Men oj så nyttiga de här två åren har varit. Jag har lärt mig massor både om mig själv och om annat, och inte minst har jag lärt mig att uppskatta möjligheter som många andra tar för givet. Ändå så står jag i en fråga kvar på samma ställe som jag gjorde när jag slutade jobba på Vänsterpartiet i Kalmar: Ska man lägga energi på något och förtjäna sitt uppehälle på det så ska det vara något som är meningsfullt. Så jag gjorde rätt i att gå den gången. Nu går jag vidare.
Och jag inser också att jag är vansinnigt lyckligt lottad som har kunnat ta de här två åren för att komma ifatt mig själv. Det kan långt ifrån alla göra, det vet jag. Man måste ju ha så pass mycket resurser i inkorgen så att man klarar livets nödtorft, och det har vi ändå haft och mer därtill. Det går faktiskt att ha samma kläder i flera år. Man måste inte åka utomlands på semester. Man kan välja billigare alternativ än de exklusivare märkena på ditten och datten, och man överlever. Men jag hade inte överlevt om jag inte hade haft en förstående omgivning som stöttade mig igenom. TACK!
Nu ser jag fram emot en höst och en vår, fylld med jobb och med lite inkomster som i stort sett motsvarar vad en och annan politikerpensionärer har i pension fram till 65-årsdagen utan att lyfta ett finger (men jag är inte pensionär och har inga planer på att bli det på länge än). Det handlar nog om hyfs, självkänsla, ansvar och en grundläggande ambition att bidra till något större än bara min egen försörjning. Där är vi inte lika, vi människor.
Och så är det just det där med perspektiv. Det behöver man påminna sig om ibland, och jag har fått många nya under de här studieåren som har gjort att jag tänker annorlunda. Igår läste jag om flyktingar som hade kvävts ihjäl i en lastbil i Österrike. Idag kommer rapporter om drunknade. Det blir för oss ofta bara opersonliga "flyktingar" och inte personer (barn och vuxna) som lider alla livets och dödens kval, var och en på sitt sätt. Den verkligheten kommer oss inte tillräckligt nära, och det är då vi kan hålla oss kallsinniga och likgiltiga. Däremot är det svårare att vara likgiltig inför lidande som sker nära inpå oss, hos oss själva eller hos människor som betyder något för oss, men det kan vi inte försvara oss med. Varje tidning, varje dag borde bränna våra händer med alla de rapporter som kommer oss till del om lidande medmänniskor i olika delar av världen, men vi har för tjock hud för att känna det. Men en sak vet jag: Har man varit på botten själv, om än på andra sätt, så är det svårare att hålla sig kall inför andra som är där just nu. Man vet vad omsorg, kärlek och att "någon bryr sig om" betyder, och man vill göra vad man kan när man ser andra som behöver just sådant. Det gäller att se personen, en människa skapad av Gud till Guds avbild precis som alla andra, och inte bara en siffra i en rapport eller i en artikel eller i ett bylte utanför Netto... Och då kan man börja fundera över vilka möjligheter man har att hjälpa så gott man kan. Man måste ju, helt enkelt. Om vi delar vårt bröd så räcker det åt fler.
Jag hoppas att jag har lärt mig något som kan påminna om det. Jag är inte säker, men jag hoppas. Och jag hoppas att vi här i det lyckligt lottade landet Sverige snart kan öppna våra hjärtan och se verkligheten som den är, även om det gör ont. Vi behöver det nämligen. För mig krävdes det en personlig kris för att jag skulle fatta vad det betyder. Jag hoppas att andra kan lära sig det lättare. Vi är ju olika även där, vi människor. Tack och lov för det. En del är snabba och andra tar tid på sig, men under tiden breder lidandet ut sig ... så det börjar faktiskt bli lite bråttom nu när flyktingar enbart ses som antingen opersonliga skockar, lättförtjänta pengar för människosmugglare eller som belastningar för den värld som helt enkelt stänger dem ute.
Jorden kan du inte göra om.
Stilla
din häftiga själ.
Endast en sak kan du göra:
en annan
människa väl.
Men detta är redan så mycket
att själva
stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre
betyder en
broder mer.
(Stig Dagerman)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar