Om Östergötland, opera och odödlighet

Nästan en vecka sedan sist...  Ja, time flies när man har roligt. Vi har varit på rundtur i Östergötland med besök i Åtvidaberg, Vadstena, Skänninge (Vårfrukyrkan) och Motala som lyckades förmedla lite skärgårdskänsla vid kajkanten. Regnet och de kalla vindarna blandades med solglimtar vid Vätterns strand och Vadstena var ju lika underbart som alltid om än, tack och lov, betydligt behagligare i temperaturen än sist. Denna gång fick vi inte bara umgås med goa dottern och uppleva en minnesvärd opera och lika minnesvärd mat på Hörnet utan kunde också bevista en nostalgiafton med bilar i mängder. Det var kul! Och så är det ju det där med mig och bilar.... Området vid slottet var knökafullt med amerikanska riktiga pärlor, trefärgade Pontiacexemplar, glänsande Caddillacs och vräkiga Oldsmobiles. Där fanns mycket som var värt att beundra! Ägarna har all anledning att känna sig stolta över sitt arbete! Jag gick igång på dessa tre och en polisbilsbubbla. För min del kan jag säga att ett uttryck stämmer till 100%: Storleken HAR betydelse. Tro inget annat! Ju mindre, desto bättre ;-)

NSU Prinz

Austin Mini

SAAB 93B

Operan Son of Heaven, förtjänstfullt rattad på scen av dotter Emmy som fått hoppa in som inspicient under föreställningarna, var verkligen en pärla! Med enkel scenografi bestående av vita skåp som tjänade som bland annat kulisser, likkistor och sovlådor och med högklassiga sångare (fyra manliga och sex kvinnliga) och orkester gestaltade man historien om den förste kejsaren av Qin. Han enade Kina och ville bli såväl odödlig som upphöjd till Gud. Hans två söner, den äldste rättrådig och därmed förvisad och den yngre utsvävande och fast i missbruk, spelar viktiga roller för historien. Viktiga är också de odödliga som gestaltas av de kvinnliga sångarna och som egentligen har en stor uppgift, nämligen att hjälpa de dödliga över dödsgränsen så snabbt som möjligt. Kejsarens trogne rådgivare och den yngste sonens reformator, tillika oäkta kejserlig son och gjord till eunuck, har helt skilda agendor. Den förste vill att kejsaren ska gå den rätta och smala vägen, den andre är makthungrig och vill hämnas de oförrätter han fått utstå. Kejsaren gör dock allt i sin makt för att bli odödlig med hjälp av örter och kemikalier och dör följaktligen och ironiskt nog ganska snabbt av kvicksilverförgiftning. Maktkampen dör dock inte utan fortsätter... Låter det rörigt? Det är det inte. Det är ett tydligt och spännande libretto av Kerstin Perski med vacker musik av Moto Osada och helheten blir såväl upplevelserik som tänkvärd (tydligheten tackar jag speciellt textmaskinen för!).

Dotter Emmy
(ur programbladet)

"The tale we tell is here and gone" är de avslutande orden. Sagan, med verklighetsbakgrund, handlar om förfluten tid, ett par århundraden före vår tideräknings början. Ändå händer detta än idag. Maktens män vill ha odödlighet, bygger monument, sätter makten framför allt och glömmer allt vad kärlek, rättfärdighet, lojalitet och solidaritet heter. Makt korrumperar och ingen går säker från den risken. Det enda sättet som vi människor kan uppnå odödlighet är genom att verka i de generationer som vi själva kan vara med och fostra. På det sättet kan våra idéer överleva oss själva. Hur tar vi oss an den uppgiften? Vilket eftermäle vill vi ha? Vi blir inte gudar, det kan vi vara säkra på, men kanske kan vi få minnas som någon som ville och gjorde väl, inte bara för oss själva utan för någon annan. Det är minsann ingen dålig form av odödlighet. Den förste kejsaren av Kina blir ihågkommen för sin egen maktambition och för att han började sammanlänka murar till ett gigantiskt landmärke som skulle hålla människor från varandra. Hur vill DU bli ihågkommen? Som den som byggde ett mausoleum eller en fallos på höjden eller tvären? Som den som gjorde något gott? Det väljer du, liksom jag, faktiskt själv.

På hemmaplan fortsätter man nu fundera över tillståndet i världen runt omkring. I Grekland har man problem med hela landets ekonomi. I Sverige har vi problem med semestervädret. Vi pratar om problem, och vi pratar om problem, eller hur? Ett annat problem är vardagsrasismen som breder ut sig alltmer. Jag blir fortfarande djupt berörd över EU-migranternas tillvaro här i vårt rika land och tänker på hur de som romer alltid varit utestängda från vad man kallar "normal" nationell trygghet. Här i Kalmar ses man som ett hot till och med mot hästar. Det är det där med guilt by association. Har EN betett sig illa, så dömer man ALLA. Denna EN behöver inte ens tillhöra gruppen, men kan dela vissa utseendemässiga karakteristika. Då är det liksom kört. Tänk om vi dömde våra likar, dvs individer som liknar oss, på samma sätt? Då skulle det kunna låta så här:

• Jag tänker aldrig åka bil med en gubbe i hatt. Såna är livsfarliga. Ta ifrån alla hattägare körkortet!
• Jag skulle aldrig få för mig att umgås med någon som heter Clark eller Olofsson. En av Sveriges farligaste brottslingar heter ju så. Det måste ju vara nåt fel med alla som bär sådana namn.
• En gång körde en vit kvinnlig pensionär på mig med rollatorn. (Det hände faktiskt på riktigt idag.) Alla tanter med rollator skulle förbjudas att vistas ute.

Men så korkade är vi ju inte, eller hur? Varför faller vi då i fällan så lätt när det gäller de andra? Det kan vara värt att tänka på.

"The tale we tell is here and gone..." Rasismen har vi sett förut. Tyvärr lever den och frodas fortfarande. Tyvärr är den inte en saga utan finns i verkligheten. Den fanns i Kina för länge sedan, den finns här hos oss idag. Jag hoppas, och försöker göra vad jag kan för att förhindra det, att den inte blir odödlig. Det vore helt enkelt en stor skam för mänskligheten. Vi kan ta oss till månen, men vi kan inte existera sida vid sida här på jorden i fred och harmoni. Vi borde skämmas. En del av oss gör det nog, tack och lov.