du blir nämligen bara konstigare och konstigare...

Basta! Skriv inte fler gånger nu - jag kommer inte att svara!

Den sista raden är roligast. Det är ju inte direkt JAG som har sökt kontakt, eller hur? Och i övrigt så tror jag att de allra flesta som känner mig, i varje fall de som inte är rädda för starka kvinnor med både hjärta och hjärna, kan säga att min mentala och intellektuella standard befinner sig inom normalspannet. Det lilla trollet som skriver till mig verkar däremot ha vissa svårigheter. Dessutom har han av allt att döma inte förstått att jag har avslöjat hans numera allt annat än anonyma skriverier. Det säger väl nåt.

Bara en liten uppdatering

Det har varit tyst här ett tag. Orsaken är alltför mycket att göra, både av glädjestunder och sådant som innebär tungt arbete. Livet står inte still bara för att bloggen gör det. Det är snarare tvärtom, och den närmaste framtiden ter sig ungefär likadan, åtminstone om jag får tro min egen almanacka. Nu litar jag på att Gud bär mig igenom både de svåra och de lätta stunderna. Jag hoppas att jag får sova på nätterna framöver. Det är vad jag längtar efter allra mest, det kan jag lova!

Men jag längtar efter att få slippa en del också. Jag önskar att vi slipper de ständiga idiotförklaringarna som vi nu gödslas med i parti och minut. Är det inte Stefan Löfven som är korkad så är det Jonas Sjöstedt... Det politiska parlamentariska läget kräver nytänkande men knappast förnedring, och det jag skulle vilja se är ärlig omsorg om alla människor i vårt samhälle snarare än taktik. Var hittar man det i eftervalsanalyserna? Bland de skribenter som främst drivs av viljan att förnedra? I dagens Östran såg vi det på lokal nivå. Om Akinders bild av koalitionssamarbete är representativ för politikerkåren så säger jag bara: Bäva månde väljarna! Inte kan väl samarbetets främsta syfte vara att se till att skydda politiker som hoppar över skaklarna och inte håller sig till regelverken? I min naivt färgade föreställningsvärld syftar samarbete till att bygga ett hållbart samhälle och till hjälp har man så bred kompetens som möjligt, förenad av en till stora delar gemensam ideologi. Men men, det kan ju vara fel. Syftet kan förstås vara något helt annat. Kanske beror det på vilken partibok man har?

Sverige går mot fyra svåra år, men Moderaterna har det ännu värre. De förlorade sina två främsta företrädare inom loppet av ett dygn. Ordföranden lämnade det sjunkande skeppet, och nu springer ett sargat parti runt som en skock får utan herde. Fredrik Reinfeldt visade sig inte vara den herde som ger sitt liv för fåren, utan han var den som lämnade dem när de behövde honom som bäst. Jag tycker faktiskt synd om partiföreträdarna. En liten aning mer empati hade man kanske kunnat kräva av en statsmannamässig ordförande, men samtidigt så var han ju föredömligt ärlig. Han ville inte vara med mer och ville inte vara en förlorare. Det vet vi nu. Och det vet också Moderaterna. Jakten på en ersättare lär vara igång. Vem vinner? Eller är det en vinst att vinna i det läget?

Nu ska jag återgå till studierna och lämna politiken för idag. Jag avslutar gradvis... 20 års partiengagemang sätter sina spår, men jag är som sagt färdig både med Vänsterpartiet och den lokala politiken för den här gången. Vänsterns valresultat blev som jag trodde, en mycket marginell ökning från 2010, ett val som sågs som en smärre katastrof. När man har huvuddelen av folket med sig på sin huvudfråga och när man har varit i opposition i åtta år under en borgerlig regering så bör man kunna få mer väljarstöd än 5,7%. Något är grundläggande fel. Det finns en ryggsäck av historiska skäl, och den är tung. Ännu tyngre blir den när företrädarna inte ser till att sluta fylla den med ännu mer av samma vara. Vänsterpartiet vill vara ett demokratiskt, öppet och modernt parti, men lyckas inte fullt ut. Det utgör inte ett alternativ för den svenska väljarkåren ens 2014 när man delar åsikt med 70-80% av dem. Man får ett "normalresultat" utifrån de valår då man inte har haft Gudrun Schyman som partiordförande. Vad beror det på? Ja, på en mängd saker som sammantaget gjorde att jag tröttnade. Det behövs förnyelse, och med det menar jag INTE mer tråkighet, mer känslokyla och mer strategi. Jag menar mer mänsklighet. Där kan F! gå före.

Och nu åter till den grundläggande frågan: "Vad är det att vara människa?" eller nåt åt det hållet. Kanske skulle det vara temat för kommande valkampanjer.

1946 års skolkommission, en fräsch idé?

År 1946 tillsattes en skolkommission. Dess första ordförande var dåvarande ecklesiastikministern Tage Erlander (S). En av de allra tydligaste utgångspunkterna var de historiska erfarenheterna - på den tiden hittade vi dem nära i både tid och rum - av hur den ena europeiska demokratin efter den andra föll och ersattes med diktatur, på flera håll på grund av att demokratin inte kunde upprätthållas i samhällen där den demokratiska skolningen var svag . Den nya skolan som var målet med kommissionens arbete skulle därför utbilda demokratiska medborgare som ”vaccinerades” mot rasism och människoförnedring. Skolkommissionen skrev vidare att eleverna skulle lära sig att leva i fred tillsammans med andra människor, oavsett social klass, ras, hudfärg eller religion. Segregeringen mellan eleverna, och i förlängningen mellan människor och samhällsklasser, skulle motarbetas genom att alla svenska ungdomar gick i samma skolform i 9 år och därmed också skaffade sig en gemensam referensram samt lärde sig att samarbeta över gränser i socioekonomiskt avseende.

1946 års reformivrare, det var naturligtvis främst män, tänkte dock utan tvekan mer på det samhälle deras barnbarn skulle leva i än de tänkte på nästa val. Framför allt så ville de skapa en skola som skulle kunna utgöra ett av de allra viktigaste fundamenten i samhället för en hållbar demokrati. Eleverna skulle lära sig att slå vakt om människans värde och värdighet, en av grundstenarna i ett modernt och demokratiskt samhälle.

Kanske är det dags nu, den 15 september 2014, att vi tillsätter 1946 års skolkommission igen med ett liknande uppdrag? Jag menar alltså: Vi kan inte deppa ihop. Det är inte konstruktivt. Vi måste se till att bygga långsiktigt och lära oss av historien. Det ÄR möjligt om man vill.

Inte längre ett bildat land

Så var det över, valet. Jag som lämnade den politiska arenan, inte engagemangs- eller intressemässigt men väl födkroks- och karriärmässigt redan förra året, har haft en långt mindre stressande valrörelse än tidigare. Den personliga insatsen i spelet har varit liten. Besvikelsen igår var dock inte mindre för det. Det politiska läget i Sverige är svårt. Ett nytt politiskt landskap har ritats upp, och konturerna ser vi ännu inte klart. Att en alliansregering avgår och lämnar över till en S-ledd minoritetsregering, som inte har vunnit valet utan bara förlorat mindre än alliansen, är inte så mycket att glädjas över. En del kallar det en Pyrrhusseger. Tja, det är nog inte helt feltänkt.

Så fort man försöker sig på att reflektera över ett valresultat som är oroande så kan man få etiketten "gnäll" och "dålig förlorare" klistrad på sig, både av media och av andra. Den här gången tänker jag helt enkelt strunta i om någon ens försöker. Jag har stött ett parti som var snubblande nära att komma in i riksdagen, ett part som har mångdubblat sitt väljarstöd och som trots missade riksdagsmandat hör till valets vinnare. Det är jag glad över! Det är tydligt att det finns ett behov av ett nytt alternativ, ett alternativ som för in en ny dimension och som vägrar inordna sig i det vanliga arroganta hierarkistuket som lämnar människans behov utanför beslutsrummen. Feministiskt initiativ har en framtid, men riksdagsdebuten får skjutas upp i fyra år. Däremot så är jag bekymrad över den äckelbruna framfarten i Sverige.

Ett rasistiskt parti samlar nästan 13% i riksdagsvalet och gör stora framsteg i väljarkåren såväl lokalt som regionalt. Det är inte värdigt ett land som Sverige. Ändå borde det inte vara förvånande för den som kan sin historia. Apropå det, det är MÅNGA som inte kan sin historia. Bildningsnivån är betänkligt låg, och nu pratar jag inte bara om väljarkollektivet. När högerpolitik drar ett samhälle isär, när människor faller igenom välfärdsnäten och mister sin trygghet och när "var och en sköter sig själv"-mentaliteten konkurrerar ut solidariteten så läggs grogrunden för att ogräset i form av "vi-och dom"-tänkande, rasism och intolerans växer. Det är precis det som har hänt. Alliansregeringen, stödd av svenska folket, har ett stort ansvar för den uppkomna situationen, och när jag nu ser alliansväljare lägga ut budskap som: "Skyll inte på mej! Jag röstade på Alliansen!" så blir jag inte bara arg utan nästan även uppgiven inför dumhet, kortsiktighet och egoism. Vems är skulden om inte vårt samhälles, och är inte alliansväljare en del av det samhället? Hur kan man ens tänka tanken att man saknar ansvar??

Människor söker trygghet i ett otryggt samhälle, och när någon kommer med den enkla syndabocksförklaringen som lägger skulden hos någon annan, så köper man den även om det betyder att man därmed stödjer en politik som är rasistisk, homofob och intolerant. Det verkar inte bekymra 13% av väljarkåren att exakt samma process skedde i Tyskland efter första världskriget. Hade man haft en gnutta mer insikt hade man som väljare kanske inte hamnat där, så bildningsnivån måste helt enkelt höjas! Man kanske inte hade hamnat där om det fanns något som hade attraherat mer hos den rödgröna sidan, men där fanns heller inget alternativ. Man valde SD, ett rasistiskt skitparti, och nu ska S i minoritet, troligen tillsammans med MP och med stöd bland de allianspartier som har varit med och gödslat i den bruna myllan, försöka bygga upp en grundtrygghet värd namnet som drar undan benen på rasismen. Man kan ju säga Lycka till. Typ.

SD som sitter som "vågmästare" representeras nämligen av rasister som aldrig har behövt visa sin bristande förmåga. De har inte vunnit stöd på grund av sin kompetens, de har vunnit stöd eftersom de inte har behövt visa sin inkompetens. De kan fortfarande, efter fyra år i riksdagen och trots alla skandaler runtom som media har blåst upp till ingen nytta mer än för SD-sympatierna som har vuxit, hävda att de har en politik som fungerar. De har ju aldrig behövt visa den! Nu måste de göra det. De ska ut i ljuset och granskas som andra. De ska tvingas ner från offeraltaret, tvingas ta av sin älskade offerkofta och visa vad de går för på allvar. Tvinga dem att ta ställning i de vanliga trista politiska frågorna. Tvinga ut dem på banan i frågor där det bara finns politiskt kännbara alternativ. Tvinga dem att harva med de demokratiska rutinerna. Jag hoppas de hinner visa mycket på fyra år. Det som finns att visa är sannerligen inget att vara stolt över. Det är beklagligt att det inte har framstått tydligare nu år 2014, men framtiden kan ge hopp. Jag kan liksom inte förlika mig med tanken på att folk med hyfsad intelligensnivå i längden kan klara av att låta rasistiska och rädda pellejönsar sköta landets framtid. Kalla mig naiv, men jag måste ju tro så. Jag tror på människan, trots allt. Det hänger dock till stor del på hur de övriga partierna behandlar SD. Gud, sprid kloka tankar för att stödja demokratin!

Vänsterpartiet lyfte inte. Man får ynka 0,1%-enhet mer än 2010 då vi var så gräsligt besvikna, men vi borde inte ha blivit speciellt överraskade då Lars Ohly (en av mina stora favoriter på grund av sin ärlighet) som partiledare fick slåss i motvind precis hela tiden såväl internt som externt. Det är självklart en besvikelse nu också. Med en ny partiledning borde man ha kunnat hämta hem betydligt mer stöd, men så blev det inte. Att bara vara emot något, även om det är en fråga som de flesta tycker är viktigt att vara emot, är inget framgångsrecept. Självklart borde V ha varit ett parti som skulle erbjuda konstruktiv framtidstro, men istället blev man en lågmäld ganska arg aktör med stora svårigheter att väcka sympati. Det kan inte annat än ses som ett misslyckande. Man hade chansen men tog den inte. Att man dessutom av naturliga skäl hamnar utanför en ny regering är ytterligare något som jag tror är en besvikelse internt men som kan vara en räddning på sikt. En S-ledd regering som hela tiden måste söka stöd hos de övriga mittenpartierna kan inte ha med V i båten. Det skulle stänga dörren totalt högerut och regeringskrisen skulle inte vara långt borta någonsin under de kommande fyra åren. Däremot kan V attackera från vänster och erbjuda alternativ, men det krävs alltså mer än att bara säga NEJ. Å andra sidan, det är bara under S-minoritetsregeringsår som Vänsterpartiet har vuxit på allvar. Kanske kan man ta chansen och nå framgångar om fyra år. Vad som har hänt lokalt och regionalt undviker jag att kommentera utförligt. Jag konstaterar bara att det kunde gått långt bättre om man skött korten. Ett ytterligare mandat i kommunfullmäktige som gått från S till V som nu får summa tre (1+2 enligt känd kategorisering) när SD får sex stycken är ingen guldsits utan snarare bara ett kvitto på att maktens fartblinda arrogans har förlorat en del av sin forna glans. Och där rimmade jag visst ;-)

Hur som helst, det är Sverige som har förlorat valet, inte alliansen. Någon värdig vinnare finns inte. Nu räcker det inte med bara partipolitik. Partipolitiken klarar nämligen inte det här problemet. Den etablerade partipolitiken har blivit för mycket dominerad av spel, PR och smutskastning. Det är därför man måste söka nya arenor om man vill kunna påverka på riktigt. Utmaningen är hela Sveriges, och nyckeln ligger hos alla de människor som inser vikten av bred bildning och insikt. Ett bildat land är inte intolerant. Ett bildat land är inte stängt. Ett bildat land värderar inte människor olika. Så enkelt är det. Sverige är inte längre ett bildat land, i alla fall inte mer än till högst 87% räknat i värderingar uttryckta i röstkuverten, och det är ett samhällsproblem.

Människan i första rummet!

Idag är det den stora valdagen. Framemot kvällen så vet vi resultatet, åtminstone på riksnivå. Det är spännande och det känns ödesmättat. Ja, jag tror det blir förändringar. Jag hoppas på det!

Vi måste föra in en mänsklig dimension i politiken. Det är alldeles för mycket siffertrixande, strategier hit och dit, taktikfunderingar och teknikaliteter. Människan, den som vi måste ha i centrum, blir en bricka i ett tekniskt spel med patriarkala och traditionella spelregler. Det är inte värdigt en tänkande och intelligent nation år 2014! Vi borde ha lärt oss mer. Jag hoppas att det syns i kvällens resultat att vi trots allt motstånd faktiskt har gjort det också, till slut. Vi ser tecken på tecken på ett förlegat och i ärlighetens namn också himmelens tråkigt sätt att tänka, både i politikens rum och i övrigt. Jag personligen hängde upp mig en del på en liten text i gårdagens Blåposten. Där beskrevs mitt stöd till Fi som valrörelsens mest väntade, och det kanske inte är så vansinnigt konstigt i sig. Mina feministiska åsikter har vuxit sig allt starkare under de senaste åren, och de har inte kunnat pressas in i de gamla maktstrukturerna som finns i mitt gamla parti och i det sk majoritetssamarbete som råder i Kalmar kommun. Jag har slagit i glastaket, inte bara uppåt utan även åt sidorna, och det har gjort ont. Glastak i sidorna förresten, hur funkar det? Det känns mer som en krympande glasbubbla som mer och mer kväver friska initiativ. Till slut så tar ju syret helt enkelt slut. Man måste ut. Åtminstone måste en som behöver andas frisk luft komma ut.

Men att det skulle hänga ihop med en vilja att kasta grus i Vänsterpartiets maskineri, vilket man skrev, är helt enkelt inte sant. Jag tröttnade på att förknippas med den där glasbubblan som jag har upplevt. Insikten landade i mig när jag satt på cykelsadeln på vägen hem från kommunstyrelsemötet den där tisdagen för nästan två veckor sedan. Jag hörde ju helt enkelt inte längre dit, och hur många gånger ska jag behöva förklara det? Och hur många gånger ska jag, som aldrig har varit kommunist eller varit med i ett kommunistiskt parti eller ungdomsförbund, behöva höra "ni j-a kommunister vill skapa ett Nordkorea"  eller ställas till svars för en maktfullkomlig S-politik och varje gång bli kränkt in i märgen? Det fick vara bra nu. Jag ville ta av mig ryggsäcken. Dessutom hade jag redan börjat jobba som valsedelsvolontär. Det var ju bara en tidsfråga innan någon skulle se mig med "fel" sedlar i näven. Då känns det bättre att vara ärlig och tydlig: Så här är läget!

Dessutom så är vi i ett läge där Fi står gruvligt nära ett intåg i riksdagen. Jag vill göra vad jag kan för att se till att kvoten fylls. Gör jag det inte så kommer jag att gräma mig i fyra år. Det är nämligen sådan jag är. Jag vill göra det jag kan. Det betyder inte att jag önskar att Vänsterpartiet gör ett dåligt val. Varför skulle jag vilja det? Det är ett parti som jag har gett 20 år av mitt liv till, så det vore att förneka en stor del av min identitet, mitt engagemang och mitt hjärta. Så kan man väl inte fungera?

Men, jag har utvecklats. Jag passar inte längre in. Jag vill något annat, och jag vill förändra politiken och sätta människan i centrum. Då väljer jag att söka nya vägar. Men hämnd.... Nej, det är tankar från en helt annan föreställningsvärld, en värld som jag inte vill tillhöra. Att vilja gott betyder inte att man vill något annat illa. Så förutsägbart tråkig är väl ändå inte människan? Men det är exakt det tänkesättet som dominerar besluten i de politiska rummen, åtminstone lokalt. Å andra sidan, det finns saker jag bekämpar på allvar. Rasismen, patriarkatet och egoismen är sådana tydliga krafter. Det är helt enkelt för att jag är övertygad om att de utgör stora hinder i vägen för ett lyckligare och mänskligare samhälle. Där feminism och mänsklighet råder är risken för förtryck och diskriminering avsevärt mindre, och för att nå dit måste vi kasta en hel del krafter och strukturer på historiens skräphög. De begränsar långt mer än de öppnar för framtiden. Är det så svårt att förstå?

Dagen före valet

Det trodde jag faktiskt inte, att jag dagen före valet skulle stå ute på stan och träffa väljare och dela ut flygblad.... Men så blev det, om än i nya färger och nya budskap. Vi har inga resurser att tala om, men med gemensamt arbete så kan man ha roligt ändå. Många hade redan röstat på Fi, andra uttryckte "Skämtar ni?!?" och åter andra tog emot budskapet och bytte några ord eller två. Det var skoj! Och för första gången någonsin för min del så slapp jag höra det vanliga: "Fy f-n för kommunister!"

Dessutom så var det förstås en extra bonus att hela Kvastenhuset gav oss sitt stöd med rosa mattor och rosa rosor. Fi är på gång även i Kalmar!

Vädret påminner mig för övrigt om min allra första valsedelsutdelning på valdagen 1994. Jag stod ute vid dåvarande Barkestorpsskolans låg- och mellanstadium nästan hela dagen och spred Vänsterpartiets valsedlar till röstande, och framåt eftermiddagen började det regna. Jag stod kvar. Jag trodde på det jag gjorde. Skorna kunde jag sedan aldrig mera använda, men mitt huvud har jag använt liksom ett brinnande hjärta för att under 20 års tid försöka skapa mer rättvisa i vårt samhälle. Den brinnande ambitionen har jag fortfarande kvar. Det är därför jag nu har bytt parti och tillhör Feministiskt initiativ. Det är därför jag, i hällregn och med skoskav som lyckades blöda ända upp på benet, tillsammans med andra eldsjälar såg till att finnas till hands idag både för väljare och för mediastudenter som gör sitt bästa för att bevaka valet. Min ambition sträcker sig en bit in i framtiden, men i vilken form den kommer att kunna användas vet jag förstås inte.

Det blev en härlig dag på många sätt, främst för att det finns ett intresse för Fi och för de feministiska frågorna och de orättvisor som vi måste råda bot på. Utöver det så kom flera fram och uttryckte sitt stöd till att jag vågade ta steget. Det var människor som jag känner väl från andra partier, främst från den borgerliga motståndarsidan förstås, men också en och annan som jag inte har träffat förut men som ändå kände igen mig och som undrade hur läget var. En frågade om mina fd partikamrater hälsade på mig numera. Ja, vad skulle jag svara?? Två i partiperiferin hälsade. De övriga stod bredvid oss på samma gata och delade sina röda flygblad, men jag hade för dem blivit förvandlad till en amerikansk TV-serie. Det hade varit roligare om det varit "Lödder", men så var det inte. Det var "Den osynlige mannen". Fast egentligen tror jag att det var "Rötter".... De kanske hade velat ha röda mattor istället för rosa, vem vet? Men det var rosa som gällde idag, härligt illande och starkt rosa!

Bland det roligaste var en fd kommuntjänsteman som lade armen om mig och sa högt och tydligt: "Det är så skönt med människor som vågar säga vad dom tycker!" I övrigt så känns det bra att ha kommit ut ur den röda garderoben. Det är lite ensamt ett tag, men det känns ändå bra. Och ärligt framför allt. Jag är ledsen att jag inte kan följa med Jonas Sjöstedt på resan längre, men det funkar tyvärr inte med delar av det ressällskap han har, och inte med den riktning de kör bussen åt heller. Jag ska liksom åt ett annat håll och har tröttnat på att så ofta säga NEJ. Det är bara att erkänna. Mitt mål är ett annat.

Nu kör vi, ända in i de beslutande rummen! Mossiga strukturer ska rivas ner, nu hägrar friheten!

En fika med rosa glasögon

Snart är det val. Det är bara några dagar kvar nu innan rösterna börjar räknas. En del har förtidsröstat, andra väntar traditionsenligt till valdagen och går till vallokalen och röstar där, hos valförrättarna som byts av under tolv timmar. Det är högtidligt och det ska det vara. Det är ett tecken på att vi har demokrati i det här landet, en demokrati som bygger på att var och en har en röst, lika mycket värd som grannens, och man har rätt att lägga den på precis vad man önskar. Det är inte många friheter som vi har som kan mäta sig med den. Vilken annan gång kan vi säga att min röst, som studerande, är lika mycket värd som rösten som VDn i ett multinationellt bolag har? Men på söndag är det så. Ta vara på den rättigheten!

Det här är vad jag tar på mig idag, fredagen före söndagens val. Rosa glasögon i öronen för att vara säker på att jag både ser och hör de orättvisor riktigt klart som vi måste motverka och vända till rättvisor och en påminnelse om att trots diverse påhopp och oschyssta metoder i valrörelsen i övrigt så gäller det att hålla huvudet kallt. Ta en fika. Lugna ner dig. De människor som hoppar över anständighetens gräns ska inte bringa obalans. Politikens mål, att bygga ett samhälle som är rättvist och mänskligt, är så mycket viktigare än att slösa energi på energivampyrer.

Just det, politikens mål ja. Man ska passa sig för den politiker som säger att hen vill ha makt, för den som gör politiken till målet och inte medlet. Målet för politiken kan aldrig vara makt. Politikens medel är inflytande genom röststöd, men målet är som sagt att skapa ett samhälle med rättvisa och mänsklighet som grundvalar. Åtminstone gäller det för den politik som jag stödjer. Feministisk politik bygger varken på manshat eller kvinnodominans utan på rättvisa och på den ganska självklara inställningen att kvinnor och män är lika mycket värda. Tänk att en sådan både naturlig och ödmjuk värdering kan ge upphov till så mycket rädsla som det vi ser nu! Feminister målas ut som militanta manshatare som helst skulle vilja utrota männen, eller åtminstone kastrera dem. Tja, så illa kan det bli när rädslan och protektionismen tar överhanden. De rationella argumenten förvrids i syfte att skydda rådande ordning. Ack ja, så ynkligt etablissemanget ibland kan bete sig.

Men, som sagt, rosa glasögon på och "keep calm". Det är vad som gäller för att vi ska kunna hålla full fart in i de beslutande rummen och ta plats. Det är inte för vår skull det måste ske, det är för framtidens!

Det är nämligen dags nu! Du får naturligtvis göra som du vill, men jag tänker rösta rosa, rösta rättvist och rösta rätt!

Det är VI som bestämmer, vi människor...

(Artikel publicerad på Barometern debatt på webben här)
Så kom då det första kränkningsmailet för den här gången neddimpande i mailkorgen. Det är tydligt att det finns människor som känner sig hotade av kvinnors engagemang och som tar sig rätten att uttrycka sig precis hur som helst. Är det en sådan samtalsnivå vi ska ha när vi diskuterar samhällsutveckling och politik? Är det värdigt ett utvecklat samhälle att under anonym mantel kalla en meningsmotståndare korkskalle och att via könsord av olika slag hota med att man ska bli tystad?

Reaktionerna efter att jag uttalade mitt stöd för Feministiskt initiativ har varit minst sagt blandade. Det var naturligtvis väntat. Alla är inte så glada över mitt ställningstagande, men många har uttalat sitt stöd. Många tycker att det är dags att vi försöker göra något åt samhällets grundläggande orättvisor, och jag håller med. Vi måste föra in en mänsklig dimension i politiken, en dimension som vågar utmana samhället på riktigt och som får oss att ställa de kritiska frågorna, t ex: Måste vi ha en manlig överordning och en kvinnlig underordning på så gott som alla samhälleliga nivåer? Är det en naturgiven lag, omöjlig att förändra, som säger att människor som har en funktionsnedsättning inte kan göra ett lika bra jobb som andra? Att ställa de frågorna utgör naturligtvis i sig ett hot mot de grupper som tjänar på att inget händer.

Jag vägrar att finna mig i en ständig diskriminering av människor på grund av kön, ursprung, ålder, sexuell identitet och funktionsnedsättning. Vi borde ha kommit längre år 2014, men så länge vi låter andra intressen än dem som sätter människans bästa i främsta rummet styra över samhällets utveckling så kommer vi inte att nå framgång i det här avseendet heller. Vi skapar just nu ett samhälle där människan sätts i pengarnas tjänst istället för tvärtom, och det leder naturligtvis till att grupper som har en privilegierad ställning kan skaffa sig ännu mer privilegier medan andra hamnar ännu mer på efterkälken. Det är tragiskt och faktiskt ganska pinsamt i ett utvecklat land som Sverige.

Nu ska vi som vill något annat, vi som vill föra in en mänsklig rättvisedimension i politiken, tydligen tystas genom förtäckta hot. Jag finner mig inte i det heller, och uppmanar både mig själv och andra att stå upp och ta fighten mot de krafter som vill göda rädslan omkring sig. De finns i de rasistiska rörelserna och i de förtryckande miljöer som ser hot i människors äkta vilja och skapande processer. Vill vi ha ett Sverige, och i förlängningen ett Kalmar, där människor får lov att utvecklas så måste vi skapa förutsättningar för det. Ett sätt är att se till att feministerna får plats i de beslutande rummen så att de gamla strukturerna (läs: etablerade partier som inte förmår lyfta blicken) luckras upp. Låt inte rädslan för det nya och okända ta över, känn istället den friskhet som finns i livsluften du släpper in när du vågar öppna dörren till en framtid utan förtryck! Det är vi som bestämmer, vi människor, tillsammans.

Birgitta Axelsson Edström, Kalmar

Medlem i Fi

Någon gång är det dags, kanske NU?

Nu intensifieras hoten från de trängda:

• "Tänk dig ett scenario där 3,9% röstar på Fi och vi får alliansregering i fyra år till."
• "Rösta på oss, ett parti som garanterat kommer in i riksdagen!"
• "En röst på Fi är bortkastad."
• "Fi tar våra röster. De borde faktiskt inte få finnas."

Just nu svämmas nätet över av sådana påståenden från självutnämnda förståsigpåare som inte har greppat det där med demokrati. I själva verket säger de:
"Rösta inte på något som utmanar etablissemanget. Vi i etablissemanget tycker inte om det. Och det är vi som har rätt. Inte du."

Så: Rösta efter ditt eget huvud! Någon gång är det kanske dags att utmana just det där som alla tar för givet, det där kalla, kloka, beräknande, strategiska och taktiska. Kanske är det dags att ge människan en chans?

Det tänker jag göra!

Varför köra i diket gång på gång?

Nu är det ju valrörelsens slutspurt, och att man får räkna med lite onyanserade inlägg här och där är väl bara naturligt. Det lovas både det ena och det andra. överbuden står som spön i backen, som i tidigare valrörelser. Dock finns det anledning att stanna upp lite och tänka till. Jag tycker i varje fall att det är en god ambition.

Man kan nämligen som vanlig menig i röstkollektivet Sverige ta sitt eget ansvar, men ibland undrar jag hur det står till med den saken. Det är svårt att lyssna på allt i mediebruset, men hur mycket reflekterar vi över våra egna filter? Jag tror att det är alltför sällan. Det enklaste är ju att säga "Jag vet att jag är X-partist och därför har alla andra fel." Då har man ju redan bestämt sig, och det kanske är helt rätt. Det blir dock lite problematiskt när motståndarlaget börjar driva samma politik som det egna partiet. Är det fel då också eller kan man medge att det åtminstone är lite rätt?

Och hur är det med dikeskörningen? När ett parti protesterar mot att andra partier kör i det ena diket, och i de fall där dessa partier faktiskt styr landet så rör det sig ju om att hela samhället kör snett, så bara måste det tolkas som att man ska köra i det andra? Vi har frågan om den patriarkala könsmaktsordningen med en förtryckande heterosexuell norm som Fi påtalar. Då blir man beskylld för att förespråka matriarkat och enbart lesbiskt leverne. När klassamhället ifrågasätts, den fråga som V (och tidigare S) har som övergripande samhällsperspektiv, så måste det betyda att all privat företagsamhet är ond och att alla ska klä sig i likadana kläder. I själva verket vill man ju bort från diket och upp på den hållbara vägen som leder till en rättvis framtid. Det handlar inte om matriarkat och likriktning, det handlar om förändring i rättvis riktning. Är det fler än jag som reflekterar över den här taktiken/retoriken?

Jag tror att vi måste börja tänka i termer av vår egen förförståelse. Vi kan aldrig ta bort den eller utplåna den, men vi kan vara medvetna om vad den betyder för vårt eget seende. Jag läser ju som ni vet teologi just nu. I den kurs som nu har startat studerar vi bibeltexter och olika sätt att tolka dem. I de studierna bär jag med mig många och långa erfarenheter efter många år i olika kyrkomiljöer. Jag vet att det finns människor som hävdar att Guds ord är Guds ord i konkret mening och att det därför ska tolkas, eller knappt tolkas förresten, det ska läsas och förstås bokstavligt. När man närmar sig fältet lite mer vetenskapligt så ser man att det finns en mängd olika perspektiv att lägga på ordet, och det finns olika sorters tolkningsramar som ger utrymme för kontextualisering och som ger en långt mer kvalificerad förståelse för innebörden. Tillhör man den första skolan, den lite mer bokstavstroende, så kan det sistnämnda ses som ett heretiskt avståndstagande till både Bibelns ord och Gud själv. Jag tror inte att det är så. Jag tror att Guds rikedom kan speglas ännu mer om vi använder den hjärnkapacitet vi har fått oss till skänks. Det mångsidiga och rika i att vara människa måste ha en betydelse för hur vi kan erfara Gud. Vi ska inte vara rädda för de förmågor vi har fått. Vi har ju fått dem för ett speciellt syfte, eller hur?

Så jag känner igen tongångarna från både politiken och kyrkan. De nyanserade bilderna, den respektfulla debatten och diskussionen och förmågan att se annat än rätt eller fel, svart eller vitt och ont eller gott råder det tyvärr alltför ofta brist på. En handling är inte enbart det ena eller det andra, den kan vara både och, precis som en värdering eller en åsikt. Vi får hjälpas åt här. Vi behöver färgerna, de spännande formerna och de nya tankarna, men det kräver att vi först tittar på oss själva och ser vad vi själva inte vågar eller vill se. Dumheten står nämligen på lur bakom en omedveten förförståelse.

Kör inte i diket varje gång! Man når lättare sitt mål om man kör på vägen, har blicken riktad framåt och håller utkik åt sidorna! Och glöm inte rösta för framtiden på söndag!

Ett oroväckande ointresse för...

Trots att jag just idag fysiskt troligen känner av den stress som har fått råda i mitt liv sedan början på förra veckan så kröp mungiporna upp avsevärt vid läsningen av morgontidningen. Magvärken försvann inte, men jag glömde den ett tag. Jag läste Barometerns kultursidor.

Jag håller med Tina Jeppsson i mycket av det hon skriver om landstingspolitikernas kulturvanor och kulturintresse. Det finns en hel del att önska i de frågorna. Artikelserien där partiernas främsta företrädare har intervjuats har varit upplysande på många plan, även om intervjun med SD sticker ut. Det Claus Zaar ger uttryck för är något av det mest inskränkta jag någonsin har läst. Om en sådan uppfattning kring kultur, människors skapande och allas rätt till kulturella uttryck, språk och upplevelser skulle ges inflytande ser framtiden mörk ut för vår regions utveckling. Det blev liksom dumstruten på, om man nu ska vara tydlig.

Övriga politiker har haft åtminstone en kultur- och utvecklingsbejakande inställning, om än i olika grad. Samtidigt har det dubbla ansvaret (pengarna kommer från landstinget och fördelningen görs av Regionförbundet) medfört att avståndet mellan kultur och landstingspolitik har ökat. Den direkta kontakten med utövare och institutionsledning sker på Regionförbundet och inte med landstinget. För oss som befinner oss på kultursidan är det oklart var ansvaret finns. Om inte landstinget skjuter till mer pengar har inte Regionförbundet mer att fördela, men vem ska man då uppvakta när behov uppstår? Det är ett dubbelkommando som inte är optimalt, men så länge landstinget har rätt att ta ut skatt och Regionen inte har det så kommer det att bestå, om man inte lyfter tillbaka hela kulturfrågan till landstinget igen. Sedan är det ju tveksamt om bristande namnminne är ett tillförlitligt mått på hur intresserad man är av kultur... Det är ett enkelt grepp, men det är klart, om man faktiskt HAR kontakt med länsinstitutionernas ledning så kanske man bör kunna lära sig deras namn. Det handlar ju om ytterst om respekt.

MEN, så ser jag då detta i dagens Barometern, just den dag då landstingspolitikernas ointresse för kultur diskuteras i en krönika på samma sida och där deras obefintliga minne för namn blir en av huvudpoängerna. Socialdemokraten Gunilla Carlsson, ordförande i riksdagens kulturutskott, besöker idag en rad institutioner i Kalmar. Denna information illustreras med en bild, med vidhängande sosseros, föreställande Gunilla Carlsson (M), tidigare biståndsminister. Vad ska man säga? "Ett oroväckande ointresse för politik" kanske?

Ingen skulle vara gladare än jag

Svar på en insändare i Östran 9 september, publicerat den 10 september

Carina Adolfsson-Elgestam och Margaretha Lööf-Johansson hänvisar på insändarsidan till en insändartext som jag inte har skrivit, men jag kan bemöta deras synpunkter ändå. Jag har nämligen fått mycket frågor angående min beskrivning i andra sammanhang av den politiska miljön, en miljö som lämnar en hel del i övrigt att önska om vi ska kunna kalla den modern, demokratisk och jämställd.

Ingen skulle vara gladare än jag om jag har fel. Efter 20 års erfarenhet av lokalpolitiken i Kalmar tror jag mig ändå ha en viss insikt i hur beslutsprocesserna fungerar, därav min beskrivning. Jag väntar med spänning på att det jag efterlyser ska inträffa, nämligen att en kvinna kan ta fighten med den manliga förhärskande normen (läs makten) på allvar och också vinna den.  Jag gjorde ett försök, i själva verket flera, men priset blev högt. Det hade varit så mycket enklare för mig om jag velat och kunnat spela det förhärskande spelet, men jag kan inte av självrespekt sänka mig så lågt. Genom politiken ska vi bygga ett samhälle där alla får plats, inte skapa positioner för ja-sägare. Det är min övertygelse.

Men som sagt, jag tror på en ljus framtid. Den kan dock bara bli verklighet bara om vi kvinnor inser problembilden på allvar. Jag upprepar Madeleine Albrights ord: ”Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra.” Det är måhända att ta i. Om tillvaron hinsides vet vi ju väldigt lite, men med lojalitet, raka ryggar och solidaritet kan vi komma långt i den här världen, mycket längre än vi gör på varannan plats på en valsedel.

Birgitta Axelsson Edström, Kalmar

Medlem i Feministiskt initiativ

Höstmåndag

Gråmulet idag. Regnet kommer och går. Asfalten är mörk av väta och den lilla träddungen utanför balkongen börjar på allvar skifta i höstfärger. Ni som känner mig vet: Jag trivs!

Men det är klart, det hade ju funnits trevligare sätt att starta arbets- och studieveckan än att pinna ner till polisstationen för att göra en anmälan, men nu är den gjord och jag får väl helt enkelt lita på att polisen gör vad de kan och ska göra. Jag fick i varje fall prata av mig, någon lyssnade och tog det hela på allvar. Det känns bra! Och på hemvägen pep bränslemätaren. Nu är bilen fulltankad igen, det är också bra!

Nu väntar studier resten av dagen. Jag känner mig själv. Det blir litteraturläsning i soffhörnet, under läs- och flitlampans sken och med omväxlande kaffe och te i Barbapapamugg som sällskap. Då kan man glömma den ganska hårda och hänsynslösa världen utanför för en stund, en värld som innehåller element som inte gillar kvinnor som har egna åsikter och som dessutom vågar stå för dem utan hotar med tystnad. Ja, jag kan väl erkänna en sak: Det är inte första gången jag tar emot sådana budskap. Jag börjar bli van. Tyvärr.

Men nu väntar boken, lampan och Barbapapa :-)

Och sedan, nån gång framöver, ska jag rösta. Gör det du också! Rösta för framtiden och för rättvisan, mot förtryck och mot diskriminering!

Grattis Kalmar AIK!

Foto: Pierre Edström

Igår säkrade Kalmar AIK seriesegern efter en lång sejour i östra Elitfyran och är nu inte bara klara för trean nästa säsong. Man är seriesegrare också med fyra omgångar kvar att spela. YES! Med guldhattar efter seger över tabelltvåan Hvetlanda med krossiffrorna 7-0 på Fredriksskans firade laget till tonerna av We are the Champions. Och JA, jag erkänner. Det kom en tår i ögat på mig också, eller flera var det ju faktiskt om jag nu ska vara lika ärlig som vanligt. Det var stort. Det kändes. Det är killar som har kämpat länge, det är en förening som har gått på knäna ännu längre och det är en förening som har en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Det är arbetarklubben, det är föreningen som sedan länge gör allvar av alla fina ord om integration och det är ett lag som har befunnit sig i strykklass av olika skäl sedan hedenhös. De är underdogs, och sådana är värda respekt! Och igår fick de inte bara respekt, de fick även guldhattar :-) Och som de har spelat den här säsongen! Tack för underhållningen!

Idag är det min mormors födelsedag. Hade hon levt hade hon fyllt 111 år. Det gör hon inte. Hennes hjärta slutade att slå strax efter hennes 74-årsdag. I samma grav finns askan efter morfar. Morfar spelade i Kalmar AIK, och hans hjärta slutade aldrig att slå för Klubben. Jag tror att det slår fortfarande trots att han gick ifrån oss 1992. Jag minns så väl när jag var liten och gick i samma lekskoleklass som dottern till Kalmar FFs dåvarande tränare, Lars Laban Arnesson. Jag fick liksom inte ihop det där. Det var ju bara KAIK det handlade om hemma, men det var KFF som skördade framgångarna. AIK låg i trean och spelade mot Grimsås och Norrby, FF låg i tvåan och mötte IFK Sundsvall. Jag frågade morfar: "Men är inte FF bättre än AIK egentligen?" Svaret blev: "Det är klart att dom är bättre. Dom är ju en hel division bättre, men det är Klubben vi håller på."  Det hade han lärt sig från barnsben när han kollade fotboll med sin far. Det var inte sprättarna i FF som skulle ha sympatierna, det var arbetarna i AIK. Punkt. Så kände vi i lekis också. När vi gick på led genom Berga och Funkabo på väg till eller från olika lekplatser så var det AIK vi sjöng om. Alla utom Christina. Hon var ju tvungen, för sin pappas skull, att hålla på FF ;-) Sedan har ju historien flutit på, och vi vet ju alla vilka som har dragit det längsta strået. Sånt kan livet vara. Men morfar höll fast vid sin övertygelse och vägrade konstant att ta på sig kläder som det fanns rött i och varje gång FF förlorade så spelade ett litet leende i ansiktet, men det var mycket mindre än det leende som fanns när Klubben vann. Alltså, jag gillar ju människor som lever som de lär!

Idag lämnade jag en bukett vid mormors och morfars grav. Den har de rätta färgerna som ni ser. Jag gratulerar mormor på födelsedagen och morfar till avancemanget. Klubben är tillbaka i trean där de var när jag var liten (Ssccchh, säg inte att seriesystemet är ändrat!) och ordningen är återställd. Nu ser vi framåt! Den ljusnande framtid är vår, förutsatt att det finns en hemmaplan att spela på. Faktum är ju att Ängö BK fortfarande har chans på avancemang till trean de också, och då har vi i Kalmar två lag som ska spela i division tre men som börjar se en aning husvilla, eller hemmaplanvilla, ut. Undrar hur kommunen har tänkt sig det här då, när Fredriksskans ska bebyggas och Kalmars centrum förtätas ännu mer. Det kan väl ändå inte vara meningen att det inte ska gå att spela fotboll i stan längre när fler och fler barnfamiljer bosätter sig centralt?

Om en vecka är det val. Håll rasisterna ute från de beslutande rummen. Låt inte primitiva känslor ta överhanden utan rösta med både hjärta och hjärna. Det är så vi människor kan visa att vi är människor och inte djur. Ut med rasisterna, in med feministerna. "Rättvisan framför allt" - Hur svårt kan det vara?

Jag fick ett mail...

Jag fick just ett mail från signaturen AH G med e-postadress "vi.ses.snart.igen@gmail.com". Jag delar det gärna med fler. Avsändaren, som ju alltså inte vågar stå för vad han skriver, verkar ha det ganska jobbigt. Allvarligt talat, vad tycker ni om nivån på detta? Och bör jag vidta några åtgärder?

Vad får man om man blandar en religiös kommunist med en ninjafeminist? Jo, en korkskalle! Eller är det tvärtom...?

Det är ju sorgligt att se att någon (ÖVERHUVUDTAGET NÅGON) låter sig påverkas av katastrofen Gudrun ens EN (1) gång trots att hon gör bort sig (för att uttrycka det milt) gång på gång på gång... Och nu har du lyckats med den bedriften två gånger! Bra jobbat!

Inte nog med att hon har det ofattbara dåliga omdömet att uppträda asberusad offentligt och pissa ner en biograffoajé, du menar att hon inte ens kan stava till varken gubbvälde eller haremsdamer (vad fan dom nu har med nånting att göra?). Men en sak kan hon stava till och det är taliban! Alltid nåt......

Vet du va', Birgitta? En gång, för länge sen nu, tyckte jag att du hade ganska vettiga åsikter - trots att du då var religiös och kommunist. Men nu...
Det var ju tydligen bara en fasad du då försökte visa upp, men när fasaden krackelerade kikade korkskallen ut!

Kommunist? Tja, det är ju faktiskt, och trots alla utrotningsförsök dom lyckats åstadkomma under historien, lika tillåtet att va' som alla dom du inte gillar eller tycker ska få finnas. Jämfört med dom är ju SD rena rama korgossarna! Ja, förresten, det kanske inte är rättvist att jämföra dom med kristna pga alla inkvisitioner och korståg genom tiderna?! Men kristendomen vet du ju också allt om, eller hur?

Ninjafeminist?! Ja men för helvete arma sate! Hur barnslig är det tillåtet att va' och samtidigt ha mage att kräva att bli tagen på allvar?! Det är ju inte bara korkat - det är ju dumt på riktigt!!! Det är så dumt att det t.o.m. dumförklarar er själva!

Fi?! Fi som i Fittstimmet... Ja, mer respekt än så förtjänar dom/ni inte... Varför? Jo, genom att skylla all "jävelskap" som drabbar kvinnor (barnafödande, missade chefsjobb å sån skit...) på talibanerna... jag menar männen... så inkompetentförklarar ni ju er själva eftersom ni kräver att männen frivilligt ska upplåta platserna ni på egen hand inte klarar av att skaffa!!! Alltså; kvinnoföraktet finns hos feministerna! Sug på den! (beklagar ordvalet... INTE)

Varför bryr jag mig? Jag kunde bara inte låta bli för jag inbillar mig att du faktiskt inte skämtar...
Det goda detta för med sig är ju att jag slipper i fortsättningen för det kommer bli riktigt jävla tyst om och omkring dig fr.o.m nu!

S(t)imma lugnt! Än regerar drulen!