måndag, juli 06, 2015

Om toner och ödmjukhet

Ty det är hemligheten att Gud ifrån sin tron blott ur ett ödmjukt hjärta kan bringa fram en ton.

Linnea Hofgren har formulerat det så vackert. Det där med att ha ett ödmjukt hjärta är ju inte helt lätt, eller hur? Ofta så ser vi ett sådant som ett tecken på svaghet och sätter det i motsats till "självförtroende" eller "självkänsla". En ödmjuk människa ses som svag i motsats till den som framhäver sig själv, kanske utifrån ett självförtroende som har vuxit ohämmat långt utöver vad som vore nyttigt både för en själv och omgivningen.

Men ödmjukhet är inte avsaknad av tilltro till den egna förmågan. Det är nog i själva verket ganska mycket tvärtom. Ödmjuk kan man bara vara om man vet vad man själv kan klara av, och dessutom kan acceptera såväl gränser som möjligheter. Jag är inte där än, men kanske har jag kommit en liten bit på väg. Varmt tack för alla förböner som har burit mig under den processen!

När jag slutade jobba våren 2013 var jag i stort sett utraderad som människa. Efter så lång tids utfrysning och baktaleri och med så många år utan en enda kompetensutvecklingsinsats som utgick från de behov och möjligheter jag hade så trodde jag inte att jag skulle klara av någonting. Har man blivit behandlad som mindre vetande så är det till slut som en sådan man känner sig. Jag fixade inte det längre. Jag bestämde mig, tack vare en sista skälvande stund av energi, att jag måste visa att jag fortfarande kunde något. Jag ville känna att det fanns möjligheter till utveckling även för mig. Därför började jag läsa teologi och förverkligade en gammal dröm som jag under lång tid har närt. Först var det halvfart, sedan blev det helfart. Under tiden avslutade jag mina politiska uppdrag, genomförde tre valrörelser med lyckade resultat och började på ny kula i ett nytt parti. Mitt engagemang i förenings-och kulturlivet i övrigt minskade knappast. Spelningarna fortsatte, Byteatern har inte stått still under de här åren, förtroendeuppdragen i kyrkan på lokalnivå och stiftsnivå har utökats, bostadsrättsföreningen valde mig till ordförande och köraktiviteterna har hela tiden varit närvarande i min vardag. Under en termin hade jag fem olika körer igång samtidigt, men det blev en aning förvirrande tidvis... Ändå, det har varit lärorika om än fattiga år, men det är ett pris som jag har varit villig att betala. Jag tror att det är nyttigt att inte alltid ha en fet försörjning tryggad bara för att man har "rätt" kontakter eller har "rätt" åsikter. Jag tror att det är nyttigt att från insidan se hur tillvaron kan te sig för de människor som man tror behöver hjälp av olika slag och som man kan engagera sig för. Det där med empati kan annars klinga rätt så falskt. Att vara människa är inte alltid lätt. Vi har alla våra krig, kriser och svårigheter även om ytan ibland kan se både blank och oskadad ut. Jag dömer ingen. Jag vet vad jag har gått igenom. Jag vet inte så mycket om andra, men å andra sidan är det inte så många som vet något om mig heller. Det kan ju vara bra att tänka på när rykten kan spridas lika snabbt och effektivt som innehållet i en uppsprättad dunkudde över ett stormande fält.

Mina studier har gått långt över förväntan bra! Visst har de tagit tid och energi, men de har gett så mycket tillbaka! Samtliga examinationer har bedömts hålla nivån för högsta betyg, och det betyder att jag nu har 90 VG-högskolepoäng  i teologi utöver mina beteendevetenskapliga poäng på grundläggande akademisk nivå och mina forskarkurser i pedagogik, psykologi och sociologi. Jag kunde! Fortfarande! De har gett mig mitt självförtroende tillbaka, jag som var så osäker på vad jag kunde prestera att jag inte sökte studiebidrag förrän efter första tentamenstillfället bara för att jag inte var säker på att jag skulle klara mig (och på grund av den försiktigheten förlorade jag ett antal veckors bidrag...). Men det har varit slitsamt och ganska ensamt tidvis. Det blir gärna det när man läser på distans och den enda kontakten man har med medstuderande är via datorn. Det har varit svettiga examinationer, diskussioner och inlämningsuppgifter, men det är otroligt hur mycket intressanta saker och samband jag har fått förmånen att upptäcka. Religionspsykologi, religionshistoria, exegetik, systematisk teologi, etik, samhällsvetenskapliga perspektiv på olika religioner med mera, med mera... Jag känner att det är sådant som intresserar mig på djupet, och jag är säker på att jag kommer att ha nytta av studierna framöver på flera sätt, inte minst som samhällsengagerad människa. Jag är djupt tacksam över att det har gått så bra, kanske allra mest över den senaste terminen då det tidvis var oerhört tungt och krävande. Examinationerna utgjorde också en mindre behaglig historia, men de är som sagt historia nu. Lärdomarna har jag kvar!

Till hösten så kommer jag att sysselsätta mig med annat. Jag tror inte att jag, trots att jag visserligen har sökt ett antal kurser även till hösten, att jag kommer att ha tid till att läsa i den omfattning som krävs. Jag har nämligen fått erbjudande om BETALDA jobb, något som jag inte har haft sedan 2013 i nämnvärd omfattning (för man kan inte klara sig på studiebidrag och kyrkliga sammanträdesarvoden för ett par möten i månaden...). Tack och lov för att vi i familjen har en inkomst till! Den har hållit oss flytande under de här åren. Vi har till och med kunnat bo kvar i vår lägenhet... Varmt tack älskade Pierre som har stått ut med en allt annat än närande utan istället tärande hustru under de här åren, dessutom en hustru som varit påtagligt frånvarande och allmänt nervös över det mesta inklusive uteblivna inkomster, uppkomna utgifter och ständiga tentamensresultat.

Till hösten ska jag på uppdrag av HRF vara med och utforma en strategi som ska hjälpa hörselskadade äldre att få den hjälp de behöver när äldreomsorgen ska träda in. Här finns ett stort behov att fylla! Jag fick under våren frågan om uppdraget, och det är jag mycket tacksam för. Det är stort och viktigt! Det ligger mig väldigt varmt om hjärtat efter de här åren när jag har sett äldreomsorgen både från en förtroendevalds perspektiv (som andre vice ordförande i omsorgsnämnden i Kalmar kommun 2010-2014), som partiföreträdare nationellt (jag var med och jobbade fram Vänsterpartiets nationella kampanj om äldreomsorgen medan jag satt i PS) och som nära anhörig till brukare och närstående. Arbetet kommer att genomföras tillsammans med en grupp som har tillsatts av förbundsstyrelsen och som förfogar över mycket stor och välgrundad kompetens. Dessutom är den oerhört trevlig! Jag tror att min bakgrund som beteendevetare och politiker kommer att hjälpa mig att reda ut arbetsuppgifterna.

Dessutom, utöver den halvtid som ovanstående uppdrag kommer att ta i anspråk, kommer jag att vikariera som kantor i Kalmar pastorat (Två systrars kapell och lite grann i Birgittakyrkan) på drygt halvtid. Jag saknar formell kantorsexamen, så det är med en stor dos respekt jag går in i det uppdraget. Jag ska göra mitt allra bästa, och även det här arbetet ser jag fram emot med stor glädje. Det kommer att bli spelningar och körövningar, gudstjänster och andra förrättningar och det handlar om viktiga uppgifter även här. Att få bidra till Guds rikes utbredning är en ren förmån! Att jag sedan får möjligheten på det här sättet och tillsammans med goa kolleger i norra arbetslaget är ju en ren bonus. Hoppas att även andra kan tycka det så småningom, när jag har lärt mig alla reglage och gudstjänstagendor... Jag som är mest van vid EFS och den gudstjänstordning som används där har ju en hel del att lära i den vägen trots att jag har spelat i kyrkan ganska regelbundet sedan slutet av 70-talet (och då främst på el- och digitalorgel).

Som sagt, jag kommer att kunna försörja mig framöver. TACK alla inblandade för det! Jag hoppas att det ska gå att bringa fram någorlunda hörbara toner ur det här hjärtat efter de här årens ödmjukhetsutbildning (en sådan behövde jag sannolikt, även om det var en smärtsam process som ledde dit) och att jag ska göra mig förtjänt av lönen i lönekuverten (som kanske till och med kan ge lite pension en dag). Jag hoppas också på att kunna bidra till ett större verk, och jag hoppas att det kommer att låta, om än inte alltid vackert och behagligt i allas öron, så åtminstone nyttigt och utvecklande. Vi har ju alla uppdrag att fylla, men vi vet inte alltid hur och när. Kanske har jag fått en ny chans nu, och jag tänker ta den, men DINA förböner behöver jag, fortfarande...

Inga kommentarer: