Hemkommen efter ännu ett kvällsmöte. Det är inte många kvällar jag är hemma och ledig nuförtiden, men jag klagar inte. Det är för det mesta trevliga och utvecklande aktiviteter som jag får ägna mig åt på kvällstid. Det är körsång och kultur som jag älskar och det är en hel del annat som också engagerar mig. Just idag, efter kvällens möte om höstens kulturfestival, så kan jag inte annat än reflektera över just "mötet". Hur ser våra möten ut för det mesta?
Ja, det kan man undra. En del möten är inga möten. Man möts helt enkelt inte alls. Man gräver ner sig i skyttegravar och ägnar tiden åt att leta luckor som blottar motståndaren och laddar egna argument. Man har bara ett enda syfte, och det är att vinna själv. Det är inte något möte. Det är ett krig. Den enda kontakt som räknas är när en replik träffar illa och gör ont.
Andra möten somnar man bort från. Där kan det vara så formellt och så ljumt att det varken berör eller upprör. Det är heller inga möten. Det är pauser. Sedan har vi den där typen av möten där man bara känner sig som åskådare eller publik. Andra agerar och ser en överhuvudtaget inte. Där sitter man på läktaren och deltar inte.
Men kvällens möte var av det äkta slaget. Det var inte långt, en dryg timme, men det var ett kreativt idéutbyte där jag tror att de flesta kände som jag: Man blev lyssnad på, utgångsläget var att alla hade något att bidra med och det gjorde att mötet blev levande. Sådana möten behöver vi fler av! Det är där det händer saker, sådant som inte någon planerings- eller taktik-Nisse kan producera på den egna kammaren. Resultatet blir något oförutsett, en effekt av mänsklig och kreativ interaktion.
Möten. Äkta möten. Äkta möten som berikar världen och livet. Hur ofta vågar vi människor oss på att ha sådana?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar