Fariseerna har just satt Jesus på prov. De har konstaterat
att han umgås med tulindrivare och syndare. Hans famn är öppen. Kan en judisk
ledare bete sig så? En som säger sig vara en gudsman? Det kan ALDRIG vara rätt.
Det är ju emot allt vad lag och tradition heter. Jesus svarar med tre
berättelser. Han har börjat med den om det förlorade hundrade fåret som herden
letar efter tills han hittar det, och fortsatt med en annan om det bortslarvade
tionde myntet som kvinnan i huset vänder upp och ner på huset för att hitta. Här
har vi just hört berättelsen om den förlorade sonen. Alla tre berättelserna
slutar på liknande sätt: Det ställs till med fest! ”Pukor och trumpeter, det
jag hade förlorat har jag hittat igen! Kom och fira med mig. Ordningen är
återställd!!”
Den förlorade sonen är ett medvetet handlande subjekt, till
skillnad från myntet och fåret. Myntet kan inte slarva bort sig själv, och
herden har tappat bort fåret. Sonen däremot, han visste vad han gjorde. Han
hade gett sig av från sitt hem, han hade svikit sin far och resten av sin
familj och han hade svikit sin egen framtid. Han tog ut sitt arv och slösade
bort det på ytligheter. Han mådde säkert gott under tiden (enligt mottot: jag
vill må bra snabbt!), men den lyckliga tiden blev kort. Jordiska tillgångar är
inte eviga. De är begränsade. De tar slut, och där står han nu, utan pengar,
utan mat, utan vänner och utan tak över huvudet. Han tar anställning hos en rik
man för att göra det ingen ville göra. Det som var längst ner på
samhällsstegen: Han fick vakta svinen, men han fick inte äta sig mätt. Det är
inte konstigt att han tänkte tillbaka på sin uppväxt och längtade. Han förstod
så klart att han hade förverkat sin rätt att tillhöra familjen. Nu ville han
bara ha arbete och möjlighet att överleva. Han reste hemåt. Han valde att gå
tillbaka. Skammen var så klart tung att bära, men han valde ändå att försöka.Sedan hörde vi vad som hände. ”Resten är historia” som man brukar säga. Han blev välkomnad och pappan ställde till med fest. Den man trodde var död hade kommit tillbaka! Det bästa huset hade ställdes fram, sin pappas allra finaste kläder fick han bära och yran inne i huset hördes långt ut på vägen. Hade det varit idag så kanske han hade fått en bil också. Det blev en glädjens kväll!
Men jag vill lyfta fram en annan person som också finns med
i dagens evangelietext. En annan som var på väg hem efter dagens arbete. Han,
den äldste som hade stannat hemma och skött gården (det måste ha varit den
halva han hade fått efter arvskiftet) och han hade troget följt i sin pappas fotspår
(åtminstone enligt honom själv). Han hörde festyran och trodde inte sina öron. ”Vad
i all världen??? Han som hade gjort allt rätt hade inte ens fått en liten
killing att festa på, inte ens en chipspåse, nu kom slarvern hem och fick
gödkalven!” Man hade inte ens brytt sig om att skicka bud efter honom. Det är
nog inte konstigt att han reagerade. Handen på hjärtat, det hade jag också
gjort. Och det var exakt det som fariseerna just hade gjort.
Just här händer det något som vi kan lära oss mycket av,
frånsett att vi kanske kan känna igen oss i båda sönerna. Det är här som de tre
berättelserna hör samman på ett mycket tydligt sätt: Det handlar om ett annat
perspektiv, ni vet det där med att välja att se glaset som halvfullt istället
för halvtomt. Här ska vi se helheten istället för delarna, vi ska se skogen istället
för alla träden. Det handlar om något helt annat än om att jämföra sig själv
med någon annan (det som den äldre sonen har fastnat i). Det handlar om
helheten. Något fattades, och detta något har återfunnits. Det som var förlorat
har kommit tillbaka. Familjen är hel. De tio mynten är åter tio och inte nio.
De hundra fåren är åter hundra, inte nittionio. Tänk tanken att den som har en
komplett samling av Saab-modeller, och så blir en buteljgrön Saab 92B från
1953, den första modellen med kromlister på skärmarna, stulen. Då gläds man
inte över de andra man har. Man vill ha tillbaka den lilla pärlan från 1953,
och inte förrän man hittar den, övergiven och förmodligen med kokande motor, så
får man ro i sinnet. Detsamma gäller en motor som kan bestå av tusen olika
delar, men saknas en aldrig så liten del så funkar ju motorn helt enkelt inte
som den ska. Kan man laga den delen, eller vilket man nog gör mer och mer idag,
köpa en ny och montera dit så kan motorn gå som en klocka igen. Det som var
trasigt är återigen helt. Kom och gläd dig med oss!
Det som står i fokus är alltså helheten, återställandet av
det som var från början. Det handlar om hundra får, om en familj, om tio mynt
eller en motor, men ännu mer om vår relation till Gud. Den behöver också
återställas, gång på gång. Tänk på allt vi har fått och som vi på vårt sätt har
slösat bort, både mot bättre vetande och utan. Jag tror att vi kan känna igen
oss i den förlorade sonen. Vi vet att vi inte har gjort rätt, men vi är
välkomnade hem. Varje gång vi kommer så blir det stor glädje i Guds himmel. Vår
pappa står i dörren och tar emot oss med värme. Vi är saknade och
efterlängtade.
Precis som han tar emot den son som ser med avund på oss.
Han är precis lika välkommen när han kommer. Berättelsen handlar kanske inte om
honom direkt, men hans reaktion betyder något. Jag tror att vi kan känna igen
oss även i honom, åtminstone gör jag det. Det som ska vara i fokus är
återställandet av helheten, inte delarna. Vi behöver inte se på andras relationer,
vi ska se på vår och sätta in den i ett större sammanhang. Vi är en del av
helheten, av motorn, och vi fungerar också bättre när helheten är komplett. Den
förlorade sonen som här i texten, hör ju hemma här i helheten. Helheten blir
inte hel, harmonin blir inte harmonisk utan alla delar. Det är helheten det
handlar om. Guds helhet.
Och det är den som är viktig. Fariseerna ville sätta Jesus
på prov. De pekade på det faktum att han umgicks och åt med syndare. Det stämde
inte med deras livsideal. Jesus svarar med att säga det för deras världsbild så
oväntade: Alla är välkomna, du också! Som en förälder älskar alla sina barn och
inte mår gott när en av dem är utanför tryggheten så älskar Gud oss alla,
oavsett gärningar av olika slag. Det är helheten det handlar om, om att återställa
relationer som gått i kras. Att få den gemensamma motorn att fungera. Gud
älskar oss alla, utan undantag. Vi kan slappna av. Vi duger. Vi har en funktion
och ett uppdrag. Vi har någonstans att höra hemma.
Välkommen hem precis som du är! Det är dagens evangelium!
(Predikan i Algutsboda kyrka tredje söndagen efter trefaldighet 2 juli 2017)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar