Så har då domen fallit i Krokomfallet där en socialsekreterare begick självmord. Arbetsmiljöansvariga chefer har dömts för brister i arbetsmiljön, dvs på grund av mobbning som inte åtgärdades. Läs mer här.
Det är fullständigt gräsligt, även om de anhöriga ju naturligtvis kan se det som en viss upprättelse för lidandet. Upprättelsen kom dock alldeles för sent. Lasse hann att ta sitt liv när han inte längre såg någon annan utväg, och skadestånd och en fällande dom hjälper ju inte för att reparera den förlusten. Det är ändå intressant att det svenska rättssystemet för första gången har kunnat fälla chefer för bristande åtgärder på arbetet vid självmord. Det är nämligen uppenbart enligt rätten att risken för självmord var stor och lätt identifierbar och att cheferna valde att inget göra. Kanske kan det hjälpa människor i framtiden som ställs inför undermåliga chefer som inte kan ta sitt chefsansvar och som väljer att mobba ut istället för att leda sina medarbetare. Sådana chefer ska vi naturligtvis inte ha, vare sig i offentlig förvaltning eller på annat håll. Det behövs utbildning förstås, men också friska värderingar och positiv syn på människor i allmänhet.
För den som har upplevt hur tystnaden på jobbet breder ut sig, som märker att information hålls undan, som gång på gång möts av obefintligt intresse och till och med märker hur folk slutar att hälsa så är historier som Lasses ett sätt att riva upp ett öppet sår. Känslan av vanmakt kommer tillbaka. Osäkerheten, den som tar ifrån en all självkänsla, dyker upp igen. Urusla (alltså i grunden rädda och inkompetenta) chefer, som aldrig kan ge ett uppmuntrande ord, som gnäller för allt och som fråntar en möjligheten att göra något åt det som alla upplever som problem genom att hela tiden lägga locket på, har många erfarenhet av. Det som utåt kan kallas för diplomati och balans på slak lina kan innanför istället vara ren feghet. Att vara en medarbetare i en sådan miljö och utifrån kvalificerade underlag och kompetens vilja göra ett gott arbete mot gemensamma mål är en ren återvändsgränd. Man har helt enkelt varken redskap eller utrymme. Gökungetaktiken, att sparka ut andra för att själv bereda sig plats, är sannolikt också vanlig i det här läget. När man har upplevt den vill man liksom inte höra göken ens, oavsett väderstreck. Jag lovar.
Domen som fäller cheferna i Krokom sätter emellertid fingret på viktiga saker inför framtiden: Mobbning SKA motarbetas och stoppas av ansvariga, och mobbning ska INTE praktiseras av chefer. Det räcker inte med fina ord som låter bra utåt och policydokument som värmer hyllorna. Det som räknas är resultatet i den aktuella arbetsgruppen. Det måste alltså till aktion och åtgärder också. Vi i Sverige har inte råd att slita ut och förlora kompetenta medarbetare på grund av självupptagna och rädda chefer som varken vill eller kan ta sitt ledarskap på allvar utan förfaller till mobbare av värsta sort. Min förhoppning är att medvetenheten om detta sprider sig. Vi som har drabbats vill inte drabbas igen, och andra ska inte behöva utstå sådan behandling. I Sverige ska människor och medarbetare ha sitt människovärde intakt, bemötas med respekt och ses som de resurser de är utifrån skilda förutsättningar och med olika perspektiv. Alla kan nämligen utvecklas, och utveckling sker i gynnsamma miljöer och inte där mobbning hör till vardagen. Vi behöver den utvecklingen!
Kamrater, vi har ändå hunnit till år 2014. NÅT måste vi väl ändå ha lärt oss om hur vi behandlar varandra?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar