Glömmer du alldeles bort vad du har:
Frälsarens vänskap, nåd och gemenskap.
ännu han lever, densamme han var.
Gud är i Kristus ännu din Fader,
Sonen är ännu din broder som dig.
trofaste Anden ännu vid handen
städse dig leder. Är detta ej nog?
Vandra i trone, se honom icke,
detta är tecknet, det bliver därvid.
Korta minuter känslan åtnjuter
vad vi i sanning dock äga all tid.
Upp då ur dvalan, ängsliga hjärta,
glöm icke alldeles bort vad du har.
Även den timma tätaste dimma
solen fördöljer, är solen dock kvar.
(CO Rosenius 1847, Sv Ps 572: 1-2, 4-5)
Nyår 2014. Det är mörkt och faktiskt lite ängsligt. Gamle Rosenius kände nog detsamma i mitten på 1800-talet. Det gäller både nu och då att bygga sitt liv på en fast grund utanför sig själv och sina känslor och lita på att den håller. Det gör den. Trots att det inte alltid känns så....
 |
| "Även den timma tätaste dimma solen fördöljer, är solen dock kvar." |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar