(Insändare i dagens Östran)
Jag reagerade starkt på Liselotte Erndin Dahlbergs
krönika i fredagens Östran.
Särartsfeminismen, den som vill betona skillnader mellan män och kvinnor
och som utifrån det motiverar skilda uppgifter i samhället mellan män och
kvinnor ENBART beroende på kön, är en döende dinosaurie som dock ibland kan
höras i ärkekonservativa kretsar för att på något sätt rädda ansiktet på en
politik som totalt ignorerar behovet av jämställdhet.
Däremot vill jag inte blanda bort korten i
jämställdhetsarbetet. Jämställdhet handlar om att rätta till skillnader mellan
mäns och kvinnors livsvillkor och inte om att diskutera sexuell läggning eller
heteronorm. Problemet är INTE heteronormen, problemet är att vårt samhälle
genomsyras av den patriarkala normen som säger att män är mer värda än kvinnor,
att mäns bidrag till samhället är viktigare än kvinnors och att män
överhuvudtaget på något märkligt och naturgivet vis ska ha en starkare
ställning än kvinnor. Det är DÄR problemet ligger.
När feminister ihärdigt kämpar för kvinnors rättigheter
så får vi så gott som alltid höra att det finns andra problem att åtgärda
istället. Det må vara skillnader mellan fattiga och rika, mellan tätort och
glesbygd, mellan svenskar och nysvenskar eller mellan yngre och äldre. Då och
då hör man till och med att vi borde engagera oss för djurens rättigheter i
matindustrin. Jag lovar, även i dessa viktiga områden hittar vi övertygade
feminister i det första ledet. Det är bara att titta efter. Men kampen mot patriarkatet, den norm som skär
igenom ALLA andra frågor, är den vi måste fokusera på.
Det är den vi måste förändra om vi ska uppnå jämställdhet
någon gång i framtiden. Att fokusera på annat gör bara att arbetet försenas och
resultaten uteblir.
Birgitta Axelsson
Edström
Ninjafeminist på
vänsterkanten
2 kommentarer:
I varje valrörelse dyker den upp, tendensen att medvetet missförstå sina meningsmotståndare i jakten över något uttalande att förfasa sig över. Det må sedan gälla jobbskatteavdrag, sänkta studiebidrag eller påstådda könsskillnader. Jag tycker att det är lika trist varje gång. Inte minst på grund av det grundläggande förakt för väljares förstånd och tankeförmåga som byggs in i systemet.
Särartsfeminister finns förvisso. De brukar hävda att skillnader mellan könen är biologiskt betingade och att den som kämpar emot de samhälleliga uttrycken för separering och diskriminering därmed ”kämpar mot naturen”.
Allt sådant argumenterande förtjänar verkligen att motbevisas och motargumenteras, men det får inte ske till priset av vett och sans. Att utmåla Liselotte Erndin Dahlberg till en representant för sådana åsikter, är i bästa fall att föra hennes krönika i Östran betydligt längre än den i verkligheten sträcker sig, i sämsta fall att medvetet missförstå henne.
Det hon skriver är att hon vill ha rätten att klä sig i korta kjolar, uppskatta män som håller upp dörren åt henne och njuta av byggjobbares kåta busvisslingar när hon visar benen för dem.
Jaha, säger jag. Kan hon inte få unna sig det nöjet om hon nu känner så? Är det inte precis just att garantera varje människa själv rätten att få definiera uttrycken för sin könsidentitet som är kärnan i den feministiska kampen?
Liselotte E D har inte skrivit att hon anser att alla andra kvinnor ska dra samma slutsatser som hon. Hon har bara blivit förbannad över att hon inte upplever sig själv har tillåtelsen.
Jag känner en kille i Köpenhamn som brukar klä sig i kvinnokläder. Han brukar också säga att han njuter av att byggjobbarna förtjust busvisslar när de ser hans vackra ben.
Om Liselotte E D skulle anse att han, till skillnad från henne, inte får unna sig det nöjet, då skulle hon vara en särartsfeminist. Men så vitt jag har kunnat läsa är det enda hon säger att hon själv inte skulle tända på en sådan man, vilket i rimlighetens namn även det är hennes rätt.
Den rätt jag tar mig är att anse att vi feminister också i debatten visade den respekt mot andra femister som består i att inte medvetet missförstå i jakten efter något att förfäras över. Såväl livet som debatten skulle må bra av det.
Thore Berggren
Ninjafeminist i mitten
Debatten måste kunna föras, och ger man sig in i en fråga så måste man också räkna med att få reaktioner. Så ser verkligheten ut, oavsett om det är valår eller inte. Erndin Dahlberg uttrycker sig på ett sätt som för tankarna till de döende dinosaurierna. Det är vad jag skriver, inte att hon ÄR en sån.
Huvudpoängen i min insändare är dock inte inriktad på att kritisera hennes krönika heller. Det hoppas jag framgår. Huvudpoängen är att vi inte ska luras att blanda bort korten. Det händer nämligen alltför ofta och det hände i reaktionerna på hennes krönika.
Ska vi nå resultat när det gäller jämställdhet så ska vi fokusera på den patriarkala normen, peka på orättvisor mellan kvinnor och män och jobba för förändring i rätt riktning, inte diskutera heteronorm och sexuell läggning. Det är ett sidospår som tar bort fokus från grundfrågan, nämligen den orättvisa och orättfärdiga maktordningen i vårt samhälle. Vi kan diskutera orättvisor som drabbar transpersoner och homosexuella, det är helt klart viktiga frågor, men det är ANDRA frågor. Det är inte fel att engagera sig för hemlösa, långtidssjukskrivna eller arbetslösa heller, det SKA vi göra, men det är OCKSÅ andra frågor. När vi luras in i sådana resonemang förlorar vi fokus på huvudfrågan. Orättvisan mellan kvinnor och män ska ses som just orättvisan mellan kvinnor och män, inte som något annat som i och för sig också kan vara orättvist och orättfärdigt.
Men det händer som sagt så gott som alltid. Senast igår fick jag höra att jag som engagerar mig för feminism och jämställdhet borde höras i debatten om ensamkommande flyktingbarn i Emmaboda. Feminister ska nämligen ALLTID göra något annat. I det här fallet ska vi tydligen, om vi inte ställer upp på särartstänkande, överbetonade biologiska skillnader och heteronorm, jobba för att var och en ska ha rätt till sin sexuella läggning. Jag har absolut inget mot det, det är en grundläggande mänsklig rättighet, men det JAG brinner för är jämställdhet. Än en gång håller vi på att förlora fokus när det gäller just DET. Är det då fel att påpeka det?
Skicka en kommentar