Apropå att ta ansvar och att våga...

Insändare i Barometern 13 augusti 2015 (replik på insändare 7 augusti)

?

Bertil Dahl och Liselotte Ross har uppenbarligen problem med sina egna budgetbeslut, men det är ändå varken schysst eller hederligt att skylla på mig när resurser saknas i äldreomsorgen. Där behövs onekligen mer, vilket jag och många fler med mig har framfört både på insändarsidor och på redaktionsplats. Det är dock enbart kommunledningen och fullmäktige som kan se till att resurser fördelas dit de behövs. Därför ligger bollen hos Bertil Dahl, men istället för att spela den rätt valde han att tillsammans med S och C i december 2014 skicka tunga besparingskrav på en redan hårt trängd verksamhet.

Jag har en mycket nära anhörig som under flera år har omhändertagits av främst närstående men även av kommunens tungt ansträngda personal. Utvecklingen går åt fel håll. Man behöver inte ha någon politisk agenda för att förstå det. Det räcker att se, uppleva och lyssna.

Kalmarvänstern säger sig vilja ha välfärd utan vinster och förhindra privatiseringar. Ändå anser man nu att jag i december 2014, enbart ett par dagar efter det att S, C och V satte snäva budgetramar vilka krävde snabba och kännbara besparingsåtgärder, skulle röstat med de borgerliga som ju vill ha fler privata alternativ med oklara anställningskontrakt. Samtidigt skulle jag alltså gått emot hela den socialdemokratiska gruppen, som faktiskt insåg vikten av att ta ansvar för att inte ytterligare förvärra situationen, och som tillhör det parti i vars knä vänsterpartisterna i Kalmar sitter 365 dagar om året.

Det handlar om att ta ansvar, om att agera med hjärta och hjärna samt om att våga se verkligheten som den är. Det kallas inte politisk agenda. Det kallas medmänsklighet och hyfs. Sådant skulle sannerligen behövas mer av, även i kommunpolitiken.

Birgitta Axelsson Edström

Nära anhörig

***
PS. Det kan vara värt att notera att jag inte apostroferade Vänsterpartiet i Kalmar eller dess företrädare när jag startade den här debatten. Däremot är det enbart vänsterpartister som har gått i svaromål. Det kan tyda på flera saker. För det första kan just dessa känna ett speciellt ansvar för frågorna. För det andra kan man vara de enda som läser tidningarnas debattsidor sommartid. För det tredje kan det vara en ömtålig liten samvetstå jag har trampat på (och speciellt ömma tår brukar lätt grånade medelålders män som upplever sig ha makt ha, för övrigt). För det fjärde kan det handla om någon form av hämndbegär mot mig personligen. För det femte och sjätte kan det vara helt andra saker som ligger bakom agerandet. Vari sanningen ligger vill jag inte spekulera. Gemensamt för samtliga genmälen från kalmarvänstern i denna fråga är dock de påtagliga problemen med att skilja mellan sak och person samt mellan adjektiv och adverb. Kanske kunde just det vara ett kommande fokusområde att arbeta med i syfte att lyfta retoriken åtminstone en liten centimeter ovanför sandlådenivå? Eller är det så att ett sådant tips i all välmening också kan tolkas som ett uttryck för hämndbegär fast från min sida denna gång? Det där med kommunikation är ju som bekant svårt, speciellt om man har en tendens att alltid se sig själv som all tillvaros absoluta centrum.