Jag var på järnvägsstationen igår och tryckte i mig en snabb Cola Max-burk och en veggoburgare. Medan jag åt i stressen så kom en tiggare och ställde sig framför mig med sin tomma pappmugg. Jag hade INGA kontanter, och maten som jag hade betalat med plastkortet kunde jag ju gärna inte ge bort när jag hade börjat äta av den, men inte smakade den gott efteråt... Det är viktigt att försöka tänka ett steg till här, alltså att inte vilja ha bort tiggarna från våra gator, torg och offentliga miljöer för att vi far illa av dem utan istället arbeta bort tiggeriet för att ingen ska behöva tjäna sitt uppehälle på det sättet. Det är SÅ vi löser problem, inte genom förbud som grundar sig i den välbeställdes krav på att få konsumera i överflöd i fred. Men, som sagt, det svider att stå där och må illa av sin egen otillräcklighet. Kanske är det den känslan som sitter kvar idag.
Men så här måste jag nog lära mig att tänka istället, inte bara för egen del utan för allas. Vi har samma värde, ingen är illegal, vi har ansvar för varandra över gränser och vi ska se varandra som vänner istället för fiender. Tänk vad svårt det är!
Vi behöver nog hjälp. Från högsta ort. Hur ska vi annars kunna påverka förhållanden som är snedvridna i hela världen? Vi kan ju knappast skryta över att vi ens har löst problemen på hemmaplan, eller hur?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar