Jag önskar att folket reste sig upp
och skrek ifrån djupet: Vi ÄR!
Vi är inga djur som gillar dressyr
Vi människor drömmer och lär!
Vi har våra hjärnor, vårt inre, vår själ
Vi har fått en ande, en kropp
Vi ställer oss upp och vi kräver vår rätt:
Ta inte ifrån oss vårt hopp!
Vi älskar att skapa, att leva och tro
att världen är allas och vår
Så låt oss tillsammans, med hänsyn förstås,
ge mänskan en chans detta år!
Minns ni filmen Elefantmannen? I en scen, där han blir hånad och bespottad och människor trängs för att se på denna sjukdomsmärkta människa, skriker han: "Jag är inget djur! Jag är en mänsklig varelse!" Just den repliken inspirerade mig nyss till ovanstående rader.
Och egentligen, om man nu ska nämna en specifik lokal fråga, så tycker jag att det är dags att Kalmar ger en rejäl plats för den skapande människan NU. Jag önskar att folket kräver sin rätt att få utveckla sin kreativitet och alla sina förmågor på en plats som är synlig, som inte ligger i undanskymda källare, trånga övervåningar och taskiga fabrikslokaler. Vi har väntat länge nog. Jag tycker att det är hög tid. NU! Förresten har det varit så sedan länge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar