Texterna för fjärde söndagen efter trefaldighet, tredje årgången:
Dagens tema ”Att inte döma” i de texter vi har hört kan
uppfattas som ganska hårt. Det är inte var dag man blir kallad för hycklare,
och det kan kännas både svårt och fjärran från evangeliets kärna. Det är
förmanande ord som Jesus levererar. Ingen av oss kommer undan. Dömer vi andra
så ska vi själva bli dömda på samma sätt. Är vi orättvisa i våra bedömningar så
ska vi bedömas orättvist. Det budskapet är mycket klart och tydligt och det
finns inte direkt något utrymme för att resonera om saken. Vi människor vill ju
ofta det, resonera och se om det går att hitta någon väg igenom. Man vill både
ha kakan och äta upp den.
Men våra texter är som sagt tydliga här. Det är stopplikt
som gäller. Det finns inget förhandlingsutrymme. Med dagens språk: Lägg ner!
Förra söndagen aktualiserade vi den förlorade sonen som i mångas ögon varit som
död men som kom hem till livet igen. Hans äldre bror sprang i den här mänskliga
fällan ganska rejält. Han hade svårt att glädjas åt att hans slarver till
lillebror skulle hyllas och välkomnas när han i själva verket hade syndat å det
grövsta. Han tyckte, åtminstone initialt, att brorsan skulle dömas och skämmas.
Han hade svårt att se det rättvisa i att han, som var syndfri åtminstone i sina
egna ögon, inte fick nånting medan hemvändaren som slösat bort allt han hade
blev firad med fest, gödkalv, fina kläder och till och med maktens ring på sitt
finger. Det är klart att det från hans perspektiv var orättvist!
Men han skulle ju inte döma. Det ska inte vi heller. Det är
Guds sak att döma en dag, vår kärleksfulle och barmhärtige Gud i all sin
vishet. Den domen vet vi väldigt lite om. Men det här är svårt att låta bli,
men det är ännu svårare att döma när man är människa. Vi tar ett annat exempel,
från en helt annan värld än den Paulus och Lukas levde i. Vi tar oss till
fotbollsplanen. Där finns också människor av olika slag, och en domare (och ett
par linjemän men dem lämnar vi utanför tills vidare).
Den legendariske fotbollsdomaren Efon Ask finns det många
historier om. En av dom är hämtad från en match där göteborgslaget GAIS spelade
under tränaren Bosse Falk. Bosse Falk hade, sin vana trogen, klagat högljutt på
samtliga domslut som gick GAIS emot. När GAIS åter fick en frispark emot sig,
denna gång i närheten av sin bänk, gick domaren Efon Ask helt sonika och satte
sig på avbytarbänken och sa: ”Du har rätt Bosse. Man ser mycket bättre
härifrån.”
Och det gjorde man förstås inte, inte alls. Från sidan ser man
omöjligen bättre än från den punkt där domaren befinner sig, nära spelet. Det
kan vara värt att tillägga att jag inte på något sätt likställer en
fotbollsdomares förmåga att döma korrekt med Guds, men det finns däremot en
stor likhet mellan oss och Bosse Falk: Vårt perspektiv är klart mer begränsat
för att inte säga enögt. Här är det trångt och lågt som vi sjunger i en psalm
medan Gud ser allt klart.
Vi ska inte döma andra. Anledningen till det är att vi inte
fixar det speciellt bra, och Gud som älskar oss så oerhört mycket vill att vi
ska lägga vår energi på annat, nämligen att vara i Guds kärleksfulla famn och
sprida Guds rike i kvalitet och kvantitet. Paulus formulerar det med orden ”Bär
varandras bördor”. Vi ska hjälpa varandra, inte stjälpa varandra, när det blir
fel för det blir det ju, inte bara då och då utan hela tiden. Vi människor
spelar nämligen i samma lag, i Guds lag.
Vi ska bära varandras bördor, och vi ska ta hand om vår
egen. Det är där vårt fokus ska ligga, inte på att kritisera och fördöma andras
göranden och låtanden. Istället för att se det som en stängd dörr eller ett
förbud så kan vi se det som en befrielse som öppnar livsvidder istället för att
låsa våra tankar och känslor vid bedömandets slavok. Tänk vilken frihet som
ligger där! Istället för att reta upp oss på andra kan vi helt och hållet
fokusera på vad som rör oss, det vill säga vår egen relation med Gud och våra
egna relationer med andra. Det är ju långt mer fruktbart än att försöka ändra
på någon annan. Gud vet, i sin kärlek, att vi kommer att misslyckas där. Att
finnas där när någon behöver oss, att vara bollplank och gå med på en svår väg
är något annat än att döma. Den skillnaden förstår vi nog.
Jag läste en liten bok en gång i ett väntrum på en
vårdmottagning orden ”Den enda människan du kan förändra är dig själv. Redan
det är svårt nog”. Gud vet det här. Så klart. Han har skapat oss och känner oss
så himla väl. Det är av kärlek vi idag får höra vad vi INTE ska göra. Vi blir
inte lyckliga av det, vi blir bara ännu mer frustrerade, ännu mer
otillfredsställda och ännu mer olyckliga. Det gör att vi missar målet. Gud vill vårt bästa. Det kan vi lita
på. Och klarar vi inte av att förändra oss själva heller, vilket är en uppgift
som åtminstone jag kan erkänna att jag misslyckas med hela tiden, så kan vi
räkna med Gud där också. I Guds hand kan vi bli den vi är menade att vara.
Och vi får lita på att Gud kan det där med att döma också en
dag. Gud behöver inte oss som linjemän eller som högljutt klagande tränare och
spelare vid sidan av eller på plan. Tack och lov så är det inte vårt uppdrag! För
länge sedan lärde jag mig en sång av en kyrkomusikerkollega. Hon hade hur
mycket noter som helst, och den här texten, dock inte melodin för den var inte
så himla intressant, satte sig direkt i mitt medvetande. Jag tänker dela innehållet
i den med er, med reservation för många års bearbetning i hjärta och hjärna.
Hpn gick inte omkring här med värdig min och hälsade Guds
frid. Hon kom sällan till kyrkan. Hon var absolut inte from och blid. Hennes språkdräkt var
mindre skön, men ingen visste vad hon gjorde varje kväll. Hon bad sin aftonbön
till sin barndoms Gud.
Att utforma sin kristendom på annorlunda sätt än det som är vedertaget,
det verkar inte alls rätt i våra ögon. Vi förstår det inte, och det måste vi
inte heller. Ett liv i närheten av Gud kan ha många fler nyanser än vi både
tror och förstår.
Så, när portarna till himmelriket en dag slår upp med stor
fanfar, så kommer vi kanske att träffa många där som vi inte har träffat i
kyrkan. Vår Gud, som ser djupt i varje hjärta lät inte oss dra gränsen. Hans
dom blir rättvis, han vet väl så det blir säkert bra.”
Vi kan lita på det, och gå vidare i Guds underbara frihet
och löften om att Han ger kraft till det vi behöver göra. På den ”måste”-listan
finns helt enkelt inte dömandet, bedömandet eller utskåpandet. Han älskar oss
för mycket för att vilja utsätta oss för det. Han vill att vi ska vara fria,
inte dömande och dömda att misslyckas.
Det är den friheten som Kristus köpte åt oss på korset en
gång. Vi får ta emot den befrielsen som öppnar många fler dörrar än den stänger
och lämna resten till Gud. Det blir helt säkert bättre än bra. Det blir, så enkelt
för Gud men alltför svårt för oss, nämligen helt rätt.
Predikan i Emmaboda kyrka den 9 juli 2017
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar