På förra nämndsmötet visades siffror på sjukfrånvaron. Sådana siffror visas VARJE möte. Vi har under året sett tendensen att sjuktalen har ökat. Nu i oktober kvarstod detta faktum. Eftersom vi redan länge har sett detta, och det oroar i allra högsta grad eftersom det betyder dels att personalen mår dåligt, dels att omsorgens kvalitet riskerar att försvagas, så sitter vi inte overksamma. När det dessutom inträffar i tider då ekonomin är svag redan från början (vi har ju sparat in tiotals miljoner om året de senaste åren) blir risken ännu större att konsekvenserna blir mycket allvarliga. DÄRFÖR jobbar folk på förvaltningen hårt med att analysera orsaker och åtgärder. DÄRFÖR ställdes frågor på nämnden om hur arbetet fortskrider. DÄRFÖR fick vi svaret från förvaltningen att frågan ska besvaras vid nämndens sammanträde i november. Det är nämligen ingen fråga som man enkelt löser på ett bräde.
Orsakerna till sjukfrånvaron kan vara många, det kan vi inte blunda för. Vi kan heller inte blunda för att nämndens ekonomiska ramar krymper och att vi har uppdraget att sjösätta kostnadsdrivande åtgärder SAMTIDIGT. Verksamma åtgärder snyter man inte ur näsan, utan det kräver både noggranna och breda analyser. Jag hoppas och tror att vi får en redovisning som håller måttet nu i november. Självklart ska personalens egna uppfattningar, de uppfattningar som finns hos de människor som varje dag vistas i den verklighet som vi med små ekonomiska resurser ska försöka driva så klokt som möjligt, finnas med som viktiga delar i den analysen. Annars är den ju inte fullvärdig.
Jag har blivit kontaktad av flera ur personalgruppen som blev upprörda över den första artikeln. Jag förstår dem, men jag har försökt att förklara och berätta hur det verkligen VAR och ÄR, och försökt rätta till den beskrivna bilden. Jag har kontaktat den aktuella tidningen. Det kan ju vara värt att berätta att enbart en av de två närvarande tidningarna skrev om detta. Jag har också skrivit en insändare/debattartikel (ej publicerad).
Vi hade alltså under presskonferensen efter nämnden en lång diskussion om denna fråga, och hänvisade till pågående arbete och till novvembersammanträdet. Den första rapporteringen (jag hittar tyvärr inte artikeln på nätet och kan därmed inte länka till den) lyfte däremot fram skidbackar, brutna ben och uttalanden från oss politiker som kunde tolkas som om vi inte har en aning om hur det ligger till. Det är i högsta grad både en ganska elak vinkling och, omedvetet eller medvetet, en begränsning av tillgänglig information. Jag har dessutom under innevarande vecka, mitt under brinnande tentaläsning, försökt nå en av de anställda som ringde men ännu inte lyckats komma fram. Jag hoppas på bättre tur idag. Är det något jag inte accepterar så är det skitsnack och rena felaktigheter, men min ersättning som andre vice ordförande i kommunens största nämnd ger mig ett arbetsutrymme på sex timmar i veckan. Det räcker inte så långt, speciellt inte i tider av tentamen och när behovet av omsorgsinsatser inom familjen har ökat lavinartat på mycket kort tid. Det tar också en hel del kraft. Jag önskar att omsorgen och sjukvården ska fungera på bästa sätt. Jag ska vara ärlig och säga att det sistnämnda har det varit lite si och så med efter mina egna erfarenheter de sista månaderna. Jag riktar dock INGEN kritik mot den utförande personalens insatser, men visst är det väl stora maskor i det skyddsnät vi borde kunna lita på. Hur som helst, jag är väl inte den enda som har ett liv utöver politiken....
Och så öppnar man tidningen idag och hittar denna artikel. "För omsorgsnämnden kom det som en överraskning och man såg inte någon direkt förklaring, mer än förkylningar och brutna ben i någon skidbacke." Det är kanske inte så konstigt att man blir både trött och ledsen. Jag tror inte att jag är den enda som inte känner igen mig. Frågan är uppe på VARJE möte. Är det då verkligen meningen att vi ska ha politiker som skjuter från höften och helt enkelt bara hoppas att man träffar rätt? Är det ansvarsfull politik, och därmed omsorg om våra äldre och om kvaliteten på den verksamhet som så många är beroende av, att avstå från att undersöka orsaker och föreslå åtgärder på ett professionellt och systematiskt sätt? Är det viktigare med plakatpolitik än med verkligt ansvar? Är det önskvärt med ofullständiga beslutsunderlag?
Jag bara undrar. För mig är saken glasklar. Tydligen är jag inte överens med den blå lokaltidningen om detta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar