I måndags hade vi en debatt om hospice-vård, dvs vård i livets slutskede i speciella miljöer. Det är ingen enkel fråga. I Kalmar har vi ett fungerande arbetssätt kring svårt sjuka där hoppet om tillfrisknande är ute, men visst finns det anledning att se över om man kan göra mer. Jag riktar ingen som helst kritik mot dagens palliativa vård, det är vilktigt att notera.
Frågan kräver dock eftertanke. "Hur skulle jag vilja ha det för min egen del i den situationen?" är en fråga som man måste ställa sig, och förresten, även om man ställer sig den är det inte säkert att man kan svara tillförlitligt på den i alla fall. Man är ju inte i den situationen och vet helt enkelt inte om man resonerar likadant som man gör nu. Det är emellertid viktigt att komma ihåg att det här inte bara handlar om gamla människor. Det handlar också om relativt unga människor, kanske om föräldrar med små barn, och barnen blir i sin tur påverkade av hur det är hemma när man har en döende förälder. När kommer barnens behov in i diskussionen? Hur ser deras behov av livsmiljö ut?
Jag tror att det här är en diskussion som vi av förklarliga och mycket mänskliga skäl värjer oss för. Kanske måste detta mogna fram. Jag tror att de allra flesta vill vara hemma så länge som möjligt, men kanske kan detta vara en lösning som fungerar bättre för en del? Vi kan inte utgå från att alla är lika och fungerar lika. Detta kan vara en ytterligare möjlighet i en obeskrivligt svår situation, inte för den som inte vill utan för den som vill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar