Jag har just gått igenom ett par dagars tidningar och klippt ut det som är värt att sparas. Där fanns bland annat artikeln i lördagstidningen om oss tre kvinnor som lämnar "politikens finrum" enligt rubriken. Jag tänkte till lite om rubrikvalet, och inser att orden kanske är mer relevanta än jag först tyckte. Jag trivs nämligen inte speciellt bra i finrum. Jag känner mig överflödig där. Man blir lätt ett utställningsföremål som ska förgylla miljön, men man ska inte agera så mycket. Man ska dricka kaffe, smälta in, inte spilla på duken och inte smula ner mattan. Man kan, om man inte passar sig, bli som den där sparade volangklänningsklädda dockan som sitter i soffhörnet till prydnad och ler med sitt stela porslinsansikte. Därför passar nog arbetsrummet mig bäst. Jag tror jag flyttar dit helt och hållet istället. Där finns skrivdon och plats för eftertanke. Där finns böcker, bibel, teknik och pennvässare. Där finns musik och där finns möjlighet till utveckling, och det passar mig som hand i handske. Dessutom är det nära till hallen där ytterkläder hänger och skor står på rad, redo att användas.
Vi är nämligen inte lika allihop. En del av oss är sjuka. En del är trötta av andra skäl. En del har fullt upp med vardagssysslor och någon har blivit så motarbetad att hon har fått byta liv och väntar på att Gud ska visa henne vilket som nu ska gälla ("Gud, ge mig tålamod men gör det snabbt"-typ). Andra trivs som fisken i vattnet med vad de gör men brinner ändå för förändring för andras skull, och andra fixar inte att bli vän med tekniken som gör att man kan kommunicera fullt ut. Vi är en skiftande skara, men vi bärs av en vilja till aktivitet för rättvisa och ett bättre samhälle, allt efter vår förmåga. Alla kan inte gå i mina skor som står där i hallen (de kan kännas både trånga och obekväma), men jag går i dem. Hindra mig inte! Men döm mig inte heller. Jag måste få leva mitt liv, inte någon annans.
Det hindrar mig inte från att känna med dem som lider värre än jag, för det gör jag, men jag kan inte lägga på andra att leva mitt liv lika lite som jag kan leva deras. I den sociala samvaron oss emellan måste det finnas respekt och omtanke, och det betyder också frihet att agera, att skapa och att producera för den som så önskar. Skulle vi trycka ner alla som vill skapa bara för att vi själva inte orkar så undrar jag vilken värld som skulle bli resultatet. "Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov" är en klok marxistisk maxim, och tillfällena och möjligheterna skiftar i våra liv. Ibland orkar vi mer, ibland behöver vi mer.
Och mitt liv är just nu i arbetsrummet, även om jag då och då kan ge mig ut på promenad i det fina vädret. Hjärnan jobbar ändå där i arbetsrummet och får nästan träningsvärk. Begreppen far genom vindlingarna liksom myror i en myrstack. En del hittar rätt, andra inte. Texter produceras av skiftande karaktär och kvalitet men de är MINA och jag behöver inte tänka på finporslinet mer. Jag använder min Barbapapamugg, dricker te och kaffe och är nöjd med det.
Och jag går i MINA skor och gör det JAG kan för att påverka. Tack och lov är vi fler som tänker likadant, en skiftande skara men förenade i våra hjärtan där vi jobbar på i våra arbetsrum. Det är sådant som kallas aktivism på riktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar