Jag började arbeta heltid med politiken i januari 2003. I början av det året avgick vår partiledare efter en skatteaffär som inte såg helt vit ut. Det var en kul början på ett politiskt heltidsengagemang och på en tjänstledighet som dessutom senare ledde till att jag blev uppsagd från min tillvidareanställning i Nybro kommun. Golvet gungade om man nu säger så.
Hur som helst, vi stod plötsligt utan partiledare. Vi miste en partiledare som hade varit oerhört framgångsrik. Hon förde upp partiets val- och opinionssiffror på en nivå som man inte trodde var möjlig. Visserligen gick vi tillbaka 2002 från rekordåret 1998, men ändå. Man kände sig onekligen en aning oroad och lite vilsen. Vi fick två vice partiledare som skötte uppgiften med den äran och vann EMU-valet, men vi hade ingen "riktig" partiledare. Och det största problemet var att vi inte hade någon som VILLE leda partiet, eller, vi hade åtminstone inte någon som öppet ville tala om att han/hon ville leda partiet. Det fick vi senare. Lars Ohly trädde fram och blev vald till ordförande vid nästföljande ordinarie partikongress.
Jag tillhörde dem som drog en lättnadens suck. Det är inte roligt att vara verksam i ett parti som ingen vill leda. Det är inte konstigt att man började undra över vad vi höll på med. Ville vi nåt, vad och var det nån som ville jobba för det överhuvudtaget? Jag är MYCKET glad över att vi idag har ett helt annat läge. Vi har flera som vill leda partiet, och det känns bra. Det känns också bra att vi har en sådan öppenhet att man kan tala om att man ställer upp i kongressens partiordförandeval även om man inte formellt är tillfrågad av en valberedning. Ett parti där det är konkurrens om det ledande uppdraget är väl ett parti som vill nåt, eller hur?
Åtminstone tycker jag det. Och det känns himla bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar