Sommaruppdatering

Speciellt mycket ledighet har det inte blivit den här sommaren. Den började med kurs på Sankt Sigfrids FHS och sedan fyra veckors fullt ös på en oerhört intressant, rolig och spännande praktik i Emmaboda pastorat med avslutning på Apostladagen. Andakter, planeringar, bröllop, begravningar, högmässor och gudstjänster varvades med samtal med handledare, musiker, medpraktikanter och andra både anställda och ideella medarbetare. Det var så intensivt och så givande att avslutningen gav upphov till en rejäl separationsångest. Vi fyra som hängt ihop så gott som hela tiden avslutade med att skrika EMMABODA och krama varandra och önska Lycka till i fortsättningen. Snyft.

Jag vill skicka ett riktigt stort och varmt TACK till alla i Emmaboda pastorat som har bemött oss med så mycket varm kärlek och omtänksamhet. Bättre praktikställe går inte att få! Allra störst TACK till Lina Petré förstås som har planerat de fyra veckorna, skjutsat runt på oss, diskuterat med oss och låtit oss få en rejäl inblick i prästämbetets olika sidor och tagit hand om oss på så många plan. Du är fullkomligt strålande! Vår lilla tackpresent till dig kan bara spegla en liten, liten del av den du är, men den glittrar, lyser och strålar så gott den kan och för tankarna till det levande vattnets alla pärlande droppar.

En droppe vatten från Westholms glasstudio

Vi fick också, utöver alla minnen och erfarenheter som vi aldrig kommer att glömma, presenter med oss hem: Den bästa bönboken som finns och ett par lovikkavantar med personlig färgsättning, egenhändigt stickade av vår goa handledare. Tänk att kunna dra på sig ett par varma lovikkavantar med lila feministaccent i vinter!

Tack Lina och Emmaboda pastorat!

Nu har en vecka gått och vi har varit på två resor, en till Karlskrona och en till Östergötland. Resan till Blekinge och dess skärgård var njutbar i högsta grad om vi bara tänker bort första kvällens restaurangbesök. Stars and Stripes vid det stora torget i Karlskrona valde vi eftersom man kunde se Sveriges första match i EM där, men det hade faktiskt varit både roligare och godare om vi hade köpt sallad på ICA och käkat den på vårt hotellrum medan vi hade tittat på vår vanliga rums-TV. Vi fick inte den mat vi beställde, det var dyrt, servicen var långsam och dessutom var det inte Olof Mellberg som satt vid bordet snett bredvid ;-) Besöket i Åtvidaberg inleddes desto trevligare med träff med släkten, men avslutningen på ett varmt och soligt Kopparvallen med storstryk mot BP med just Olof Mellberg vid rodret kan vi med fördel förpassa till glömskans trädgårdskompost...

Snart ska vi tillbaka till Östergötland, men denna gång väljer vi den västra sidan, Vätterns strand och ljuvliga Vadstena. Det ska bli rosad komisk opera i form av en bearbetning av Oscar Wildes The importance of being Earnest. Det ska bli riktigt spännande!

En annan spännande sak är hur mycket man kan lära sig om tillvarons mening, Gud och hur vi bör förhålla oss till varandra och till livet genom att vara lite observanta på den skapelse som vi lever i. Kolla bara på nedanstående foto:

Det här är samma himmel, fotograferad vid tre tillfällen under 2017. Jag tänker följande: Gud har skapat både himmel och jord. Visst kan man här se tecken på skönhet? Det kan jag. Jag ser också annat, t ex att Guds skapelse i sig själv innehåller både mångfald, utveckling och förändring. Samma himmel sedd från marken (eller balkongen) hemma i Djurängen kan visa sig i så många skepnader att man inte kan räkna dem. Även ovädersmolnen, som jag inte har fotograferat på ett tag, bidrar till mångfald och variation och till hälsosam utveckling och förändring. Bör det inte lära oss att vi ska ha öppna sinnen också gentemot våra medmänniskors olikheter (kanske våra egna också förresten) och inte pressa in dem i mallar som vingklipper dem?

Sommaren kanske inte har varit så varm som många har önskat, men man kan ändå njuta av den och lära sig något nytt varje dag. Det försöker jag göra. Det handlar bara om, men det är svårt, att ta tillvara tillfället. Vi kan kalla det för det slitna uttrycket Carpe Diem, men oavsett om det är uttjatat eller ej så rymmer det en visdom. Att bara vänta på det som är som man vill riskerar att leda till livslång/sommarlång väntan och besvikelse. Att leva idag, att gilla läget, vara tacksam för det och göra det bästa av det, kan vara svårt men det leder till en mer harmonisk tillvaro. Dessutom kan vi be Gud om hjälp att fixa det, eller hur? Han som har öppnat Pärleporten hjälper oss med det också!

Grattis syrran!

Idag fyller min storasyster år:

GRATTIS GUNILLA!

Måndagskortisar

• Varningarna för regn går numera, efter otaliga icke-infriade löften, spårlöst förbi. Till exempel så skulle ett rejält skyfall drabba oss under tidig kväll idag och hålla på en bra bit in på natten. Just nu ser det ut att bli ett stilla regn från 23-tiden och en stund framåt. Undrar hur okänslig för varningar man kan bli innan man råkar illa ut på riktigt? Vargen kan ju trots allt dyka upp en vacker dag när någon piper "vargen kommer".
• Vi gjorde en liten kyrkrunda idag. (Vet ni att när man försöker skriva kyrkrunda så blir det Kyrklunds? Folk åker helt enkelt inte på tillräckligt många kyrkrundor i det här landet och uppseendeväckande många verkar heta Kyrklund!) Vi tog oss till Hagby kyrka som ju ganska nyligen har tagits i bruk igen efter en genomgripande renovering och restaurering efter svampangrepp. Jag ser mig själv som progressiv, men den här förändringen kan jag ha svårt att vänja mig vid... Och ännu mer förbluffad blev jag när jag såg i kyrkoprogrammet för sommaren att det enda som sker i Hagby kyrka är visningar och ibland andakt men bara i samband med visning. Om kyrkan bara ska visas, varför har man den då? En kyrka ska väl vara ett levande gudstjänstrum?

  

  Hagby kyrka 10 juli 2017

• I Vassmolösa ligger ett riktigt charmigt café- och matställe med försäljning av växter och krukor. Stället heter Villa Famiglia. Ta en titt in där när ni har vägarna förbi och få er en stunds medelhavsmiljö med mat/fika :) Läs mer här.

  

  Villa Famiglia: del av trädgård

  
  

  

  Villa Famiglia: del av trädgård med
  café/restaurang i växthuset

• Jag ser ännu inga blomknoppar på min spontant krukväxtodlade maskros.
• Om nu MUF har problem med att Pride-aktiviteterna drivs av den politiska vänstern, varför engagerar man sig inte mer själva? Ingen som delar målsättningen att vårt samhälle ska se till att alla människor har lika värde och att all kärlek ska ses som god kärlek är utestängd från Pride vare sig som deltagare eller som funktionär. Är det den gamla vanliga trista inställningen att man hellre gnäller på andra än gör något själv som lyser igenom MUF-tweeten även denna gång?
• Den politiska smältdegeln och lobbyverkstaden Almedalsveckan är slut. Jag hoppas det var första och sista gången nazister fick tillstånd att vara där och bedriva verksamhet. Jag skulle vilja säga till dem på ren svenska: Go home (fast man kan ju i rimlighetens namn undra vilket som är deras hem och om de ens är välkomna där, sorgligt nog).

  

  Alltför många verkar tyvärr ha svårt att
  förstå vad den här symbolen betyder...

• Jag har ledig dag liksom jag har i morgon. Det är skönt, och för första gången på riktigt länge så känner jag att det går att koppla av på riktigt. Inga fler predikningar ska skrivas och inga andakter heller. Men en sorglig sak går jag och bär på... Jag har bara de fem sista praktikdagarna kvar. På söndag är det slut. Lina, Tim, Emanuel och alla andra som jag träffat i Emmaboda pastorat: Jag kommer att sakna er!

  

  Emmaboda kyrka 9 juli 2017

Att inte döma

Texterna för fjärde söndagen efter trefaldighet, tredje årgången:

Hes 18:30-32
Gal 6:1-7
Luk 6:36-42

Emmaboda kyrka

Dagens tema ”Att inte döma” i de texter vi har hört kan uppfattas som ganska hårt. Det är inte var dag man blir kallad för hycklare, och det kan kännas både svårt och fjärran från evangeliets kärna. Det är förmanande ord som Jesus levererar. Ingen av oss kommer undan. Dömer vi andra så ska vi själva bli dömda på samma sätt. Är vi orättvisa i våra bedömningar så ska vi bedömas orättvist. Det budskapet är mycket klart och tydligt och det finns inte direkt något utrymme för att resonera om saken. Vi människor vill ju ofta det, resonera och se om det går att hitta någon väg igenom. Man vill både ha kakan och äta upp den.

Men våra texter är som sagt tydliga här. Det är stopplikt som gäller. Det finns inget förhandlingsutrymme. Med dagens språk: Lägg ner! Förra söndagen aktualiserade vi den förlorade sonen som i mångas ögon varit som död men som kom hem till livet igen. Hans äldre bror sprang i den här mänskliga fällan ganska rejält. Han hade svårt att glädjas åt att hans slarver till lillebror skulle hyllas och välkomnas när han i själva verket hade syndat å det grövsta. Han tyckte, åtminstone initialt, att brorsan skulle dömas och skämmas. Han hade svårt att se det rättvisa i att han, som var syndfri åtminstone i sina egna ögon, inte fick nånting medan hemvändaren som slösat bort allt han hade blev firad med fest, gödkalv, fina kläder och till och med maktens ring på sitt finger. Det är klart att det från hans perspektiv var orättvist!

Men han skulle ju inte döma. Det ska inte vi heller. Det är Guds sak att döma en dag, vår kärleksfulle och barmhärtige Gud i all sin vishet. Den domen vet vi väldigt lite om. Men det här är svårt att låta bli, men det är ännu svårare att döma när man är människa. Vi tar ett annat exempel, från en helt annan värld än den Paulus och Lukas levde i. Vi tar oss till fotbollsplanen. Där finns också människor av olika slag, och en domare (och ett par linjemän men dem lämnar vi utanför tills vidare).

Den legendariske fotbollsdomaren Efon Ask finns det många historier om. En av dom är hämtad från en match där göteborgslaget GAIS spelade under tränaren Bosse Falk. Bosse Falk hade, sin vana trogen, klagat högljutt på samtliga domslut som gick GAIS emot. När GAIS åter fick en frispark emot sig, denna gång i närheten av sin bänk, gick domaren Efon Ask helt sonika och satte sig på avbytarbänken och sa: ”Du har rätt Bosse. Man ser mycket bättre härifrån.”

Och det gjorde man förstås inte, inte alls. Från sidan ser man omöjligen bättre än från den punkt där domaren befinner sig, nära spelet. Det kan vara värt att tillägga att jag inte på något sätt likställer en fotbollsdomares förmåga att döma korrekt med Guds, men det finns däremot en stor likhet mellan oss och Bosse Falk: Vårt perspektiv är klart mer begränsat för att inte säga enögt. Här är det trångt och lågt som vi sjunger i en psalm medan Gud ser allt klart.

Vi ska inte döma andra. Anledningen till det är att vi inte fixar det speciellt bra, och Gud som älskar oss så oerhört mycket vill att vi ska lägga vår energi på annat, nämligen att vara i Guds kärleksfulla famn och sprida Guds rike i kvalitet och kvantitet. Paulus formulerar det med orden ”Bär varandras bördor”. Vi ska hjälpa varandra, inte stjälpa varandra, när det blir fel för det blir det ju, inte bara då och då utan hela tiden. Vi människor spelar nämligen i samma lag, i Guds lag.

Vi ska bära varandras bördor, och vi ska ta hand om vår egen. Det är där vårt fokus ska ligga, inte på att kritisera och fördöma andras göranden och låtanden. Istället för att se det som en stängd dörr eller ett förbud så kan vi se det som en befrielse som öppnar livsvidder istället för att låsa våra tankar och känslor vid bedömandets slavok. Tänk vilken frihet som ligger där! Istället för att reta upp oss på andra kan vi helt och hållet fokusera på vad som rör oss, det vill säga vår egen relation med Gud och våra egna relationer med andra. Det är ju långt mer fruktbart än att försöka ändra på någon annan. Gud vet, i sin kärlek, att vi kommer att misslyckas där. Att finnas där när någon behöver oss, att vara bollplank och gå med på en svår väg är något annat än att döma. Den skillnaden förstår vi nog.

Jag läste en liten bok en gång i ett väntrum på en vårdmottagning orden ”Den enda människan du kan förändra är dig själv. Redan det är svårt nog”. Gud vet det här. Så klart. Han har skapat oss och känner oss så himla väl. Det är av kärlek vi idag får höra vad vi INTE ska göra. Vi blir inte lyckliga av det, vi blir bara ännu mer frustrerade, ännu mer otillfredsställda och ännu mer olyckliga. Det gör att vi missar målet. Gud vill vårt bästa. Det kan vi lita på. Och klarar vi inte av att förändra oss själva heller, vilket är en uppgift som åtminstone jag kan erkänna att jag misslyckas med hela tiden, så kan vi räkna med Gud där också. I Guds hand kan vi bli den vi är menade att vara.

Och vi får lita på att Gud kan det där med att döma också en dag. Gud behöver inte oss som linjemän eller som högljutt klagande tränare och spelare vid sidan av eller på plan. Tack och lov så är det inte vårt uppdrag! För länge sedan lärde jag mig en sång av en kyrkomusikerkollega. Hon hade hur mycket noter som helst, och den här texten, dock inte melodin för den var inte så himla intressant, satte sig direkt i mitt medvetande. Jag tänker dela innehållet i den med er, med reservation för många års bearbetning i hjärta och hjärna.

Hpn gick inte omkring här med värdig min och hälsade Guds frid. Hon kom sällan till kyrkan. Hon var absolut inte from och blid. Hennes språkdräkt var mindre skön, men ingen visste vad hon gjorde varje kväll. Hon bad sin aftonbön till sin barndoms Gud.

Att utforma sin kristendom på annorlunda sätt än det som är vedertaget, det verkar inte alls rätt i våra ögon. Vi förstår det inte, och det måste vi inte heller. Ett liv i närheten av Gud kan ha många fler nyanser än vi både tror och förstår.

Så, när portarna till himmelriket en dag slår upp med stor fanfar, så kommer vi kanske att träffa många där som vi inte har träffat i kyrkan. Vår Gud, som ser djupt i varje hjärta lät inte oss dra gränsen. Hans dom blir rättvis, han vet väl så det blir säkert bra.”

Vi kan lita på det, och gå vidare i Guds underbara frihet och löften om att Han ger kraft till det vi behöver göra. På den ”måste”-listan finns helt enkelt inte dömandet, bedömandet eller utskåpandet. Han älskar oss för mycket för att vilja utsätta oss för det. Han vill att vi ska vara fria, inte dömande och dömda att misslyckas.

Det är den friheten som Kristus köpte åt oss på korset en gång. Vi får ta emot den befrielsen som öppnar många fler dörrar än den stänger och lämna resten till Gud. Det blir helt säkert bättre än bra. Det blir, så enkelt för Gud men alltför svårt för oss, nämligen helt rätt.

Predikan i Emmaboda kyrka den 9 juli 2017

Alltid...

Alltid

Alla dagar

Alla veckor

också i Almedalen

Andakt vid konsert i Algutsboda kyrka

Textläsning:
Bara hos Gud finner jag ro, från honom kommer min räddning.
Han är klippan som räddar mig, min borg där jag står trygg.
Hur länge skall ni ansätta mig, samfällt storma an
som mot en lutande vägg, en fallfärdig mur?
De har enats om att störta ner mig.
De älskar svek, med munnen välsignar de,
men i sitt hjärta förbannar de.
Bara hos Gud finner jag ro, från honom kommer mitt hopp.
Han är klippan som räddar mig, min borg där jag står trygg.
Från Gud kommer min hjälp och min ära, Gud är min tillflykt, min starka klippa.
Sätt alltid din lit till honom, du folk, öppna ditt hjärta inför honom. Gud är vår tillflykt.

(Ps 62:2-9)

Algutsboda lillkyrka i

grön sommarskrud.

Det här är ganska ”kyrkiska” uttryck. Vi pratar sällan om att söka en tillflykt i dagligt tal. Ibland kanske vi säger att någon är en klippa och menar att denne någon går att lita på i alla väder. Kan man göra det med någon människa? Men här står det om Gud. Vad betyder det?

Jag cyklar rätt mycket hemma i Kalmar. Ibland måste man passera ganska stora korsningar med mycket breda flerfiliga bilvägar. För att man ska kunna göra det så finns ofta en refug i mitten av gatan, där kan man stanna och få en tillflykt undan trafiken som passerar både framför och bakom en. Man hade helt enkelt inte hunnit över hela gatan utan måste stanna på mitten för att inte bli överkörd. Refug är samma ord som engelskans refugee som betyder flykting. Då kanske vi kan ana vad en tillflykt är, det är en position som räddar oss undan faror. Farorna finns kvar, men har man tagit sin tillflykt till refugen så är man trygg. I psaltarpsalmen vi just läste var det fiender som stormade an mot författaren. Våra fiender som vi behöver fly ifrån kan vara av många slag. Det är kanske inte så vanligt att vi blir attackerade av pilar och stenar. Det 
R dessutom många som mår bättre när det är sommar, sol och semester, men ändå lurar farorna på oss. Kanske är det stress, kanske är det utseendeideal, kanske är det nedvärderande känslor som vi har gentemot oss själva. Gemensamt för dem är att de hotar oss och riskerar att bryta ner oss.

Tim, Lina och Emanuel utanför

Algutsboda kyrka.

Det är då vi får veta att Gud är vår tillflykt. Han står alltid där, med öppen famn, likt en refug mitt i gatan när det dåliga självförtroendets lastbilar och egenkritikens stadsjeepar far runt oss. Hos Gud finns skydd. Hos Gud finns kärlek. Gud säger: Du är välkommen hit, hem till mig så ska jag ge dig ro, inte bara en gång utan gång efter gång. Han sviker inte utan är alltid på vår sida, även när vi kanske inte känner att det är så.

Bara i Gud har min själ sin ro. Oavsett allt så står Gud där och mättar oss med vatten, bröd och kärlek. Det räcker, for dig och för mig. En säkrare tillflykt, en säkrare refug, har aldrig funnits och kommer aldrig att finnas. Det kan vi lita på.

Delta du också i #HJÄRTERUM!

Insändare publicerad i Östra Småland 6 juli 2017

Klockan 06.00 på morgonen söndagen den 2 juli lanserade Feministiskt initiativ kampanjen HJÄRTERUM för att säkra demokratin och trygga allas rätt att ta plats. Vi gör det genom att ställa ut rosa skor märkta med vit text #hjärterum vid platser som är viktiga för det demokratiska samtalet.

Feministiskt initiativ bojkottar årets Almedalsvecka vilken började just söndagen den 2 juli. HJÄRTERUM, vårt alternativ, är en långsiktig kampanj som vi kommer driva fram till valet, för att uppmärksamma att ett tryggt offentligt rum är livsviktigt för vår demokrati. HJÄRTERUM är en bred kampanj för alla som stödjer oss. Vi vill trygga det offentliga rummet och förbjuda nazistisk organisering. Inför det kommande valet är det viktigare än på mycket länge att markera vikten av det offentliga rummets betydelse för en hållbar samhällsutveckling!

Vi är många som vet att det sexistiska och rasistiska hatet riskerar att döda det demokratiska samtalet. Många blir tystade och det öppna samhället stängs alltmer. Den processen vill vi stoppa! Vi tänker inte acceptera att antidemokratiska krafter tar över det gemensamma politiska rummet. Genom att bojkotta Almedalen, där nazister i år tillåts att delta, markerar Feministiskt initiativ mot legitimeringen av rasism och nazism, samtidigt som vi vill visa vår solidaritet med alla dem, personer och organisationer, som på grund av det påtagliga hotet tvingas till tystnad på plats eller inte alls närvarar i Almedalen. Därför lanserar vi HJÄRTERUM. Där du ser rosa skor, där behövs det demokratiska öppna samtalet! Delta du också!

Birgitta Axelsson Edström, talesperson för Feministiskt initiativ Kalmar län

VARMT TACK!

Det är när man får kort på posten som detta (det händer inte ofta) som man verkligen känner att man har gjort skillnad. Begravningar är viktiga tillfällen då mycket ska stämma och kännas rätt. Den här gången gjorde det verkligen det, och jag är så glad att det inte bara var jag som kände det så.

Varmt innerligt tack från mitt hjärta till Ditt!

Morgonmässa i Långasjö

Reflektion under morgonmässan i Långasjö kyrka den 5 juli över liknelsen om den förlorade sonen i Lukasevangeliet

Vem känner vi igen oss i?

• Sonen som kommer hem? Skamfull, ångerfull, hungrig, hjälplös…
• Sonen som stannat kvar? Ordentlig, välanpassad, ansvarsfull…

Hur känner vi inför den slaktade gödkalven och den stora festen för den hemkomne? Vi som stretar på?

Vi känner kanske igen oss i båda två, kanske till och med samtidigt. Hur som helst, här får vi lära oss att byta perspektiv, att glädja oss åt en återställd och fungerande helhet.

Vi hade motormässa i Algutsboda i söndags. Där kunde vi hitta en liknelse till, en fjärde som illustrerar samma sak. Ett fordon behöver alla delar för att fungera bra. Vad tjänar det till att vara en tjusig bilkaross om styrstaget är sönderrostat? Eller att vara en häftig ventil i en V8 om oljefiltret är så igensatt att oljan inte kan smörja motorn?

Vi behöver vara kompletta. I Guds helhet, i Guds familj finns det plats för alla. Utan var och en av oss fungerar inte helheten. Alla är viktiga, oavsett vad vi gjort eller vilka vi är. Det är därför glädjen blir så stor när en frånvarande hittar hem igen. I sin förlåtelse tar Gud emot oss med öppen famn, och det finns ingen anledning att se åt sidan. Kärleken vi möts av är så stor att den räcker till alla.

DET kallar jag evangelium!

Predikan: Förlorad och återfunnen

Dagens evangelietext handlar om Den förlorade sonen  och är hämtad från Lukas 15:11-32.

Fariseerna har just satt Jesus på prov. De har konstaterat att han umgås med tulindrivare och syndare. Hans famn är öppen. Kan en judisk ledare bete sig så? En som säger sig vara en gudsman? Det kan ALDRIG vara rätt. Det är ju emot allt vad lag och tradition heter. Jesus svarar med tre berättelser. Han har börjat med den om det förlorade hundrade fåret som herden letar efter tills han hittar det, och fortsatt med en annan om det bortslarvade tionde myntet som kvinnan i huset vänder upp och ner på huset för att hitta. Här har vi just hört berättelsen om den förlorade sonen. Alla tre berättelserna slutar på liknande sätt: Det ställs till med fest! ”Pukor och trumpeter, det jag hade förlorat har jag hittat igen! Kom och fira med mig. Ordningen är återställd!!”

Den förlorade sonen är ett medvetet handlande subjekt, till skillnad från myntet och fåret. Myntet kan inte slarva bort sig själv, och herden har tappat bort fåret. Sonen däremot, han visste vad han gjorde. Han hade gett sig av från sitt hem, han hade svikit sin far och resten av sin familj och han hade svikit sin egen framtid. Han tog ut sitt arv och slösade bort det på ytligheter. Han mådde säkert gott under tiden (enligt mottot: jag vill må bra snabbt!), men den lyckliga tiden blev kort. Jordiska tillgångar är inte eviga. De är begränsade. De tar slut, och där står han nu, utan pengar, utan mat, utan vänner och utan tak över huvudet. Han tar anställning hos en rik man för att göra det ingen ville göra. Det som var längst ner på samhällsstegen: Han fick vakta svinen, men han fick inte äta sig mätt. Det är inte konstigt att han tänkte tillbaka på sin uppväxt och längtade. Han förstod så klart att han hade förverkat sin rätt att tillhöra familjen. Nu ville han bara ha arbete och möjlighet att överleva. Han reste hemåt. Han valde att gå tillbaka. Skammen var så klart tung att bära, men han valde ändå att försöka.
Sedan hörde vi vad som hände. ”Resten är historia” som man brukar säga. Han blev välkomnad och pappan ställde till med fest. Den man trodde var död hade kommit tillbaka! Det bästa huset hade ställdes fram, sin pappas allra finaste kläder fick han bära och yran inne i huset hördes långt ut på vägen. Hade det varit idag så kanske han hade fått en bil också. Det blev en glädjens kväll!

Men jag vill lyfta fram en annan person som också finns med i dagens evangelietext. En annan som var på väg hem efter dagens arbete. Han, den äldste som hade stannat hemma och skött gården (det måste ha varit den halva han hade fått efter arvskiftet) och han hade troget följt i sin pappas fotspår (åtminstone enligt honom själv). Han hörde festyran och trodde inte sina öron. ”Vad i all världen??? Han som hade gjort allt rätt hade inte ens fått en liten killing att festa på, inte ens en chipspåse, nu kom slarvern hem och fick gödkalven!” Man hade inte ens brytt sig om att skicka bud efter honom. Det är nog inte konstigt att han reagerade. Handen på hjärtat, det hade jag också gjort. Och det var exakt det som fariseerna just hade gjort.

Just här händer det något som vi kan lära oss mycket av, frånsett att vi kanske kan känna igen oss i båda sönerna. Det är här som de tre berättelserna hör samman på ett mycket tydligt sätt: Det handlar om ett annat perspektiv, ni vet det där med att välja att se glaset som halvfullt istället för halvtomt. Här ska vi se helheten istället för delarna, vi ska se skogen istället för alla träden. Det handlar om något helt annat än om att jämföra sig själv med någon annan (det som den äldre sonen har fastnat i). Det handlar om helheten. Något fattades, och detta något har återfunnits. Det som var förlorat har kommit tillbaka. Familjen är hel. De tio mynten är åter tio och inte nio. De hundra fåren är åter hundra, inte nittionio. Tänk tanken att den som har en komplett samling av Saab-modeller, och så blir en buteljgrön Saab 92B från 1953, den första modellen med kromlister på skärmarna, stulen. Då gläds man inte över de andra man har. Man vill ha tillbaka den lilla pärlan från 1953, och inte förrän man hittar den, övergiven och förmodligen med kokande motor, så får man ro i sinnet. Detsamma gäller en motor som kan bestå av tusen olika delar, men saknas en aldrig så liten del så funkar ju motorn helt enkelt inte som den ska. Kan man laga den delen, eller vilket man nog gör mer och mer idag, köpa en ny och montera dit så kan motorn gå som en klocka igen. Det som var trasigt är återigen helt. Kom och gläd dig med oss!

Det som står i fokus är alltså helheten, återställandet av det som var från början. Det handlar om hundra får, om en familj, om tio mynt eller en motor, men ännu mer om vår relation till Gud. Den behöver också återställas, gång på gång. Tänk på allt vi har fått och som vi på vårt sätt har slösat bort, både mot bättre vetande och utan. Jag tror att vi kan känna igen oss i den förlorade sonen. Vi vet att vi inte har gjort rätt, men vi är välkomnade hem. Varje gång vi kommer så blir det stor glädje i Guds himmel. Vår pappa står i dörren och tar emot oss med värme. Vi är saknade och efterlängtade.

Precis som han tar emot den son som ser med avund på oss. Han är precis lika välkommen när han kommer. Berättelsen handlar kanske inte om honom direkt, men hans reaktion betyder något. Jag tror att vi kan känna igen oss även i honom, åtminstone gör jag det. Det som ska vara i fokus är återställandet av helheten, inte delarna. Vi behöver inte se på andras relationer, vi ska se på vår och sätta in den i ett större sammanhang. Vi är en del av helheten, av motorn, och vi fungerar också bättre när helheten är komplett. Den förlorade sonen som här i texten, hör ju hemma här i helheten. Helheten blir inte hel, harmonin blir inte harmonisk utan alla delar. Det är helheten det handlar om. Guds helhet.

Och det är den som är viktig. Fariseerna ville sätta Jesus på prov. De pekade på det faktum att han umgicks och åt med syndare. Det stämde inte med deras livsideal. Jesus svarar med att säga det för deras världsbild så oväntade: Alla är välkomna, du också! Som en förälder älskar alla sina barn och inte mår gott när en av dem är utanför tryggheten så älskar Gud oss alla, oavsett gärningar av olika slag. Det är helheten det handlar om, om att återställa relationer som gått i kras. Att få den gemensamma motorn att fungera. Gud älskar oss alla, utan undantag. Vi kan slappna av. Vi duger. Vi har en funktion och ett uppdrag. Vi har någonstans att höra hemma.

Välkommen hem precis som du är! Det är dagens evangelium!

(Predikan i Algutsboda kyrka tredje söndagen efter trefaldighet 2 juli 2017)

#HJÄRTERUM Rosa skor

Klockan 06.00 på morgonen söndagen den 2 juli lanserade Feministiskt initiativ kampanjen HJÄRTERUM för att säkra demokratin och trygga allas rätt att ta plats. Vi gör det genom att ställa ut rosa skor märkta med vit text #hjärterum vid platser som är viktiga för det demokratiska samtalet.
Feministiskt initiativ bojkottar årets Almedalsvecka vilken börjar just söndagen den 2 juli. HJÄRTERUM, vårt alternativ, är en långsiktig kampanj som vi kommer driva fram till valet, för att uppmärksamma att ett tryggt offentligt rum är livsviktigt för vår demokrati. HJÄRTERUM är en bred kampanj för alla som stödjer oss. Vi vill trygga det offentliga rummet och förbjuda nazistisk organisering.

Vi är många som vet att det sexistiska och rasistiska hatet riskerar att döda det demokratiska samtalet. Många blir tystade och det öppna samhället stängs alltmer. Den processen vill vi stoppa! Vi tänker inte acceptera att antidemokratiska krafter tar över det gemensamma politiska rummet. Genom att bojkotta Almedalen markerar Feministiskt initiativ mot legitimeringen av rasism och nazism, samtidigt som vi vill visa vår solidaritet med alla dem, personer och organisationer, som på grund av det påtagliga hotet tvingas till tystnad på plats eller inte alls närvarar i Almedalen. Därför lanserar vi HJÄRTERUM.

Rädda demokratin! Stöd HJÄRTERUM!

Andakt på Storgården, Vissefjärda 29 juni 2017

Text: Jesaja 66:12-14

Vi befinner oss i kyrkoåret mitt emellan tema Skapelsen (midsommar) och den förlorade sonen (nästa söndag som har temat Förlorad och återfunnen).

Visst ska vi vara glada åt Guds rika skapelse i naturen! Det friska gräset som nämndes i bibeltexten är en del av det pågående livet. ”O vad världen nu är skön klädd i sommardräkten” sjunger vi i Ps 751.

Dessutom är det lite lättare för många att tro på en skapare när naturen klär sig i sommarskrud. Havet leker, vinden susar, fåglarna kvittrar och värmen som så många här i Norden längtar efter kommer till slut och öppnar både våra sinnen och våra fönster.

”När jag hör trastens glada sång, när lärkan jublar dagen lång högt ovan berg och backar, då kan jag inte tiga still, min Gud så länge jag är till för livet jag dig tackar” sjöng vi nyss. Jag tänkte på det igår eftermiddag när jag satt på min balkong och drack kaffe. Koltrasten hade en lång konsert i träddungen utanför, alldeles gratis.

Det är värt att tacka för, liksom för så mycket annat. Hela skapelsen har vi ju fått att förvalta. Men vi ska nog inte stanna där.

Vi människor är ju också en del av skapelsen. "När jag ser din himmel, dina fingrars verk, månen och stjärnorna som Du berett: Vad är då en människa att du tänker på henne och vårdar henne väl?" som Skriften säger.

Svaret är att vi är det allra värdefullaste som finns, oavsett hur vi själva känner oss. Vi läste nyss att Jerusalems barn, Guds barn, ska bli burna i famnen och gungade på knäet. Herren ska trösta sina barn som en mor tröstar sitt barn. På söndag lyssnar vi till historien om den förlorade sonen.  Han krävde ut sitt arv i förtid, slösade upp det på ytligheter och fick gå som svinvaktare tills han tog mod till sig och skamsen återvände hem till sin pappa. Där tog pappan emot med öppna armar. Sonen, den saknade, fick inte bara komma hem, man ställde till med fest och slaktade gödkalven. Kärleken mellan far och son var så stark att inte sonens stora svek kunde påverka den.

Det är likadant med oss. Vi är Guds barn, alltid. Vi är alltid välkomna hem. Vi är alltid älskade. När vi än vänder oss till Gud blir det fest och glädje i himlen. Som en mor tröstar sitt barn, så ska jag trösta er hörde vi i GT-läsningen nyss och han har också sagt att han älskar oss som en far älskar sina barn. Gud är inte bara skapare, Gud är kärleken själv. Kärleken, som har skapat jorden och den vackra naturen vi har, har också skapat oss till sin avbild. Den är det allra största undret! Den kärleken kan vi lita på, alltid. Den är större än allt. Den omsluter oss och flödar över, oavsett allt annat och det är den kärleken vi får ta del av, i bröd och vin och i den övriga skapelsen, här och nu.

Dagens råd i kyrkodebatten

Ett litet råd i all välmening efter att under ganska många dagar följt debatten på en av lokaltidningarnas insändarsidor och tröttnat på den ena idiotförklarande och ofruktbara kränkningen efter den andra:

Spring inte med SANDAHLer i DIKEt!

Dagsrapport

Nu har jag två glada speldagar här i Kalmar på raken. Först en härlig högmässa igår i Birgittakyrkan och så idag två begravningar och en gudstjänst. Jag avslutar med ett politiskt sammanträde av det trevliga slaget. I morgon är jag ledig. Det känns bra. Det ska bli speciellt skönt att inte behöva vakna av väckarklockan :-) och  kanske kan det bli lite slappande i solstolen med en god bok innan praktiken i Emmaboda pastorat tillsammans med Lina, Emanuel och Tim fortsätter på onsdag.

Något jag funderar på är hur olika vi kristna är. Vi är inte bara olika när det gäller teologiska frågor, vi skiljer oss åt när det gäller liturgi, ideologi och på så gott som alla andra sätt också. Den relativt högkyrkliga liturgin i Kalmar kontrasterar skarpt mot Emmaboda pastorat där det mesta känns lite mer avskalat och enkelt. Ändå så är det långt mer som förenar än som skiljer oss åt. Det är spännande att uppleva! Igår slog det mig dock hur lätt det är att våra mänskliga svagheter sätter sig i vägen för den kristna enheten. Alltså, jag tror aldrig att vi kommer att nå verklig enhet vad gäller uppfattningar om "hur det ska vara" eller om "vem som har mest rätt". Vi måste helt enkelt lära oss att fungera ihop och dra fördelar av våra olikheter. På det sättet får vi plats allihop och Guds församling av människor kan komma att skimra i alla toner och nyanser. Det första steget, kanske extra viktigt nu när det är valår, är att se till att behandla varandra som de värdefulla syskon vi är, även om vi inte tycker lika i allt. Jag tycker att Nils F Nygren beskriver det så bra:

Måste vi tänka lika
för att tänka väl
om varann?

Måste vi tala lika
för att tala väl
om varann?

Måste vi tycka lika
för att tycka
om varann?

Visst, vi tillhör olika nomineringsgrupper och partier, men vi behöver väl inte sluta hälsa på varandra bara för det? Vem tror att det gagnar Guds rike bäst här på jorden? I alla fall inte jag. Låt oss diskutera, debattera och resonera, men inte låta skiljaktigheterna ställa sig i vägen för den kärlek som vi delar.

Ett litet utflyktstips inför helgen kan jag passa på att nämna: På söndag den 2 juli är det motormässa i Algutsboda. Har du något spännande som är försett med motor? Passa då på att ställa ut det vid Hembygdsgården i Algutsboda! Dagen inleds för övrigt kl 11 med temamässa i Algutsboda kyrka där undertecknad ska predika och på något sätt anknyta till motorer... Det blir en utmaning, men jag har några tankar som jag går och spinner lite på. Välkommen!

Midsommardagen 2017

Idag har vi firat gudstjänst i vackra Vissefjärda kyrka. Jag undrar hur många kyrkor som kan tävla med den när det gäller betagande miljö? För musiken stod Kyrkbrass. Postludiet blev en Oh, when the saints go marching in i stigande tempo. De glada tonerna fick sätta tonen när vi drog vidare.

Det bar då av till Moshultamåla gamla skola där vi hade gudstjänst tillsammans med Nybrobygdens spelemän, en samling kvinnor och män med stråkar, durspel och sångröster. Kul!

Självaste Vilhelm Moberg var på plats :-)

Midsommardagens evangelium hämtat från evangelisten Markus handlar om Jesus och apostlarna som behövde lite lugn och ro men som ändå såg till att mätta 5000 män med fem bröd och två fiskar. Jag tolkade den texten på följande sätt:

Visst är det vackert ute den här tiden! Jag för min del är tacksam över alla våra årstider och de vackra skiftningarna i naturen. Det är mäktigt! Och att vi får bo här där vi får uppleva fyra olika årstider är en ynnest (i maj fick vi uppleva tre olika årstider under samma månad!)! Nu är det grönt och friskt ute i markerna och växter och djur växer så det knakar. Nu är det härligt att leva sjunger vi i en psalm. Många människor passar på att vara ute och det är lättare att umgås under sommaren. Folk går liksom ur sina iden och kommer ut i friheten. Jag tror att det är enklare för väldigt många att se Guds hand i naturen när solen skiner och grönskan breder ut sig, åtminstone för många av oss i den här delen av världen. Jag för min del kan tappa andan av ett gnistrande snölandskap eller en brusande stormande fors en tidig vårdag. Visst är det skönt att vi är så olika? Var och en av oss är en del av Guds vackra skapelse, med alla våra olikheter. Utan dig och utan mig så saknas ett par fasetter i skapelsekristallen!

En annan brokig skara var Jesu lärjungar. Det är ett mänskligt litet gäng människor med olika temperament. De var knappast utvalda för att de i världens ögon skulle vara perfekta. De var utvalda för att Gud ville använda just dem. I dagens evangelium möter vi Jesus och lärjungarna mitt i arbetet när de behöver lite vila och avskildhet. Mängder av människor kom och gick så det fanns inte ens tid för lärjungarna att äta. Jag tror att det till och med var värre än det är för en del av oss när vi öppnar Facebook och inser att vi har 35 noteringar som vi inte har kollat upp. Jesus förstår det här. Många av oss står inför en sommarsemester och har troligen samma behov av vila, lugn och ro som lärjungarna hade. Vi får också läsa om hur Jesus lyckas mätta mängder av människor, enligt Markus fem tusen män (kvinnor och barn nämns inte alls), med hjälp av ytterst lite fisk och bröd samt att han också undervisade dem länge. Ur texten vill jag lyfta fram tre olika bilder som är av betydelse för oss idag:

1 Sann människa: Apostlarna var säkert upprymda över allt de hade gjort och allt de hade undervisat om. Säkert var det sensationellt för dem att vara så populära att folk kom i stora skaror för att lyssna på just dem. Jesus reagerar genom att säga: ”Låt oss gå någonstans där vi kan finna lugn och ro.” Jesus är inte långt borta från vår verklighet. Han vet hur vi har det. Han har upplevt det själv. Han har varit människa, och han levde under människans villkor. Han arbetade hårt tillsammans med lärjungarna och han spred kunskap om Guds rike. Han behövde mat och dryck, men också lugn och ro. Han visade omsorg om sina närmaste och ville att de skulle hålla länge. Vår biskop Fredrik fick också det rådet som nyanställd i ett stift söderut: Du ska hålla länge. Då måste man ge akt på de grundläggande behov man har. Gud har omsorg om oss, och vet hur vi har det. Det är fantastiskt att den som står oss allra närmast inte bara finns överallt, han har också gått i våra skor och har känt det mänskliga livet med stress och oro inpå sin bara kropp. Jag tror att Han fanns med mig när jag skrev färdigt den här predikan i torsdags kväll och telefonen ringde hela tiden med en telefonförsäljare i andra änden. Det är inte alltid lätt att vara människa. Vi har våra begränsningar, även om vi inte vill ha dem. Jesus vet hur det känns. Vi kan be honom om hjälp. Han är en av oss i bokstavlig mening och han gick ännu längre än de flesta av oss behöver göra: Han dog för vår skull. Han är sann människa, full av kärlek och omsorg.

2 Sann Gud: Det är inte många av oss som kan mätta tusentals människor med nästan ingenting, men Gud skapar av inget. Vi kan titta ut över den gudomligt vackra skapelsen och kanske kan vi just då på något sätt förstå storheten i det. Vartenda litet strå finns där för att Gud har skapat det och varenda liten fågel och varenda humla har en mening. Vi människor är ännu mer än så. Vi är skapade till Guds barn och är perfekta i Guds ögon. Vi inte bara duger, vi är älskade. Om fem fiskar och två bröd kan mätta femtusen män (kvinnor och barn oräknade får vi anta), vad kan då Gud göra genom oss om vi ställer oss till Guds förfogande? Alla kanske inte är eller blir som Tore Wretman på att laga mat (jag misslyckas hela tiden med det), men vår musikalitet kan användas till lovsång till Gud och vår omtanke och medmänsklighet kan sprida Guds kärlek. Helt enkelt genom att finnas där kan vi tjäna Gud. Om vi ger det vi har till Jesus så räcker det väldigt långt för han är inte bara sann människa, han är också sann Gud.

3 Vad är då en människa, att du tänker på henne och vårdar henne väl? Jo, människan är Skapelsens krona: Människan skapades sist, till Guds avbild. Hon är skapelsens krona med stort S och stort K. Vi har fått ansvaret att ta hand om den vackra skapelsen, och det är väl ett område vi har lyckats med sisådär.

Jag läser psalmbokens psalm nummer 786 där Jorden ber en bön till oss:

Jag är er moder: bryt inte banden! Fly inte famnen som ger er liv.
Min nöd är er nöd, min död är er död, av jorden komna skall ni jord bli.

Jag är er näring: hindra ej flödet. Bryt, dela brödet, njut av min frukt.
Min jord är er jord, mitt blod är ert blod, rymder och grönska, vatten och luft.

Jag är ert livsrum: gör ingen skada! Bruka, bevara livet ni får. Min kraft är er kraft, min prakt är er prakt. Jag är er framtid, läk mina sår.

Jag är ert ursprung: källan till livet! Allting är givet för kärlekens skull. Livet bör vårdas, inte förrådas. Jag är er moder, puls av er puls.

Skapelsen behöver vår omsorg, inte någon huvud- och hjärtlös exploateringsdrift. Det vore ju härligt om kommande generationer kan glädjas lika mycket åt en vänlig grönskas rika dräkt som så många av oss gör.

Att ta hand om skapelsen betyder också att vi ska ta hand om oss själva och varandra. Vi sa förut att människan skapades sist, på sjätte dagen och att människan är skapad till Guds avbild. Vad var det första hon gjorde? Jo, hon vilade. Människans första dag var en vilodag, sedan arbetade hon. Den ordningen kan vi försöka komma ihåg. Vi ska vila först och ladda batterierna för att sedan orka arbeta, inte arbeta först för att sedan vila upp oss. Då orkar vi ju inte ladda. Det är Guds skapelseordning 😊

Sann människa, sann Gud och Skapelsens värdefulla krona. Det är en nåd som räcker året om och inte bara i denna ljuva sommartid. Så kan man också formulera dagens evangelium!

Glad midsommar i förskott!

Idag har vi firat midsommar på Ekebo, äldreboendet/träffpunkten i Algutsboda. Jag utgick från orden i psaltarpsalmen som hör till midsommardagen:

1 Lova HERREN, min själ. HERRE, min Gud, du är hög och stor, i majestät och härlighet är du klädd.

2 Du höljer dig i ljus såsom i en mantel, du spänner ut himmelen såsom ett tält;

3 du timrar på vattnen dina salar, molnen gör du till din vagn, och du far fram på vindens vingar.

4 Du gör vindar till dina sändebud, eldslågor till dina tjänare.

5 Du grundade jorden på hennes fästen, så att hon icke vacklar till evig tid.

6 Med djupet betäckte du henne såsom med en klädnad; uppöver bergen stodo vattnen.

7 Men för din näpst flydde de; för ljudet av ditt dunder hastade de undan.

8 Berg höjde sig, och dalar sänkte sig, på den plats som du hade bestämt för dem.

9 En gräns satte du, som vattnen ej fingo överskrida, så att de icke åter skulle betäcka jorden.

10 Du lät källor flyta fram i dalarna, mellan bergen togo de sin väg.

11 De vattna alla markens djur, vildåsnorna släcka i dem sin törst.

12 Vid dem bo himmelens fåglar, från trädens grenar höja de sin röst.

13 Du vattnar bergen från dina salar, jorden mättas av den frukt du skapar.

(Ps 104:1-13)

Och nedan står min lilla betraktelse:

Vi befinner oss i sommarens kanske allra vackraste tid. Blommorna blommar och det är friskt och grönt. Visst är det fantastiskt med årstidernas växlingar? Tänk att Skaparen har sett till att vi, just här, får uppleva naturens underbara mångfald i fyra olika varianter. Många föredrar just sommaren. Inte bara växterna lever och frodas då. En hel del djur piggnar också till. Sådana som vi kanske inte alltid uppskattar alla gånger: Getingar, kaniner som äter upp våra omsorgsfullt omskötta blommor i rabatterna och mygg som sticker sönder oss. Själv har jag ett humlebo ovanför min balkong. Snart lär vi dessutom få möta små grodor vid midsommarstängerna runt om på festplatserna har jag hört. Och vi människor verkar också leva upp när det börjar somra till sig ute. Vi träffas mer och pratar mer med varandra. Grannarna som man inte sett sedan i höstas visar sig plötsligt ute och det blir enklare att umgås. Vi har mycket att vara tacksamma för!

Och ändå så är det vi får se och uppleva här bara en försmak av det som väntar oss i himmelriket. Det är precis som vi sjunger i psalm 200: 

Ack, är det redan här så skönt 

på denna jord så härligt grönt, 

hur ska det då ej bliva 

i himmelen där Gud berett 

vad ingen här i världen sett 

och ord ej kan beskriva.

Men vi sjunger inte bara trosvissa psalmer om sommaren. Vi sjunger ”Sommaren är kort” också. Det är faktiskt en aning stressande. Vi ska ta vara på varenda minut i solen, hör att hösten kommer snart och de flesta sommardagarna regnar bort (om det nu vore så väl!), åtminstone enligt Tomas Ledin. Det är när vi fångas i det tänkandet som vi ska dra oss till minnes Jesu ord: Kom till mig ni alla som är trötta och tyngda av bördor, så ska jag ge er ro. Sommaren kan vara en tid av måsten, trots att förutsättningarna för avslappning och avkoppling egentligen är så goda. Om man hela tiden känner att varje minut måste utnyttjas så bör man nog tänka efter på vilket sätt den ska utnyttjas, till fler måsten, fler kakbak, ännu en rensad blomrabatt eller till en stund av helt enkelt ingenting.

Vi får göra ingenting, precis som blommorna på marken. Det är svårt, men inte omöjligt. Låt oss då glädja oss åt Guds skapelse, och också tänka på att vi, var och en av oss, är en del av denna underbara helhet. Och vet ni vad det första var Gud lät människan göra när hon hade skapats? Hon skapades på den sjätte dagen. Det första hon fick uppleva var vilodagen. Vila först, arbeta sedan. Det borde vara vår melodi, inte tvärtom, året om.

Välsignad, glad och härlig sommar önskar jag er, en midsommar som är som en försmak av himlen!

Uppe i det blå

Det har varit mycket nu ett tag, med resor, praktikantkurs och jobb om vartannat och födelsedagsfiranden och tårtbakning och allt. Ja, det lär inte bli så mycket lugnare framöver heller. Men, jorden snurrar ju ändå. Det ena efter det andra händer och visst tänker man till då och då över sakernas tillstånd.

Det där med misstroendeförklaring till exempel. Nu hör ju inte jag till dem som tycker att vår befintliga regering har utmärkt sig som bäst genom tiderna, men att hota med misstroende ungefär ett år före nästa ordinarie val är ju bara löjligt. Ska alliansen och SD fälla regeringen tillsammans så måste de också vara beredda att regera landet tillsammans efteråt, och det är de ju naturligtvis inte. Har man Sveriges och invånarnas bästa för ögonen så agerar man på annat sätt. Man kastar inte ut landet i osäkerhet för sitt höga nöjes skull. Det känns som om de befinner sig i pojkrummets dataspelsvärld snarare än IRL, eller svävande uppe bland molnen om man nu har svårt med den moderna kulturens språkliga uttryckssätt. Åtminstone den konservativa delen av alliansen kanske har svårt med de nya orden där de desperat flaxar i det blå...


Sommaren har kommit och med den blommor, sol och hetta. Jag längtar som vanligt efter kyla och regn. Vi kan konstatera än en gång att sommaren är klart överskattad, fast det kan vara skönt ibland på kvällarna när man kan sitta på balkongen och titta på vackra blommor, njuta av kärt sällskap och spela Queen och Meatloaf fram på småtimmarna :)

Behov och värde - GFA och kommunen

Debattartikel i Barometern 14 juni 2017

Två grundläggande frågor bör ställas inför ett större inköp: 1. Behöver jag den här varan, och i så fall på vilket/vilka sätt? 2. Har jag råd med den? Speciellt viktigt är det att ställa de frågorna när man ska handla med andras pengar. Om man köper något som den som betalar varken vill ha eller behöver och inte heller har råd med så sitter man så småningom illa till.

Kommunen kommer att äga GFA inom en mycket snar framtid, det vill säga i god tid före nästa val. De tre styrande majoritetspartierna med stöd av SD har en betryggande majoritet för investeringen och hävdar att de 245 miljonerna är kostnadsneutrala relativt dagens lösning med föreningsbidrag. Därmed är fråga nr 2 ovan besvarad.

Frågan är dock om fråga nr 1 ovan ens är ställd. Det är skattebetalarna som kommer att betala. Vilka behov har de/vi av en fotbollsarena som idag används till 15 allsvenska herrmatcher och kanske någon/några cupmatcher per år? Självklart finns på denna stora arena möjligheter att göra mycket mer. Några tips kan vara på sin plats: Samla Kalmars föreningsliv till rådslag och ställ frågan hur GFA kan brukas nu när den blir allas. Utveckla en idrottsmötesplats där ungdomar med olika idrottsintressen och olika kön kan mötas för att lära sig av varandra och om vitsen med idrott. Öppna för möjligheten att investera i tak och ny planbeläggning så att arenan kan användas till större kultur- och musikevenemang året om. Om 245 miljoner inte är en kännbar investering så bör väl inte ett 30-tal miljoner ytterligare vara en omöjlighet?

En kommunägd arenas värde är i hög grad beroende av allmänintresset. Det kan aldrig vara motiverat att stödja ett särintresse, en enda förening som lockar 5000 åskådare 15 gånger per år, med de summor som diskuteras. Ska GFA framöver vara kommunens angelägenhet måste den förstås fylla både större behov och hos fler än så. Bollen ligger nu i knät på kommunens styrande partier och SD. Hur tänker ni spela den?

Birgitta Axelsson Edström, Feministiskt initiativ Kalmar län

Hur rätt hade jag?

Det här skrev jag  på bloggen den 25 april. Hur rätt hade jag, på en skala? Men det är klart, nu är ju arenafrågan löst. Då finns det kanske lite pengar i rätt färg ändå...

Jag tog en promenad nyss i det fina men rätt blåsiga vädret. Vi bor ju nära GFA, och därinifrån hörde jag hur man satt och övade på en gammal Owe Thörnqvist-dänga 😉

Jag tror att den i den här tappningen heter

NANNE!
(mel: Dagny)

Inte visste vi vad fotboll var
förrn Herr Kurt-Arne kom till stan
Nu sitter vi där och torkar tårarna
här på Arenan hela dan
Och alla så ropar vi i kör att:
Nanne, kom hit och spill
Åh-åh-åh Nanne, ett par år till
Hör hur vårt hjärta sjunger: Klart du vill!!

Mulen gick du här i många år
Din blick blev nästan alldeles svart
Men utan dig vi inga segrar får
Vi kommer inte någon vart
Oj oj, vad vi saknar Bergstrands klokskap:
Nanne, kom hit och spill
Åh-åh-åh Nanne, ett par år till
Hör hur vårt hjärta sjunger: Klart du vill!!

Ja, vi saknar ju din smålandscharm
Och all din egen speltaktik
Ett Swärdh har kanske mod i egen barm
Men ingen är ju Nanne lik
Så alla på GFA nu ropar:
Nanne, kom hit och spill
Åh-åh-åh Nanne, ett par år till
Hör hur vårt hjärta sjunger: Klart du vill!!

Inga pengar har vi heller kvar
när vår arena har tagit sitt
Vi lever blott på kycklingben och har
ju inte råd betala vitt
Men oj vad vi vill att du ska komma:
Nanne, kom hit och spill
Åh-åh-åh Nanne, ett par år till
Hör hur vårt hjärta sjunger: Klart du vill!!

Nationaldag 2017

Igår var det Sveriges nationaldag. Jag kan inte påstå att jag direkt firade den med flaggor och hurrarop. Vi var på Gotland och passade på att lära oss en del om vår blodiga och brutala historia genom en mycket intressant stadsvandring arrangerad av Gotlands fornsal. Jag kom osökt att tänka på orden i vår nationalhymn "jag vet att du är och du blir vad du var" och är inte alls säker på att jag vill att vi som nation ska tillbaks till vare sig medeltid eller stormaktstid. Vi ska vara ett land som har siktet inställt på framtiden, men det är klart att vi ska lära av historien och inte förneka den. Det som har hänt har ju hänt, och det har format vår utveckling. Små saker kan ha betydelse. Tänk till exempel om inte Jacob Johan Anckarström, som bodde en tid på Gotland där han mer och mer härsknade till mot kronan, inte hade skjutit Gustaf III på maskeradbalen? Då hade vi kanske inte haft någon Bernadottefamilj på den svenska tronen idag, ingen Estelle och ingen prins Daniel som vår guide Jeremy så nyktert påpekade ;-)

Dagens nutida nationaldagsfirande känns lite vilset. Vad är det egentligen vi firar? Det är ju ingen stor befrielse från en ockupationsmakt eller något i den stilen som vi högtidlighåller, men ändå försöker man hitta ceremonier som ska fungera enande. Det lyckas väl i varierande grad, bara man kan få bort avskummet som står vid torgens utkanter och delar ut ren rasistisk och nationalsocialistisk propaganda. Det är INTE något som förknippas med svenskt nationaldagsfirande. Däremot så gillar jag att man på många håll lyfter fram våra nya medborgare. Är det något vi ska slå vakt om som värdefullt och utveckla ännu mer så är det öppenheten, friheten och demokratin. Där har Sverige i många stycken varit ett föregångsland, mycket tack vare förstås att vi sluppit stora krig och naturkatastrofer under de föregående århundradena. Vi har också en stark folklig bildningstradition. Visserligen har den fått stå tillbaka under senare år, men vi har ändå starka traditioner som vi kan lyfta fram ännu mer och återknyta till. Ska vi ha kvar demokratin och det öppna samhället så är det en nödvändighet. Även folkrörelserna med föreningslivet brukar uppmärksammas på ett särskilt sätt denna dag.

Jag har full förståelse för att alla inte vill fira nationaldagen genom att vara ute på torgen och se på Smålands husarer och lyssna på Kulturskolans olika ensembler. Det är inget tvång att gå dit i ett fritt samhälle, tack och lov! Kanske är det inte heller jättekul för barnfamiljer i den form som det har på många håll. Samtidigt så är det ändå värdefullt att våra demokratiska partier och rörelser inklusive kyrkor markerar sin närvaro på något sätt och inte lämnar fältet fritt för rasisterna under denna dag. Om man alltid pratar om hur viktigt det är att bevara Sveriges demokrati och utveckla mångfalden så bör det vara naturligt att göra det även den 6 juni och inte sky firandet som någon form av nationalistisk pest. Vårt nationaldagsfirande är inte nationalism men riskerar att bli det om balanserade krafter bojkottar det hela. Att vara patriot är inte att vara nationalist. Den som inte fattar skillnaden mellan begreppen bör i logikens namn inte heller heja på Sverige i landskamper och turneringar i fotboll, hockey eller annan idrott.

Jag vill alltså säga: Grattis Sverige, om än en dag för sent! Din sol, din himmel, dina ängder gröna och ditt fria öppna samhälle vill jag gärna behålla även framöver även om jag just detta år istället för att vara på Larmtorget i Kalmar ägnade mig åt en bildningsaktivitet i Visby. Det är ju också en del i en hållbar framtidsstrategi!

Helige ande, hjälp oss...

Kärlekens ande, hand i hand

lär oss som syskon att vandra.

Samman oss bind med fridens band,

hjälp oss att älska varandra.

Styr våra steg i Jesu spår,

lär oss att bedja Fader vår.

Kärlekens ande, led oss.

Sv Ps 161:4

Vad vore livet utan körsång?

Min härliga kör Vox Communis hade sommaravslutning i torsdags med en kväll på Park Hermina i Stadsparken. Det var gott på alla vis! Jag fick presenter (se nedan) och många önskningar om en härlig sommar, och också många grattis till min ljusnande framtid på jobbfronten :-)

Vi börjar med våra sångövningar igen tisdagen den 22 augusti kl 18 i Oxhagshemmets samlingssal. Har du inte provat att sjunga i kör tidigare, om du har sjungit tidigare men vill vara med i en ny, glad och stor gemenskap eller om du helt enkelt behöver må bättre varannan tisdagkväll med åtföljande dagar: VÄLKOMMEN! Under hösten står en hel del på programmet i form av tioårsjubileum, Höstmys och julkonsert och vi blir gärna fler som delar glädjen!

Vad vore livet utan körsång???

Oerhört mycket fattigare....

Vinstfri äldreomsorg bara på principplanet

Insändare i Östra Småland  2 juni 2017

Larmet har gått från två av Kalmars vård- och omsorgsboenden. Det gäller Liljan och Ståthållaren, drivna av det vinstdrivande bolaget Norlandia. De boende har inte fått den hjälp de behöver eftersom personalresursen inte räcker till. Såväl personal som anhöriga till äldre har uttalat sig i mycket tydliga ordalag. Vi vet väl alla att det har gått långt innan man vågar bli visselblåsare och därmed riskera att klassas som illojal? Det krävs både mod och en stark övertygelse om att det man säger är rätt och riktigt, och då är det anständigt att ta deras berättelser på största allvar.

Det är i ljuset av detta som omsorgsnämndens agerande ter sig mycket märkligt. Vi har en styrande trepartikoalition där två partier, eller åtminstone ett, ofta och mycket uttalar sig om olämpligheten i att välfärdsverksamhet drivs med vinstintresse. Det verkar dock gälla enbart på principplanet. När vi ser effekterna av vinstjakten lokalt i Kalmar, efter en dålig upphandling med ett bolag som har den egna vinsten framför ögonen istället för de boendes välfärd, så tiger man still från ansvarigt håll. Man lyssnar på bolagsledningen och hoppas att den ska IVO-anmäla sig själv för de grava brister som påtalats.

Det är naivt tänkt och det är fegt hanterat för att inte säga oanständigt. Nu hade man möjligheten att verkligen lyssna på den personal och de äldre med anhöriga som man säger sig värna. Istället valde man att gå på ledningens version och stänga öronen för rösterna från golvet. Är det en rimlig prioritering? Nej, ett kraftfullt agerande med skarpa krav på förbättringar hade varit det naturliga. De fina orden om att äldreomsorgen ska drivas med de äldres behov i centrum istället för bolagens plånböcker måste omsättas i praktisk handling om de ska ha något värde. Nu har vi tvärtom sett att de är värdelösa hur många välskrivna insändare vi än har läst och kommer att få läsa. Frågan ”Vem ska hjälpa mormor?” kan lätt besvaras i Kalmar med orden ”Den som gör minst för lägst kostnad” och då konstaterar vi lätt att ekonomin sätter skygglappar för kvalitetsperspektivet.

Vi i Feministiskt initiativ menar att skattepengar som är avsedda för äldreomsorg självklart ska användas till detta och inte till att öka privata förmögenheter i Sverige eller utomlands. Vi är beredda att ta strid för det liksom vi är beredda att strida för att alla röster ska tas på allvar. Skattefinansierad välfärd ska bedrivas i offentlig regi men med inslag av alternativa driftsformer för valfrihetens och utvecklingens skull. Kooperativ och bolag som drivs med begränsningar av vinstuttagen (så kallade SVB-bolag) bör kunna komma i fråga för offentlig upphandling av välfärdstjänster men inte rena bolag med syftet att generera vinst hos aktieägarna. Så kan vi garantera att resurserna till äldres välfärd hamnar där de ska och genererar god kvalitet på både lång och kort sikt.

Birgitta Axelsson Edström, talesperson för Feministiskt initiativ Kalmar län

Fegt, naivt och oanständigt

Insändare i Barometern 1 juni 2017

Larmet har gått från två av Kalmars vård- och omsorgsboenden, Liljan och Ståthållaren, drivna av det vinstdrivande bolaget Norlandia.

Vi vet väl alla att det har gått långt innan man vågar bli visselblåsare och därmed riskera att klassas som illojal? Det krävs både mod och en stark övertygelse om att det man säger är rätt och riktigt.

Det är i ljuset av detta som omsorgsnämndens agerande ter sig mycket märkligt. Vi har en styrande trepartikoalition där två partier, eller åtminstone ett, ofta och mycket uttalar sig om olämpligheten i att välfärdsverksamhet drivs med vinstintresse. Det verkar dock gälla enbart på principplanet. När vi ser effekterna av vinstjakten lokalt i Kalmar, efter en dålig upphandling med ett bolag som har den egna vinsten framför ögonen istället för de boendes välfärd tiger de ansvariga still. Det är naivt tänkt och det är fegt hanterat för att inte säga oanständigt.

Nu hade man möjligheten att lyssna på den personal och de äldre med anhöriga som man säger sig värna. Istället valde man att gå på ledningens version och stänga öronen för rösterna från golvet. Ett kraftfullt agerande med skarpa krav på förbättringar hade varit det naturliga. De fina orden om att äldreomsorgen ska drivas med de äldres behov i centrum måste omsättas i praktisk handling om de ska ha något värde.

Frågan ”Vem ska hjälpa mormor?” kan i Kalmar lätt besvaras med orden ”Den som gör minst för lägst kostnad”.

Vi i Feministiskt initiativ menar att skattepengar som är avsedda för äldreomsorg självklart ska användas till detta och inte till att öka privata förmögenheter i Sverige eller utomlands. Det är vi beredda att ta strid för även i praktiken.

Birgitta Axelsson Edström
Talesperson för Feministiskt initiativ Kalmar län