Om bussresor och annat

En del har reagerat på att jag skriver insändare om läget i Kalmars äldreomsorg. Andra har reagerat över att det finns andra som kritiserar politikens styrning efter att ha lämnat partipolitiken eller ett speciellt parti som befinner sig i värmen och gått till ett annat som är utanför majoritetens varma filt. Ja, det kanske är förståeligt att man reagerar så om man saknar egen erfarenhet av politiskt arbete, speciellt inom majoritetskonstellationer. Det är lätt att säga exempelvis "varför såg du inte till att göra något åt det där medan du kunde". Det borde naturligtvis vara rimligt, i den bästa av världar. Dock, en sådan värld lever vi inte i.

Ta jämförelsen med en sällskapsresa med buss. Man beställer en resa som går dit man vill, betalar den och stiger på bussen. Allt är frid och fröjd. Alla vill åt samma håll, ända tills chauffören får för sig att köra åt höger istället för vänster, kanske helt och hållet beroende på att det är enklare. De som sitter längst fram i bussen tycker också att det är behagligast. Chauffören hyllas som klok och full av initiativkraft och blir alltmer populär eftersom det ligger bättre fikaställen åt höger, dit vi inte skulle, än åt vänster, dit vi ju skulle eftersom det är där vårt resmål ligger. Vi som sitter längre bak i bussen inser att vi kommer längre och längre bort från målet för varje högersväng, men kan inget göra utom att antingen sitta kvar och mer och mer intala oss att det är skönast att sitta kvar i bussen även om vi kör åt fel håll eller att vid nästa fikapaus hoppa av bussen och ta oss vidare för egen maskin åt det håll vi känner är rätt. En del väljer alternativ A. Det valet underlättas av ett skönt eget säte (som chauffören har tilldelat) med hög komfort. Andra, sådana som jag, väljer alternativ B. Vi tycker liksom att det är meningslöst att åka åt fel håll hur komfortabel resan än är. Förresten får passagerare med en mentalitet som drar åt alternativ B-hållet aldrig något skönt säte att sitta på i alla fall annat än för en kort sekund tills chauffören insett sitt taktiska misstag. Ja-sägare är ju i alla lägen bekvämare än motsatsen.

Ja, så där är det även i politiken. Möjligheterna att göra något i bussen är små. Utanför kan man välja sin egen väg, och dessutom kan man tala fritt. Det är högt i tak och dörren har man redan passerat. Kanske är det svårt att förstå det här om man inte har upplevt det själv, och det har jag respekt för, men då finns det desto större anledning att tala om det så att det hörs. En bussresa kan nämligen te sig helt annorlunda från utsidan än från insidan, och därmed absolut inte sagt att jag har något emot bussresor! Det krav jag ställer på dem är dock att de kör åt rätt håll, även om jag förstår att vissa omständigheter ibland kan leda till både omvägar och förseningar. Målet måste ändå vara gemensamt och klart uttryckt och från det ska man inte vika en tum även om det kan ta tid att nå dit. Man ska göra så gott man kan. Det är faktiskt inte för mycket begärt.

Att vi sedan har både yttrandefrihet och föreningsrätt i Sverige är jag mycket tacksam för, liksom att de gäller för alla, även för oss som stigit av den där bussen som går vidare åt fel håll...

Om Östergötland, opera och odödlighet

Nästan en vecka sedan sist...  Ja, time flies när man har roligt. Vi har varit på rundtur i Östergötland med besök i Åtvidaberg, Vadstena, Skänninge (Vårfrukyrkan) och Motala som lyckades förmedla lite skärgårdskänsla vid kajkanten. Regnet och de kalla vindarna blandades med solglimtar vid Vätterns strand och Vadstena var ju lika underbart som alltid om än, tack och lov, betydligt behagligare i temperaturen än sist. Denna gång fick vi inte bara umgås med goa dottern och uppleva en minnesvärd opera och lika minnesvärd mat på Hörnet utan kunde också bevista en nostalgiafton med bilar i mängder. Det var kul! Och så är det ju det där med mig och bilar.... Området vid slottet var knökafullt med amerikanska riktiga pärlor, trefärgade Pontiacexemplar, glänsande Caddillacs och vräkiga Oldsmobiles. Där fanns mycket som var värt att beundra! Ägarna har all anledning att känna sig stolta över sitt arbete! Jag gick igång på dessa tre och en polisbilsbubbla. För min del kan jag säga att ett uttryck stämmer till 100%: Storleken HAR betydelse. Tro inget annat! Ju mindre, desto bättre ;-)

NSU Prinz

Austin Mini

SAAB 93B

Operan Son of Heaven, förtjänstfullt rattad på scen av dotter Emmy som fått hoppa in som inspicient under föreställningarna, var verkligen en pärla! Med enkel scenografi bestående av vita skåp som tjänade som bland annat kulisser, likkistor och sovlådor och med högklassiga sångare (fyra manliga och sex kvinnliga) och orkester gestaltade man historien om den förste kejsaren av Qin. Han enade Kina och ville bli såväl odödlig som upphöjd till Gud. Hans två söner, den äldste rättrådig och därmed förvisad och den yngre utsvävande och fast i missbruk, spelar viktiga roller för historien. Viktiga är också de odödliga som gestaltas av de kvinnliga sångarna och som egentligen har en stor uppgift, nämligen att hjälpa de dödliga över dödsgränsen så snabbt som möjligt. Kejsarens trogne rådgivare och den yngste sonens reformator, tillika oäkta kejserlig son och gjord till eunuck, har helt skilda agendor. Den förste vill att kejsaren ska gå den rätta och smala vägen, den andre är makthungrig och vill hämnas de oförrätter han fått utstå. Kejsaren gör dock allt i sin makt för att bli odödlig med hjälp av örter och kemikalier och dör följaktligen och ironiskt nog ganska snabbt av kvicksilverförgiftning. Maktkampen dör dock inte utan fortsätter... Låter det rörigt? Det är det inte. Det är ett tydligt och spännande libretto av Kerstin Perski med vacker musik av Moto Osada och helheten blir såväl upplevelserik som tänkvärd (tydligheten tackar jag speciellt textmaskinen för!).

Dotter Emmy
(ur programbladet)

"The tale we tell is here and gone" är de avslutande orden. Sagan, med verklighetsbakgrund, handlar om förfluten tid, ett par århundraden före vår tideräknings början. Ändå händer detta än idag. Maktens män vill ha odödlighet, bygger monument, sätter makten framför allt och glömmer allt vad kärlek, rättfärdighet, lojalitet och solidaritet heter. Makt korrumperar och ingen går säker från den risken. Det enda sättet som vi människor kan uppnå odödlighet är genom att verka i de generationer som vi själva kan vara med och fostra. På det sättet kan våra idéer överleva oss själva. Hur tar vi oss an den uppgiften? Vilket eftermäle vill vi ha? Vi blir inte gudar, det kan vi vara säkra på, men kanske kan vi få minnas som någon som ville och gjorde väl, inte bara för oss själva utan för någon annan. Det är minsann ingen dålig form av odödlighet. Den förste kejsaren av Kina blir ihågkommen för sin egen maktambition och för att han började sammanlänka murar till ett gigantiskt landmärke som skulle hålla människor från varandra. Hur vill DU bli ihågkommen? Som den som byggde ett mausoleum eller en fallos på höjden eller tvären? Som den som gjorde något gott? Det väljer du, liksom jag, faktiskt själv.

På hemmaplan fortsätter man nu fundera över tillståndet i världen runt omkring. I Grekland har man problem med hela landets ekonomi. I Sverige har vi problem med semestervädret. Vi pratar om problem, och vi pratar om problem, eller hur? Ett annat problem är vardagsrasismen som breder ut sig alltmer. Jag blir fortfarande djupt berörd över EU-migranternas tillvaro här i vårt rika land och tänker på hur de som romer alltid varit utestängda från vad man kallar "normal" nationell trygghet. Här i Kalmar ses man som ett hot till och med mot hästar. Det är det där med guilt by association. Har EN betett sig illa, så dömer man ALLA. Denna EN behöver inte ens tillhöra gruppen, men kan dela vissa utseendemässiga karakteristika. Då är det liksom kört. Tänk om vi dömde våra likar, dvs individer som liknar oss, på samma sätt? Då skulle det kunna låta så här:

• Jag tänker aldrig åka bil med en gubbe i hatt. Såna är livsfarliga. Ta ifrån alla hattägare körkortet!
• Jag skulle aldrig få för mig att umgås med någon som heter Clark eller Olofsson. En av Sveriges farligaste brottslingar heter ju så. Det måste ju vara nåt fel med alla som bär sådana namn.
• En gång körde en vit kvinnlig pensionär på mig med rollatorn. (Det hände faktiskt på riktigt idag.) Alla tanter med rollator skulle förbjudas att vistas ute.

Men så korkade är vi ju inte, eller hur? Varför faller vi då i fällan så lätt när det gäller de andra? Det kan vara värt att tänka på.

"The tale we tell is here and gone..." Rasismen har vi sett förut. Tyvärr lever den och frodas fortfarande. Tyvärr är den inte en saga utan finns i verkligheten. Den fanns i Kina för länge sedan, den finns här hos oss idag. Jag hoppas, och försöker göra vad jag kan för att förhindra det, att den inte blir odödlig. Det vore helt enkelt en stor skam för mänskligheten. Vi kan ta oss till månen, men vi kan inte existera sida vid sida här på jorden i fred och harmoni. Vi borde skämmas. En del av oss gör det nog, tack och lov.

RoxetteReflektioner

Igår var det nog årets superlördag i Kalmar. SM i Beach Soccer avgjordes på Långviken, bara ett stenkast därifrån stod de underbara sandskulpturerna från veckans festival kvar och på kvällen gästades Fredriksskans av ett av Sveriges allra mest framgångsrika popband: Roxette. Över 14 600 i publiken talade för ett stort intresse för denna spelning som var den första i Sverige under turnén. Det var i sanning en minnesvärd kväll!

Idag läser jag recensionerna. Det blev ett ljummet mottagande från en ganska enig kritikerkår. Bandet och dess material kritiseras för att vara daterat, låtarna är tråkiga och man har hört dem alldeles för många gånger, arrangemangen saknar innovativa inslag, Per Gessle hoppar för mycket och en stillasittande Marie Fredriksson låter inte som förr. Ändå har var och en lyft fram åtminstone något som var bra, och det kanske man ska nöja sig med, eller? Ja, vad ska man säga?

Själv är jag ingen Roxette-supporter av stora mått. De hade sin storhetstid under en period i mitt liv då jag gjorde miljoner andra saker än lyssnade på nyproducerad musik. Ändå förstår jag storheten, och jag har mina favoriter även i deras stora hitparad. Jag har till och med framfört en del av dem själv i bröllopssammanhang. Gårdagen kommer jag ändå att minnas, länge. Vi skriver sommaren 2015. Bandet bildades 1986. År 2002 fick sångerskan diagnosen hjärntumör. Mycket har hänt under denna långa tidsperiod. Är det konstigt? Vi pratar om nästan 30 förflutna erfarenheter och år som borde lämna sina spår. Det har också skett.

Jag ser en sångerska som älskar musiken, som väljer andra toner än på 1980-talet och som sitter still på scenen eftersom hon bara kan röra sig med hjälp i övrigt. Jag hör låtar som har ändrat tonarter ett par steg neråt, raspigare röster med tyngd bakom orden. Livet är inte bara en Joyride. Jag ser en Per Gessle som har studsat i en timme och 40 minuter ta sin sångpartner under armen och leda henne ut medan de vinkar till publiken och tackar både varann och publikhavet för en härlig ljummen kväll tillsammans på vackra Fredriksskans. Det är då tårarna kommer. Det är då man ställer sig frågan: Hur länge orkar en människa göra det man älskar allra mest, och dessutom utsätta sig för kritiska blickar när man egentligen redan genom att placera sig på scenen presterar långt över sin förmåga? Och det är då orden kommer tillbaka till mig: Den som dansar mellan törnen älskar verkligen att dansa.

Vill man se en stillastående Per Gessle? Titta på ett fotografi. Vill man höra Roxette som de lät under storhetstiden? Lyssna på en skiva. Vill man se Marie Fredriksson röra sig och se ut som förr? Kolla på en film. Nu befinner vi oss i år 2015. Tiden går, och även artister åldras. Sjukdomar försvagar. Det är naturligt, och det är det som är vackert. Allt annat är onaturligt, och hur vackert är egentligen det? Speciellt drabbar den här "forever young"-stämpeln kvinnor. Kvinnliga artister får verkligen inte åldras. Varför är det så? Och är det verkligen friskt?

Den frågan kräver en hel del i resonemang och utredningar för att komma en aning närmare en lösning. Den tiden har jag inte här och nu. Idag tänker jag istället på "It must have been love, but it´s over now" men håller inte med. Min respekt har vuxit. Den gör gärna det för människor som gör det som dom älskar och som delar med sig av den kärleken.

Roxette på Fredriksskans 18 juli 2015

PS. Biljetten kostade 550 kronor. Ingen var tvingad dit, vad jag vet. Ändå använder alltför många denna unika händelse, när ett av Sveriges stora musikunder gästar vår lilla stad, som bakgrundsmusik till diverse pladder och till ett ganska ohämmat öl- och ciderpimplande. Kom igen Kalmarbor i mogen ålder! Visst kan vi bättre än så??? Eller är det så att ni inte uppskattar möjligheten att uppleva världsartister vid strandkanten mitt i Kalmar? Bara lugn i så fall. När Fredriksskans bebyggs så försvinner möjligheten. Det handlar bara om något eller några år, om de politiska ambitionerna angående bostäder i centrala och vattennära lägen istället för fritid och kultur tillåts härska fritt...

När blev hästar dyrbarare än människor?

Ibland gör det ont att läsa tidningen. Det hände idag. Det har varit möte kring romernas husvagnsläger vid fd Salve strax söder om centrala Kalmar. Dagtid finns romerna utanför butikerna med sina pappmuggar och tigger småslantar från oss som handlar. På natten måste de ju sova nånstans, och då har Salveområdet dykt upp som en möjlighet. Det är inte problemfritt. Det var hätska tongångar från grannarna gentemot kommunens agerande och Stadsmissionens insatser. Flickor, som har sina hästar inkvarterade i närheten, uppges vara rädda att vistas där. Närmaste grannen har saknat information. Dyrbara hästar befinner sig i hagar och stallar. Det anses vara ohållbart. En gång har ju en av romerna, ingen av dem som bor där men någon annan, ridit barbacka olovandes...

Hela historien skär i mitt hjärta. När blev hästar dyrbarare än människor? Vad är det som skrämmer med fattiga människor som varken har bostad eller arbete? Är det hudfärgen? Språket? De trasiga kläderna? Eller är det något som skapas i kommunikationen människor emellan? Ja, jag har mina tankar. De är inte direkt upplyftande. Jag är ledsen, arg och ganska frågande inför framtiden. Ska vi någonsin kunna lära oss att samexistera med människor som inte är exakt likadana som vi?

Igår var jag i Jan Nordströms lilla sommargalleri. Jag skulle klistra upp ett stenhjärta, alltså en hjärtformad natursten, på en vit vägg. Vi behöver nämligen sprida kärlek! Tyvärr var det svårt att få stenen att fästa. Både den och väggen var nog en aning för hårda, men det går naturligtvis att lösa. Värre är det när människohjärtan är för hårda och när det blir omöjligt att mötas hjärta mot hjärta. Jag känner att mitt hjärta behöver bli mjukare. Kanske finns det fler med samma behov. Jag tror faktiskt det.

Brandstationen kan bli nav för regional scenkonst och kultur!

Artikel publicerad i Barometern 16 juli 2015 och Östra Småland 17 juli

Kalmars gamla och mycket centralt belägna brandstation kommer snart att stå utan verksamhet. Första spadtaget för den nya och mer moderna stationen är redan taget och byggnationen är igång. Då nås vi av beskedet att fastighetsaffären, som var förutsättningen för att den sedan länge uttjänta brandstationen skulle byggas om till attraktiva bostäder, har havererat. Visst är det ett bakslag för kommunens planering, men nu gäller det att se möjligheterna!

Det är inte så många år sedan som brandstationen utgjorde ett mycket attraktivt lokalalternativ för Byteatern Kalmar Länsteater. Det var sommaren 2012 som kommunen började utreda möjligheten. Man konstaterade att lokalerna, med en viss tillbyggnad, skulle kunna fungera som teaterfabrik med scenmöjligheter. Strax därpå, under senhösten 2012, blev det dock klart att kommunen skrivit en avsiktsförklaring som istället reserverade byggnaden för bostäder. Vi önskar, nu när chansen finns, att teaterhustanken öppnas på nytt för brandstationen. Vi hänger gärna på!

Den rivnings- och byggprocess som ska bereda Linnéuniversitetet plats i Kalmar hamn är redan i full gång. Vi upplever nu på plats att teaterns nuvarande lokaler kommer att få brottas med ännu större problem än tidigare, vilket riskerar att ur från säkerhetssynpunkt drabba både verksamhet, besökare och personal. Byteaterns trängande lokalbehov är väl känt sedan decenniers utredningar och planeringsarbeten. Problemen har eskalerat, och nu börjar det alltså bli väldigt bråttom. Dessutom har vi förstått att kommunens arbete med nybyggnation av ett kulturcentrum har tappat rejält med fart. Nu, vid samma tidpunkt som detta blir känt, ser vi att en riktigt god idé kan pånyttfödas. Den här idén innebär att vi kan göra ett centralt beläget och välkänt hus till en offentlig miljö och en portal till en stadskärna som spirar av kultur. Ta tag i den!

Vi kan tillsammans sätta Kalmar i brand, inte med förgörande eld utan med skapande och inspirerande scenkonst. Kultur är något vi skapar tillsammans, och Byteatern vill vara en aktiv del i det arbetet. Visst vore det otroligt passande, ur såväl kulturhistoriskt som framåtsyftande perspektiv, att låta brandstationen, som under så många år har tjänat kommunens räddningsarbete, få utgöra navet i den processen?

Birgitta Axelsson Edström

Ordförande

Byteatern Kalmar Länsteater

Grattis Gunilla!

Låt oss blomma vidare!

"Somna du lilla barn... regnet slår på vårt tak och i skogen tjuter räven..." Idag känns den här lilla vaggsången, visserligen med jultema men ändå som klippt och skuren för vädret och tillvaron i vår lilla lägenhet i Djurängen. Maken har vaggats till sömns av radion och jag blir som vanligt lite rastlös över mitt eget beteende. Visst bör här röjas! Visst bör förrådet rensas! Och visst finns det kläder som behöver lagas! Ändå gör jag inget av det. Jag är här inne och bara njuter av det gränslösa regnandet och åskan som mullrar långt bort. Det är skönt! Och så tittar jag ut på balkongen och ser förra veckans planteringar lysa långt vackrare än tidigare.

Beror det på att det behövs ljus? Eller på att vi ser kontrasterna? Eller är det helt enkelt så att vi inte KAN se det vackraste när annat (läs: solljuset) konkurrerar? Ja, det är frågor som jag inte kan besvara. Min tanke vandrar vidare: Vad betyder detta i den mänskliga samvaron? Händer samma sak där, att de vackraste blommorna blir ännu vackrare när miljön är grå, kall och kanske en aning skrämmande? Är det då vi verkligen kan se dem?

Det tål att fundera på medan man blommar vidare, eller försöker i varje fall.

Äntligen kyrkrunda!

Igår gjorde jag något som jag velat göra riktigt länge! Och JA, det kanske innebär en nördstämpel att berätta om att man gillar detta, men den risken tar jag. Det finns nämligen kyrkor här i närområdet som jag har velat besöka men inte besökt, och igår var det dags. Efter lite tjat så ställde goe liberalmaken upp och följde med på en tur till Påryd, Alsjöholm, Örsjö och Sankt Sigfrid. Alla var öppna och välkomnande!

Altaruppställningen i Karlslunda

Vi började i Påryd och med Karlslunda kyrka. Det är en liten träkyrka (dåtidens kyrkor byggdes för det mesta i sten) med lågt i tak men mycket trivsam och med en spännande altaruppställning, nämligen den ursprungliga altarpredikstolen som har gjorts om en aning och dekorerats med reliefbilder av Bror Marklund. Kyrkan invigdes 1818 och saknar torn. Däremot står en ståtlig klockstapel på kyrkogården.

Livets träd i Oskars kyrka

Efter Påryd tog vi en slingrig väg till Alsjöholm för att bese Oskars kyrka, även den en skapelse i trä utan sedvanligt kyrktorn. Sedan 1776 fanns en kunglig förordning som stipulerade att kyrkor skulle byggas i sten, men dessa två småländska byggen valde ändå att använda trä då tillgången på gott timmer i skogarna var riklig. Oskars kyrka är större än Karlslunda, och skillnaden mellan upplevelsen utifrån och inifrån är markant. Jag tänker på det gamla idealet för damskor: Nätt utanpå men rymlig inuti. Sådan är Oskars kyrka, och dessutom var den mycket ljus och trevlig med ett vackert ljusinsläpp framme i koret. Invigning skedde av biskopen i Kalmar stift år 1870.

Vacker orgel i orange i Örsjö

Koret i Örsjö kyrka

En ännu mer slingrig väg tog oss till Örsjö. Vi mötte ett antal bilar, så vi förstod att det fanns något i andra änden av vägen. Annars fanns det en viss anledning att börja undra... Men så kom vi till Örsjö i varje fall och äntligen kunde jag gå in i den kyrka vars ödeläggelse i brand påsken 1974 jag minns väldigt tydligt. Stora vägen mot Växjö gick ju igenom Örsjö på den tiden, och man minns ju när vi passerade där på väg till västkusten varje sommar att centralkyrkan var så vacker. Åren 1974-1976 var den istället en ruin som höll på att restaureras. Idag, efter invigningen hösten 1976, ser exteriören likadan ut som före branden (en del av väggarna stod kvar och kunde användas i någon mån) men interiören är helt förändrad. Den är riktigt vacker! Missa inte ett besök där! Vi träffade dessutom tre mycket trevliga och stolta damer som serverade fika och gav oss många historier till livs om kyrkans historia och vedermödor. Det kyrkbesöket var nog mest spännande av dem alla. Att gå in i en 1800-talsexteriör och uppleva en 1970-talsinteriör var fantastiskt!

Dopfunten i Sankt Sigfrid

Skyddsängeln i Sankt Sigfrid

Vi avslutade dagen med ett besök i vackra Sankt Sigfrid och de grå ståtliga kyrkan av granit som nästan påminner om en engelsk landsortskatedral. När vi steg in i den kom vi inte in i kyrkan. Först kom vi in i ett vapenhus, sedan i ett ännu större vapenhus med dokumentskåp och annat och SEDAN kom vi in i själva kyrksalen. Förklaringen kunde man läsa i informationsbladet. Kyrkan, som präglas av nyromantik och nygotik istället för den annars i Småland så vanliga empirestilen, invigdes 1880 av Kalmar stifts näst siste biskop och byggdes för 700 sittplatser. Under 1960-talet förkortades den korsformade kyrksalen ordentligt och idag rymmer den bara knappt 300. Istället behövdes ytorna till biytor, något man kan förstå men lite tråkigt är det allt... Den kändes mörkare men mindre ljusinsläpp men skyddsängeln i glas som hänger i taket i den högra korsarmen sedan 2009 är riktigt häftig. Konstnären heter Peter Nilsson. Dopfunten är tillverkad av skulptören Arvid Källström från Påsakallavik, för övrigt förre S-ledaren Håkan Juholts morfar.

Jag har några kyrkor kvar på önskelistan, men man ska inte vara för glupsk på en gång och utmana ödet. Det kommer fler dagar, hoppas jag. Då ska jag till slut ta mig in i Ryssby kyrka som jag ju bara har sett på utsidan sedan den brann påsken 2001. Det ska bli spännande att se om det finns något som påminner om det gamla kyrkorummet! För övrigt är ju det där med bränder i kyrkor lite halvskrämmande. Just här i området kring Kalmar/Nybro har tre kyrkor totalförstörts i bränder: Utöver de som jag här har nämnt (Örsjö 1974 och Ryssby 2001) även Hälleberga år 1976.

Kanske får nästa kyrkrunda vänta ett tag. Goe liberalmaken påstår att han blev alldeles slut igår och att det är kyrkturens fel. På ett sätt kan han ju ha rätt: Man blir både förbluffad och överraskad över den variationsrikedom som våra kyrkor inrymmer, och det tar ett tag att smälta. Själv borde jag framöver ägna lite tid åt att förstå de orglar jag ska ta mig an i höst, så jag antar att besöken i de närmaste kyrkorna får prioritet ett framöver. Även där finns det variationer minsann, det kan jag lova. Och det gnäller jag absolut inte över! Gud kan nämligen lovprisas och tillbedjas överallt och med hjälp av en lång rad olika musikinstrument av skilda slag! Det är precis som ärkebiskop Anke säger: "Gud är större!" Låt lovsången ljuda på alla sätt!

Verklighet, inte käbbel eller statistik och jämförelsetal

Insändarreplik publicerad i Östra Småland 9 juli 2015 och Barometern 24 juli

Så blir jag då än en gång bemött med ambitionsbeskrivningar (ÖS 8 juli). Vad jag efterlyste i min insändare var inte försvarsreaktioner av typen ”det är inte vårt fel” eller ”vi ville något annat”. Istället uppmanade jag till en tydlig strävan hos fullmäktiges samtliga partier att grunda beslut i verkligheten såsom den ter sig i vardagens perspektiv istället för från stadshusets andra våning. De flesta bryr sig nog inte om vad som har sagts i stängda budgetförhandlingar så länge dessa resonemang inte omsätts i praktisk handling.

Det är inte Vänsterpartiet som styr kommunen, det är koalitionen Socialdemokraterna och Centerpartiet som tillsammans med Vänsterpartiet lägger fram budget, och det är uppenbart att det inte är ambitionerna från vänstern som får mest genomslag. I så fall hade ju budgeten, att döma från insändare 8 juli, sett helt annorlunda ut. Å andra sidan, när man själv beskriver jämställdhetssatsningar som stora utan att satsa en krona på dem så kan man ändå börja undra över ambitionsnivån, men det är i sig en helt annan diskussion.

Det är naturligtvis inte lätt att samarbeta med andra som är mycket starkare och som man inte delar uppfattning med. Antingen får man acceptera läget och därmed kapitulera från sin egen politik eller så får man gå därifrån. Det vägvalet har Vänsterpartiet i Kalmar sedan länge tagit ställning till. Det är därför de alltid mer framhåller nationella ambitioner och väldigt sällan nämner de kommunala besparingar som de varje år lägger på äldreomsorgen.

Men det där är politiskt käbbel som ingen vinner speciellt mycket på, allra minst äldreomsorgens brukare och personal. Det viktiga är hur vardagen fungerar för dem. Det är hög tid för beslutsfattare att verkligen lyssna istället för att gömma sig bakom statistik och jämförelsetal som distanserar från den verkliga vardagen. Ska heltid vara normen för de anställda inom omsorgen, se till att göra det möjligt antingen genom att sänka heltidsmåttet eller genom att anställa mer personal. Det är, till skillnad från vackra ord, något som gör skillnad i verkligheten.

Birgitta Axelsson Edström, nära anhörig till brukare i äldreomsorgen  

Bara för...

Bara något som jag tycker passar just idag... eller kanske alla dagar när man får för sig att man är lite viktigare för omgivningen än man egentligen är. Var och en bär på sin egen erfarenhetsryggsäck och förfogar över sina egna tankar. Glöm inte det.

Om toner och ödmjukhet

Ty det är hemligheten att Gud ifrån sin tron blott ur ett ödmjukt hjärta kan bringa fram en ton.

Linnea Hofgren har formulerat det så vackert. Det där med att ha ett ödmjukt hjärta är ju inte helt lätt, eller hur? Ofta så ser vi ett sådant som ett tecken på svaghet och sätter det i motsats till "självförtroende" eller "självkänsla". En ödmjuk människa ses som svag i motsats till den som framhäver sig själv, kanske utifrån ett självförtroende som har vuxit ohämmat långt utöver vad som vore nyttigt både för en själv och omgivningen.

Men ödmjukhet är inte avsaknad av tilltro till den egna förmågan. Det är nog i själva verket ganska mycket tvärtom. Ödmjuk kan man bara vara om man vet vad man själv kan klara av, och dessutom kan acceptera såväl gränser som möjligheter. Jag är inte där än, men kanske har jag kommit en liten bit på väg. Varmt tack för alla förböner som har burit mig under den processen!

När jag slutade jobba våren 2013 var jag i stort sett utraderad som människa. Efter så lång tids utfrysning och baktaleri och med så många år utan en enda kompetensutvecklingsinsats som utgick från de behov och möjligheter jag hade så trodde jag inte att jag skulle klara av någonting. Har man blivit behandlad som mindre vetande så är det till slut som en sådan man känner sig. Jag fixade inte det längre. Jag bestämde mig, tack vare en sista skälvande stund av energi, att jag måste visa att jag fortfarande kunde något. Jag ville känna att det fanns möjligheter till utveckling även för mig. Därför började jag läsa teologi och förverkligade en gammal dröm som jag under lång tid har närt. Först var det halvfart, sedan blev det helfart. Under tiden avslutade jag mina politiska uppdrag, genomförde tre valrörelser med lyckade resultat och började på ny kula i ett nytt parti. Mitt engagemang i förenings-och kulturlivet i övrigt minskade knappast. Spelningarna fortsatte, Byteatern har inte stått still under de här åren, förtroendeuppdragen i kyrkan på lokalnivå och stiftsnivå har utökats, bostadsrättsföreningen valde mig till ordförande och köraktiviteterna har hela tiden varit närvarande i min vardag. Under en termin hade jag fem olika körer igång samtidigt, men det blev en aning förvirrande tidvis... Ändå, det har varit lärorika om än fattiga år, men det är ett pris som jag har varit villig att betala. Jag tror att det är nyttigt att inte alltid ha en fet försörjning tryggad bara för att man har "rätt" kontakter eller har "rätt" åsikter. Jag tror att det är nyttigt att från insidan se hur tillvaron kan te sig för de människor som man tror behöver hjälp av olika slag och som man kan engagera sig för. Det där med empati kan annars klinga rätt så falskt. Att vara människa är inte alltid lätt. Vi har alla våra krig, kriser och svårigheter även om ytan ibland kan se både blank och oskadad ut. Jag dömer ingen. Jag vet vad jag har gått igenom. Jag vet inte så mycket om andra, men å andra sidan är det inte så många som vet något om mig heller. Det kan ju vara bra att tänka på när rykten kan spridas lika snabbt och effektivt som innehållet i en uppsprättad dunkudde över ett stormande fält.

Mina studier har gått långt över förväntan bra! Visst har de tagit tid och energi, men de har gett så mycket tillbaka! Samtliga examinationer har bedömts hålla nivån för högsta betyg, och det betyder att jag nu har 90 VG-högskolepoäng  i teologi utöver mina beteendevetenskapliga poäng på grundläggande akademisk nivå och mina forskarkurser i pedagogik, psykologi och sociologi. Jag kunde! Fortfarande! De har gett mig mitt självförtroende tillbaka, jag som var så osäker på vad jag kunde prestera att jag inte sökte studiebidrag förrän efter första tentamenstillfället bara för att jag inte var säker på att jag skulle klara mig (och på grund av den försiktigheten förlorade jag ett antal veckors bidrag...). Men det har varit slitsamt och ganska ensamt tidvis. Det blir gärna det när man läser på distans och den enda kontakten man har med medstuderande är via datorn. Det har varit svettiga examinationer, diskussioner och inlämningsuppgifter, men det är otroligt hur mycket intressanta saker och samband jag har fått förmånen att upptäcka. Religionspsykologi, religionshistoria, exegetik, systematisk teologi, etik, samhällsvetenskapliga perspektiv på olika religioner med mera, med mera... Jag känner att det är sådant som intresserar mig på djupet, och jag är säker på att jag kommer att ha nytta av studierna framöver på flera sätt, inte minst som samhällsengagerad människa. Jag är djupt tacksam över att det har gått så bra, kanske allra mest över den senaste terminen då det tidvis var oerhört tungt och krävande. Examinationerna utgjorde också en mindre behaglig historia, men de är som sagt historia nu. Lärdomarna har jag kvar!

Till hösten så kommer jag att sysselsätta mig med annat. Jag tror inte att jag, trots att jag visserligen har sökt ett antal kurser även till hösten, att jag kommer att ha tid till att läsa i den omfattning som krävs. Jag har nämligen fått erbjudande om BETALDA jobb, något som jag inte har haft sedan 2013 i nämnvärd omfattning (för man kan inte klara sig på studiebidrag och kyrkliga sammanträdesarvoden för ett par möten i månaden...). Tack och lov för att vi i familjen har en inkomst till! Den har hållit oss flytande under de här åren. Vi har till och med kunnat bo kvar i vår lägenhet... Varmt tack älskade Pierre som har stått ut med en allt annat än närande utan istället tärande hustru under de här åren, dessutom en hustru som varit påtagligt frånvarande och allmänt nervös över det mesta inklusive uteblivna inkomster, uppkomna utgifter och ständiga tentamensresultat.

Till hösten ska jag på uppdrag av HRF vara med och utforma en strategi som ska hjälpa hörselskadade äldre att få den hjälp de behöver när äldreomsorgen ska träda in. Här finns ett stort behov att fylla! Jag fick under våren frågan om uppdraget, och det är jag mycket tacksam för. Det är stort och viktigt! Det ligger mig väldigt varmt om hjärtat efter de här åren när jag har sett äldreomsorgen både från en förtroendevalds perspektiv (som andre vice ordförande i omsorgsnämnden i Kalmar kommun 2010-2014), som partiföreträdare nationellt (jag var med och jobbade fram Vänsterpartiets nationella kampanj om äldreomsorgen medan jag satt i PS) och som nära anhörig till brukare och närstående. Arbetet kommer att genomföras tillsammans med en grupp som har tillsatts av förbundsstyrelsen och som förfogar över mycket stor och välgrundad kompetens. Dessutom är den oerhört trevlig! Jag tror att min bakgrund som beteendevetare och politiker kommer att hjälpa mig att reda ut arbetsuppgifterna.

Dessutom, utöver den halvtid som ovanstående uppdrag kommer att ta i anspråk, kommer jag att vikariera som kantor i Kalmar pastorat (Två systrars kapell och lite grann i Birgittakyrkan) på drygt halvtid. Jag saknar formell kantorsexamen, så det är med en stor dos respekt jag går in i det uppdraget. Jag ska göra mitt allra bästa, och även det här arbetet ser jag fram emot med stor glädje. Det kommer att bli spelningar och körövningar, gudstjänster och andra förrättningar och det handlar om viktiga uppgifter även här. Att få bidra till Guds rikes utbredning är en ren förmån! Att jag sedan får möjligheten på det här sättet och tillsammans med goa kolleger i norra arbetslaget är ju en ren bonus. Hoppas att även andra kan tycka det så småningom, när jag har lärt mig alla reglage och gudstjänstagendor... Jag som är mest van vid EFS och den gudstjänstordning som används där har ju en hel del att lära i den vägen trots att jag har spelat i kyrkan ganska regelbundet sedan slutet av 70-talet (och då främst på el- och digitalorgel).

Som sagt, jag kommer att kunna försörja mig framöver. TACK alla inblandade för det! Jag hoppas att det ska gå att bringa fram någorlunda hörbara toner ur det här hjärtat efter de här årens ödmjukhetsutbildning (en sådan behövde jag sannolikt, även om det var en smärtsam process som ledde dit) och att jag ska göra mig förtjänt av lönen i lönekuverten (som kanske till och med kan ge lite pension en dag). Jag hoppas också på att kunna bidra till ett större verk, och jag hoppas att det kommer att låta, om än inte alltid vackert och behagligt i allas öron, så åtminstone nyttigt och utvecklande. Vi har ju alla uppdrag att fylla, men vi vet inte alltid hur och när. Kanske har jag fått en ny chans nu, och jag tänker ta den, men DINA förböner behöver jag, fortfarande...

Minisemester i Blekinge

Så var vi då hemma i Kalmar igen efter ett par härliga dagar i Karlskrona, bara ett stenkast söderut egentligen men ändå en stad som man inte alls har bekantat sig särskilt mycket med. Man behöver inte åka långt för att hitta välbehövlig avkoppling och samtidigt få sig lite nya erfarenheter och kunskaper till livs! Det var soliga och varna dagar, men det var ju å andra sidan inget specifikt för Blekinge. Temperaturer på 30 grader och däröver har ju uppmätts på åtskilliga håll under helgen. Vi räddade oss undan hettan genom att åka på skärgårdstur två dagar i rad. Det behövdes! På sjön får man både luft och svalkande vindar samt en stor dos kulturhistoria.

Brändaholm

Vi bodde på Clarion Carlscrona på Skeppsbrokajen. Jag hade lite rabatt där som student, så vi passade på. Vad vi inte visste var dock att hotellet serverade både fika och middag och att det ingick i rumspriset. Sådant gillar smålänningar som jag och östgötar som goe liberalen ;-) Visserligen var det inte jättemycket som jag som vegetarian kunde äta, men det räckte till för att fylla middagsbehovet med råge. Varmrätterna, bestående av kycklig, pulled pork och chili con carne, lär dock ha smakat himmelskt, och även i övrigt var hotellet väl värt att rekommendera för alla som vill ta sig ett par dagar och nätter i en annan sommarstad än Kalmar. Att åka dit med tåg tur och retur kostade inte ens 350 kr för två vuxna och tar faktiskt inte längre tid än en timme och 15-20 minuter. Bekymmersfritt och bekvämt, samt HELT utan förseningar :-)

Igår kväll var vi på Restaurang Landbron och lyssnade på livemusik. Det tog ett tag att hitta dit, trots att det ligger så centralt som så gott som mitt på busstorget. Det är nämligen en anonym svart byggnad som man inte direkt lägger märke till (kanske till stor del beroende på den mycket hovsamma uppskyltningen), och när websidor visar vägen till Blekinge museum och personalen som sålde biljetter till Skärgårdstrafiken bestämt hävdar att restaurangen ifråga ligger i ett av de nya vita byggnaderna i gästhamnen så blir man en aning förvirrad... Men vi hittade till slut, och det hade många Karlskronabor också gjort. Det var rejält fullsatt med folk på innergården denna ljumma sommarkväll och de lokala liveartisterna hade en tacksam publik. Om man nu bara kan marknadsföra sig lite bättre och se till att människor vet vart dom ska gå så kan detta bli ett framgångskoncept för annars ganska händelselösa söndagskvällar!

Rosenbom

Naturligtvis hälsade vi på Gubben Rosenbom utanför Amiralitetskyrkan. Det måste man ju bara göra när man är i Karlskrona. Min pappa gjorde delar av lumpen där, och under hela min uppväxt hade vi en miniatyr-Rosenbom som prydnad som han hade införskaffat där. Därför kan jag texten på hans skylt utantill, fortfarande. Rosenbom samlar årligen in 50-60 000 kr och det är kyrkan som ser till att pengarna fördelas till relevanta ändamål. Den figur vi nu ser är en kopia från 1950-talet. Originalfiguren, från 1700-talet, finns inne i kyrkan. Det intressanta är ju att Rosenbom, som i övrigt har funnits på riktigt, alltså har stått där i flera hundra år och tiggt pengar. Han är ju en sk fattigbössa. Han är en av Karlskronas stora turistattraktioner. Man lyfter på hans hatt och lägger ner pengar till behövande. Det anses hedervärt, MEN sitter det, något vi numera har blivit vana vid, människor av riktigt kött och blod utanför ICA och gör samma sak som träfiguren vid Amiralitetskyrkan så är det något vi ser som en styggelse. Människan är ett lustigt djur ibland, eller ofta kanske... Naturligtvis ska vi bekämpa fattigdomen, men det kan knappast betyda att vi ska bekämpa den fattige, oavsett ursprung. "Säll är den som låter sig vårda om den fattige" som Rosenbom citerar ur Psaltaren. Det är samma gärning man utför, trägubbe eller ej.

Väl hemma i Kalmar så råder friska vindar, lite regn har rensat upp luften och lägenheten håller på att vädras ut. Lössen på en av pelargonerna har vuxit till sig under helgen men har nu fått sig en dusch med såpvatten som jag hoppas ska skrämma ihjäl de flesta av dem. Man har det ganska gott även hemma. Överhuvudtaget så brukar jag göra samma reflektion varje gång jag har varit iväg: Det är så mycket viktigare att lägga energin på att ha en vardag som man trivs med än att satsa allt på "schemabrytande aktiviteter". Livet är ju inte de ynka semesterdagarna, det består ju till allra största delen av vardag! Vad gör vi egentligen med livet? Njuter vi av av huvuddelen (eller står vi åtminstone ut med den) eller är det bara russinen som är värdefulla?

Kvinna, kommunanställd och försörjning: Passar de bitarna ihop?

Insändare i Östra Småland 3 juli 2015 och i Barometern 6 juli 2015
Är det möjligt att som kvinna försörja sig som anställd i Kalmar kommun? Bara sex av tio kommunanställda arbetar heltid kunde vi läsa i förra veckan. Samtidigt är 78 % anställda på heltidstjänster, men av dessa är det alltså en stor andel som inte jobbar heltid i verkligheten. Vi vet att det är kvinnor som i allra största utsträckning arbetar deltid, tar ut föräldraledighetsdagar, är sjuka samt väljer att i olika skeden i livet gå ner i tjänst. Dessa nya siffror, vilka således visar att vi inte kan lita på att tjänstgöringsgraden i anställningskontraktet verkligen gäller, är synnerligen alarmerande. Vad gör kommunen åt detta?

Jo, man ålägger redan svårt besparingstyngda kvinnodominerade verksamheter ännu mer sparbeting. Under parollen ”Önskad sysselsättningsgrad” (tidigare ”Rätt till heltid”) ska heltidstjänstgöring skapas utan resurstillskott. Det är inte rimligt att arbeta på det sättet. Rättvisa och jämställdhet behöver inte kosta, förutsatt att det finns tillräckligt med politisk vilja och politiskt mod att faktiskt göra de omfördelningar av resurser som skulle kunna utjämna skillnaderna mellan manliga och kvinnliga arbetsvillkor inom befintlig ram. Men detta verkar ju saknas. Då återstår helt enkelt en väg: Resurstillskott.

Vi kan lösa problemet med stress inom äldreomsorgen genom att för det första sänka heltidsnormen så att personalen orkar med att arbeta heltid (men inte 40 timmar). Kortare arbetsvecka ger fler människor i arbete och vi vinner i såväl kvalitet som folkhälsa. När stressen minskar så minskar också sjukskrivningarna och utbrändheten. Vi kan för det andra istället anställa fler på högre sysselsättningsgrad så att fler kan dela på arbetsbördorna och därmed orka mer tillsammans. Det är bara att välja. Båda alternativen kostar pengar i det korta perspektivet men sannolikt inte i det långa. Att göra som man gör i budget inför 2016, nämligen att kräva heltidsscheman för alla och samtidigt dra ner på resurserna är detsamma som att be verksamheten koka soppa på en spik utan att tillhandahålla mer än just spiken. Taktiken riskerar alltså istället att bli sista spiken i kistan på det välfärdsbygge som de flesta anser sig värna.

Jag vill uppmana Kalmars beslutsfattare: Ta en titt ut i verkligheten. Kontrollera vad som gömmer sig bakom de siffror ni ser som visar på 78 % heltider och över 95 % tjänstgöringsgrad bland tillsvidareanställda. Ibland blir nämligen statistiken ett verktyg som döljer istället för påvisar verkliga förhållanden. Kommunen består i första hand av människor och inte av siffror. En stor del av dessa människor är lågavlönade och deltidsarbetande kvinnor vars tålamod tryter med en kortsiktig politik som har uppenbara svårigheter att tänka längre än till nästa delårsrapport. Jag möter dem ofta. Politiken ska inte brukas så att den distanserar från människors vardag. Här krävs istället handling grundad i empati, vilja och mod samt verkliga ambitioner att skapa ett hållbart samhälle med människan i centrum. Jag är övertygad om att det går, om man/kvinna bara vill!

Birgitta Axelsson Edström, fd kommunfullmäktigeledamot, numera nära anhörig till brukare i äldreomsorgen

Framåt!

Jag tog en titt i Kalmar kommuns budgetdokument för 2016. Det antogs nu i mitten av juni och det är den första vårbudget på mycket länge som jag inte har varit med om att anta. I höstas, närmare bestämt i december, antogs ju budgeten för 2015, och inte heller den gången var jag med på beslutande plats. Jag var tacksam då. Jag är minst lika tacksam idag. Varken 2015 eller 2016 års budgetdokument innehåller tillräckligt med satsningar och prioriteringar som jag anser är nödvändiga. Verkligheten har liksom hunnit ifatt mig, även om det tagit tid att acceptera det. Diskrepansen mellan verklighet och politisk strategi gör sig som allra mest påmind just i budgettider och överträffas enbart av det som sker i valrörelsetider. Det vill inte säga lite, alltså. Ibland känner jag mig förflyttad till världarna i Orwells 1984 eller Boyes Kallocain, och det är sannerligen inga behagliga tids- och kulturresor.

Hur som helst, allt är inte så illa. Det finns en och annan passus som jag gillar mycket (alltså kanske inte alla formuleringar, men slutklämmen i alla fall), till exempel den här:

Kulturcentrum
Ett rikt och aktivt kulturliv är en mycket viktig del i utvecklingen av vår kommun och region och även en viktig konkurrensfaktor när människor väljer bostadsort. Ett kulturcentrum och ett kulturkvarter/ kulturstråk är inte bara ett lyft för vårt eget kulturliv utan en viktig del i Kalmars fortsatta utveckling.

Kommunfullmäktige beslutade i maj 2014 att godkänna förslaget till det fortsatta arbetet med ett Kulturcentrum vid Tullslätten. Målsättningen är att en byggstart ska kunna ske 2016/2017. Arbetet pågår.

Det är goda intentioner, om än inte att betrakta som nyheter. Projektet har ju varit igång väldigt länge, och behovet är och blir, om möjligt, än mer akut. På sommaren händer det en himla massa i Kalmar, och det är jag och många andra glada för, men vi behöver kultur året om, och hela livet igenom. Ett kulturcentrum, med kulturskola för barn och ungdomar, länsteaterverksamhet för alla åldrar och arenor som kan brukas för många olika kultur- och konstuttryck utgör den mötesplats som kan driva på och utveckla de kreativa processerna. Nu ser vi framåt, med Kulturcentrum som ett redskap för en bättre och ljusare verklighet!

Våga Låta Andra Låta!

Våren 2013, när jag höll på att avsluta mitt arbete som politisk sekreterare för Vänsterpartiet Kalmar och mådde som sämst, ringde min telefon. Det var Ingela på Studieförbundet Vuxenskolan som kom med ett erbjudande: "Jag har ett uppdrag som skulle vara perfekt för dig. Vi har körverksamhet på Våga Låta-konceptet, och vi behöver en ny ledare. Kan du/vill du?" Jag blev alldeles ställd. Det var ju ett studieförbund vilket ställde en del krav. Jag har visserligen haft körer i nästan hundra år men aldrig fått betalt för det. Som lekman i lekmannaorganisationer så deltar man ju med de gåvor man har precis som alla andra. Här skulle jag nu plötsligt få ett timarvode (nåja, 155 kr är inget man blir rik av i pengar precis, men ändå) PLUS hjälp med inköp av noter (även sådant har jag köpt själv med undantag av någon bok som Aktiv Fritid har betalat för Vox Communis räkning). Efter ett tags funderande kring mina möjligheter att bidra med nåt av värde tackade jag ja till erbjudandet. Det är ju skönt att ha en inkomst på åtminstone några hundralappar i veckan under tio veckor varje termin, och jag ville inte lämna körsångare som ville sjunga i sticket bara för att de saknade en ledare. Jag vet ju vad körsång betyder för livskvaliteten, och jag skulle kanske kunna vara bättre än ingen alls. Jag lovade att göra mitt bästa.

Nu har jag jobbat med Våga Låta-körerna i fyra terminer. Det har varit inspirerande och roligt, främst att få känna hur människor tillsammans verkligen har vågat låta mer och mer och blivit mer och mer stolta över att det har låtit bättre och bättre. Att jag har fått vara med och skapa både energi och glädje med dessa underbara människor är ovärderligt! Ingen som har varit med på våra onsdagskvällar i IOGT-huset i Gamla stan har kunnat undgå att smittas av den energin, jag lovar!

Det är med sorg i hjärtat som jag inser att min tid till hösten inte räcker till för att fortsätta med det här. Det finns inte tillräckligt många kvällar i veckan (Gud skapade ju sju dagar med tillhörande kvällar i veckan, inte åtta eller nio och anledningen till det vet bara Gud själv), men jag hoppas att det finns någon som kan ta över efter mig och fortsätta jobba med konceptet. Människor som vill sjunga SKA få göra det. Det är faktiskt en mänsklig rättighet! Att få vara med på den resan som ledare är en stor och värdefull förmån. Du som har lite vana att sjunga och inspirera: Dra dig inte för att Våga Låta Andra Låta! Jag har haft oerhört roligt under fyra terminer, och kunde jag så kan definitivt DU!

TACK alla Våga Låta-sångare för de här terminerna! Håll fast i sången! Hoppas att ni hittar möjligheter att fortsätta sjunga och hör gärna av er om hur det går. TACK Studieförbundet Vuxenskolan för frågan och möjligheten våren 2013 och för det positiva bemötandet under alla terminer!

Nu går jag vidare till nya utmaningar. Hösten ser spännande ut, men Våga Låta kommer jag att sakna även om jag kommer att låta på olika sätt både här och där. Jag hoppas kunna fortsätta sprida inspiration och glädje men på nya platser och på nya sätt, och jag hoppas att Våga Låta-deltagarna också fortsätter att sprida sin glädje och energi vidare. Att få delta i ett sådant arbete är värt så mycket i eviga och verkliga värden att det helt enkelt inte FÅR avstanna :-)

Jag undrar...

Min mamma bor, som bekant vid det här laget, på äldreboende. Det funkar bra där. Alla i personalgruppen som jag har träffat är jättetrevliga, varma och omtänksamma människor med glimten i ögat. De har exakt de egenskaper som man vill att personal i äldreomsorgen ska ha. Det känns gott. Ändå funkar det inte fullt ut.

Mamma började få svullna ben för ett par dagar sedan, speciellt det ena. Pappa, som under flera år har haft huvudansvaret för mammas tillvaro, slog larm men togs inte på allvar. "Det var nog normalt" fick han höra från kompetent folk. Ändå till slut, dvs i förrgår kväll, hade mamma rejält ont och personalen fick lova att fixa hjälp under onsdagen. Så skedde också. Man kallade på sjuktransport, ringde pappa kl 12.40 och sa att mamma skulle åka till akuten och att han behövde möta upp där. Pappa slängde sig i bilen och var nästan direkt på plats. Mammas och pappas villa, där pappa bor, ligger väldigt nära äldreboendet dit mamma har flyttat. Avståndet till sjukhuset därifrån kan väl vara typ 5 km. Ingen mamma dök dock upp.

Kl 16.30 ringde mammas kontaktperson upp pappa som då hade suttit på akuten och väntat sedan kl 13. Ingen bil hade kommit, och mamma kunde alltså inte flyttas. Kontaktpersonen på boendet var rejält arg över dröjsmålet. Det här var ju inte acceptabelt. Jag träffade henne idag och jag förstår hur pinsam hela den här historien är för henne och för övriga inblandade. När bilen slutligen kom för att hämta mamma, vid 18-tiden, hade FEM timmar passerat sedan pappa fick veta att han skulle vara på plats på akuten. Mamma hade hunnit vila, men pappa? Och ingen middag hade han ju hunnit ordna heller. Det är inte lätt att ordna mat när man ska vara stand-by utan information. Inget verkade ha vetat vad som hände i detta kommunikationens tidevarv.

Mamma fick så småningom sin diagnos och blev inlagd under natten. Sjukhuset agerade både omsorgsfullt och hyfsat snabbt samt ingav förtroende. Pappa kom hem vid 23.30. Han är inte heller någon ungdom men klarar av mycket. Det här blev en aning FÖR mycket även för honom. Jag förstår att humöret inte var på topp, men ändå så var det mammas välbefinnande han tänkte på först. Inte förrän hon var ordentligt omhändertagen och diagnos med medicinering var fastställd så kunde han med gott samvete åka hem. Det är tur att det finns frallor i sjukhuscafeterian och fruktsoppa och bananer i ICA-butiken ett par hundra meter bort.... Jag erbjöd mig förstås att hjälpa till så gott jag kunde, men en del av oss vill ju ALLTID klara sig själva. Det har jag full respekt för. Jag är nämligen likadan.

Mamma kom tillbaka till sitt boende redan idag, med en 30-dagars medicinkur som pappa fick hämta ut. Jag hoppas det går bra nu. Hon hade till och med fått håret lagt under eftermiddagen på boendet, och det ger lite högre livskvalitet bara det. Hur som helst, en hel del frågor har man ju efter den här lilla episoden. Ingen skugga ska falla på personalen vid mammas boende. De gjorde så gott de kunde, men ändå blev det ju fel.

• Enligt uppgift idag hävdas att en sjuktransport ankom kl 12.55 och stod utanför huset. När ingen behövande kom ut så körde den igen kl 13. Transporten var ju beställd till kl 13. Det blåste kallt. Är det rimligt att en 82-åring ska sitta ute i sin rullstol och vänta redan FÖRE utsatt tid? Varför i all världen signalerade ingen om att bilen var där? Om man nu inte hade fått information om vilken avdelning det gällde, varför ringde man inte eller gick in och frågade? Alla fyra avdelningarna nås ju från samma foajé!
• Ungefär tio meter från mammas boende ligger den hälsocentral där mamma är listad. Är det så fullständigt omöjligt att hitta former för ett samarbete mellan den och äldreboendet som ligger nästgårds? Ibland är byråkrati stelbent. Kyrkan, som jag är engagerad i, beskylls också för att vara stelbent, men detta tar nog priset. Tycker landsting och kommun att det är stimulerande i något avseende att vägra hitta samverkansformer och därmed låta gamla sjuka människor sitta i kläm? Hur svårt kan det vara??
• Idag läser vi om hur Kalmar kommuns äldreomsorg går på knäna. Personal jobbar deltid för att man inte orkar jobba heltid, sjukskrivningarna ökar och känslan av otillräcklighet växer lavinartat. Ändå tvingas man till årliga osthyvelsbesparingar, besparingar som inte längre kan göras på annat än på personal eftersom det är där man kan hämta pengar. Det är inte bara skämmigt, det är en förödmjukelse. Att säga från kommunledningens sida att man satsar på jämställdhet och jämställd verksamhet samt att man utgår från en feministisk agenda när det enda verktyg man klarar av att hantera i budgetsammanhang är osthyveln, då går faktiskt skam på torra land. Det är kvinnor som får betala för politikens taskiga fantasi och strävan att slippa ta den resursdiskussion som är nödvändig. Jag undrar...VARFÖR i all världen finns det INGEN ambition att utjämna skillnaderna i arbetsvillkor mellan mans- och kvinnodominerade arbetsuppgifter? VARFÖR ska vi medborgare respektera dem som vägrar att ta itu med den frågan eftersom alla istället väljer att hålla sina små fingrar rena? Att säga att man arbetar för jämställdhet men bara använder osthyvel som redskap är samma sak som att koka soppa på en spik: Ska det se ut som om man lyckas så måste man luras. EXAKT så är det. Och de som får betala är personalen på golvet som springer snabbare och snabbare och de äldre som inte får vad de behöver.

Vår äldreomsorg behöver uppgraderas, och de aktörer som den förväntas samarbeta med måste också vilja samarbeta. Annars vet jag inte var vi hamnar. Ingen kan väl anse att det är OK att vara med om en sådan dag som mina föräldrar upplevde igår, eller hur? En propp i ena benet kan behandlas, men hur är det med den stora jätteproppen Orvar (som numera inte verkar vara född på 40-talet utan betydligt senare)? Den som vägrar att se hur medarbetarna på kvinnodominerade arbetsplatser blir sjuka av känslan att inte kunna göra det de borde? Den som slemmar igen välfärdsverksamheten med stelbenthet och "det var inte mitt fel"-bortförklaringar? Jag undrar... Ja, oj vad jag undrar, speciellt idag.

Bekymrad...

Jag är bekymrad, men inte över vädret. Visserligen kan jag lida en hel del med de människor som just nu kanske har sina enda lediga veckor och som valt att tillbringa dem på campingplatser där allt är inriktat på att man ska njuta av sol och bad och utomhusaktiviteter. Det känns nog så där... men jag kan ju inte ens med bästa vilja i världen påverka väderläget. Det liksom bara "är".

Men det som inte bara "är" är den kyla som vinner framsteg människor emellan. I helgen såg vi hur det främlingsfientliga Dansk Folkeparti blev Danmarks näst största parti i det nationella valet. Man kan inte skylla på att övriga partier är för släpphänta i invandrarfrågan. De har ju istället låtit sig inspireras och har format sin politik efter Dansk folkeparti-modell. Det visades sig inte vara något framgångsrecept. Det gjorde att rasismen växte, och väljarna röstade på originalet. Avsaknaden av ett äkta och trovärdigt alternativ som sätter människan och kärleken främst resulterade i ett skräckscenario. Rasismen lär ta plats i den danska regeringen, tillsammans med liberalerna. Hur i hela fridens namn ska det gå ihop sig? Jo, genom att liberalerna anpassar sig. Sådant ger, eller borde ge, varje demokrat oerhört dåliga vibbar. Det är inte utveckling. Det är regeneration.

Jag hoppas att Sverige inte trampar i klaveret på samma sätt, men tyvärr börjar jag tvivla på det hoppet. När man ifrån etablerade och historiskt sett demokratiska partier lanserar särskilda kommunala tiggarpoliser, vill göra det enklare att avhysa EU-migranter och vill utöka oskicket med tillfälliga uppehållstillstånd så är det tecken på att Sverige är på väg åt samma håll som Danmark. "Det finns någonting ruttet i det danska riket" som Shakespeare skrev för så länge sedan (men det äger idag ännu mer aktualitet). Det är på väg att ruttna även i Sverige. Främlingsfientligheten växer, människa vänds mot människa och det är viktigare att avgränsa "oss" mot "dem" istället för att skapa en värld där vi alla får plats. Kom inte och säg att det handlar om kristendom eller islam! Det är bara larv. Det handlar istället om att ondskan håller på att växa sig allt större.

Och ska vi då bara sätta oss ner och acceptera tidens gång? Säga "så här blir det när ingen ställer krav" eller "de har blodtörsten i generna"? Och på köpet demonisera all religion? Och hur ska vi behandla alla oss som har en eller annat funktionsnedsättning? Vi kostar ju också resurser som kanske skulle kunna nyttjas bättre av friska fullt funktionsdugliga individer? Vi är nära den punkten, farligt nära. Jag är bekymrad, på allvar. Tyvärr har jag ingen fix och färdig lösning på problemet. Jag vet inte vad man ska göra. Jag erkänner det. Vad jag dock vet och känner, i djupet av både mitt emotionella hjärta och med min logiskt resonerande hjärna, är att "lösningar" som grundar sig i "vi- och domresonemang" är djupt felaktiga. Det är enkla men ack så uppåt väggarna galna lösningsförsök. Det är som Nalle Puh säger: "Ju mer man tänker, ju mer inser man att det inte finns något enkelt svar." Uppenbarligen har inte så många tänkt speciellt mycket när stödet för stigmatisering och utfrysning av flyktingar, tiggare och andra invandrare växer.

Ska det behöva gå så långt att vi hamnar i ett läge där vi inte kan rädda oss själva utan att också hjälpa vår medmänniska? Kanske är det så. Kanske är det inte förrän då vi förstår att det är kärleken som besegrar hatet istället för tvärtom, nämligen att ett utblommat hat ger förutsättningen till lycklig kärlek i renrasiga och homogena nationalstater.

Kanske är det dags att praktisera kärlek, med allt vad det innebär? Det är i sanning en utmaning för politiska partier som alltmer börjar likna åsiktsmaskiner utan känslor och hjärta. Jag menar alltså inte att vi ska börja i morgon, när vi har kört bort tiggaren från dörren till ICA, utan idag. Vi kan börja HÄR och NU. Det är åtminstone ett första steg i rätt riktning. Det är väl ändå FÖR och inte MOT mänskligheten vi vill jobba?

Ketchup!

Ni vet, ketchupeffekten... Och då menar jag inte regnet som så många luftar sitt missnöje kring. Sådant  är ju livet ibland. Vissa tider kommer inget, inget och inget, och sedan kommer typ ALLT, eller åtminstone mycket. Det är väl bara att tacka och ta emot, så det gör jag.

Midsommar har passerat, med växlande väder men med hela kvällen utomhus i glada grannars lag. Inte en droppe regn föll när vi grillade här på gården, men lite kallt blev det väl framemot kvällen. Det kan jag medge, fast bara lite. Har man stått bredvid grillarna samt sprungit och förberett tävlingar, tipspromenad, fika, kaffe etc etc så är det inte fel med lite kylig luft att lugna ner sig med. Det kändes faktiskt ganska skönt! Eller så är det jag som inte har normal termostat i kroppen. Å andra sidan så klagar jag oerhört sällan på kyla. Det är en liten egenhet jag har.

Nu rullar sommaren vidare. Vi går mot mörkare tider redan. Det märks tydligt redan ikväll tycker jag. Det är nästan lite mood för stearinljus... Men sedan kommer ett nytt Midsomer-avsnitt vid niotiden på ettan, och det gör det BARA när det är sommar, så det är nog sommar ändå och inte adventstid ;-)

Apropå advent, jag har precis fått höstens spellista. Söndagen den 29 november när första ljuset tänds spelar jag i Två systrars kapell. DET ska bli kul! Apropå ketchup :-)

Rätt men fel

Jag trodde aldrig att jag skulle säga eller känna det här, men man ska aldrig säga aldrig. Nu tycker jag nämligen nästan synd om vänsterpartisterna i Kalmar. De slåss mot väderkvarnar och förlöjligas å det grövsta, se debattsidan i dagens Barometern.

Alltså, de har helt rätt i sin kritik mot fristående vinstdrivande skolor. Det är en absolut rimlig inställning att anse att vinstjakt aldrig ska gå före tillgodoseende av elevers behov. Vi kan hamna där när vinstintresset blir huvudsaken. Åtskilliga exempel finns, främst i storstäderna, som visar på just detta: När en fristående skola inte är lönsam nog så lägger den ner. Vart eleverna då tar vägen är någon annans, i de flesta fall kommunens, bekymmer och i allra högsta grad den enskilde drabbade eleven som står med en halvfärdig och kanske bristfällig utbildning. Det är cyniskt och det är kvartalskapitalism in absurdum. Välfärd i form av barns och ungdomars nödvändiga utbildning ska i princip inte drivas med annat fokus än just barns och ungdomars nödvändiga och högkvalitativa utbildning.

Läget med Oxhagsskolan är dock annorlunda. Anledningen till att den lades ut på en fristående aktör för ett par år sedan var ju att den inte bar sig ekonomiskt i kommunens regi. Alternativet till att erbjuda den som fristående skola var att lägga ner den. Det var till och med explicit uttalat från högsta politiska nivå: "Det är bättre att en fristående ägare lägger ner skolan än att vi gör det". Någon vilja att räta upp skutan, att se över resursfördelningssystemet och att utveckla skolan fanns inte, och alla vet ju att skolnedläggningar är en säker väg till kommande valförluster. Man ville inte smutsa ner fingrarna med sådant. Det var bättre att en privat aktör gjorde det, lite längre fram. Hade Oxhagsskolan burit sig hade den aldrig blivit fristående.

Därför är det liksom helkört att idag, när den inte bar sig för den privata ägaren utan övergår till annan ägare, hävda att kommunen ska ta över. Då har man ju inte vunnit någonting alls. Med nuvarande resursfördelning så kan skolan inte bära sig i kommunal regi, och då skulle man få lägga ned. Det är självklart att majoritetskompisarna i S och C inte stödjer ett sådant förslag. De vill ju hålla sina händer borta från den framtida utvecklingen. Företrädare för C går ju till och med så långt att man skriver under dagens ganska häcklande debattartikel MOT koalitionskollegorna i V TILLSAMMANS med övriga borgerliga alliansen. Det är uppseendeväckande rent strategiskt, men knappast förvånande i den här frågan.

Det gäller att välja sina strider. En fristående skola i Kalmar med bristande resurser kan inte riktigt jämföras med blodsugarditon i storstäderna. Här riskerar man att hamna på kollisionskurs med de väljare man säger sig företräda samt bidra till en skolnedläggning snabbare än kvickt på kommunens initiativ, för ingen kan ju tro att S och C skulle vilja satsa MER på Oxhagsskolan än de gör på andra skolor. Frågan är ju därför mer eller mindre död.

Kontentan blir alltså: Man kan tänka rätt i teorin men det kan bli fel i praktiken ändå, och ibland är det bättre att verka i det tysta än att låta sig offentligt utsättas för nedlåtande epitet som att vara "from som ett lamm" i vissa sammanhang och gnällspikar i andra. Det är sällan något som bygger ett starkt och trovärdigt varumärke för den politik man vill föra.