Idag har kommunfullmäktige tagit beslut, efter en mastodontdebatt med många fler inlägg än innehållen motiverade, om detaljplanen och exploateringsavtalet som möjliggör Linnéuniversitetets flytt till Ölandshamnen. Jag argumenterade enligt följande:
Vi fick i förmiddags en timmes ganska ingående information i ärendet av företrädare från LNU (Linnéuniversitetet) och kommunen. Ändå kunde jag, när jag vaknade tidigt redan i morse, läsa i tidningen i brevinkastet hur jag skulle ställa mig EFTER den informationen. Har tidningen profetiska gåvor? Eller har den fått information som inte stämmer? Tja, döm själva. Jag tog i varje fall inte ställning förrän under lunchen och under debatten just IDAG, och det har jag också varit tydlig med på förhand.
Jag har lång och varierande akademisk erfarenhet, från Lund och Malmö i söder via Kalmar, Linköping och Uppsala till Umeå. Universiteten/högskolorna ser olika ut. Det finns härliga campusområden i Linköping och Umeå en bit utanför centrum. Uppsala och Lund har stadsintegrerade lokaler, låt vara med stora monumentbyggen av historisk karaktär i centrum, men dock: De moderna institutionerna med undervisning och forskning bedrivs "på bygden". Båda modellerna fungerar bra där de finns. I Kalmar har vi haft en stadsintegrerad modell uppbyggd i närheten av Rostad, det gamla lärarseminariet. Skillnaden är dock en, och den är stor: Vi har inte haft ett universitet sedan 1400-talet. Vi har inte universitetsidentiteten inskriven i stadens själ. Vi har inte det akademiska samtalet levande av sig självt. Vi är en liten stad som delar landets nyaste universitet med Växjö, och är dessutom i strykklass i relation till storebror i väster. Vi har en helt annan situation. Synligheten är så oerhört mycket viktigare här i Kalmar än i Uppsala. Om inte universitetet syns så finns det inte.
Sedan är jag visserligen djupt tveksam till lokalernas beskaffenhets påverkan på utbildningens kvalitet. En av de mest intressanta kurserna jag har läst var grundkursen i psykologi i Linköping vintern 1986-1987. Det var åtta plusgrader i föreläsningssalen, toaletterna var frusna och vi fick tillbringa en hel del föreläsningstid i personalens kafferum. Det handlade om baracker på Sveagatan där institutionen för pedagogik och psykologi huserade, helt klart i samma klass som Stagneliusskolans gamla baracker i början på 80-talet när jag gick i gymnasiet, och för att klara av att sitta där på Sveagatan mellan fikapauserna i lastbilsverkstaden på tomten bredvid fick man ha vantar och skidoverall inomhus när termometern som satt utanför fönstret visade 20 minusgrader. Men kursen var hyperintressant! Och anledningen till det var förmodligen att den skapade mötesplatser och fler frågor. Den gav oss tillfälle att stanna upp och reflektera, att diskutera, att utvecklas och att lära känna oss själva på ett nytt sätt när vi kunde spegla oss i varandra, med eller utan rinnande vatten i handfaten och med eller utan utandningsmoln.
Det är egentligen inte så viktigt VAR universitetets lokaler ligger. Det allra viktigaste är att de skapar mötesplatser och får människor att utvecklas. Händer detta i Ölandshamnen? Det vet jag inte. Poängen är att LNU tycker det. Jag hade själv inte valt det alternativet. Efter att ha tagit del av Byteatern Kalmar länsteaters liv i Kalmar hamn så förstår jag inte fördelarna med just den platsen. Jag tycker att det finns många frågetecken, både med själva lokaliseringen och med proceduren. Vi har dock inte kontroll över hur LNU tänker och tycker. De är självständiga, på samma sätt som alla andra, och kan inte tvingas hit eller dit. De liksom bara ÄR och dessutom medför deras existens här i Kalmar en möjlighet (och den möjligheten vet jag inte om alla riktigt har förstått vidden och betydelsen av).
Vi hade ett exploateringsavtal att ta ställning till, med tre deltagande parter. Det gällde Kalmar kommun, exploatören och LNU. Vi kunde ju önska, men förstås inte påverka i dagsläget, att det skulle rört en annan plats och med andra deltagande aktörer. Många ville det idag, MEN nu hade vi det avtal som låg framför oss, och det var det vi skulle hantera. I det läget röstade jag JA till både avtal och detaljplan. Jag vill se utveckling av mänskliga resurser i Kalmar, skapa möjlighet till mer kreativitet och tänkande utanför ramarna och släppa loss människan ur trista kortsiktiga bojor. Jag tror att ett universitet kan visa vägen, men jag är inte säker, vilket jag skrev tidigare, att alla riktigt förstår potentialen i en sådan utveckling. Då kanske de inte hade röstat som de gjorde.
Gjorde jag rätt? Ja, det tror jag. Jag röstade rätt sett ur flera perspektiv, kanske ur fler än andra vill se. Det enda perspektiv jag INTE har tagit hänsyn till är partipiskan. Den har jag nämligen totalt tänkt bort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar