Invigningstal vid Rädda barnens konstutställning 26 augusti

Då står vi här, omgivna av konst och kultur. Frågan ”Vad ska vi ha kulturen till?” ställs ju då och då. Efter 20 år i kommunpolitiken så tillåter jag mig att uttrycka min ganska stora frustration över den uteblivna insikten på så många håll som gör att frågan ställs så ofta. Det är inte ett dugg konstigt att jag skyr frågan som pesten. Kulturen ska vi ju inte ”ha” till något. Det är vi människor som behöver den. Den är mänsklig. Utan den är vi inte fullständiga människor. Det är svaret. Men just här och nu så finns det ett värde till. Jag återkommer till det.

Men man kan inte stanna där, vid att kulturen är ett mänskligt behov. För vad händer om vi inte fattar vilka behov vi har? För det gör inte alla. Ofta, inte minst när jag funderar kring kulturens betydelse, tänker jag på Rollo Mays ord ”Den som inte kan skapa måste förstöra”. Det stämmer, men inte bara på barn och ungdomar som lever sina liv i segregerade områden som saknar både inflytande och framtidshopp. Det stämmer också på välbärgade vuxna människor som till och med kan ha full tillgång till två av vår tids stora maktapparater, nämligen demokratin och pengarna. Till och med där kan driften att förstöra övertrumfa viljan att skapa och hjälpa, helt enkelt för att man inte förstår att själva skapandet är en positiv drivkraft medan driften att förlöjliga är destruktiv till sin natur sedd oavsett perspektiv. Den som mår bra behöver inte förlöjliga andra. Den som kan skapa behöver inte förstöra. Den kan istället bygga upp. Hållbara samhällen byggs av hållbara människor. Den som ger sig ut på det kulturella fältet blir inte rädd för det nya. Men det krävs att man kan göra som havet: Våga. Och man måste våga låta sig inspireras!

Men rädslan är det som hindrar oss. Vi ser det på så många möjliga arenor idag. Rädslan breder ut sig, rädslan för det nya, för det outforskade, för det som vi inte ser målet med och som vi inte förstår, för det som inte ens finns men som väntar på att bli skapat, för det som leder oss in på vägar där vi aldrig har vandrat. Det kanske inte ens finns vägar. Det kanske är vi som skapar de första spåren på en helt ny stig. Det är klart att det är skrämmande, främst för den som inte ens har gett sig själv möjlighet att resa in i sitt eget inre. Jakten på annat ytligt och märkvärdigt, sånt som är lättförståeligt för plånbokens ordbok, har inte så sällan lämnat den egna trädgården outforskad. Och då har man ju inte en aning om vad som finns där. Men växer, det gör det. Ogräset. Jag menar alltså driften att sortera ut andra och sätta sig själv främst. Att slå fast att det som är annorlunda är fel och opassande. Driften att stänga dörren och inte bry sig. Och det är kanske därför som stadens nya kulturcentrum dröjer, trots att vi behöver det så väl, och då menar jag inte bara vi i Byteatern utan alla vi människor. Vad ska man då göra åt det?

För det första, en människa som är trygg i sig själv och som har en egen förmåga att tänka och skapa unika och nya saker, som ser andras skapande som bidrag till allas utveckling blir inte rädd för det nya som känns främmande. Därför ska vi låta varje människa få utveckla sin skapande och sin analyserande förmåga. Jag kallar det KULTUR.

För det andra, en människa som kan dra egna slutsatser, som kan göra rationella val och som känner sig trygg med det känner sig inte hotad när historien upprepar sig. Därför ska vi låta varje enskild människa få utvecklas intellektuellt. Det handlar alltså om BILDNING.

För det tredje, ett hållbart samhälle som byggs för människor och som ska bestå över tid behöver värderingar som också håller, en vision som bärs av människor som lever som de lär, som har en stadig värdegrund och som vill utveckla på djupet. Vi behöver se bortom ytan, men gör vi det? Kalmar ska få nya universitetsbyggnader i hamnen. Det har vi hört länge, och nu är det på gång. Men, man bygger inte en universitetsregion genom att lägga betongblock på betongblock. Man bygger en universitetsmiljö genom att tro på människan och genom att ge henne utmaningar. Man bygger inte framtid genom att bygga hus. Man bygger framtid genom att människor får självförtroende och får en tilltro till att man kan bidra. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Och när man bygger så bygger man TILLSAMMANS, med de olika resurser vi har. Jag brukar efterlysa detta som VILJA.

I Melodifestivalen brukar man säga ”Vi har ett resultat”. Jag måste säga något annat, nämligen ”Vi har ett problem”. Problembilden är nämligen omfattande. För att människor ska få tillräcklig självkänsla och bli av med rädslan för det främmande behöver vi en ny rörelse, en process som sätter väsentligheterna, dvs människan, i centrum. Vi behöver nytänkande. Vi behöver uppmuntra varandra i det arbetet och bejaka våra olikheter och ta vara på våra resurser. Vi behöver hjälpas åt. ”Vi har bara varandra” sjunger di Leva, och det är minsann inte så bara, förutsatt att vi ser och bejakar de olika resurser vi alla har tillsammans. Civilsamhället har på bred front ett uppdrag, ett civilsamhälle som är levande jämt och som på olika sätt jobbar med kultur, bildning och vilja. Då kan man inte sitta fast i gamla bås, utan man måste vara beredd att tänka nytt ÄVEN när det gäller strukturer och arbetsformer och FRAMFÖRALLT när det gäller hur man lever sitt eget liv. Det räcker inte med retorik. Det måste finnas praktik. Också. Som vi ser här idag, i galleriet. DET är praktik och det är WIN-WIN.

Och konsten och kulturen är en sådan praktik. Det är ett språk, eller egentligen många, att göra sig förstådd med och som hjälper oss att förstå andra och att utvecklas, kanske på områden vi inte ens hade en aning om att det fanns en potential. För ett tag sedan blev det extra tydligt för mig.

Jag jobbar ju med teater och med musik. Körsång har länge varit viktigt för mig. Under några år har jag haft den stora förmånen att, utöver att leda den stora kören Vox Communis som är ett av mina livselixir, också i Vuxenskolans regi få leda Våga låta-körer. Det handlar om att ge människor, som kanske aldrig någonsin har prövat eller som någon gång för mycket länge sedan har sjungit i kör och använt sin sångröst tillsammans med andra, möjlighet att utforska sin egen resurs. Det är en underbar process! Jag har haft körer på två nivåer, några som har lite större erfarenhet sedan tidigare och som vågar sig på att sjunga i stämmor tillsammans ganska snabbt. Den andra nivån har befunnit sig på ett mer grundläggande stadium, men mot slutet av andra terminen så vågade vi oss på att sjunga både i kanon och i stämmor. Det gick långt över förväntan, speciellt med tanke på vilken ledare de hade… Hur som helst, jag tänjde på gränserna ordentligt. Speciellt vid ett tillfälle frågade jag ”Hur känns det?” och en av deltagarna svarade ”Jag är stolt över mig själv”. Bättre betyg kunde vi inte få, vi som stod där i grannhuset här (nämligen i IOGT-lokalen i Gamla stan) och som just hade tagit oss igenom ett tvåstämmigt arrangemang. Finns det något större än att delta i något som gör medmänniskor stolta över sig själva? Hon hade erövrat ett nytt språk. Hon visste att hon kunde något som hon tidigare bara hade drömt om. Hon hade fått ett nytt uttryckssätt. Det var stort! Och jag fattade ju inte hur stort det var förrän jag satt i bilen på väg hem och det slog mig med full kraft: Människan är en fantastisk skapelse, men varför begränsar vi oss själva och våra möjligheter så ofta och så mycket?

Och det är ju det där med språk och uttrycksmedel… Det är ju därför, bland annat, som vi har skapat kulturen. Vi människor vill säga något, och inte ens för den som älskar det skrivna ordet så mycket som jag gör så räcker det till allt jag vill säga. Det behövs fler former! Och det är därför vi utvecklade konsten, musiken, dramatiken, sången, målandet, dansen…  En kompis till mig studerade till organist i Göteborg. En av lärarna där brukade säga ”Stockholmskörerna sjunger så vackert! Problemet är att de har glömt varför de gör det.”

DET är något jag ofta tänker på. Att utöva kultur är att vilja säga något. Det får man aldrig glömma bort, och kanske får man i det perspektivet stå ut med en och annan falsk ton, ett snett och grällt penseldrag för mycket och en och annan paus som inte är planerad, bara man inte glömmer det viktiga: ”JAG VILL SÄGA NÅT SOM JAG TYCKER ÄR VIKTIGT FÖR DIG ATT FÖRSTÅ.” Och så måste vi göra det möjligt för varandra, genom övning och praktik, att förstå och kommunicera, för det är ju i kommunikationen, i den ömsesidiga dialogen i mötet mellan självständiga, tänkande och kännande människor, som utveckling sker.

Det är genom kulturen som människor kan få utvecklas. Det är på det viset vår inneboende skapande förmåga, för den finns där hos oss alla vare sig vi har fattat det eller ej, kan bli till positiv kraft istället för destruktion och avund. Det är då vi kan se den främmande andre som en berikande resurs istället för en belastning. Det är då vi respekterar och uppskattar det nya och det främmande, för vi är ju lika unika själva. Det är så vi kan skapa hållbar utveckling och rika liv på riktigt, inte bara kortsiktighet och papperspengar på plastkort. Det är där vi kan nå målet: En utvecklande värld för alla. Och att dela med sig av sina kunskaper, sprida dem och låta oss andra ta del SAMTIDIGT som man direkt ser till att hjälpa andra som behöver hjälp (det som sker här i Rädda barnens regi) är ju rent genialt! Mer sånt!!! Tack alla medverkande konstnärer som bidrar, tack Rädda barnens alla funktionärer som jobbar och sliter, tack Monica Strandberg som öppnar sitt galleri för detta och tack alla besökare och köpare! Alla behövs! Konsten gör ALLA rikare, speciellt HÄR. Låt oss utmanas, lära oss mer, se mer och GE mer! Låt oss inspirera varandra. Ta konstnärerna här som förebilder i den strävan. De delar med sig av sin förmåga, sitt kunnande, sitt budskap och vi kan dela med oss av vårt. Vi utvecklas, vi får rikare liv och barnen i det katastrofdrabbade Nepal kan vi ge en liten chans till ett mer beboeligt liv.

LÅT OSS SKAPA, HJÄLPA OCH GE TILLSAMMANS! Det är så vi bygger ett hållbart samhälle för oss alla.

Och så avslutade jag med att läsa Kent Anderssons underbara dikt VINGEN:

Vi går alla omkring med en vinge

som vi inte kan flyga med

som blir en puckel för oss

som vi måste smyga med.

Vi hade nog alla kunnat flyga

om inte alla självutnämnda vicevärdar,

skolmästare, konstaplar

och alla dom praktiska, taktiska,

nitiska, kritiska,

anemiska,

akademiska

felfinnarna med pekpinnarna

hade sagt:

Du kan väl inte flyga!

Håll dig på marken din envingade djävel!

Och drömmer du ens om att våga

med ett enda vingeslag

pröva din flygförmåga

så tar vi din vinge en dag!

Vi går alla omkring med en vinge,

en dröm, en längtan, en sång.

Tänk om alla våra vingar finge

flyga tillsammans en gång!

Så om du ser en vinge

flaxa över taken

ska du inte springa hem och bli nervös

du ska bara stanna och begrunda saken

och sen tänka:

"Där är en som sluppit lös!"

PS. Som tack fick jag den här lilla söta broderiprydda tändsticksasken, och den blev jag glad för. Ett rosa hjärta som man kan tända ljus med, det är väl i det närmaste perfekt? Låt oss tända mer ljus! Och du, missa inte utställningen i Monica Strandbergs galleri. Den pågår veckan ut!