fredag, juli 10, 2015

Äntligen kyrkrunda!

Igår gjorde jag något som jag velat göra riktigt länge! Och JA, det kanske innebär en nördstämpel att berätta om att man gillar detta, men den risken tar jag. Det finns nämligen kyrkor här i närområdet som jag har velat besöka men inte besökt, och igår var det dags. Efter lite tjat så ställde goe liberalmaken upp och följde med på en tur till Påryd, Alsjöholm, Örsjö och Sankt Sigfrid. Alla var öppna och välkomnande!

Altaruppställningen i Karlslunda
Vi började i Påryd och med Karlslunda kyrka. Det är en liten träkyrka (dåtidens kyrkor byggdes för det mesta i sten) med lågt i tak men mycket trivsam och med en spännande altaruppställning, nämligen den ursprungliga altarpredikstolen som har gjorts om en aning och dekorerats med reliefbilder av Bror Marklund. Kyrkan invigdes 1818 och saknar torn. Däremot står en ståtlig klockstapel på kyrkogården.

Livets träd i Oskars kyrka
Efter Påryd tog vi en slingrig väg till Alsjöholm för att bese Oskars kyrka, även den en skapelse i trä utan sedvanligt kyrktorn. Sedan 1776 fanns en kunglig förordning som stipulerade att kyrkor skulle byggas i sten, men dessa två småländska byggen valde ändå att använda trä då tillgången på gott timmer i skogarna var riklig. Oskars kyrka är större än Karlslunda, och skillnaden mellan upplevelsen utifrån och inifrån är markant. Jag tänker på det gamla idealet för damskor: Nätt utanpå men rymlig inuti. Sådan är Oskars kyrka, och dessutom var den mycket ljus och trevlig med ett vackert ljusinsläpp framme i koret. Invigning skedde av biskopen i Kalmar stift år 1870.


Vacker orgel i orange i Örsjö
Koret i Örsjö kyrka
En ännu mer slingrig väg tog oss till Örsjö. Vi mötte ett antal bilar, så vi förstod att det fanns något i andra änden av vägen. Annars fanns det en viss anledning att börja undra... Men så kom vi till Örsjö i varje fall och äntligen kunde jag gå in i den kyrka vars ödeläggelse i brand påsken 1974 jag minns väldigt tydligt. Stora vägen mot Växjö gick ju igenom Örsjö på den tiden, och man minns ju när vi passerade där på väg till västkusten varje sommar att centralkyrkan var så vacker. Åren 1974-1976 var den istället en ruin som höll på att restaureras. Idag, efter invigningen hösten 1976, ser exteriören likadan ut som före branden (en del av väggarna stod kvar och kunde användas i någon mån) men interiören är helt förändrad. Den är riktigt vacker! Missa inte ett besök där! Vi träffade dessutom tre mycket trevliga och stolta damer som serverade fika och gav oss många historier till livs om kyrkans historia och vedermödor. Det kyrkbesöket var nog mest spännande av dem alla. Att gå in i en 1800-talsexteriör och uppleva en 1970-talsinteriör var fantastiskt!

Dopfunten i Sankt Sigfrid
Skyddsängeln i Sankt Sigfrid
Vi avslutade dagen med ett besök i vackra Sankt Sigfrid och de grå ståtliga kyrkan av granit som nästan påminner om en engelsk landsortskatedral. När vi steg in i den kom vi inte in i kyrkan. Först kom vi in i ett vapenhus, sedan i ett ännu större vapenhus med dokumentskåp och annat och SEDAN kom vi in i själva kyrksalen. Förklaringen kunde man läsa i informationsbladet. Kyrkan, som präglas av nyromantik och nygotik istället för den annars i Småland så vanliga empirestilen, invigdes 1880 av Kalmar stifts näst siste biskop och byggdes för 700 sittplatser. Under 1960-talet förkortades den korsformade kyrksalen ordentligt och idag rymmer den bara knappt 300. Istället behövdes ytorna till biytor, något man kan förstå men lite tråkigt är det allt... Den kändes mörkare men mindre ljusinsläpp men skyddsängeln i glas som hänger i taket i den högra korsarmen sedan 2009 är riktigt häftig. Konstnären heter Peter Nilsson. Dopfunten är tillverkad av skulptören Arvid Källström från Påsakallavik, för övrigt förre S-ledaren Håkan Juholts morfar.

Jag har några kyrkor kvar på önskelistan, men man ska inte vara för glupsk på en gång och utmana ödet. Det kommer fler dagar, hoppas jag. Då ska jag till slut ta mig in i Ryssby kyrka som jag ju bara har sett på utsidan sedan den brann påsken 2001. Det ska bli spännande att se om det finns något som påminner om det gamla kyrkorummet! För övrigt är ju det där med bränder i kyrkor lite halvskrämmande. Just här i området kring Kalmar/Nybro har tre kyrkor totalförstörts i bränder: Utöver de som jag här har nämnt (Örsjö 1974 och Ryssby 2001) även Hälleberga år 1976.

Kanske får nästa kyrkrunda vänta ett tag. Goe liberalmaken påstår att han blev alldeles slut igår och att det är kyrkturens fel. På ett sätt kan han ju ha rätt: Man blir både förbluffad och överraskad över den variationsrikedom som våra kyrkor inrymmer, och det tar ett tag att smälta. Själv borde jag framöver ägna lite tid åt att förstå de orglar jag ska ta mig an i höst, så jag antar att besöken i de närmaste kyrkorna får prioritet ett framöver. Även där finns det variationer minsann, det kan jag lova. Och det gnäller jag absolut inte över! Gud kan nämligen lovprisas och tillbedjas överallt och med hjälp av en lång rad olika musikinstrument av skilda slag! Det är precis som ärkebiskop Anke säger: "Gud är större!" Låt lovsången ljuda på alla sätt!


Inga kommentarer: