Länge leve riddaridealet! Eller?

Vardagen är här igen. Himlen ser lite ljusare ut här i Kalmartrakten. Är det möjligen ett litet ironiskt spratt som Skaparen spelar oss? Solen kommer fram när de flesta återgår till jobb och vardagssysslor..... Eller så är det för att vi skulle få möjlighet att vila upp oss ordentligt först i det grå vädret för att orka mer nu när ljuset så sakta återvänder. Hur som helst, det blir nog bra. Det brukar bli det. Jag råpluggar och hoppas att det räcker.

Idag har Barometerns papperstidning ägnat ett helt uppslag åt en av "podcastamatörerna" i våras. Man kan undra varför, om man är lagd åt det hållet. Jag konstaterar hellre att det var intressant läsning på en rad punkter, inte speciellt överraskande, men ändå intressant. Jag noterar att han reflekterar över efterspelet till "affären". Helt korrekt drar han slutsatsen att det var viktigare att utse syndabockar än att ta en rejäl diskussion kring genusfrågan. Det var den sistnämnda jag efterlyste i våras i inlägget/insändaren här. Responsen uteblev. Förklaringen är uppenbar, åtminstone för en ninjafeminist.

Såväl viljan som kompetensen saknades. Det var viktigare att MARKERA än att GÖRA SKILLNAD. Det var viktigare att VISA MUSKLER än att SLÅSS. Det var viktigare att VARA RIDDARE än att UTMANA rådande förhållanden. Och sett i backspegeln, det var viktigare att behålla goda relationer med machomännen än att stötta de kvinnor som utsätts för machojargong och hot. En av dem lagar och säljer ju mat för sjutton! Sånt är viktigt!

Jag är en stark anhängare av försoning. Man måste komma dit för att bli lycklig, det är sant, men om man går dit UTAN att ta den solidariska fajten för rättvisa, då är man bara en liten mes som väljer sig själv och lugnet framför solidaritet och moral. Tycker jag.

SÅ: "Länge leve riddaridealet! Leve patriarkatet! Det är bättre att utse syndabockar än att råda bot på samhällssjukdomarna!" Tycker en del, alltså.

Inte jag.