"When I´m cleaning windows"

För ett tag sedan inköpte vi en ukulele. Den användes lite grann i början, men hamnade sedan uppe på garderoben. I fredags var vi bjudna till goda vänner och via diverse musikresonemang kom vi in på ukulelespelande varvid de hämtade ner sin lilla gula och instruerade oss på nytt. Intresset väcktes till liv igen! Goe liberalen satt igår stora delar av dagen och tragglade med en handfull ackord. Nu gäller det hårdträning. Målet är inställt på George Formby och "When I´m cleaning windows". Vi får se om det kan bli någon fönstertvätt före påsk ;-)

"Alla heter Gnell...."

Det gnälls himla mycket här i världen. Medan miljontals barn svälter och oskyldiga människor förvägras sina mänskliga fri- och rättigheter gnäller vi andra över vad som i sammanhanget många gånger måste betraktas som lyxproblem.

I Kalmar vill universitetet ha nya lokaler. Ja, jag måste väl medge att jag är en av de första som skriver under på att utbildningskvalitet knappast sitter i lokalerna eller ens i utsikten från lokalernas fönsterrutor. Kvalitet är något helt annat. Det är forskningsbaserade kurser med väl avvägda delar besprövad erfarenhet, goda inspirerande lärare och didaktiska metoder som uppmuntrar kreativitet och nyfikenhet. Det är stimulerande samtal, seminarier och föreläsningar som låter tusen blommor blomma och det är en tillåtande miljö som uppmanar till frågor och kritiskt tänkande. Det handlar om att ge ungdomar och vuxna från skilda förhållanden möjlighet att utvecklas tillsammans. Sådana miljöer har jag själv vistats i, både i Linköping, Uppsala och Lund där jag har studerat och arbetat. Där handlar det om allt annat än flådiga byggnader i sjönära lägen. Det har istället varit baracker (sådana som nu ska kallas för paviljonger) med 8 graders värme under den kalla delen av vintern, om urtrista kontorslokaler med utsikt över ännu ett tråkigt hus med lika tråkiga kontorslokaler och lägenheter med oputsade fönster och ett campus utslängt på en av de flackare delarna av den blåsiga östgötaslätten (numera bebyggd med mängder av nya lokaler som befolkas av initiativrika och kreativa människor av olika slag). Kort sagt, det hänger inte på lokalerna eller utsikten.

Men här i Kalmar verkar mycket göra det, åtminstone i universitetsledningens ögon, och det är helt tillåtet att tänka så. Vi har åsikts- och yttrandefrihet här i landet, och vi i Kalmar är naturligtvis måna om att behålla och utveckla universtietsutbildningarna och forskningsverksamheten. Vi måste gå önskemålen till mötes. Det vi INTE kan göra är att underkänna universitetets motiv eller deras kalkyler. De har naturligtvis liksom alla andra vänt på alla stenar. Vi har ingen anledning att förutsätta något annat. De måste väl naturligtvis sätta sin egen verksamhet främst och försöka förbättra sin utvecklingspotential så långt det är möjligt. Annars vore strategin rent dumdristig. Att andra lärosäten inte alls gör samma bedömning kan man möjligen fundera över, och naturligtvis ha åsikter om, men varför ska vi utgå från att just Linnéuniversitetet vill den egna verksamheten illa? Verksamheter som kör sig själva i botten överlever ju inte. Universitetets interna processer kring förankring och acceptans för de idéer som förs fram i kontakter med Kalmar kommun måste de själva ha och ta ansvar för.

Så landade man till sist på Fredriksskans och i Ölandshamnen. Där lär det fungera att bygga ändamålsenliga lokaler i tillräcklig omfattning. Så bra. Alla var överens, men så verkar det ändå inte vara. Folkpartiet klagar i efterhand på bristande beslutsunderlag. SD, som inte finns med i vare sig KS-AU eller KS, säger förstås nej. Ingen hade förväntat sig något annat. SD är ju rädda för allt nytt och främmande, och ny kunskap och nya studenter från andra delar av världen än Småland måste väl räknas dit. Det som förundrar en är ju Folkpartiets och Inger Hilmanssons agerande, nämligen att först vara med och fatta beslut och sedan klaga på bristande underlag och bristande information.

Nej, man får nog försöka stå för sina beslut. Det går fort, ibland rasande fort, men förankringsprocesserna inom kommunen får vi själva ta ansvar för. Den borgerliga sidan har varit lika mycket inblandade i diskussionerna som den styrande röd-gröna. Tycker inte Folkpartiet att det har varit tillräckligt så skulle de inte ha varit med om att fatta beslut utan markerat detta vid rätt tillfälle. De som har anledning att reagera är dock de föreningar som har deltagit i visionsarbetet kring Fredriksskans men inte har fått rätt förutsättningar redovisade för sig. Det är klart att Linnéuniversitetets byggnader påverkar idrottens villkor på Fredriksskans. Vi ska vara rädda om våra ideella föreningar och inte behandla dem på ett sätt som gör att de undrar över om deras idéer överhuvudtaget tas på allvar. Det är ett problem som vi inte måste skapa, eller hur?

Men vi andra, vi som har kunnat få beslutsunderlag och kunnat påverka den här processen om vi bara hade velat, vi måste se till att ta våra möjligheter på allvar istället för att gnälla i alla möjliga sammanhang. "Alla heter Gnell i Örebro" hängde på en läktare vid den allsvenska premiären. Jag tycker att det finns några Gnell i Kalmarpolitiken också. De bidrar inte direkt till positiv utveckling, snarare tvärtom.

Framtidens utmaningar

Vi har en utmaning framför oss. Den heter Framtiden.

Fram till år 2025 går 1,6 miljoner människor i Sverige i pension (om pensionsåldern är densamma som idag). Vi har en svag tillväxt av den aktiva befolkningen och bristen på arbetskraft kommer att bli stor. Antalet utbildade människor som kan utföra nödvändiga jobb är litet. Välfärden är i fara. Alltför få kommer att kunna bidra till den service som krävs.

En stor del av problemlösningen heter utbildning. Den som inte har en gymnasial utbildning riskerar nämligen ett livslångt handikapp på arbetsmarknaden. Ungdomar som av olika skäl inte fullföljer gymnasiet har långt svårare än andra att få jobb, och det är inte bara ett bekymmer för den enskilde. Vi har alla ett stort intresse i att så många ungdomar som möjligt deltar i arbetslivet.

I det här läget kommer en ny gymnasiereform. Ja, hur ny den är kan ju diskuteras. Den har stora likheter med 70- och 80-talets linjesystem. Stora skillnader mot idag är dock att behörighetskraven höjs avsevärt, att möjligheterna att välja om utifall man har valt fel begränsas samt att de yrkesförberedande programmen stänger dörren till fortsatta studier på universitet och högskola. Samtidigt vill regeringen begränsa rätten till kommunal vuxenutbildning.

Detta leder naturligtvis fel. Vi tjänar alla på att ge ungdomar både en andra och en tredje chans. Det är för tidigt att välja livsväg när man är 15-16 år. Med den nya gymnasieskolan ökar risken avsevärt att vi får ett allt större antal ungdomar som hoppar av sina gymnasiestudier, eller kanske inte ens kommer in, för att istället gå ut i långvarig arbetslöshet. Det är en situation som ingen vill hamna i. Det är en tragedi för varje ung människa och ett problem för samhället i stort.

Vi i Sverige behöver nämligen vår arbetskraft. Våra ungdomar förtjänar en schysst chans att skaffa sig både utbildning och jobb. Den nya gymnasiereformens införande ställer krav på att kompensatoriska åtgärder sätts in från andra aktörer, t ex i samarbete mellan skola, näringsliv och arbetsförmedling. Skolan måste på andra vägar än via den ordinära undervisningen ge ungdomar möjlighet att klara av sin utbildning. Vi måste också satsa mer på kommunal vuxenutbildning. Dörren dit ska inte stängas utan istället öppnas ännu mer. Regeringen med utbildningsminister Jan Björklund (FP) utgår från en felaktig verklighetsbeskrivning som skuldbelägger ungdomarna.

Vi i Vänsterpartiet anser att våra ungdomar är värda ett bättre öde än ofullständiga utbildningar och arbetslöshet. Sverige behöver ungdomarna mer än de behöver Sverige. Därför måste vi ge dem möjligheter, inte skapa hinder som istället försvårar deras framtid här.

Satsa på kulturen!

Nu måste vi i Kalmar län kavla upp ärmarna och slåss för kulturen!
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=86&artikel=4434207

Länsmusiken går back, Konstmuseet klarar inte verksamheten och Byteatern befinner sig på undanskuffad plats i Kalmar hamn och har svårt både med marknadsföring och produktion pga bristfälliga lokaler. Länsinstitutionerna lever i allt annat än högönsklig välmåga. Det som är ännu mer trist är att verksamheten gång på gång kritiseras i negativa ordalag utifrån någon form av elitperspektiv. Slutsatsen är alltför ofta att det som är nytt, kontroversiellt, aktivt ifrågasättande av gamla och nutida normer samt tankeskapande helt enkelt är fel. Det är förresten inte bara fel, det är dåligt dessutom. Riktigt rejält pissdåligt. Och dödstråkigt.

Jag är trött på det här. Jag är trött på att försöka försvara det nya, det pigga, det nyfikna och det annorlunda. Det är ju precis sådana upplevelser som är utvecklande! Men det finns förstås många som inte håller med mig, och de har också rätt att uttrycka sig och tycka precis vad de behagar, men det som skrämmer mig är att sådan kritik och sådana åsikter alltför ofta uttalas tillsammans med rena kränkningar. Det blir ett uppifrånsynsätt som tar sig rätten att förlöjliga andra, kanske många gånger helt enkelt för att den som uttalar åsikterna inte förstår det nya. Man kanske inte ens vill förstå.

Vad gäller Länsmusiken så har Kalmars kultur- och musikliv mycket att tacka för. För Cameratan som är något av det bästa länet har, med hög och erkänd internationell klass, och för arrangemangs- och festivalstöd av olika slag. Världens Musik, som är den mer seriösa delen av Kalmar Stadsfest i augusti, har till stora delar vilat på bidrag från just Länsmusiken. Nu tolkar jag det som att golvet gungar betänkligt. Kalmar utan Länsmusiken och utan Världens Musik blir fattigare, och vi blir en marknadsföringskanal fattigare också.

Så, det handlar i sammanhanget om bara lite pengar. Det handlar om livskvalitet, om kreativitet, om tillväxt och om tilltro till människors förmåga att skapa en levande tillvaro och ett levande samhälle. Jag tror det är möjligt., Jag tror att länsinstitutionerna, med professionella kulturarbetare bidrar i avsevärd omfattning till det projektet. Då måste vi också kunna anslå medel till verksamheten.

Kulturen är för människan som näring, sol och vatten är för blommorna. Glömmer man att vattna blommorna så dör de. Utan sol och näring slutar de växa. Det får vi aldrig glömma.

Kommunstyrelse på tisdag

På tisdag är det kommunstyrelsemöte. Igår eftermiddag fick jag handlingarna inför mötet. Stadshusets tjänstemän försökte minimera fraktkostnaderna genom att dela ut dem direkt till oss som brukar hänga runt däruppe. Jag försökte få ner dem i min ryggsäck och sedan få ner ryggsäcken i cykelkorgen. Jag fick ge upp. Handlingarna fick tillbringa natten i landstingshusets garage och blev upphämtade i morse. Nu ligger de som ni ser på vårt sammanträdesbord och ger mig dåligt samvete för att jag inte åtminstone bläddrade i dem under den natt som gick då jag istället valde att sova i godan ro medan de själva frös i det underjordiska garaget utan så mycket som ett kuvert om sig. Så stora kuvert finns nämligen inte.

Man kan ju inte annat än undra hur vi planerar våra möten. Från torsdag kväll till tisdag morgon förväntas vi plöja igenom denna hög med dubbelsidiga papper för att kunna fatta genomtänkta och kloka beslut för kommunens bästa. Samtidigt har kanske flera av oss ett liv. Själv ska jag vara med på en partikonferens i norra Skåne på lördag samt sjunga i kyrkan på söndag förmiddag och dessutom tvätta på kvällen. Jag hör nämligen till dem som tycker att ideologin är viktig liksom framtiden, att mina andliga och kulturella behov också behöver fyllas och att även politiska sekreterare har rätt att bära rena kläder och att använda fräscha handdukar åtminstone nån gång då och då.

Men nåja, jag ska göra mitt bästa, jag lovar. Jag är dock denna gång glad för att jag bara är ersättare i KS. Men så här kan vi inte ha det, inte i längden. Vi får se till att skärpa oss. Fritidspolitiken, vilken de flesta i KS utövar, har i sådana lägen inte en möjlighet att hävda sig, och det är rent samhällsfarligt.


PS. Just nu dundrade partiets omgång av KS-papper in genom partiexpeditionens brevinkast. Det var samma och lika mycket handlingar, denna gång uppdelade i två trasiga bruna pås-kuvert. Jag undrar vem jag ska be om att läsa dem? ;-)

PS-möte, skolriksdag och en fredagsgroda

Två dagars partistyrelse på underbara Syninge har förlöpt och nu väntar Kommunal skolriksdag i Älvsjö. Det blir en lugn och tyst kväll på hotellrummet för att ladda om. I morgon ska man ju lyssna på major Björklund i en halvtimme och då gäller det att vara utvilad för att orka stå ut och bete sig på ett civiliserat sätt ;-)

I fredags såg jag förre stads- och skolministern Göran Persson uttala sig efter valet av Håkan Juholt till ny S-ledare. Göran Persson, som under hela sin tid på ministerposter i socialdemokratiska regeringer satt där med stöd av Vänsterpartiet, uttryckte förvånande nog följande: Det finns en del mindre intelligenta personer i partiet som tror att våra fiender finns inom det socialdemokratiska partiet, men det är inte sant. Våra fiender finns till höger och till vänster om oss (med reservation för att orden inte är exakt rätt citerade, men innebörden och budskapet är korrekt återgivet).

Det där var en aning magstarkt. Hur Göran Persson, tidigare partiledare, benämner sina egna partikamrater kan jag och vill jag inte ha några synpunkter på, men hans användning av begreppet "fiende" tycker jag är värd att kommentera. Jag använder själv aldrig det ordet om politiska företrädare som bedriver samhällsarbete och opinionsbildning i demokratisk anda och som beaktar demokratiska spelregler. Vi har politiska motståndare, det är sant, men de är inte fiender. Det är ett alltför starkt ord tycker jag, men man kan naturligtvis ibland hamna i lägen när man tycker att de agerar som välfärdens fiender etc. Man ska nog ändå vara lite försiktig med de allra hårdaste orden och istället visa varandra någon form av grundläggande respekt. Låt oss spara den hårdaste retoriken till de partier och rörelser som inte vilar på demokratisk grund. DÄR kan den sannerligen behövas.

Sedan måste jag ju bara undra: Har Håkan Juholt samma inställning som Göran Persson till oss samarbetspartier, vi som runt om i Sverige regerar kommuner och landsting tillsammans med S i röd-gröna eller röd-röda allianser? Ska vi utgå från att vi är motståndare nu? Det kom så att säga lite plötsligt i så fall. Jag hoppas inte det. Jag hoppas det var en groda som hoppade ur Mäster Perssons mun en sen fredagskväll och jag hoppas att samma groda inte bygger bo hos den nye S-ledaren. Nu vill vi se framåt, och då behövs det en stark arbetarrörelse som kan arbeta tillsammans och gemensamt. Vi tycker inte lika i alla frågor, det är ju därför vi finns i olika partier, men vi delar en tillräckligt stor del av vår värderingsgrund för att det ska räcka till samarbete. Då ska vi inte förfalla till att se varandra som fiender. Vi måste vara mognare än så.

Inga lätta frågor

Nu faller bomberna över Libyen. Jag är kluven inför det här, men vem har sagt att det ska vara enkelt att ta ställning i alla frågor?

Frågan är vad som händer om omvärlden INTE gör något när en galen ledare öppnar eld mot sitt eget folk. Ytterligare en fråga är vad som händer när den galne ledaren till slut försvinner (för det är jag övertygad om att han gör, även om det förmodligen kommer att ta lång tid). Blir det demokrati då, i ett land som aldrig har haft några demokratiska strukturer? Självklart inte, men hur länge kommer man att behöva vänta? Jag hoppas dessutom att vi slipper martyrskapet. Sådant underlättar inte direkt utvecklingen i riktning mot ett fritt Libyen.

Ja, det är inte lätt, men demokratins utveckling kan och ska man inte hindra utan alltså istället underlätta. FN har ett internationellt uppdrag, och Sverige är medlem och ska ta sin del av ansvaret naturligtvis. Det är ett långsiktigt engagemang man går in i när man nu sätter in militära medel mot Khadaffi. Det handlar om att stödja och bygga upp, om att visa på goda exempel och hjälpa Libyen och resten av Nordafrika igenom en process som för oss tog mycket lång tid för länge sedan. Den sker inte automatiskt, utan den sker genom hårt arbete. Alternativet, att inte göra någonting, är dock inte bättre utan mycket sämre.

Vårfint i köket

Nu har jag plockat undan skräp och fixat fram lite nytt i köket. Det är visserligen snö ute men faktiskt ändå lite vårfint inne. Tycker i alla fall jag :-)

Jag hade en dröm....

Den gångna natten var av det mer aktiva slaget. Jag lyckades vara med på stor presssträff med två av Vänsterpartiets mer framträdande kvinnliga personligheter och fick vara med och meddela en mycket stor nyhet. Fotografernas kameror jobbade på högvarv och mikrofonerna i reportrarnas händer sträcktes fram med frenesi över den vackra vattenspegeln som vi hade placerat oss vid. Det var spännande. Tyvärr är ju drömmar ganska oberäkneliga, speciellt när man ska minnas dem efteråt. Jag har alltså inte en aning om vad det var för nyhet som presenterades, och jag antar att det inte finns någon att fråga heller ;-)

Nåväl, efter presskonferensen gick vi ut på stan. Stan vimlade av små rådjur. Ett av de större kom och lade sig i mitt knä där jag satt på marken och njöt av solen. Jag hade ingen aning om att rådjur kunde bli så stora och tunga! Hur som helst, rådjuret började nosa på min randiga gulbruna kappa och gnällde "Den är ju gjord av kattpäls!". Alltså , rådjur kan prata också, det visste ni inte va?

Jag försökte urskulda mig med att förklara att det inte var en vanlig katt utan en tiger (precis som om det hade varit bättre) och att den redan var död när jag köpte kappan (vilket ju i och för sig bör ha varit sant), men rådjuret fortsatte att skälla på mig och hävdade att man inte ska ha kattskinn på sig om man inte är en katt själv förstås.

Då vaknade jag. Goe maken satt på sängkanten och försökte skaka liv i mig och meddela att frukosten var klar. Det är så skönt att få frukosten fixad på morgnarna :-)

Men drömmen undrar jag över förstås... Frågan är om det finns en djupare mening eller inte. Jag får väl fundera vidare och se om det kommer en spännande fortsättning kommande natt :-)

Inkonsekvent av FP

Man kan inte annat än förundras över Folkpartiet i Kalmar kommun. På förra sammanträdet i omsorgsnämnden yrkade FP-ledamoten på en nedläggning av bemanningsservice, dvs det som i dagligt tal kallas för personalpoolen. Den typen av verksamhet var inte ändamålsenlig, det var svårt att få vikarier den vägen enligt FP och man skulle istället dela ut alla resurserna direkt till de "vanliga" enheterna. Förslaget röstades ner.

På förra sammanträdet i barn- och ungdomsnämnden diskuterades problemet att hitta vikarier inom skola och barnomsorg. Då lade FP, tillsammans med de övriga borgerliga, förslaget att skapa en personalpool för att på det sättet underlätta vikarieanskaffningen.

Ja, jag tror att det kanske kan vara en väg att gå. Det fungerar inom omsorgen och det kanske också kan fungera inom barn- och ungdomsområdet. Man ska inte stänga den dörren, men det kanske krävs lite mer kött på benen i frågan innan man tar steget fullt ut.

Problemet är dock att FP verkar sätta krokben för sig själv, eller är det helt enkelt så att den ena handen inte vet vad den andra gör? Pratar de inte med varandra? Vad tycker FP-företrädarna egentligen? Vi andra vet inte, då det är omöjligt att bringa reda i den här härvan. Vet dom själva?

KD är tydligen inte redo för feminism i någon form...

Ett inlägg i vad som väl egentligen är KDs interna debatt, men som de väljer att föra offentligt:

***

Ja, det var med en viss förvåning, men en positiv sådan, som vi läste debattinlägget i Barometern från tre KD-företrädare på Internationella kvinnodagen http://www.barometern.se/reagera/debatt/vaffogo-vi-pa-dette-vise(2310476).gm. För en gångs skull såg vi tre kvinnor som företräder ett av landets allra mest värdekonservativa partier faktiskt medge att det finns orättvisa förhållanden i vårt svenska samhälle som vi behöver ta itu med på allvar. De hade kommit fram till att det behövs såväl lagstiftning som kvotering för att skynda på snigeltakten i jämställdhetsutvecklingen. Vi välkomnar denna insikt och ser positivt på att fler än vi i Vänsterpartiet får upp feminismen på den politiska dagordningen, även om vi företräder en linje som är långt tydligare. Alla insatser och insikter behövs.

Men säg den lycka som varar. Monica Bengtsson, Gudrun Brunegård och Chatrine Paulsson har nu blivit offentligen tillrättavisade av kommunalrådet i Uppsala Ebba Busch http://www.barometern.se/reagera/debatt/en-helt-felaktig-bild-av-jamstalldhet(2371966).gm. Hon liknar deras mycket modesta inlägg vid radikalfeminism och tycker att det är trist att sådana tankar finns i det egna partiet.

Vi beklagar detta. Kristdemokraterna är alltså inte beredda att stå upp för kvinnors rätt till egen försörjning och egen karriär. Man vill inte heller vidta åtgärder för att ge barn rätt till båda föräldrarna under uppväxttiden och det anses alltför radikalt att göra det möjligt för unga människor att på ett bra sätt förena lönearbete och familj. Man är däremot beredd att låta tre modiga kvinnliga företrädare schavottera när de uttrycker sin mening i en fråga som de uppenbarligen brinner för. Det är för sorgligt att man som politiskt parti år 2011 inte har kommit längre.

Birgitta Axelsson Edström, Lohla-Marie De Bie, Susanne Johansson, Mariann Karlsson och Laura Roch
Vänsterpartister i Kalmar län

Det här är på riktigt

Det pågår mycket i världen just nu. Frihetskampen i Nordafrika har varit förstasidesstoff men nu hör vi mest talas om tsunamin i Japan och den katastrof vi ännu inte har sett verkningarna av fullt ut. Än saknas tusentals människor, städer och byar är utplånade och som om det inte vore mer än nog så är det härdsmälta på gång i kärnkraftverken. I det här läget väljer Carl Bildt, Sveriges utrikesminister, att uttala sig om Nordens diskreta charm, en del av världen där varken jordbävningar eller tsunamis inträffar. Ursäkta, men jag mår illa. Det finns inte ord för hur mycket illa jag mår av såna uttalanden när oskyldiga barn, kvinnor och män av kött och blod lider nöd.

Jag mår också illa av att Sveriges kärnkraftskramare fortsätter att krama sina reaktorer. Fattar ni inte allvaret? Förstår ni inte att människan har nått gränsen för våldtäkt på naturen i och med den okontrollerbara kärnkraften? Ni påstår att energikällan är ren och att man nu av politiska skäl försöker överdriva riskerna. Det är patetiskt!

Är politiken ett spel för er i alla sammanhang? Är det en "på-låtsas"-verksamhet? Ja, det låter sannerligen så. Då är det dags att öppna ögonen och se det vi ser, vi som tar politiken på allvar och vet att de beslut vi fattar idag får konsekvenser för många människor under lång tid framöver. Politik är ingen ball och trendig grej som går ut på att mosa sina meningsmotståndare, dumförklara dem i parti och minut och skaffa sig själv ett stort och uppblåst ego. Det är en livsnödvändighet om vi ska ha ett fungerande samhälle, och vår demokrati, som vi har fått betala historiskt sett med blod, svett och tårar, är värd ett bättre öde än att förminskas till en lek- och spelarena för omogna politruker som inte tar sitt uppdrag på allvar.

Kärnkraften är på allvar. Miljöförstöringen är också på allvar. Moder Jords sjukdomar, som vi människor har orsakat i oförstånd och kortsiktigt vinstbegär, är i allra högsta grad på allvar. De orättvisor som frihetskämparna i Nordafrika nu krigar mot och som gör att människor sätter sina liv på spel är också ett resultat av oförstånd, rovdrift och orättfärdigt och vidrigt förtryck. Det är dags att vi och de styrande inser det. Det håller inte att springa omkring och tro att man har världens bästa hjärna och kan vinna spelet med sina kalla argument. Det här är på riktigt. Samhällsansvar är att försöka göra det man kan. Ni mäktiga: Vakna upp och utöva det istället för att springa runt i er låtsasvärld som ni har skapat bara för att skydda er själva från den verklighet som vi andra lever i.

Hjärtlös?

Alltså, det finns tillfällen då man undrar över hur folk är funtade. Igår var absolut ett sånt. Jag och dottern skulle hälsa på mina föräldrar innan det var dags för henne att sätta sig på tåget till Malmö. Sagt och gjort, vi satte oss i bilen och körde iväg. Efter någon kilometers körning såg vi en kombi med släp köra iväg med hög fart från en busshållplats, och mitt på vägen låg ett männisobylte med ena benet i en konstig vinkel. Naturligtvis stannade vi. En annan bil som kom från andra hållet stannade också, och fler strömmade till.

Vittnen hade sett den här kvinnan bli påkörd av bilen som körde iväg. Samma vittnen ringde efter ambulans. Vi kom några sekunder för sent för att se händelseförloppet med egna ögon. Det enda vi egentligen vet är att det låg en kvinna som var omtöcknad mitt på en ganska hårt trafikerad gata och att hon klagade på att hon hade blivit påkörd.

Nåväl, det enda vi kunde göra var att vänta på ambulansen och se till att inte andra bilar körde på henne där hon låg, och det lyckades vi med i varje fall. Jag hoppas att det gick bra för henne sen, men jag måste ju ändå undra hur man är funtad som bilförare när man ser att en människa ramlar ihop på vägen efter att man har kört förbi.

Märkte han/hon överhuvudtaget att det hände nåt? Visst, man kan göra misstag som bilförare, men hur känner man sig sen? Det är ju möjligt att hon stod mitt på vägen utan anledning, men det kan ju knappast vara ok att köra på henne för det och sedan strunta i att kolla hur det gick?

Man får inte vara synlös när man kör bil och man ska inte vara hjärtlös heller, men ibland kan man ju undra hur det egentligen står till...

Juholt, ok...

Nej, jag tycker faktiskt ingenting. Eller jo, det gör jag ju, men jag tycker en massa olika saker utifrån olika perspektiv och behöver inte ta ställning, för Socialdemokraternas partiledarval är inte min sak att recensera eller tycka något om. Det är deras, och nu har valberedningen presenterat sin enda kandidat. Det är en process som de själva tar ansvar för.

Jag hoppas att det blir bra, för tolv år med Reinfeldt kommer inte det här landet att klara av. Då faller det sönder av större och större skillnader mellan människor och av en egoism som rinner över alla brädder. Det vill jag inte vara med om. Så som läget ser ut måste vi ha en stark socialdemokrati om det ska bli ett skifte i valet 2014.

Så, som sagt, jag hoppas men jag lägger mig inte i andra partiers interna processer. Jag utgår från att de visar oss samma hänsyn.

Ett annat läge nu

Jag började arbeta heltid med politiken i januari 2003. I början av det året avgick vår partiledare efter en skatteaffär som inte såg helt vit ut. Det var en kul början på ett politiskt heltidsengagemang och på en tjänstledighet som dessutom senare ledde till att jag blev uppsagd från min tillvidareanställning i Nybro kommun. Golvet gungade om man nu säger så.

Hur som helst, vi stod plötsligt utan partiledare. Vi miste en partiledare som hade varit oerhört framgångsrik. Hon förde upp partiets val- och opinionssiffror på en nivå som man inte trodde var möjlig. Visserligen gick vi tillbaka 2002 från rekordåret 1998, men ändå. Man kände sig onekligen en aning oroad och lite vilsen. Vi fick två vice partiledare som skötte uppgiften med den äran och vann EMU-valet, men vi hade ingen "riktig" partiledare. Och det största problemet var att vi inte hade någon som VILLE leda partiet, eller, vi hade åtminstone inte någon som öppet ville tala om att han/hon ville leda partiet. Det fick vi senare. Lars Ohly trädde fram och blev vald till ordförande vid nästföljande ordinarie partikongress.

Jag tillhörde dem som drog en lättnadens suck. Det är inte roligt att vara verksam i ett parti som ingen vill leda. Det är inte konstigt att man började undra över vad vi höll på med. Ville vi nåt, vad och var det nån som ville jobba för det överhuvudtaget? Jag är MYCKET glad över att vi idag har ett helt annat läge. Vi har flera som vill leda partiet, och det känns bra. Det känns också bra att vi har en sådan öppenhet att man kan tala om att man ställer upp i kongressens partiordförandeval även om man inte formellt är tillfrågad av en valberedning. Ett parti där det är konkurrens om det ledande uppdraget är väl ett parti som vill nåt, eller hur?

Åtminstone tycker jag det. Och det känns himla bra.

Lika människovärde NU!

Idag är det Internationella kvinnodagen. Den här artikeln publicerades idag i tidningen Barometern :-)

Maktordningen mellan män och kvinnor präglar politiken och samhällslivet världen över. I så gott som alla kulturer och samhällssystem har män en starkare ställning än kvinnor, bara för att de är män. Det gäller bland annat rätten till sjukvård och till utbildning, till arbete och till ett självständigt, tryggt och fritt liv. Vi i Vänsterpartiet vill förändra det här.

Varje år dör 536 000 kvinnor i samband med graviditeter. Samtidigt utförs det 20 miljoner illegala och osäkra aborter. Dessutom saknar 120 miljoner kvinnor tillgång till preventivmedel eller familjeplanering. Det framställs ofta som om vi i Sverige har kommit långt, men sanningen är att Sverige inte bara har flest anmälda våldtäkter i Europa utan dessutom ligger illa till när det gäller att klara upp våldtäktsbrott. I Sverige spelar bostadsorten roll för tillgången till ungdomsmottagningar, preventivmedelssubvention och för nivån på sexualundervisningen i skolan. Betydligt fler kvinnor än män jobbar deltid, och omotiverade löneskillnader mellan män och kvinnor ökar. Våldet mot kvinnor beskär kvinnors självklara rätt till säkerhet och trygghet. Varje år misshandlas hundratals kvinnor till döds. Det här är inte okej.

Förändring är alltid möjlig, bara vi är många som håller ihop och kämpar tillsammans. Att bekämpa kvinnors underordning är en global angelägenhet som handlar om mänskliga rättigheter och demokrati. Vi vill bryta de könsmaktsstrukturer som kränker kvinnors rätt till ett fritt och självständigt liv. Målet är alla ska ha lika människovärde oavsett kön. Den 8 mars 2011, Den internationella kvinnodagen, är en dag då vi påminns om att vi har långt kvar, såväl globalt som nationellt.

Birgitta Axelsson Edström, Kalmar
Lohla-Marie De Bie, Emmaboda
Susanne Johansson, Kalmar
Mariann Karlsson, Nybro
Laura Roch, Nybro
Vänsterpartister i Kalmar län

Tack!

Idag hade kommmunstyrelsen möte, för min del var det andra gången jag satt med vid bordet som ersättare. Vitt skilda ämnen debatterades i varierande grad, t ex lekplatser såväl i teori som i praktik ;-) Jag tänker inte säga mer om det. Det var väl ungefär som det brukar vara.

En sak som inte var som den brukar vara var dock ljudanläggningen. Till min stora glädje FUNGERADE den idag, jipppiiiee, till på köpet utan några större problem eller olägenheter för ledamöter och föredragande. Det är precis så det ska vara, enkelt och okomplicerat.

TACK!

Skolan ska drivas både offentligt och öppet

Igår hade Kalmarsunds gymnasieförbunds styrelse möte. Där behandlades bland annat års- och kvalitetsredovisning och läget när det gäller nya ansökningar från fristående skolor. Läget är hotande, trots en lysande redovisning över förra årets verksamhet och en framgångsrik verksamhet med hög grad av måluppfyllelse. Om alla ansökningar från fristående skolor får bifall, och om eleverna strömmar till och fyller platserna, så blir avbräcket mycket kännbart i ekonomiskt avseende. Miljonerna kommer då att strömma ut från den demokratiskt kontrollerade sfären till koncerner som driver skolor med vinstsyfte. Det är en utveckling som både rent principiellt, ideologiskt och ekonomiskt, är tokig. Den hotar grundvalen för vårt samhälle, nämligen samarbetet och solidariteten och viljan att gemensamt bidra till allas välfärd. Istället skickar vi skattepengar till redan välfyllda privata plånböcker, skattepengar som skulle gå till elever som behöver undervisning.

Ett annat ärende rörde just den demokratiska processen och öppenheten. Styrelsen beslutade att stänga sammanträdena och inte längre ha dem öppna för allmänheten. Det beslutet står i konflikt med styrelsens demokratiska uppdrag tycker jag. Principen måste vara att hålla den demokratiska processen så öppen som möjligt. Möjlighet finns att hålla dörren stängd under känsliga ärenden, men att helt frångå principen om öppna sammanträden är att gå för långt. Förekomsten av konkurrerande alternativ inom gymnasieområdet får inte urholka den offentligt styrda skolans signum, nämligen öppenheten för våra medborgare. Då har man så att säga kastat ut barnet med badvattnet.

Flyktingöverenskommelse

I måndags beslutade Kalmars kommunfullmäktige om att skriva på en överenskommelse avseende mottagande av flyktingar och andra skyddsbehövande. Överenskommelsen ligger på samma nivå som tidigare, dvs 175 flyktingar om året. Kalmar kommun bedöms ha organisation och fömåga för ett fortsatt mottagande på den här nivån under 2011 och framgent. Det expertutlåtandet höll största delen av fullmäktige med om. Vi inser naturligtvis att vi har ett ansvar för människors väl och ve även om man inte är född i Kalmar med svenska föräldrar. Det handlar om solidaritet, empati och samhällelligt ansvar. Dessutom är det rätt smart att få fler kommuninvånare som bidrar till kommunens välstånd på många sätt.

Men men, alla höll ju inte med. Röster höjdes om att det skulle bli problem. Vojne vojne....

• Bostäderna räcker inte.
• Våra resurser räcker inte till att ta hand om våra egna handikappade barn och våra äldre.
• Vi ska stänga gränsen för att må bättre själva.
• Om vi vill ha fler invånare så ska vi plocka hem de svenskar som har tvingats att arbeta i Norge och som "sitter där och skalar bananer"

Men mängder av studenter flyttar hit trots bostadsbristen. Det hävdas aldrig att de inte är välkomna hit när universitetet växer så det knakar. Och varför måste man ställa utsatta grupper mot varann så ofta man får tillfälle? Och en sak till, när har en isolationistisk politik med stängda gränser varit framgångsrik, i Nordkorea eller? Och jag måste bara undra, från när odlar man bananer som dessutom ska skalas i Norge???

Nåja, vi var ganska överens. SD röstade emot och sex moderater avstod från att ta ställning. Jag tycker inte det känns bra, men vi som visade solidaritet var väldigt många fler. DET är jag glad för.

En svår fråga

I måndags hade vi en debatt om hospice-vård, dvs vård i livets slutskede i speciella miljöer. Det är ingen enkel fråga. I Kalmar har vi ett fungerande arbetssätt kring svårt sjuka där hoppet om tillfrisknande är ute, men visst finns det anledning att se över om man kan göra mer. Jag riktar ingen som helst kritik mot dagens palliativa vård, det är vilktigt att notera.

Frågan kräver dock eftertanke. "Hur skulle jag vilja ha det för min egen del i den situationen?" är en fråga som man måste ställa sig, och förresten, även om man ställer sig den är det inte säkert att man kan svara tillförlitligt på den i alla fall. Man är ju inte i den situationen och vet helt enkelt inte om man resonerar likadant som man gör nu. Det är emellertid viktigt att komma ihåg att det här inte bara handlar om gamla människor. Det handlar också om relativt unga människor, kanske om föräldrar med små barn, och barnen blir i sin tur påverkade av hur det är hemma när man har en döende förälder. När kommer barnens behov in i diskussionen? Hur ser deras behov av livsmiljö ut?

Jag tror att det här är en diskussion som vi av förklarliga och mycket mänskliga skäl värjer oss för. Kanske måste detta mogna fram. Jag tror att de allra flesta vill vara hemma så länge som möjligt, men kanske kan detta vara en lösning som fungerar bättre för en del? Vi kan inte utgå från att alla är lika och fungerar lika. Detta kan vara en ytterligare möjlighet i en obeskrivligt svår situation, inte för den som inte vill utan för den som vill.