fredag, november 21, 2014

Växjö Domkyrka lite vid sidan av...

På väg till stiftskansliets miljögruppsmöte gick jag förbi Växjö Domkyrka. Det finns ju tillfällen när man faktiskt känner att man bör göra något, fastän man inte riktigt begriper varför. Jag har ju passerat kyrkan mängder av gånger utan att gå in. Idag ropade den på mig, och jag hade faktiskt några minuter över mellan tåget (som i vanlig ordning var en aning sent) och mötets start. Jag gick in. Kyrkan hade precis öppnat för dagen och den höll på att smyckas inför en begravningsgudstjänst som enligt programmet skulle hållas vid lunchtid. Därinne rådde, precis som i Koppångens text där en vintrig väg utanför en kyrka beskrivs med orden ”stillhet och tystnad”, just stillhet och tystnad. Marken har inte färgats vit i Småland än, och en av mina medresenärer på tåget från Kalmar hade till och med klätt sig i kortbyxor, men ändå var det Koppången som spelade i mitt sinne. Ja, det är ju inte vinter än, men höst är det nog trots allt, och även den kan vara stilla och tyst åtminstone inomhus.

Jag gick in i kyrkvärmen och drogs mot norra sidoskeppet där det hänger en stor målning. Den föreställer nattvardens instiftande och utfördes av Georg Engelhard Schröder efter kyrkobranden 1740. Den har tidigare tjänstgjort som altartavla. Nu hänger den lite vid sidan av och i visst mörker. Därför har jag inte lagt märke till den förut.

Foto taget av Bernt Fransson, Lindås och hämtat från Wikipedia
 Jesus är, som ni ser, bildens absoluta centrum. Det är inte bara så att han har en lysande gloria, nästan allas blickar är riktade mot honom. Han har berättat om det lidande han står inför, och lärjungarna är naturligtvis bestörta. Vad kommer att hända nu? Jesus är ju Guds son. Han är Messias. Han är den som ska komma och bringa seger, rättvisa och upprättelse inte bara för Israel utan för hela världen. Han är den som profeterna talar om. Han är större än Adam och patriarkerna, trots att han red på ett löjligt litet åsneföl då han triumferande skulle dra in i Jerusalem. Han är helt enkelt GUD själv. Ska han dö??? Oron och ångesten syns hos lärjungarna, men inte bara där. Den syns på Jesus själv. Han vet ju vad han ska gå igenom.

Till höger, i förgrunden, utspelar sig ett annat drama. Judas är på väg bort från bordet. Han vet vad han har gjort. Han är förrädaren. Han är rädd, och troligen väldigt skuldmedveten. Han är avslöjad. Jesus har precis visat att han vet vad Judas har gjort. Han tittar med orolig blick på konstnären vilken i sin tur låter Judas ögon möta våra, vi som tittar på tavlan. Judas är en människa, precis som vi, och han har gjort fel. Känner vi igen den blicken? Den kanske gör ont att möta? Det är inte konstigt. Vi har nog haft den blicken själva otaliga gånger. Men vi har fått förlåtelse. Skulden är betald. Offret är utfört. Jesus dog, och en viktig roll i den processen spelade Judas.

En av lärjungarna har släppt fokus på Jesus och tittar istället på Judas. Vilken lärjunge är det? Det framgår inte av tavlan. Vi vet inte, men just den mannen behövde just jag se idag. Vad är det vi kan läsa i hans blick? Är det undran? Är det fördömande? Är det vrede? Eller sorg? Det kanske inte är så viktigt. Det viktiga kanske är att han har släppt fokus från den som är sanningen själv för att istället fokusera på den som avviker och som helt uppenbart har gjort fel. Varför gör man det valet? Kändes det bra? Kändes det bra att jämföra sig med den som gör fel istället för med den som är syndfri? Ja, kanske var det så. Vi människor har en liten tendens att döma ut andra, men syftet är ofta att vi då kan få känna oss en aning bättre själva. Eller så är det inte alls så det var. Han kanske av genuint intresse och omsorg om Judas ville veta vart han skulle ta vägen. Judas var ju ändå en av de tolv, en i det utvalda gänget. Hans närvaro var förstås lika viktig som de andras. Men det är inte den attityden jag ser i bilden. Jag ser en annan.

Och den attityden tycker jag inte om, inte hos mig själv heller, men det positiva är att det just är DÄR, hos mig själv, som jag kan göra något åt den. Jag tror nämligen att det är långt bättre, smartare och klokare att fokusera på rätt saker än på fel. Dessutom så mår man mycket bättre i det långa loppet. Jesus kom med evangelium, inte med Klagovisor. Bara det borde vara tydligt nog.

Inga kommentarer: