Kvinna, kommunanställd och försörjning: Passar de bitarna ihop?

Insändare i Östra Småland 3 juli 2015 och i Barometern 6 juli 2015
Är det möjligt att som kvinna försörja sig som anställd i Kalmar kommun? Bara sex av tio kommunanställda arbetar heltid kunde vi läsa i förra veckan. Samtidigt är 78 % anställda på heltidstjänster, men av dessa är det alltså en stor andel som inte jobbar heltid i verkligheten. Vi vet att det är kvinnor som i allra största utsträckning arbetar deltid, tar ut föräldraledighetsdagar, är sjuka samt väljer att i olika skeden i livet gå ner i tjänst. Dessa nya siffror, vilka således visar att vi inte kan lita på att tjänstgöringsgraden i anställningskontraktet verkligen gäller, är synnerligen alarmerande. Vad gör kommunen åt detta?

Jo, man ålägger redan svårt besparingstyngda kvinnodominerade verksamheter ännu mer sparbeting. Under parollen ”Önskad sysselsättningsgrad” (tidigare ”Rätt till heltid”) ska heltidstjänstgöring skapas utan resurstillskott. Det är inte rimligt att arbeta på det sättet. Rättvisa och jämställdhet behöver inte kosta, förutsatt att det finns tillräckligt med politisk vilja och politiskt mod att faktiskt göra de omfördelningar av resurser som skulle kunna utjämna skillnaderna mellan manliga och kvinnliga arbetsvillkor inom befintlig ram. Men detta verkar ju saknas. Då återstår helt enkelt en väg: Resurstillskott.

Vi kan lösa problemet med stress inom äldreomsorgen genom att för det första sänka heltidsnormen så att personalen orkar med att arbeta heltid (men inte 40 timmar). Kortare arbetsvecka ger fler människor i arbete och vi vinner i såväl kvalitet som folkhälsa. När stressen minskar så minskar också sjukskrivningarna och utbrändheten. Vi kan för det andra istället anställa fler på högre sysselsättningsgrad så att fler kan dela på arbetsbördorna och därmed orka mer tillsammans. Det är bara att välja. Båda alternativen kostar pengar i det korta perspektivet men sannolikt inte i det långa. Att göra som man gör i budget inför 2016, nämligen att kräva heltidsscheman för alla och samtidigt dra ner på resurserna är detsamma som att be verksamheten koka soppa på en spik utan att tillhandahålla mer än just spiken. Taktiken riskerar alltså istället att bli sista spiken i kistan på det välfärdsbygge som de flesta anser sig värna.

Jag vill uppmana Kalmars beslutsfattare: Ta en titt ut i verkligheten. Kontrollera vad som gömmer sig bakom de siffror ni ser som visar på 78 % heltider och över 95 % tjänstgöringsgrad bland tillsvidareanställda. Ibland blir nämligen statistiken ett verktyg som döljer istället för påvisar verkliga förhållanden. Kommunen består i första hand av människor och inte av siffror. En stor del av dessa människor är lågavlönade och deltidsarbetande kvinnor vars tålamod tryter med en kortsiktig politik som har uppenbara svårigheter att tänka längre än till nästa delårsrapport. Jag möter dem ofta. Politiken ska inte brukas så att den distanserar från människors vardag. Här krävs istället handling grundad i empati, vilja och mod samt verkliga ambitioner att skapa ett hållbart samhälle med människan i centrum. Jag är övertygad om att det går, om man/kvinna bara vill!

Birgitta Axelsson Edström, fd kommunfullmäktigeledamot, numera nära anhörig till brukare i äldreomsorgen