Livet är NU...

Plockar med tvätten, springer till tvättstugan, bäddar rent, hänger upp nya handdukar, försöker trycka undan det uppenbara behovet av att dammsuga fyrarummaren trots att jag vet att jag måste, försöker bringa reda i min ganska trassliga tillvaro och tycker lite synd om mig själv främst för att jag har ont i vänstersidan av kroppen och det vägrar ge med sig.... Då läser jag att en ung människa inte längre finns bland oss. Det är ingen jag känner, men jag känner nära släktingar. Det är DÅ man får perspektiv på tillvaron.

Och det är DÅ man skäms en aning och tänker att den tid man har ska man lägga på något som ger mycket mer än att tycka synd om sig själv eller att käbbla i all oändlighet... Man ska, som Gabriella i Py Bäckmans underbara text, bestämma sig för att "all den tid jag har ska jag leva som jag vill" för "det är nu som livet är mitt". Meningen med min tid är inte att tvätta och städa, men jag vill kunna njuta av livet och då kan det vara enklare om man gör det där som inte är allra roligast i världen åtminstone då och då. Medan man gör det kan man njuta av själva tanken på att livet helt enkelt finns där. Man lever ju ännu. Samtidigt kan man vara tacksam för allt det man har istället för att hela tiden tänka på det man av en eller annan anledning INTE har. Livet har man ju i alla fall. Det är, som sagt, inte alla förunnat. Som i ett trollslag kan tillvaron förändras. Tyfonkatastrofen i Filippinerna påminner oss också om det.


Livet är NU. Lev det! Jag önskar ibland att jag vore liten igen och kunde ta mig an dagen med samma blommande, blåögda och obegränsade nyfikenhet som jag gjorde då. Man har en del att lära av barnen, eller hur? Vi har väl inte glömt allt från den tiden?