torsdag, juni 29, 2017

Andakt på Storgården, Vissefjärda 29 juni 2017


Text: Jesaja 66:12-14
Vi befinner oss i kyrkoåret mitt emellan tema Skapelsen (midsommar) och den förlorade sonen (nästa söndag som har temat Förlorad och återfunnen).

Visst ska vi vara glada åt Guds rika skapelse i naturen! Det friska gräset som nämndes i bibeltexten är en del av det pågående livet. ”O vad världen nu är skön klädd i sommardräkten” sjunger vi i Ps 751.

Dessutom är det lite lättare för många att tro på en skapare när naturen klär sig i sommarskrud. Havet leker, vinden susar, fåglarna kvittrar och värmen som så många här i Norden längtar efter kommer till slut och öppnar både våra sinnen och våra fönster.

”När jag hör trastens glada sång, när lärkan jublar dagen lång högt ovan berg och backar, då kan jag inte tiga still, min Gud så länge jag är till för livet jag dig tackar” sjöng vi nyss. Jag tänkte på det igår eftermiddag när jag satt på min balkong och drack kaffe. Koltrasten hade en lång konsert i träddungen utanför, alldeles gratis.

Det är värt att tacka för, liksom för så mycket annat. Hela skapelsen har vi ju fått att förvalta. Men vi ska nog inte stanna där.

Vi människor är ju också en del av skapelsen. "När jag ser din himmel, dina fingrars verk, månen och stjärnorna som Du berett: Vad är då en människa att du tänker på henne och vårdar henne väl?" som Skriften säger.

Svaret är att vi är det allra värdefullaste som finns, oavsett hur vi själva känner oss. Vi läste nyss att Jerusalems barn, Guds barn, ska bli burna i famnen och gungade på knäet. Herren ska trösta sina barn som en mor tröstar sitt barn. På söndag lyssnar vi till historien om den förlorade sonen.  Han krävde ut sitt arv i förtid, slösade upp det på ytligheter och fick gå som svinvaktare tills han tog mod till sig och skamsen återvände hem till sin pappa. Där tog pappan emot med öppna armar. Sonen, den saknade, fick inte bara komma hem, man ställde till med fest och slaktade gödkalven. Kärleken mellan far och son var så stark att inte sonens stora svek kunde påverka den.

Det är likadant med oss. Vi är Guds barn, alltid. Vi är alltid välkomna hem. Vi är alltid älskade. När vi än vänder oss till Gud blir det fest och glädje i himlen. Som en mor tröstar sitt barn, så ska jag trösta er hörde vi i GT-läsningen nyss och han har också sagt att han älskar oss som en far älskar sina barn. Gud är inte bara skapare, Gud är kärleken själv. Kärleken, som har skapat jorden och den vackra naturen vi har, har också skapat oss till sin avbild. Den är det allra största undret! Den kärleken kan vi lita på, alltid. Den är större än allt. Den omsluter oss och flödar över, oavsett allt annat och det är den kärleken vi får ta del av, i bröd och vin och i den övriga skapelsen, här och nu.

Inga kommentarer: