Shine on me...

I heard the voice of Jesus say:

"Come unto me and rest

Come unto me, my weary one

Lay all your burdens down"

Shine on me, oh shine on me

Let the light from the lighthouse

Let it shine on me

Apropå budget

Jag följer den kommunala budgetdebatten på avstånd numera, men är man samhällsintresserad så är man, även om man inte längre sitter med i de beslutande rummen. Dessutom är det ju då man kan tycka och tänka fritt, så jag passar på att göra precis det :-)

• Jag bor inte i Nybro kommun, men jag har jobbat där. Jag förstår inte riktigt hur man ska få plus och minus att gå ihop där när man både säger nej till fastighetsförsäljning och till skattehöjning. Det lär bli ett delikat problem för den nyförlovade alliansen att lösa framöver. Att man säger nej till försäljningen är både logiskt och klokt, och dessutom helt i linje med väljarnas besked i september, men resten???
• Moderaterna i Kalmar har tydligen gjort bort sig. Åtminstone anser Centerns starke man det. Man presenterar inte ett fullgott budgetalternativ utan en viljeinriktning, och längre än så kom man tydligen inte. Dessutom blev man "tvingade" att rösta för majoritetens budget, hur nu det gick till. Nåja, vi måste väl ändå vara lite mänskliga och inse att läget är nytt för M, med nya representanter på de högsta positionerna. Det är ju ett problem Centern inte har. De gör sig ju av med de nya och behåller di gamle så länge det bara går och låter förnyelsen istället ske genom att man byter fot då och då.
• Jag tycker att det är tråkigt att det största oppositionspartiet nedvärderar kulturen och vill skjuta kulturcentrum på framtiden och istället bygga ny simhall. Jag trodde ju att det fanns en politisk enighet bland de demokratiska partierna om värdet av kultur och estetisk bildning men jag hade tydligen fel. Självklart måste simhallen också åtgärdas, men var sak har sin tid. Man behöver inte sätta idrott och kultur emot varandra utan man kan göra både och, om än inte samtidigt. Vill vi satsa på Kalmar som motor i regionen så måste vi ge kulturen bättre förutsättningar.
• Folkpartiet har övertagit Centerns gamle Särimner och tänker i sitt budgetförslag sälja Kläckeberga gård. Är det sådant man kallar intellektuell återanvändning? Kanske inte förresten. Det handlar nog bara om återanvändning.
• SD vill spara pengar på minskad invandring. Det var ju ingen nyhet alls, men jag nämner det ändå utifall någon skulle riskera att glömma vad det bruna partiet egentligen står för.
• Jag tycker att det är tråkigt att det inte finns någon fungerande opposition värd namnet i Kalmar. Det utarmar det politiska samtalet och på sikt hotas det demokratiska engagemanget. Jag hoppas på en vitalisering! Det skulle de allra flesta tjäna på, inte minst väljarna bland gräsrötterna.

Men nu ska jag inte gnälla mer. En del gillar ju inte när jag gör det. Vädret och sommardäcken satte stopp för mina planer att åka till stiftsfullmäktiges möte idag, men solen skiner och det är kallt och gott ute. Kanske blir det en promenad vad det lider. Lite syre har väl aldrig förstört lärande och läsande? Nej, och inte beslutande heller vad jag vet. Kanske skulle även den kommunala demokratin må väl av lite stärkande promenader i den verklighet som man beslutar om?

Internationella dagen för avskaffande av våld mot kvinnor

Idag är det tydligen internationella dagen för avskaffande av våld mot kvinnor. Dagen instiftades 1999 av FNs generalförsamlings tredje kommitté. Våldet hindrar kvinnor att uppnå jämställdhet i samhället såväl i juridisk som i politisk och ekonomisk mening hävdade man. Våld definierades som handlingar som orsakar fysisk, sexuell eller psykologisk skada både i offentlighet och i privata sammanhang. Formuleringarna har fortfarande bärighet. Så ser verkligheten ut.

Idag ska vi påminnas om just detta, inte om att det också finns våld som riktar sig mot djur eller att kanelbullen kan känna sig diskriminerad just för att den inte hyllas idag. Idag ska vi rikta ljuset på att kvinnor får sin rättmätiga frihet beskuren både på kort och på lång sikt. Det är inte just idag vi ska säga "det finns kvinnor som slår också", men det är så det är. I vart och vartannat debattinlägg så måste detta framhållas, och jag undrar VARFÖR?

Året har 365 dagar. Minst. En av dem är den 25 november. En annan är den 8 mars. Dessa två dagar ska vi ALLTID påminnas om att det finns annat än kvinnor och kvinnors villkor som ska uppmärksammas, men hur många pekar på att Budapestbakelsen kan känna sig bortglömd på Kanelbullens dag???

Sanningen är väl helt enkelt att sanningen gör ont. Våld mot kvinnor utgör ett högst reellt hinder för rättvisa, och det är inte staten eller landstingen eller kommunerna som har ansvaret för detta. Det är du och jag. Faktiskt. Det är vi, vi som ser att vi behöver ta ett gemensamt ansvar för att bygga ett samhälle som låter människor få vara fria. Det ansvaret kan aldrig överlåtas till "någon annan". Det är VÅRT. Också. Och alla andras, men främst vilar ansvaret på oss som har begripit. Den som inte begriper kan helt enkelt inget göra. Den som inte själv har konfronterats med konsekvenser av våld och förtryck eller saknar förmåga att sätta annat än möjligheten till egna fördelar och framgångar på sin agenda fattar ju inte. Hur många kvinnor ska betala för att vi överlåter makten till sådana?

Nej, ansvaret är VÅRT, HÄR och NU. Sätt gränser. Reagera. Lev som du lär. Var inte tyst. Tystnaden göder nämligen förtrycket. Män och kvinnor med ett levande hjärta på rätta stället, det är NU vi kan göra skillnad! Och i morgon. Men nästa år kan det faktiskt vara för sent. Hur många kvinnor har blivit ihjälslagna, våldtagna och inlåsta till dess? Deras liv är väl långt mer värda än en kanelbulle, eller???

Om en månad... eller strax därefter...

Ja, det känns ganska overkligt men sanningen är att jag om exakt en månad förväntas fira något slags jubileum. Och det är lika bra att säga det med en gång: Det tänker jag inte göra. Inte då. Jag känner mig nämligen inte en dag äldre än jag är på bilden nedan. Likheterna mellan då och nu är för övrigt slående (utom utseendemässigt förstås. Jag har lite mörkare och längre hår nu ;-)). Jag lägger väl i stort sett lika mycket tid på att lära mig förstå hur världen och jag själv fungerar nu som jag gjorde när jag gick hemma på gräsmattan på Fasanvägen den där sommaren. De ljusblå ögonen och det nyfikna sinnet är desamma.

Men om det nu skulle vara så att någon mot förmodan skulle vilja komma och umgås lite över en bit mat (av något slag som jag ännu inte har bestämt) så tänker jag hålla öppet hus vid en annan tidpunkt, nämligen lördagen den 10 januari. Om Du vill komma, och Du ska veta att just Du är hjärtligt välkommen, så hör gärna av dig till Pierre per mail pierre.edstrom@ltkalmar.se eller via telefon 070-265 64 27. Det är bra om Du meddelar ev behov av specialkost så att vi inte står där när dagen väl kommer och inte kan ge dig något att stoppa i magen. 

Det där med att fylla år är inte något jag känner mig speciellt bekväm med, och inte blir det bättre av att jag alltid gör det mitt i den allra mest heliga och stressiga helg som vi har i det här landet, men det där är ju något jag helt enkelt får leva med. Jag börjar faktiskt bli van! Det vore ju konstigt annars efter så många juldagsfödelsedagar, men det är i sanningens namn ingen väl vald födelsedag trots att jag delar den med Jesus ;-) 

En härlig festdag den 10 januari när vi firar livet och glädjen tillsammans ser jag dock fram emot, så känn Dig varmt välkommen! Ta med Dig ett glatt humör och bara kom!

Östra Småland levererar!

Pigga Östra Småland levererar ett uppslag om vår konsert Änglaljus idag! Läs här!

Två små tillrättalägganden bara som behöver göras angående texten i slutet som handlar om mig:

• Jag har tagit 45 hp hittills i teologi, inte 75. Så snabb är inte ens jag, men högsta betyg är det på de 45 i varje fall ;-) Jag hoppas dock komma upp i 60 innan den här terminen är avklarad i slutet av januari.
• Idiotförklarad blir man inom politiken. Det hör till vanligheterna och troligen inget som bara jag har upplevt. Speciellt drabbade är ju företrädare för små partier som har jätten GluffGluff emot sig, och det tär både utåt och inåt. Fråga mig om det. Jag vet.

Men nu glömmer vi gammal bråte. Visst är det roligt med lite lokal uppmärksamhet för det ideella livet i vår kommun? :-)

Växjö Domkyrka lite vid sidan av...

På väg till stiftskansliets miljögruppsmöte gick jag förbi Växjö Domkyrka. Det finns ju tillfällen när man faktiskt känner att man bör göra något, fastän man inte riktigt begriper varför. Jag har ju passerat kyrkan mängder av gånger utan att gå in. Idag ropade den på mig, och jag hade faktiskt några minuter över mellan tåget (som i vanlig ordning var en aning sent) och mötets start. Jag gick in. Kyrkan hade precis öppnat för dagen och den höll på att smyckas inför en begravningsgudstjänst som enligt programmet skulle hållas vid lunchtid. Därinne rådde, precis som i Koppångens text där en vintrig väg utanför en kyrka beskrivs med orden ”stillhet och tystnad”, just stillhet och tystnad. Marken har inte färgats vit i Småland än, och en av mina medresenärer på tåget från Kalmar hade till och med klätt sig i kortbyxor, men ändå var det Koppången som spelade i mitt sinne. Ja, det är ju inte vinter än, men höst är det nog trots allt, och även den kan vara stilla och tyst åtminstone inomhus.

Jag gick in i kyrkvärmen och drogs mot norra sidoskeppet där det hänger en stor målning. Den föreställer nattvardens instiftande och utfördes av Georg Engelhard Schröder efter kyrkobranden 1740. Den har tidigare tjänstgjort som altartavla. Nu hänger den lite vid sidan av och i visst mörker. Därför har jag inte lagt märke till den förut.

Foto taget av Bernt Fransson, Lindås och hämtat från Wikipedia

 Jesus är, som ni ser, bildens absoluta centrum. Det är inte bara så att han har en lysande gloria, nästan allas blickar är riktade mot honom. Han har berättat om det lidande han står inför, och lärjungarna är naturligtvis bestörta. Vad kommer att hända nu? Jesus är ju Guds son. Han är Messias. Han är den som ska komma och bringa seger, rättvisa och upprättelse inte bara för Israel utan för hela världen. Han är den som profeterna talar om. Han är större än Adam och patriarkerna, trots att han red på ett löjligt litet åsneföl då han triumferande skulle dra in i Jerusalem. Han är helt enkelt GUD själv. Ska han dö??? Oron och ångesten syns hos lärjungarna, men inte bara där. Den syns på Jesus själv. Han vet ju vad han ska gå igenom.

Till höger, i förgrunden, utspelar sig ett annat drama. Judas är på väg bort från bordet. Han vet vad han har gjort. Han är förrädaren. Han är rädd, och troligen väldigt skuldmedveten. Han är avslöjad. Jesus har precis visat att han vet vad Judas har gjort. Han tittar med orolig blick på konstnären vilken i sin tur låter Judas ögon möta våra, vi som tittar på tavlan. Judas är en människa, precis som vi, och han har gjort fel. Känner vi igen den blicken? Den kanske gör ont att möta? Det är inte konstigt. Vi har nog haft den blicken själva otaliga gånger. Men vi har fått förlåtelse. Skulden är betald. Offret är utfört. Jesus dog, och en viktig roll i den processen spelade Judas.

En av lärjungarna har släppt fokus på Jesus och tittar istället på Judas. Vilken lärjunge är det? Det framgår inte av tavlan. Vi vet inte, men just den mannen behövde just jag se idag. Vad är det vi kan läsa i hans blick? Är det undran? Är det fördömande? Är det vrede? Eller sorg? Det kanske inte är så viktigt. Det viktiga kanske är att han har släppt fokus från den som är sanningen själv för att istället fokusera på den som avviker och som helt uppenbart har gjort fel. Varför gör man det valet? Kändes det bra? Kändes det bra att jämföra sig med den som gör fel istället för med den som är syndfri? Ja, kanske var det så. Vi människor har en liten tendens att döma ut andra, men syftet är ofta att vi då kan få känna oss en aning bättre själva. Eller så är det inte alls så det var. Han kanske av genuint intresse och omsorg om Judas ville veta vart han skulle ta vägen. Judas var ju ändå en av de tolv, en i det utvalda gänget. Hans närvaro var förstås lika viktig som de andras. Men det är inte den attityden jag ser i bilden. Jag ser en annan.

Och den attityden tycker jag inte om, inte hos mig själv heller, men det positiva är att det just är DÄR, hos mig själv, som jag kan göra något åt den. Jag tror nämligen att det är långt bättre, smartare och klokare att fokusera på rätt saker än på fel. Dessutom så mår man mycket bättre i det långa loppet. Jesus kom med evangelium, inte med Klagovisor. Bara det borde vara tydligt nog.

Änglaljus!!!

Julkonserten Änglaljus är en upplevelse som 2014 går in på sitt tjugoförsta år. Den har getts i hela landet, från längst i söder till långt upp i norr. Det är en riktig julstämning. Du går mot konserthuset och möts av fladdrande marschaller som vackert lyser upp till stämning i vintermörkret.

 
Du möts sedan i entrén av barn som bjuder på pepparkakor. Du går in i en vacker julutsmyckad konsertsal. Det har kommit imma på fönsterrutorna.

En känsla av ett andrum infinner sig. Ljuset dämpas och tonerna sätts vid pianot. Procession kommer igång från kören och en fantastisk melodi vid namn Änglaljus framförs.  Den beskriver i ord och ton vad julen handlar om.

Du är i ÄNGLALJUS!

Årets artister:

Sofia Källgren är en av våra mest mångsidiga och folkliga artister. I över 20 år har hon samarbetat med symfoniorkestrar, stråkensembler, körer och en rad andra artister. Tommy Körberg, Robert Wells, Anders Ekborg, Putte Wickman, Peter Jöback, Orsa Spelmän och Loa Falkman är bara några exempel.

www.sofiakallgren.com

John Kluge är kritikerrosad för sin mäktiga och finstämda tenorröst och för sin starka scennärvaro. Hans repertoar är fokuserad på den populärklassiska repertoaren men han sjunger även musikal och visor. John har spelat huvudrollerna ”Danny” i musikalen Grease och ”Tony” i musikalen West Side Story. John är dessutom född i Kalmar.

www.kluge.se 

Johan Stengård är sedan 20 år en av Sveriges mest uppskattade och efter- frågade instrumental solister, med ett hundratal konserter per år och allt fler internationella framträdanden i Europa och USA.

www.stengard.com

Carina E Nilsson vid flygeln har lång och unik erfarenhet av att arbeta både på och bakom scen. Med över 4000 spelningar i bagaget är Carina en av Sveriges mest anlitade och uppskattade pianister.

Kören Vox Communis medverkar. Vid pianot tjänstgör Christer Svensson och på bas spelar Åke Eklund. För kören, som har funnits sedan 2007 och som har vuxit fram som ”kommunkören”, är det en stor utmaning att få framföra musik tillsammans med etablerade artister och med den här inramningen. Kören kommer, förutom att framträda med John Kluge, Sofia Källgren och Johan Stengård, att sjunga några julsånger på egen hand. Vi utlovar julstämning, inte bara av änglaslag utan även med mer uppsluppna toner!

Gästartist: Viktor Johansson www.viktorjohansson.com

Evenemangsbeskrivning

Arrangör: Kluge Music Performance www.kluge.se

Kalmarsalen - Kalmar

Datum: Lördag 6 december 2014 kl 19.00

Insläpp och biljettförsäljning från och med en timme innan konsert

Konserten pågår i c:a 1 timme och 40 minuter.

Försäljning: www.ticnet.se

Hemsida: www.kluge.se

Mail: info@kluge.se

För mer info om körens medverkan och arrangemanget i stort i just Kalmar, kontakta gärna körledaren Birgitta Axelsson Edström på mail birgitta.axelsson.edstrom@gmail.com eller tel 0766-267 366.

Välkomna till Änglaljus!

Diktatur nästa?

Igår hade jag full sammanträdesdag och sedan två sångkurser på kvällen så gott som utan uppehåll. Det var en lång dag, men den följdes av en natts god sömn. Det blir gärna så när man får avsluta kvällen med Go tell it on the mountain that Jesus Christ is born! DET känns bra!

Men, det känns inte bra att se hur manfallet breder ut sig i de politiska sammanträdesrummen. Igår hade den sk restalliansen (det som ska föreställa oppositionen utan MP och SD förstås) EN närvarande ledamot vid omsorgsnämndens möte. Det var förste vice ordföranden som var alldeles ensam. Den här gången, till skillnad från förra månadens sammanträde, så fyllde dock majoritetssidan sina platser även om det fanns en del frånvaro där med. Man kan ju inte annat än undra över hur det kan komma sig att man månad efter månad, och att det gäller fler och fler, uteblir från sina förtroendeuppdrag, dessutom utan att säga något i förväg. Det är ytterst märkligt.

Eller så är det inte alls märkligt. Det kanske i själva verket är ganska naturligt. När ett uppdrag känns meningslöst så är det inte särskilt motiverande och engagerande, och då går nog en nutidsmänniska helt enkelt och gör något annat som känns mer meningsfullt. Det är inte många som agerar efter plikt- och ansvarskänsla längre, och varför skulle man? Är det något som lönar sig? Nej, knappast. Det som lönar sig i det politiska livet är att vara ja-sägare och behaga makten. Att sitta som ledamot i en kommunal nämnd och få både nos och svans avklippta samt benen ihopkedjade ger inte speciellt stort handlingsutrymme. Det fattar nog vem som helst. Och inte är det behagligt heller.

Ta bara uppdraget som nu kommer att åläggas äldreomsorgen i Kalmar (med undantag av Södermöre som obegripligt nog fortsätter att vara en apart satellit). Vi har en obalans i budget i år på över 10 mkr. Dessa pengar måste hämtas hem. Nästa år ska vi dessutom spara in 11 mkr ytterligare. Vi kanske kan hänföra ett par miljoner av årets resultat till engångskostnader pga start av nya boenden och omflyttningar, men det är åtskilliga miljoner som vi ändå har i obalans. Under 2015 ska som sagt dessa plus de besparingar som den politiska majoriteten nu lägger ut genomföras. Detta ska ske, om man nu ska tro vad som rapporteras i lokala media, genom att sänka kompetensutvecklingskostnaderna. Man ska inte "åka iväg på kurs" utan fixa det "på hemmaplan". Hur många kurser tror höga vederbörande att anställda på golvet får åka iväg på? Några timmars konferens som tar slut kl 15 och med paus fram till kl 19 för gemensam middag och sedan med övernattning på Stufvenäs är vardag för politikens toppar, men knappast för undersköterskor. Om man tror att man hämtar hem 34 miljoner i kommunens budget på sådana åtgärder lever man i det blå. Dessutom: Om vi inte ser till att ge personalen kompetensutveckling så märks det direkt i kvalitetsbrister. Vi MÅSTE hänga med i utvecklingen. Det sker oerhört mycket inom området som är nödvändigt för våra brukare att få ta del av.

Men ok, man kanske ska låta bli att återbesätta en och annan tjänst också sades det visst. Vilka då? Kommundirektörens? För det var ju viktigt att besparingen skulle ske utan att kvalitet och verksamhet påverkades negativt. Hmmm. Moderaten Fosnes har kritiserat budgeten för att den är ekonomiskt oansvarig. Hon blir sågad av majoriteten idag och anklagad för att som politiker "vilseleda folk". Ja, jag håller inte med Fosnes heller, men nog sjutton spelar man i samma liga i just det avseendet i varje fall.

Faktum kvarstår: Ca 20 mkr ska sparas in i omsorgsnämndens budget. Kvaliteten får inte påverkas. Nämndens politiker uteblir från sammanträdena. Vem ser det som meningsfullt att ta itu med frågan? Jag tänker göra min del. Jag är för mycket ansvarsmedveten för att välja fegvägen och inte vara med när jag har fått uppdraget trots känslan av vanmakt, men jag är ju bara med året ut. Sedan får andra krafter ta över. Jag säger som Ahlmark: Lycka till!

Men när det gäller demokratin i Kalmar kommun är jag bekymrad. Vi har inte demokratin automatiskt, den måste utvecklas och stödjas. Här går utvecklingen istället åt andra hållet. Det är centralisering som gäller, och det klipper bort engagemanget hos de många. Och, vilket jag har sagt tidigare, det kanske är helt enligt plan. Diktatur är ju oerhört effektivt för den som sitter i toppen.

Tack för Höstmys 2014!

Idag fick vi i Vox Communis ett tackkort:

Tack till Världens Barn-kommittén för att vi tillsammans med er fick vara med och bidra till en bättre framtid genom att skapa Höstmys i Kalmar Folkets park!

Och tack till världens bästa kör Vox Communis för att ni finns och alltid ställer upp!

Reflektioner efter en tidningsartikel

Utrensning pågår!
En hel del ska slängas
Ta bort alla delar
som stör harmonin

Sådant som frågar
sådant som undrar
sådant som vägrar
att snällt smälta in

Så går patrullen
från toppen till botten
och härjar med galjar
i maktens garderob

Sen råder tystnad
och sen härskar lugnet
Åtminstone är det
ju så det ska va...

Låt oss bli gråa
och beigea och svarta!
Allt snacket om mångfald
Det skiter vi i...

Utrensning pågår!
Ta bort det som stör oss
Vi vill ha ordning
och lugn i vårt skåp!

Lås sedan dörren
och kasta bort nyckeln!
Om fyra år ser vi
vem friheten vann.

Får man vara hur kortsiktig som helst?

Alla hushåll i KSRRs område ska sedan några veckor sortera ut sitt matavfall och slänga det i speciella gröna soppåsar. Dessa påsar med innehåll ska sedan optiskt skiljas från övriga sopor och återvinnas till biogas och biogödsel. Det är en mycket god tanke, och samvetsgrann som man är så började man att sortera redan när påsarna dök upp hemmavid. Det funkar bra! Hittills har vi slängt två påsar, så inte är det några direkta mängder från oss, men sammantaget med alla andra som gör likadant så kan vi ju komma en bit på väg mot ett mer hållbart liv. Det hoppas jag!

Och det är i det här läget, när satsningen har rullat i två veckor, som en av lokaltidningarna kommer med det stora avslöjandet: De gröna påsarna sorteras inte på anläggningen. Vissa ska användas i testsyfte, men andra hanteras tillsammans med övriga sopor. Skandal! Eller hur?!?

Tack, kära tidning. Alla som letar efter minsta halmstrå för att SLIPPA ställa om sitt beteende vädrar morgonluft. Hela satsningen kan dömas ut. Hushållen "tvingas" till onödigt jobb. Det är precis samma sak med andra sanningar som alla vet om: Återvinningsstationerna är bara till för att hålla människor sysselsatta. Alla sopor därifrån läggs i samma hög sedan, eller hur? För att inte prata om glaset som vi måste lägga i färgat och ofärgat. Det är också meningslöst, för allt blandas, eller hur? Hur mycket sanning ligger det i alla "sanningar" och hur mycket "det vet väl alla"-myter?  Det senaste exemplet är den enögda rapporteringen kring "forskarresultaten" kring ekologisk produktion i jordbruket. Bakåtsträvarna och korttänkarna jublar! Vi behöver ingen omställning! Fortsätt att odla med gifter i produktionen och med hjälp av teknik som spyr ut avgaser. Det är lönsamt! Och så slipper vi ju tänka långsiktigt. Vad bra! Tillväxten i den egna plånboken framför allt. Amen.

Alltså, hur konstigt är det egentligen att en ny process måste testköras? Hur lång tid tror man att det tar innan alla har fattat hur sorteringen i det egna sopskåpet ska gå till? Hur stort var suget efter att komma med ett sensationellt avslöjande? "KSRR har lurat oss!" Ja, jag funderar.... och jag konstaterar att rädslan för förändring, för långsiktigt hållbar utveckling och för en kursändring för vårt strikta kapitalfokuserade samhälle verkar vara överväldigande på sina håll. Så även för en lokal tidning som hellre säljer lösnummer på braskande rubriker och okunniga artiklar än hjälper till i strävandet efter ett bättre samhälle. Men även de måste ju tjäna pengar så klart, speciellt i ett läge där huvuddelen av tidningsinnehållet delas med konkurrenten.

Det är faktiskt ganska sorgligt. Får man vara hur kortsiktig som helst? Ja, tydligen.

Det är i Kalmar det händer...

I Kalmar händer det! Alltså, tja, åtminstone ibland...

Vi har en gammal och ganska infekterad fråga i kommunen. Den handlar om Folkets Park, en anläggning som har sett betydligt ljusare dagar än den gör just nu och då tänker jag inte enbart på höstvädret som detta år känns gråare än någonsin tidigare. Jag menar forna tider då parken fylldes av evenemang, danser, kulturarrangemang och andra sammankomster. Det var länge sedan. Idag är husen på området en ganska sorglig syn. Flera av de gamla byggnaderna är kulturminnesmärkta och får inte rivas, men själva huvudbyggnaden, som är dragig och otät och förmodligen en energiförsäljares våta dröm, dock även oerhört nedsliten med läckande toaletter och söndervridna vattenkranar, kan man göra vad man vill med. Så har läget varit sedan länge. Nu när Monokrom flyttar sin verksamhet därifrån försvinner den sista delen av kontinuerlig verksamhet. Att köra runt anläggningen på auktioner och på att vi i Vox Communis tillsammans med Badrumskören och Världens Barn-kommittén gör Höstmys en kväll om året när vädret är som mest trist går naturligtvis inte. Det handlar om ett sedan länge oerhört eftersatt underhåll och en fastighetsägare som inte har tagit sitt ansvar (och då menar jag alltså INTE Kalmar kommun i första hand som ju varit ägare de senaste åren) som har gjort att efterfrågan på lokalen har dippat. En dag så kostar det helt enkelt astronomiska summor att reparera. Ingen verkar vara villig att åta sig det i dagsläget, men visst är det tråkigt.

Pensionärsorganisationer har riktat sin ilska mot kommunen som liksom brukligt är har fått stå med hundhuvudet trots att problemet inte har varit kommunalt utan i högsta grad partianknutet. Jag fick som ordförande i kultur- och fritidsnämnden och representerande Vänsterpartiet ta emot en massa skäll från gamla sossar som egentligen borde skällt på sina egna. En högst märklig situation det där, men det är klart att det är DERAS historia som läggs i graven, och det är DERAS pensionärsdanser som var hotade. Någonstans var de ju tvungna att få säga sin mening, så jag lyssnade och tog emot. Inom S var det nog helt enkelt inte aktuellt, åtminstone inte sedan 2006. Men, det har funnits idéer. En var att göra om hela parken till kulturcentrum. I ärlighetens namn, det var väl i första hand ett sätt att rädda ansiktet på och gynna den organisation som ägde fastigheten. Idén förkastades ganska snabbt. Andra förslag har kommit och gått. Ett av de senaste presenterades i valrörelsen av S som menade att det skulle byggas äldreboende där. Men nu tog det faktiskt lite fart i den annars lite avsomnade debatten!

Nu har fyra privatpersoner gått in i ärendet och vill att Folkets Park byggnadsminnesmärks. De har skrivit brev till Länsstyrelsen och hänvisar till en bedömning av området som Kalmar läns museum har gjort. Museet skriver där att Folkets Park är "ett av de tydligaste spåren efter en av Sveriges mest betydelsefulla och inflytelserika folkrörelser, arbetarrörelsen".

Åtminstone två av brevundertecknarna är aktiva politiker för Folkpartiet Liberalerna. Här går alltså FP in och strider för arbetarrörelsens kulturhistoria MOT den politiska majoriteten i Kalmars stadshus som styrs av Socialdemokraterna som ju har begreppet "arbetareparti" i sin partibeteckning. Åtminstone står det så på valsedlarna vid de allmänna valen (men det kanske mest beror på att man då hamnar längst fram i valsedelshållarna där valsedlarna brukar ställas i bokstavsordning?).

Hur som helst, det är i Kalmar det händer spännande saker. Att arbetarrörelsen ändrar fokus och försöker ömsa skinn, i den mån arbetarrörelsen överhuvudtaget finns inom S, är nog tämligen ofta förekommande. Jag tror dock inte att räddande riddare i skinande liberal rustning, med uppdraget att skydda arbetarrörelsens heder, hör till vanligheterna.

Änglaljus 6 december!

Ska du gå på EN julkonsert i Kalmar i december så är det naturligtvis denna:

Vi i Vox Communis ligger i absolut hårdträning för att vi ska kunna bjuda på vårt allra bästa.

Varmt välkommen!

Lång startsträcka...

Det är lång startsträcka idag... Och jag vet faktiskt inte riktigt varför, men energin har svårt att räcka till allt för tillfället. Kanske är det oron som snor åt sig reserverna, vad vet jag? Men det är väl bara att tugga i sig och hämta nya krafter. Alla dagar går ju inte i dur, även om solen skiner just nu.

Jag var på järnvägsstationen igår och tryckte i mig en snabb Cola Max-burk och en veggoburgare. Medan jag åt i stressen så kom en tiggare och ställde sig framför mig med sin tomma pappmugg. Jag hade INGA kontanter, och maten som jag hade betalat med plastkortet kunde jag ju gärna inte ge bort när jag hade börjat äta av den, men inte smakade den gott efteråt... Det är viktigt att försöka tänka ett steg till här, alltså att inte vilja ha bort tiggarna från våra gator, torg och offentliga miljöer för att vi far illa av dem utan istället arbeta bort tiggeriet för att ingen ska behöva tjäna sitt uppehälle på det sättet. Det är SÅ vi löser problem, inte genom förbud som grundar sig i den välbeställdes krav på att få konsumera i överflöd i fred. Men, som sagt, det svider att stå där och må illa av sin egen otillräcklighet. Kanske är det den känslan som sitter kvar idag.

Men så här måste jag nog lära mig att tänka istället, inte bara för egen del utan för allas. Vi har samma värde, ingen är illegal, vi har ansvar för varandra över gränser och vi ska se varandra som vänner istället för fiender. Tänk vad svårt det är!

Vi behöver nog hjälp. Från högsta ort. Hur ska vi annars kunna påverka förhållanden som är snedvridna i hela världen? Vi kan ju knappast skryta över att vi ens har löst problemen på hemmaplan, eller hur?

Dig och mig här och nu och i framtiden

Idag är det den 9 november, den dag då vi alldeles särskilt minns Kristallnatten 1938. Det var de timmar som utgjorde kulmen på novemberpogromerna i Tyskland. Tusentals affärer och hus med anknytning till judar vandaliserades, synagogor brändes ned och över 1000 människor dog i kravallerna. Historierevisionister med rymligt samvete försöker framställa detta som en rättmätig attack på en konspirerande judendom och som en rimlig hämnd efter ett mord på en tysk som en ung judisk man utförde på den tyska ambassaden i Paris. Motivet till mordet är okänt. Inte nog med kravallerna och lidandet, judarna ålades efteråt att betala böter för nattens händelser. Så fungerar dubbelbestraffning i perverterad form.

Idag är det viktigare än på länge att vi minns förtrycket, ondskan, rädslan och lögnerna. Idag, när landets tredje största parti heter Sverigedemokraterna, ett parti med stövlarna djupt ner i den smutsbruna myllan, så MÅSTE vi hantera den här bildningsutmaningen. Vi vill inte uppleva detta igen, men vi gör det ju redan delvis. Människor ställs mot människor, konspirationsteorier och misstänksamhet sprids, generaliseringar som inte har någon grund i verkligheten görs och vi vänjer oss alltmer vid att tänka i termer av "vi och dom". Det är i det här läget vi måste påminna oss om att katastrofen lurar bakom hörnet, inte beroende på någon annans agerande utan beroende på vårt eget.


Dagens datum är inte bara inskrivet i historieböckerna på grund av Kristallnatten. Det var också idag, fast för 25 år sedan, som Berlinmuren föll. År av förtryck, ofrihet och stängda gränser fick ett avslut. Den östeuropeiska kommunismen havererade till slut även i öppen dager och i full offentlighet. Det är också en dag att minnas, liksom historien om vad som ledde dit. Vi bör också lära oss en del om vad som hände efteråt. Det jag har lärt mig, i många avseenden the hard way, är flera saker. Förs och främst, demokrati måste erövras och utvecklas hela tiden. Den är inget vi så att säga har naturligt inom oss. Den är ett förhållningssätt som ständigt utmanas. Jag har också lärt mig att det kan vara långt mellan ideologi och verklighet och att  människans allra sämsta sidor kan utnyttjas i ett spel som på ytan kan kallas rättvisa och folkstyre. Usch ja, och inte ens 2014 har sådana avarter försvunnit.

Nej, vi lever inte i den bästa av världar. Vi gör inte heller så gott vi kan för att nå dit. Vi inte bara misslyckas, vi väljer helt enkelt fel vägar. Men, och det är viktigt, vi får ändå inte fortsätta försöka. Ondskan måste stöta på motstånd. Det måste finnas alternativ som är bättre än kapitulation, och sådana finns, men de kommer inte att vinna striden om vi inte kämpar. Det är nämligen dig och mig det handlar om, dig och mig här och nu och i framtiden. Jag menar alltså inte bara på årsdagen av murens fall och av Kristallnatten, utan varje dag.

En flygande åsna?

Jag träffade en fd nämndskollega igår i ett trevligt sammanhang. Vi hälsade med orden "Peace and love!" och tog ett par minuter till ett samtal. Det var ett tag sedan vi sågs, och mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. På den tiden det begav sig satt vi på varsin sida om sammanträdesbordet, men i övrigt var vi förenade på många plan. Nu sitter ingen av oss vid sammanträdesbordet längre. "Man är väl flexibel" numera ;-) Det gäller oss båda.

Visst pratade vi om hur vi mår. Själv besvarar jag även den frågan lite flexibelt. Visst sjutton känns det att inte ha ett jobb med lön, men någon annan utväg fanns ju inte för min del förra året. Man gör, liksom igelkotten, sina misstag. Tyvärr så är det ju en sak till som drabbas oss som är åsnor till karaktären: Vi kämpar på alltför länge i vår envishet. Hur som helst, livet är väl inte helt på topp i dagsläget. Det förstod även min fd kollega, men studierna går ju bra, jag har hälsan, jag sjunger med körer, jobbar med teatern och spelar i kyrkan. Allt det där är "må gott"-saker, men inte får man pengar som man kan leva för genom att göra sådant.

Men diskussionen ledde oss vidare, till reaktioner på partiavhopp och ställningstaganden. Vi kunde båda konstatera en sak: Makt är farligt. Det är nåt konstigt som händer när man får makten i sin hand. Det verkar drabba både människor och organisationer. Fokus ställs om, andra värderingar börjar gälla och en annan agenda ställs upp. Kan man motverka det där? Absolut, men bara om man är vaken på det och VILL motverka det. Vi var nog båda ense om att vi aldrig hade haft ambitionen att sova med makten som huvudkudde, utan vi ville just detta: Påverka den! Därför fanns det ingen annan utväg för någon av oss än att kliva av den etablerade partipolitiken. Konsekvenserna blev dock större för mig, jag jobbade ju politiskt på heltid och hade ingen annan tjänst att gå tillbaka till.

Framtiden då? Ja, om den vet vi ju ingenting mer än att vi båda bärs av samma tro och samma förtröstan. Det ordnar sig. För min del brukar jag tänka på följande: "Om Gud stänger en dörr så öppnar han ett fönster" och så tackar jag Gud för de vingar jag kommer att få när jag kan flyga ut genom det! Jfr Rom. 8:31: Om Gud är för oss, vem kan då vara emot oss?

Makten kan jag då faktiskt lämna därhän. Jag flyger hellre än tyngs ner av den bördan, men försöken att påverka lär jag aldrig ge upp.

Har ni förresten sett en flygande åsna förut? Man måste visa öppenhet för att underverk kan ske. Ingenting är nämligen omöjligt för Gud!

Bibeltrogna vänner?

Kalmar kommun har sedan ganska lång tid tillbaka gett de politiska partierna som har funnits i kommunfullmäktige möjlighet att anställa politiska sekreterare som stöd till fullmäktigearbetet. Jovisst, den resursen har använts väldigt olika och i olika grad till vad som har varit avsikten från början, men man har ändå haft den möjligheten. Resursens omfattning har knutits till antalet mandat i fullmäktige med en viss grundresurs. Nu ska det bli ändring på den fronten och totalt 7,5 tjänster ska bli 6,0. Minskningen drabbar alla partier utom S som går plus på affären: Från 1,5 tjänst till 2,75. Kommunens starke S-man
"menar att besparingen är nödvändig för att komma ner under rikssnittet för politisk överbyggnad.

– Kalmar har varit helt outstanding i det här avseendet och vi kan dra ner till 6 tjänster." 

enligt tidningen Barometern.

Jag tänker ooooooosökt på Mark 4:25: "Ty den som har, han skall få, men den som inte har, från honom skall tas också det han har." Det hör inte direkt till vanligheterna att den lokala kalmarpolitiken hämtar inspiration från evangelietexterna, men just nu verkar det vara ett faktum. Det är också en osedvanligt skicklig besparingsstrategi: Alla andra får ju spara medan S självt nästan får ett dubblerat stöd. I vilken mån det rimmar med evangeliebudskapet i övrigt lämnar jag åt var och en att bedöma själv. Ställt utom tvivel är dock att möjligheten att nu lägga ideologiska värderingar på politiska beslut blir allt mindre, och det är nog också meningen. Ideologi och djupa funderingar liksom tid att tänka är ju överskattade fenomen som man ska hindras från. Den doktrinen odlar man sedan lång tid tillbaka, och det har varit tydligt åtminstone sedan våren 2006. Ni minns väl alla Kinapuffen? Nåde den som försökte ta upp en diskussion som så mycket som andades etik och moral vid den tidpunkten! Skit samma att det handlade om en av världens största och blodigaste diktaturer, nu skulle ju Kalmar sättas på kartan!

De två små majoritetskollegerna drabbas dock i nuläget ganska hårt. C går ner från 1,0 till 0,6 och V från 0,75 till 0,3. Det är dock tyst från det hållet. Inga hundskall hörs överhuvudtaget. Finns det andra köttbitar som slängs ut utan att vara synliga för oss vanliga meniga, eller har även dessa partier blivit bibeltrogna på gamla dar? Eller är det så att det är viktigare att se till att fylla behoven hos det gamla rådsgardet än att ta ansvar för framtiden?
***
Uppdatering:
Jodå, det fanns dolda köttben i soppan, precis som jag trodde, och precis som jag också trodde är de förenade med strypkoppel. Den detaljen är dock är troligen inga problem för den som ändå är van vid att gå fot.

Apropå partiledare och kyla: Vill vi verkligen ha politik utan hjärta och vilja?

Debattartikel i Barometern 3 november 2014

Debatten om oskarshamnaren Håkan Juholts tid som partiledare har fått nytt liv efter Daniel Suhonens bok. Nu har även Juholt själv reagerat. Frågan är långt större än hur Socialdemokraterna under 2011 hanterade sin partiledarprocess. Att leda ett parti som Socialdemokraterna kräver sin kvinna/man, och vem som klarar det bäst är inte min sak att bedöma. Det är en fråga för partiets medlemmar. Juholtprocessen sätter dock fingret på en oerhört viktig punkt: Hur har partipolitiken utvecklats?

Vi ser en generell omsvängning i politiskt fokus från att bygga ett samhälle till att skapa en maktposition åt det egna partiet. Det handlar om att ställa ideologi mot pragmatik och samhällsbygge mot partitaktik. Vi ser en sammanblandning av mål och medel på alla nivåer. Partipolitiken och partiapparaten är självklart det medel man ska använda för att skapa det samhälle som ideologin beskriver, men hur ser det i ärlighetens namn ut idag? Jakten på goda placeringar i diverse ”kundmätningar” och räkning av antal nyinflyttade och antal gästnätter under sommarsäsongen har blivit det viktiga. Det är viktigare att mäta antalet evenemang under ett år än att verkligen se till att människor mår bra. Det är nämligen sådana kalla fakta som kan lyftas fram i valrörelsens sista skälvande veckor. Det är ju då man vinner valet.

Självklart ska vi räkna och mäta, men det har gått för långt. Vi har mängder av professionella som har i uppdrag att göra det, men att vara politiker är ju något helt annat. För att bli framgångsrik som politiker vänsterut idag räcker det inte att vara ideologiskt övertygad och brinna för rättvisa och solidaritet. Det är snarare ett hinder. Det viktiga för en politisk ledare är istället att omge sig med slipade medarbetare med förmåga att spela taktiskt. Det innebär naturligtvis också att man måste köpa spelets regler. I dessa regler ingår att undvika att problematisera och diskutera det jag gör här: Frågorna om vad vi egentligen håller på med, vad som är medel och vad som är mål. Så betedde sig inte Håkan Juholt. Han var istället alltför tydlig med vad han ville. Han ville bygga ett samhälle fundamentalt skilt från den egokapitalism som karakteriserade Reinfeldts tid vid makten.

Det visade sig vara ett ödesdigert misstag. Att lida brist på taktisk kompetens är nämligen omodernt, men hur omodernt det än är så medför förskjutningen från ideologi till taktik, och från viljan att skapa ett samhälle till viljan att vinna nästa val, en stor fara: Politiken tappar nämligen själva hjärtat. De som har ett brinnande hjärta och vilja att förändra tröttnar. Blodfattig retorik skapar inte engagemang och kall taktik skapar inte entusiasm. Följden blir, för att använda ett begrepp från marxistisk teori, alienation. Det är i det läget de vulgära missnöjesyttringarna får sin chans. Vi såg det i valet för snart två månader sedan.

”Politik är inget mode, ingen ball och trendig grej. För de flesta är det en livsnödvändighet” sjöng Björn Afzelius. Jag håller med. Vi måste förstå allvaret i det som sker och agera därefter. Frågan handlar inte om vem som ska leda Socialdemokraterna eller för den delen något annat parti. Frågan är istället hur vi ska bygga ett samhälle där människor kan må bra och där var och en känner att deras röst och vilja betyder något. Jag tror att den etablerade och numera ytliga partipolitiken snart förlorar slaget. Det är hög tid att arbeta på ett mer grundläggande och seriöst sätt. Då måste många röster höjas men också lyssnas på. Visst är det roligt med en valseger och en stark majoritet i ryggen, men ska man kunna få en klok och hållbar utveckling så är det viktigt att lyssna. Det är nämligen människorna som är de viktiga, vad än de slipade taktikerna säger. Det är de ärliga och mänskliga rösterna som en demokratiskt framröstad ledare är satt att företräda. Målet är att skapa det hållbara samhälle som de rösterna behöver, inte att ge det egna partiet två mandat till i nästa val.

Birgitta Axelsson Edström

Teol stud Kalmar